På slagfälten i Ukraina ställs militära strategier mot varandra

Politisk och militär toppstyrning, undermålig logistik och relativt små förband som agerat utspridda över alltför stora ytor på slagfälten. I början av 2000-talet genomförde Ryssland en omfattande reformering av landets militära styrkor för att komma bort från den tungrodda sovjetiska organisationen, men i ljuset av anfallskriget mot Ukraina kan man fråga sig hur lyckosamt reform- arbetet faktiskt var.

De ryska väpnade styrkornas faktiska kapacitet till konventionell krigföring har debatterats intensivt det senaste året.

I skrivande stund har Rysslands anfalls-krig mot Ukraina pågått i lite mer än ett år och det syns inga tecken på att denna konflikt är nära en lösning, snarare tvärtom. Den ryska politiska ledningens strategiska målsättning har inte ändrats sedan den 24 februari 2022. Målet är att återvinna den politiska kontrollen över Ukraina med militära medel, och permanent införlemma landet i det som den ryska politiska ledningen menar är Rysslands intressesfär. Den ryska politiska ledningen har givit de väpnade styrkorna till uppgift att uppnå de politiska målen, men dessa målsättningar bör inte förväxlas med de allestädes skiftande operationella eller taktiska målen på slagfältet. Ukrainas självständighet är ur en rysk synvinkel en historisk anomali – detta klargjorde Vladimir Putin i en artikel från 2021, som publicerades på presidentadministrationens hemsida. Ukrainas gradvisa rörelse mot väst, och inte minst mot EU och Nato, utgör från rysk synvinkel ett hot mot idén om ett ryskt imperium i det tjugoförsta århundradet. Samtidigt bedriver Ryssland också ett krig mot väst som idé i Ukraina – det är ett krig om värderingar, om historiskt tolkningsföreträde, men inte minst om vem som har rätten och sanningen på sin sida. I denna kamp speglar sig Ryssland främst mot USA, som man anser vara den enda jämbördiga parten, och därmed den enda parten värd att tala med beträffande Ukraina.

Under 2022 har de ryska väpnade styrkornas faktiska kapacitet till konventionell krigföring debatterats intensivt. En central fråga är vilka reella förutsättningar Ryssland egentligen hade för ett invasionskrig av den typ landet nu bedriver. En kommande FOI-rapport av Jonas Kjellén visar med stor tydlighet att Ryssland inte utkämpar det krig man har byggt sin militära organisation för. De omfattande reformer av de ryska väpnade styrkorna som tog sin början under 2000-talet syftade till att ställa om organisationen från ett dyrt och tungrott (och i hög grad ineffektivt) Sovjetiskt massmobiliseringssystem, till en typ av insatsförsvar inte helt olikt Sveriges – om än i mycket större skala. Detta visade sig också fungera tillräckligt väl vid avgränsade insatser, där snabba förlopp gav stor politisk utväxling till en relativt liten kostnad – och där motståndet var begränsat eller i det närmaste obefintligt. Invasionen och annekteringen av Krim 2014 är det mest framträdande exemplet på hur delar av organisationen fungerade under så gott som optimala förhållanden.

» Många har kommentarerna varit om den åldrade ryska materielen som synts än på slagfältet. «

Det finns fortfarande en mängd frågetecken kring hur effektivt reformarbetet faktiskt var. Genomslaget i organisationen förefaller högst varierat i ljuset av det nuvarande kriget, när organisationen utsätts för ett tryck på ett sätt som den inte tidigare har gjort. Ett specifikt område som fick stå tillbaka under reformåren var just den logistiska organisationen – vilket de väpnade styrkorna också bittert fick erfara, i synnerhet under krigets tidiga skeden. Vilka tentativa lärdomar går det redan nu att dra av det som under året har kunnat observeras från slagfältet? Det är egentligen en fråga för minst en doktorsavhandling, och nedan delges endast några få aspekter – och många av dem kan tyckas motsägelsefulla.

