På slagfälten i Ukraina ställs militära strategier mot varandra

Politisk och militär toppstyrning, undermålig logistik och relativt små förband som agerat utspridda över alltför stora ytor på slagfälten. I början av 2000-talet genomförde Ryssland en omfattande reformering av landets militära styrkor för att komma bort från den tungrodda sovjetiska organisationen, men i ljuset av anfallskriget mot Ukraina kan man fråga sig hur lyckosamt reform- arbetet faktiskt var.

De ryska väpnade styrkornas faktiska kapacitet till konventionell krigföring har debatterats intensivt det senaste året.

I skrivande stund har Rysslands anfalls-krig mot Ukraina pågått i lite mer än ett år och det syns inga tecken på att denna konflikt är nära en lösning, snarare tvärtom. Den ryska politiska ledningens strategiska målsättning har inte ändrats sedan den 24 februari 2022. Målet är att återvinna den politiska kontrollen över Ukraina med militära medel, och permanent införlemma landet i det som den ryska politiska ledningen menar är Rysslands intressesfär. Den ryska politiska ledningen har givit de väpnade styrkorna till uppgift att uppnå de politiska målen, men dessa målsättningar bör inte förväxlas med de allestädes skiftande operationella eller taktiska målen på slagfältet. Ukrainas självständighet är ur en rysk synvinkel en historisk anomali – detta klargjorde Vladimir Putin i en artikel från 2021, som publicerades på presidentadministrationens hemsida. Ukrainas gradvisa rörelse mot väst, och inte minst mot EU och Nato, utgör från rysk synvinkel ett hot mot idén om ett ryskt imperium i det tjugoförsta århundradet. Samtidigt bedriver Ryssland också ett krig mot väst som idé i Ukraina – det är ett krig om värderingar, om historiskt tolkningsföreträde, men inte minst om vem som har rätten och sanningen på sin sida. I denna kamp speglar sig Ryssland främst mot USA, som man anser vara den enda jämbördiga parten, och därmed den enda parten värd att tala med beträffande Ukraina.

Under 2022 har de ryska väpnade styrkornas faktiska kapacitet till konventionell krigföring debatterats intensivt. En central fråga är vilka reella förutsättningar Ryssland egentligen hade för ett invasionskrig av den typ landet nu bedriver. En kommande FOI-rapport av Jonas Kjellén visar med stor tydlighet att Ryssland inte utkämpar det krig man har byggt sin militära organisation för. De omfattande reformer av de ryska väpnade styrkorna som tog sin början under 2000-talet syftade till att ställa om organisationen från ett dyrt och tungrott (och i hög grad ineffektivt) Sovjetiskt massmobiliseringssystem, till en typ av insatsförsvar inte helt olikt Sveriges – om än i mycket större skala. Detta visade sig också fungera tillräckligt väl vid avgränsade insatser, där snabba förlopp gav stor politisk utväxling till en relativt liten kostnad – och där motståndet var begränsat eller i det närmaste obefintligt. Invasionen och annekteringen av Krim 2014 är det mest framträdande exemplet på hur delar av organisationen fungerade under så gott som optimala förhållanden.

» Många har kommentarerna varit om den åldrade ryska materielen som synts än på slagfältet. «

Det finns fortfarande en mängd frågetecken kring hur effektivt reformarbetet faktiskt var. Genomslaget i organisationen förefaller högst varierat i ljuset av det nuvarande kriget, när organisationen utsätts för ett tryck på ett sätt som den inte tidigare har gjort. Ett specifikt område som fick stå tillbaka under reformåren var just den logistiska organisationen – vilket de väpnade styrkorna också bittert fick erfara, i synnerhet under krigets tidiga skeden. Vilka tentativa lärdomar går det redan nu att dra av det som under året har kunnat observeras från slagfältet? Det är egentligen en fråga för minst en doktorsavhandling, och nedan delges endast några få aspekter – och många av dem kan tyckas motsägelsefulla.