Det som är viktigt att minnas, är att det är en enorm militär uppgift som den ryska politiska ledningen har givit sin generalstab och de väpnade styrkorna, en uppgift vars omfattning vare sig krigsorganisationen eller det ryska samhället saknat egen erfarenhet av i modern tid. Ukraina är efter Ryssland det till ytan största landet i Europa, innan kriget med cirka 44 miljoner invånare. Detta land ämnade man lägga under sig, initialt med cirka 200 000 man. Som jämförelse krävdes det för Sovjetunionen och några övriga länder i Warszawapakten ungefär 500 000 man för att invadera och besätta Tjeckoslovakien år 1968. Att Rysslands invasion av Ukraina i alla bemärkelser har varit underdimensionerad, går att klart konstatera.

Som komplement till de existerande militära strukturerna har även personal och resurser från de ryska inrikestrupperna (Rosgvardija), samt legosoldater ur Wagnergruppen, deltagit i striderna under invasionen. Detta utgör förvisso en förstärkning, men deras närvaro har komplicerat såväl ledning som kommunikation. På slagfältet förs striderna av relativt små förband; det ryska bruket av bataljonsstridsgrupper förefaller bitvis ha fungerat illa under de rådande förhållandena – geografin har där varit gränssättande, då man helt enkelt agerat utspritt över en för stor yta för att effektivt kunna uppnå sina mål.

Den ryska traditionen av kommando- och toppstyrning står i konflikt med den dynamik som slagfältet ofta kräver; kontrollbehovet från såväl den ryska politiska som den militära ledningen har varit en begränsande faktor på den ryska sidan, som givit upphov till förvirring och handlingsförlamning i kritiska skeden. Detta bruk är något som Ukraina och dess militära ledning istället gradvis har rört sig från. Trots detta, har de ryska styrkorna också visat att man klarar av att hantera mycket komplexa situationer i stor skala.

Många har kommentarerna varit om den åldrade ryska materielen som synts på slagfältet. Dessa observationer har ofta tolkats  som ett tecken på institutionell svaghet och brister hos anfallaren – detta gör emellertid denne inte mindre farlig. Även gammalt material eller gammal utrustning kan fungera tillräckligt väl för ändamålet om soldaterna vet hur den ska användas, så till vida att den inte är helt obrukbar. Samtidigt kan alltså ett materiellt övertag spela mindre roll, om man inte kan utnyttja det någotsånär optimalt eller samordnat.

Kriget har krävt enorma förluster på både den ryska och ukrainska sidan. De soldater som inledningsvis ingick i striderna, men som sedermera stupat, får också antas ha haft åtminstone en rudimentär nivå av militär grundutbildning som minimum. Cirka ett år in i kriget vittnar ukrainska officerare om de nytillkomna ukrainska soldaternas brist på utbildning och erfarenhet i att bedriva strid, detta beskrivs också som ett problem. Det finns även gott om frågetecken kring utbildningsnivån hos de soldater som Ryssland med sin ”partiella mobilisering” fortsätter att pytsa in i operationen. Ju längre kriget fortsätter, desto mer ökar betydelse av att kunna bedriva utbildning av nya soldater bakom frontlinjen – detta gäller alltså båda parter. I brist på detta kommer istället soldaternas vilja till strid att spela en ännu större roll. 

Ukraina är fortsatt helt beroende av västerländskt militärt stöd. Ryssland har å sin sida en egen förmåga att producera materiel, men där kommer istället produktionstakten och förmåga att anpassa äldre materiel att vara avgörande. Rysslands politiska vilja till krig ligger fast, och landets ledning har tydligt signalerat att man kommer att lägga så mycket resurser som de väpnade styrkorna behöver för att klara uppdraget som de blivit ålagda. Framgent kommer de stridande parternas respektive vilja och förmåga att anpassa sig, vara mycket viktiga faktorer för krigets utgång.