Det som är viktigt att minnas, är att det är en enorm militär uppgift som den ryska politiska ledningen har givit sin generalstab och de väpnade styrkorna, en uppgift vars omfattning vare sig krigsorganisationen eller det ryska samhället saknat egen erfarenhet av i modern tid. Ukraina är efter Ryssland det till ytan största landet i Europa, innan kriget med cirka 44 miljoner invånare. Detta land ämnade man lägga under sig, initialt med cirka 200 000 man. Som jämförelse krävdes det för Sovjetunionen och några övriga länder i Warszawapakten ungefär 500 000 man för att invadera och besätta Tjeckoslovakien år 1968. Att Rysslands invasion av Ukraina i alla bemärkelser har varit underdimensionerad, går att klart konstatera.

Som komplement till de existerande militära strukturerna har även personal och resurser från de ryska inrikestrupperna (Rosgvardija), samt legosoldater ur Wagnergruppen, deltagit i striderna under invasionen. Detta utgör förvisso en förstärkning, men deras närvaro har komplicerat såväl ledning som kommunikation. På slagfältet förs striderna av relativt små förband; det ryska bruket av bataljonsstridsgrupper förefaller bitvis ha fungerat illa under de rådande förhållandena – geografin har där varit gränssättande, då man helt enkelt agerat utspritt över en för stor yta för att effektivt kunna uppnå sina mål.

Den ryska traditionen av kommando- och toppstyrning står i konflikt med den dynamik som slagfältet ofta kräver; kontrollbehovet från såväl den ryska politiska som den militära ledningen har varit en begränsande faktor på den ryska sidan, som givit upphov till förvirring och handlingsförlamning i kritiska skeden. Detta bruk är något som Ukraina och dess militära ledning istället gradvis har rört sig från. Trots detta, har de ryska styrkorna också visat att man klarar av att hantera mycket komplexa situationer i stor skala.

Många har kommentarerna varit om den åldrade ryska materielen som synts på slagfältet. Dessa observationer har ofta tolkats  som ett tecken på institutionell svaghet och brister hos anfallaren – detta gör emellertid denne inte mindre farlig. Även gammalt material eller gammal utrustning kan fungera tillräckligt väl för ändamålet om soldaterna vet hur den ska användas, så till vida att den inte är helt obrukbar. Samtidigt kan alltså ett materiellt övertag spela mindre roll, om man inte kan utnyttja det någotsånär optimalt eller samordnat.

Kriget har krävt enorma förluster på både den ryska och ukrainska sidan. De soldater som inledningsvis ingick i striderna, men som sedermera stupat, får också antas ha haft åtminstone en rudimentär nivå av militär grundutbildning som minimum. Cirka ett år in i kriget vittnar ukrainska officerare om de nytillkomna ukrainska soldaternas brist på utbildning och erfarenhet i att bedriva strid, detta beskrivs också som ett problem. Det finns även gott om frågetecken kring utbildningsnivån hos de soldater som Ryssland med sin ”partiella mobilisering” fortsätter att pytsa in i operationen. Ju längre kriget fortsätter, desto mer ökar betydelse av att kunna bedriva utbildning av nya soldater bakom frontlinjen – detta gäller alltså båda parter. I brist på detta kommer istället soldaternas vilja till strid att spela en ännu större roll. 

Ukraina är fortsatt helt beroende av västerländskt militärt stöd. Ryssland har å sin sida en egen förmåga att producera materiel, men där kommer istället produktionstakten och förmåga att anpassa äldre materiel att vara avgörande. Rysslands politiska vilja till krig ligger fast, och landets ledning har tydligt signalerat att man kommer att lägga så mycket resurser som de väpnade styrkorna behöver för att klara uppdraget som de blivit ålagda. Framgent kommer de stridande parternas respektive vilja och förmåga att anpassa sig, vara mycket viktiga faktorer för krigets utgång.

Maria Engqvist, FOI_2_2023
Maria Engqvist, analytiker och Rysslandsexpert vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

I februari tecknades ett gemensamt nordiskt ramavtal om leverans av det nya stridsuniformsystemet Nordic Combat Uniform, NCU. I Försvarsmakten kommer uniformen att ha benämningen markstridsuniform 24 (MSU/24). Officerstidningen har fått en presentation av det nya uniformssystemet på Försvarets materielverk.

Det är lite av en raritet som vi får ta del av i konferensrummet på Försvarets materielverk, FMV, i Stockholm i början av maj. Än så länge finns det nämligen bara ett enda referensexemplar av uniformen.

– Vi har börjat få delleveranser av enstaka plagg i systemet, men uniformen kommer inte att delas ut före sista kvartalet 2024, när den kompletta leveransen av den första ordern har kommit, säger Maria Nilsson, projektledare för soldatutrustning på FMV. 

Storlekssystemet i markstridsuniform 24 kommer att finnas i ett 30-tal storlekar. Alla överdelar bygger på kroppslängd och bröstmått, och utgår från fältjackan. 

– Det är nytt. Tidigare utgick storlekssystemet från vikt och längd, säger Maria Nilsson.

» Uniformen kommer inte att delas ut före sista kvartalet 2024, när den kompletta leveransen av den första ordern har kommit. «

Underdelarna utgår från beninnerlängden, höftmått och midjemåttet. Uniformssystemet är könsneutralt, bortsett från underkläder och underställ. 

– Ett av ”skall-kraven”, det vill säga de krav som de slutliga leverantörerna var tvungna att uppfylla, är att kläderna ska passa lika bra för män och kvinnor under militära aktiviteter, säger Maria Nilsson, och berättar att man vid utvärderingen av uniformen lagt extra fokus på detta och att Sverige lade till en ytterligare vecka av tester för att uniformen ska passa bra för både kvinnor och män. 

Systemets olika delar har testats i labb och 400 soldater från de nordiska länderna har deltagit i ett brukartest där man använde system från fyra olika leverantörer i dagligt bruk. Soldaterna som deltog fick svara på regelbundna enkäter under testets gång. 

Delar som ingår i markstridsuniform 24-systemet:

Stridsjacka
Stridsjackan är tillverkad av flamskyddat tyg. Huvan är löstagbar och har flera justeringar så att hjälmen ska få plats under. Löstagbara armbågsskydd. Stridsjackan har ventilationsfickor samt ficka bak för till exempel mössa. 

Stridsbyxa
Stridsbyxan har påsydda knäskydd. Även löstagbara knäskydd ingår och byxan har särskilda stroppar för att man ska kunna reglera nivån på knäskydden. I midjan finns kardborreknäppning med reglage för att den ska kunna anpassas utifrån midjemåttet. 

På byxans bakdel finns en ”dragspelsfunktion” för att byxan inte ska hasa när man sitter på huk. Den har även en reglering vid smalbenen för att byxan ska kunna justeras efter behov. 

Stridsskjorta
Stridsskjortan är tillverkad av mjuk och följsam jersey på bålen och samma tyg på ärmarna som stridsjackan. 

Bältet
Är justerbart och kan flyttas mellan alla ingående byxor. Till systemet finns också hängslen som kan användas till samtliga byxor som ingår. 

Underkläder
Underkläderna är tillverkade i 100 procent merinoull av ett norskt företag som tillverkar plaggen i Estland och Lettland. Tack vare den höga ullhalten behöver plaggen inte tvättas lika ofta och har en svalkande effekt när det är varmt, och en värmande effekt när det är kallt.  

Underkläderna finns både som trosa och kalsong.

BH
BH:n är av modell dubbelfodrad sporttopp. Tillverkad av 100 procent merinoull och storleksanpassad efter längd och bröstvidd. 

Ulltröja och ullbyxor
Ullbyxorna och ulltröjan är tillverkade av Woolpower i Östersund och har högre ullhalt än de ullkläder som tidigare ingick i systemet. Ulltröjan finns i såväl halfzip som fullzip, det vill säga med dragkedja i kragen, alternativt hela vägen ner. Undertröjan är sömlös och har ullfrotté på insidan.

Undertröja och byxa med nätdetalj
Nätbrynjan och nätbyxan fungerar som luftiga underställ och transporterar fukt och isolerar värme. 