Maria Engqvist, FOI_2_2023
Maria Engqvist, analytiker och Rysslandsexpert vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Svenska stabsofficerare kommer att delta i den EU-ledda insatsen Aspides i Röda havet. Det står klart efter ett beslut från regeringen på torsdagen. Operationen ska skydda civila fartyg i Röda havet mot attacker från bland annat Huthirebellerna.
En italiensk fregatt eskorterar ett civilt handelsfartyg i operation Aspides. Foto: Italienska marinen.

Efter huthiernas attacker mot internationell sjöfart i Röda havet beslutade EU:s utrikesråd i februari att inrätta en militär marin insats som ska bidra till att skydda civila fartyg i området.

Sjöfartsskyddsinsatsen Eunavfor Aspides, eller operation Aspides, har i uppgift är att ledsaga och skydda fartyg mot attacker i Röda havet och i närliggande områden. På torsdagen kom beskedet att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att placera upp till tio stabsofficerare i den EU-ledda insatsen.

– Sverige värnar rätten till en fungerade och fri internationell sjöfart. Attackerna mot civila fartyg är ett allvarligt hot mot detta och behöver motverkas. Sveriges bidrag till EU-insatsen Eunavfor Aspides är därför viktigt för vår gemensamma säkerhet, säger försvarsminister Pål Jonson (M) i ett pressmeddelande.

» Sverige värnar rätten till en fungerade och fri internationell sjöfart. «

Ambitionen är att ha officerare på plats i början av mars, skriver Försvarsmakten i en artikel på myndighetens webbplats. Inledningsvis planerar Försvarsmakten för att ha tre stabsofficerare på det operativa högkvarteret i Larissa i Grekland. En stabsofficer kommer också att placeras på styrkans ledningsfartyg ute till havs, enligt myndigheten.

Operationsområdet sträcker sig främst över de stora sjö- och handelsvägarna i Röda havet samt i vattnen utanför Yemen och Oman.

Beslutet om svenskt deltagande med upp till tio stabsofficerare i Eunavfor Aspides gäller fram till och med den 19 februari 2025.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Riskerna för svensk säkerhet har ökat, konstaterar den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, i sin årsöversikt för 2023. Sverige måste göra sig redo för att ha ett aggressivt och riskbenäget Ryssland som granne under lång tid framöver. ”Vi har inget andrum, vi måste agera nu”, sa Thomas Nilsson, chef för Must, på en pressträff på måndagen.

Det är ett mycket allvarligt säkerhetsläge och säkerhetsriskerna har ökat det senaste året, konstaterar den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, i sin årsöversikt för 2023. Utöver kriget i Ukraina pågår flera stora parallella kriser, däribland kriget i Gaza och fördjupade konflikter i Sahel-området.

Den 24 februari är det två år sedan Ryssland storskaliga invasion av Ukraina. Det finns inget som tyder på att kriget kommer att avslutas i närtid och vi måste utgå från att den konflikt som funnits mellan Ryssland och Väst kommer att fortsätta, sa generallöjtnant Thomas Nilsson, chef för Must, på en pressträff på måndagen.

– Även om Ryssland inte har nått de mål man hade när man startade kriget har den ryska ledningen i allt högre grad låst sig vid kriget, både politiskt och ekonomiskt. Ryssland ställer nu om sitt samhälle för att kunna fortsätta att föra ett kostsamt, förödande och långt krig, sa Thomas Nilsson på pressträffen och fortsatte:

– Must har tidigare dragit slutsatsen att ingen av sidorna för närvarande har möjlighet att vinna kriget med militära medel, den bedömningen kvarstår. Liksom bedömningen att kriget inte kommer att avslutas genom en förhandlingslösning på kort sikt. 

» I detta läge vore det misstag att tro att en tillfällig begränsning i den ryska förmågan i vår region ger oss ett andrum. «

Ryssland driver vidare kriget, trots omfattande förluster och kostnader. Thomas Nilsson betonade vikten av ett fortsatt och omfattande militärt stöd till Ukraina, inte minst är behovet stort på artilleri- och luftvärnsammunition.