Skaljacka och skalbyxa
Skaljackan och skalbyxan är både vind- och vattentäta. 

Värmejackan
Värmejackan finns i två varianter, lätt och tjock. Den tjocka jackan som man bär ytterst har dragkedjor för att kunna expanderas beroende på hur mycket plagg man har under.

Värmebyxa
Värmebyxan finns i två varianter, lätt och tjock. Värmebyxan har dragkedjor i sidan för att de ska vara lätta att ta av och på. Den har en högre bakdel och är justerbar i midjan. Byxan är i ett gore-tyg, som bevarar värmen längre. 

Snöjacka
Jackan har dragkedjor för att kunna komma åt underliggande fickor och för att reglera ventilation. Kamouflagemönstret på snökläderna har nya inslag av grått.

Snöbyxor
Snöbyxan har fickor fram med särskild knäppning i stället för kardborreband – under testerna visade det sig nämligen att det fastnade snö i kardborrebanden. De har rejäla knappar för att det ska vara möjligt att knäppa och knäppa upp ficklocken utan att behöva ta av vantarna. 

Ficklocken är högre och rejälare än tidigare för att det inte ska komma in snö. 

Fickor
De flesta av uniformens fickor har stroppar invändigt så att man kan hänga fast till exempel kompass och nycklar. 

Reparationskit
Ett reparationskit med till exempel laglappar ingår för att soldaten själv ska kunna utföra enklare reparationer. 

Mönstret
Uniformssystemet har tre olika konfigurationer: europeisk med extra tillägg för sträng kyla, djungel och öknen. 

Det svenska mönstret är något mindre än tidigare och har tre kronor integrerat. Det är numera ett mönsterskyddat kamouflage.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

I den nya podden ”I rikets tjänst” får lyssnarna ta del av utlandsveteraners erfarenheter. ”Podden skapades för att sticka hål på myterna som finns om utlandsveteraner. Jag hoppas att vi kan få se fler utlandsveteraners berättelser ta plats i det offentliga samtalet”, säger producenten Mikael Wallentin Åström, vid Försvarsmaktens Veterancentrum.

”Försvarsmakten kan inte alltid visa vår verksamhet av praktiska skäl eller av sekretess, men vi kan ofta prata om den till stora delar, vilket poddformatet löser”, säger Mikael Wallentin Åström.

På enskild insats i fredens tjänst”, ”När krigaridentiteten tar över” och ”Hemmahjältar och utlandsveteraner”. Det är namnen på tre av avsnitten i podden ”I rikets tjänst”, som släpptes i början av april.

– ”I rikets tjänst” ska fördjupa frågan hur Försvarsmakten låter Sverige leva i fred. Det innebär att vi fördjupar hur våra utlandsveteraner och Försvarsmaktsanställda jobbar för det ändamålet varje dag, antingen utomlands eller i riket, säger Mikael Wallentin Åström vid Försvarsmaktens veterancentrum, producent och initiativtagare till podden, och själv utlandsveteran med flera utlandsinsatser i bagaget.

Podden är en samproduktion mellan Försvarsmaktens veterancentrum och Operativa kommunikationsförbandet, OPKOMM, i Enköping. 

– Jag vände mig till mina chefer med mitt förslag om podden. Hur kan vi få ut information om utlandsveteraner och samtidigt sticka hål på myterna? Cheferna på både Veterancentrum och OPKOMM var positiva till att göra en podd och sa att det var självklart att vi skulle göra det här. Inspelningarna påbörjades i höstas, säger han.

» Hur kan vi få ut information om utlandsveteraner och samtidigt sticka hål på myterna? «

Utöver Mikael Wallentin Åström, som även är reservofficer vid Operativa kommunikationsförbandet, har en grupp anställda vid OPKOMM ingått i produktionen. Mikael är tillsammans med Jenny Jemtå Sjöfrid programledare i podden.

I fem avsnitt får lyssnarna ta del av några utlandsveteraners erfarenheter och insikter före, under och efter insatsen. Utöver det fördjupas ett antal olika teman och aspekter av utlandstjänstgöring, exempelvis den militära identiteten, hur meriter från en utlandsinsats står sig på den civila arbetsmarknaden och hur det är att vara anhörig till någon som är på insats.

”Vi har fått positiv respons från utlandsveteraner som lyssnat på podden. Vi har också sett att det finns tre avsnitt som sticker ut vad gäller antalet lyssningar. Det är anhörigperspektivet, krigaridentiteten och sedan avsnittet om enskild insats”, säger Mikael Wallentin Åström.

En viktig målsättning med ”I rikets tjänst” har varit att slå hål på myter som finns om utlandsveteraner, förklarar Mikael Wallentin Åström.

– Jag är ganska trött på rapporteringen i media, och även inom Försvarsmakten till viss del, där vi ofta pratar om våra utlandsveteraner men inte med dem och deras anhöriga. Det handlar om att ge dem en röst i rummet. Det vill vi göra i den här podden.

» Vi har tittat på vad vi sett i media och hur man rapporterar kring utlandsveteraner. Var finns de största missförstånden? «

Vilka myter finns det om utlandsveteraner?

– Ett exempel är den psykiska ohälsan, där allmänhetens bild ofta är att det är många utlandsveteraner som mår psykiskt dåligt. Det finns de som mår dåligt, och de ska få hjälp och stöd, men det finns också många som mår bra. Utlandsveteraner mår i regel bättre än befolkningen i övrigt. Det var en sådan myt vi ville slå hål på, säger han och fortsätter:

– Varje avsnitt har som angreppspunkt att försöka lösa ett tankeproblem. Vi har tittat på vad vi sett i media och hur man rapporterar kring utlandsveteraner. Var finns de största missförstånden? Var finns myterna? Hur kan vi gestalta det här? Varje avsnitt utgår också från Försvarsmaktens uppdrag till Veterancentrum.

Vad hoppas ni att podden ska bidra med?

– Podden skapades för att sticka hål på myterna. Jag hoppas att vi kan få se fler utlandsveteraner ta plats i det offentliga samtalet. Att berättelserna från våra utlandsveteraner ska ta plats vid fikabordet på jobbet, hemma och på AW:n. där de som lyssnat kan reflektera kring avsnittens innehåll, säger Mikael Wallentin Åström och tillägger:

– Vi är 54 000 nu levande utlandsveteraner som bär på dessa unika erfarenheter. Berättelserna fortsätter. Jag hoppas att podden skapar samtal kring hur vi kan bidra efter våra tjänstgöringar.

Podden finns att lyssna på här. Bakom produktionen står Mikael Wallentin Åström, Jenny Jemtå Sjöfrid, Christoffer Harborg, Johan Ahlberg och Sefania Mohja vid Operativa kommunikationsförbandet.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Försvarsmakten lyckades överlag väl med genomförandet av Aurora 23, men vissa moment tycks inte ha genomförts i avsedd utsträckning. Det framgår av en preliminär utvärdering. Övningsledaren Stefan Andersson är nöjd med utfallet och säger att responsen från utländska deltagare varit odelat positiv.

”Det övergripande intrycket är positivt. Relaterat till övningens syfte, att öka Försvarsmaktens förmåga och att sända signaler om vår kapacitet internt och externt, anser jag att man har lyckats”, säger generalmajor Gunnar Karlson, som leder Försvarsmaktens utvärdering av Aurora 23.

Försvarsmaktsövningen Aurora 23 avslutades den 11 maj. Redan dagen efter publicerades en rapport med de första intrycken av övningen medan slutrapporten är planerad till den 31 oktober. Utvärderingen leds av generalmajor Gunnar Karlson.

– Det övergripande intrycket är positivt. Relaterat till övningens syfte, att öka Försvarsmaktens förmåga och att sända signaler om vår kapacitet internt och externt, anser jag att man har lyckats, säger han.

Gunnar Karlson framhåller framför allt två positiva iakttagelser. Dels att den 25 dagar långa övningen genomfördes utan några allvarligare personskador. Dels att kommunikationen till allmänheten nådde ut.