Den ryska ledningens agerande präglas av ett högt risktagande och det finns en risk att konflikten eskalerar, sa Mustchefen vidare. Situationen innebär också en ökad risk för militära incidenter på grund av misstag och kan involvera ytterligare länder.

– Vi har exempelvis sett nedslag av robotdelar i Natoländer. Denna typ av incidenter kan få farliga konsekvenser, sa Thomas Nilsson.

Sverige måste planera för att ha ett aggressivt och riskbenäget Ryssland som granne under lång tid framöver. Ryssland är alltjämt den säkerhetshotande aktör som Försvarsmakten dimensionerar sin verksamhet utifrån. Thomas Nilsson poängterade betydelsen av att Sverige fortsätter att stärka den egna försvarsförmågan i ett högt tempo.

– I detta läge vore det misstag att tro att en tillfällig begränsning i den ryska förmågan i vår region ger oss ett andrum. Rysslands förmåga att genomföra ett militärt angrepp mot Sverige är fortsatt den dimensionerande hotbilden för Försvarsmakten. Och även som Natomedlem måste Sverige kunna möta ett antagonistiskt och svårförutsägbart Ryssland, sa han. 

» Även som Natomedlem måste Sverige kunna möta ett antagonistiskt och svårförutsägbart Ryssland. «

Musts bedömning är att Ryssland, så snart man kan, kommer att försöka att öka sin militära styrka efter förlusterna i Ukraina. ”Det finns hinder, såsom bristande ekonomiska förutsättningar, förlorade nyckelkompetenser och de omfattande sanktionerna. Men den ryska regimen har gjort detta till ett högt prioriterat område”, skriver Mustchefen i sitt förord till årsöversikten.

Ryssland har påbörjat planläggningen för en uppbyggnad av landets militära styrka under de kommande fem åren, enligt Must. ”Det finns dock betydande hinder för detta. Några av dessa hinder är sanktionernas inverkan på den ryska försvarsindustrin, den ekonomiska utvecklingen samt förluster av officerare och underofficerare i Ukrainakriget vilka kan bli svåra att ersätta beroende demografiutvecklingen”, skriver Must.

Länk till Must årsöversikt här.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Det försämrade omvärldsläget har fört med sig oväntat höga kostnader för armén. Personal och materiel har gått hårt, bland annat som en följd av stödet till Ukraina, nationella operationer och Natoförberedelser. Övertrycket i verksamheten under 2023 ledde till att pengarna tog slut. Nu bromsar armén in viss verksamhet. ”Inbromsningen vi gjort är till för att inte köra slut på personal, materiel och resurser”, säger brigadgeneral Anders Svensson, ställföreträdande arméchef.
"Tittar vi på övertidsuttag inom armén, övningsdygn med mera så ligger på de på en sådan hög nivå som vi aldrig tidigare sett, och det speglar verksamheten som varit under 2023. Så inbromsningen vi gjort är till för att inte köra slut på personal, materiel och resurser", säger ställföreträdande arméchef Anders Svensson.

Under 2023 nyttjades armén för mer än vad som fanns i den ursprungliga planen, och som det budgeterats för i försvarsbeslutet 2020 – och pengarna tog slut. Generallöjtnant Michael Claesson, chef för försvarsstaben, skrev nyligen på X att det framför allt är anslaget för förbandsverksamhet som varit hårt ansatt under förra året, det vill säga det anslag som bekostar personal, utbildning, övning och nationella operationer.

Armén går nu in i det nya året med nyttjande av en anslagskredit – som ska återbetalas under årets gång, skriver Michael Claesson. Ställföreträdande arméchef, brigadgeneral Anders Svensson, vill inte kalla det för att armén gör besparingar, men han medger att armén har tvingats göra inbromsningar.