– Det vi med säkerhet kan säga redan nu är att kommunikationen utåt har fungerat mycket väl, eftersom Försvarsstaben genomför kontinuerliga uppföljningar av kommunikationen. Nästan 90 procent av befolkningen kände till övningen och en överväldigande majoritet var positiva, säger han.  

» Nästan 90 procent av befolkningen kände till övningen och en överväldigande majoritet var positiva. «

Men av rapporten framgår också att alla moment som försvarsmaktsledningen efterfrågade, inte genomfördes. Bland annat har försvarsgrensstaberna inte övat i sin helhet, delvis på grund av att belastningen i ordinarie arbete varit hög med ett bibehållet skarpt tryck från operationsledningen under övningen.

– Vill Försvarsmakten att försvarsgrensstaberna ska övas behöver man hitta ett annat övningstillfälle för det, kommenterar Gunnar Karlson.

Under Aurora 23 fanns för första gången ett uppdrag att öva skydd av civila medborgare. Men den sortens moment tycks inte ha genomförts i någon större utsträckning, enligt den preliminära utvärderingen.

– Det var en tydlig inriktning från försvarsmaktsledningen att öva civillägesbedömning och skydd av civila med särskilt fokus på jämställdhet och sexuellt våld. Men vi har inte kunnat se särskilt många övningar av det slaget. Kanske framkommer det när vi fortsätter att analysera materialet; om inte är det bekymmersamt eftersom Försvarsmakten uttryckligen ville se detta, säger Gunnar Karlson.  

» Jag har många gånger sagt att den här övningen är vår viktigaste träningsmatch inför ett Natomedlemskap, och jag vågar påstå att vi vann den matchen. «

Övningsledaren för Aurora 23, brigadgeneral Stefan Andersson, är nöjd med utfallet av övningen. Han säger att Sverige och Försvarsmakten fått mängder med positiv feedback, inte minst från de utländska förband som deltog.

– Jag har många gånger sagt att den här övningen är vår viktigaste träningsmatch inför ett Natomedlemskap, och jag vågar påstå att vi vann den matchen. Den återkoppling vi fått från andra nationer har varit odelat positiv och de tycker att övningen varit mycket väl förberedd och genomförd. De är supernöjda.

Ett moment som Stefan Andersson är särskilt nöjd med är värdlandsstödet. Samövning med utländska förband är visserligen inget ovanligt, men det var åtskilliga år sedan det övades att ta emot andra länders soldater i ett spelat fientligt läge, under bland annat sabotage och ett omfattande cyberangrepp.

– I det första skedet tog vi in en amerikansk marinkårsbataljon från Norge via Storlien och Östersund och understödde dem med mat, vatten och drivmedel. Det finska bidraget tog vi emot i Oskarshamn med stöd av ett brittiskt förband tillsammans med hemvärnsförband och svenska luftvärnsförband. Vi ville genomföra ett taktiskt mottagande och göra det så realistiskt som möjligt.

» Aurora 26 kan bli något helt annat än de försvarsmaktsövningar vi sett tidigare. «

Att skyddet av civila inte övades i större utsträckning är däremot något som Stefan Andersson beklagar.

– Under planeringsfasen diskuterade vi att skapa mikrosituationer med civila inom ramen för de större momenten. Som att istället för att ta hand om skadade, vilket vi är bra på, öva omhändertagande av civila med bakbundna händer och sminkade som om de blivit misshandlade eller våldtagna. Sådant som vi nu ser i Ukraina. Men det här drevs aldrig igenom och det är något jag får ta på mig.

Nu fortsätter omhändertagandet av erfarenheter från övningen för att sedan ta ut kursen mot nästa försvarsmaktsövning. Men med ett medlemskap i Nato blir kanske den övningen inte en fråga för enbart den svenska Försvarsmakten att besluta om.

– Aurora 26 kan bli något helt annat än de försvarsmaktsövningar vi sett tidigare. Vi har en strategisk övningsplan, men den kan komma att revideras om Nato vill att vi ska göra något annat. Kanske kommer det att bli ett ökat fokus på de norra delarna av Sverige, Norge och Finland, säger Stefan Andersson.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post