– Jag tycker det ger fel bild att benämna det här som besparingar eller att armén drar in på pengar. Under 2023 och tillsammans med 2022 har armén gjort så mycket mer än vad vi någonsin gjort tidigare. Jag tänker på stödet till Ukraina, vår fortsatta tillväxt, att vi har en armé som faktiskt används och som gått på högtryck kopplat till det aktiva försvaret och där personal gjort fantastiska insatser, säger Anders Svensson.

Han säger att armén har hanterat och förhållit sig till den ekonomi som givits, utifrån uppdraget som armén har och vad man såg komma under 2023. Men året visade sig bli mer än vad man såg komma, vilket lett till ett övertryck i verksamheten.

» Tittar vi på övertidsuttag inom armén, övningsdygn med mera så ligger på de på en sådan hög nivå som vi aldrig tidigare sett, och det speglar verksamheten som varit under 2023. «

– Tittar vi på övertidsuttag inom armén, övningsdygn med mera så ligger på de på en sådan hög nivå som vi aldrig tidigare sett, och det speglar verksamheten som varit under 2023. Så inbromsningen vi gjort är till för att inte köra slut på personal, materiel och resurser, utan vi måste ha en uthållighet i allt vi gör, säger Anders Svensson.

Notan för Aurora 23 och Ukraina-stödet har också påverkat, berättar Anders Svensson.

– Det har gått hårt på alla dessa linjer. Det handlar om att vi byggt förmåga samtidigt som vi haft tillväxten och Ukraina-stödet. Det kostar resurser, mer materiel och personal och sammantaget ekonomi, säger han och fortsätter:

– När man gör en plan för ett år som för 2023 planerar man och lägger budget mot det man ser komma. När det kommer så pass mycket mer, och samtidigt, då stämmer inte planen överens med verkligheten och då måste man hantera den under resans gång, och det är vad vi gjort.

Stf-AC-Svensson-2022-foto
Anders Svensson

Vilka följder har detta fått för verksamheten?

– Framför allt för personalen har vår förmåga ökat kopplat till övning Aurora, vi har fått i väg fortsatt och anpassat stöd till Ukraina som vi också har lärt oss jättemycket av. Men vi har också fått en viss inbromsning på tillväxten.

Övningar har också tvingats ställas in eller kortats ner, och enligt Svensson har direktiv gått ut till arméns förbandschefer om att framåt balansera sin verksamhet, personal och materiel. Det handlar om att anpassa verksamheterna efter respektive förbands behov och de specifika förhållanden, krav och förutsättningar som finns just där.

– Vi har en helt annan armé än vad vi såg för 3–4 år sedan. Givet att ett svenskt Natomedlemskap står för dörren så är det också en armé som kommer användas. Det här är vi inte vana att hantera varken ekonomiskt, materiellt eller personellt. Det är utmaningar som kommer kräva stentuffa prioriteringar och högre krav. Jag är helt övertygad om detta.

» Givet att ett svenskt Natomedlemskap står för dörren så är det också en armé som kommer användas. Det här är vi inte vana att hantera varken ekonomiskt, materiellt eller personellt. «

Prioriteringar som väntar är bland annat anpassning, planering och samverkan med Sveriges kommande allierade i Nato, där övningsverksamheten är en sak som behöver ses över.

– Vi kommer inte fullt ut kunna öva när vi normalt sett har övat, det vill säga bara under en slutövningsperiod, utan vi kommer i stort sett behöva öva under hela året. Det har vi inte varit vana vid. Det krävs också mycket högre tillgänglighet på förband, både personellt och materiellt, kopplat till beredskap men även för att användas, som till exempel för arméförbandet i Lettland inom ramen för Nato Forward Land Forces (FLF), säger Anders Svensson. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Observera att du även behöver klicka på godkänningslänken i det bekräftelsemeddelande som kommer att skickas till din e-postadress för att slutföra prenumerationen. Vänligen kontrollera din skräppostmapp om du inte har mottagit bekräftelsemeddelandet efter att ha registrerat dig.