På slagfälten i Ukraina ställs militära strategier mot varandra

Politisk och militär toppstyrning, undermålig logistik och relativt små förband som agerat utspridda över alltför stora ytor på slagfälten. I början av 2000-talet genomförde Ryssland en omfattande reformering av landets militära styrkor för att komma bort från den tungrodda sovjetiska organisationen, men i ljuset av anfallskriget mot Ukraina kan man fråga sig hur lyckosamt reform- arbetet faktiskt var.

De ryska väpnade styrkornas faktiska kapacitet till konventionell krigföring har debatterats intensivt det senaste året.

I skrivande stund har Rysslands anfalls-krig mot Ukraina pågått i lite mer än ett år och det syns inga tecken på att denna konflikt är nära en lösning, snarare tvärtom. Den ryska politiska ledningens strategiska målsättning har inte ändrats sedan den 24 februari 2022. Målet är att återvinna den politiska kontrollen över Ukraina med militära medel, och permanent införlemma landet i det som den ryska politiska ledningen menar är Rysslands intressesfär. Den ryska politiska ledningen har givit de väpnade styrkorna till uppgift att uppnå de politiska målen, men dessa målsättningar bör inte förväxlas med de allestädes skiftande operationella eller taktiska målen på slagfältet. Ukrainas självständighet är ur en rysk synvinkel en historisk anomali – detta klargjorde Vladimir Putin i en artikel från 2021, som publicerades på presidentadministrationens hemsida. Ukrainas gradvisa rörelse mot väst, och inte minst mot EU och Nato, utgör från rysk synvinkel ett hot mot idén om ett ryskt imperium i det tjugoförsta århundradet. Samtidigt bedriver Ryssland också ett krig mot väst som idé i Ukraina – det är ett krig om värderingar, om historiskt tolkningsföreträde, men inte minst om vem som har rätten och sanningen på sin sida. I denna kamp speglar sig Ryssland främst mot USA, som man anser vara den enda jämbördiga parten, och därmed den enda parten värd att tala med beträffande Ukraina.

Under 2022 har de ryska väpnade styrkornas faktiska kapacitet till konventionell krigföring debatterats intensivt. En central fråga är vilka reella förutsättningar Ryssland egentligen hade för ett invasionskrig av den typ landet nu bedriver. En kommande FOI-rapport av Jonas Kjellén visar med stor tydlighet att Ryssland inte utkämpar det krig man har byggt sin militära organisation för. De omfattande reformer av de ryska väpnade styrkorna som tog sin början under 2000-talet syftade till att ställa om organisationen från ett dyrt och tungrott (och i hög grad ineffektivt) Sovjetiskt massmobiliseringssystem, till en typ av insatsförsvar inte helt olikt Sveriges – om än i mycket större skala. Detta visade sig också fungera tillräckligt väl vid avgränsade insatser, där snabba förlopp gav stor politisk utväxling till en relativt liten kostnad – och där motståndet var begränsat eller i det närmaste obefintligt. Invasionen och annekteringen av Krim 2014 är det mest framträdande exemplet på hur delar av organisationen fungerade under så gott som optimala förhållanden.

» Många har kommentarerna varit om den åldrade ryska materielen som synts än på slagfältet. «

Det finns fortfarande en mängd frågetecken kring hur effektivt reformarbetet faktiskt var. Genomslaget i organisationen förefaller högst varierat i ljuset av det nuvarande kriget, när organisationen utsätts för ett tryck på ett sätt som den inte tidigare har gjort. Ett specifikt område som fick stå tillbaka under reformåren var just den logistiska organisationen – vilket de väpnade styrkorna också bittert fick erfara, i synnerhet under krigets tidiga skeden. Vilka tentativa lärdomar går det redan nu att dra av det som under året har kunnat observeras från slagfältet? Det är egentligen en fråga för minst en doktorsavhandling, och nedan delges endast några få aspekter – och många av dem kan tyckas motsägelsefulla.

Det som är viktigt att minnas, är att det är en enorm militär uppgift som den ryska politiska ledningen har givit sin generalstab och de väpnade styrkorna, en uppgift vars omfattning vare sig krigsorganisationen eller det ryska samhället saknat egen erfarenhet av i modern tid. Ukraina är efter Ryssland det till ytan största landet i Europa, innan kriget med cirka 44 miljoner invånare. Detta land ämnade man lägga under sig, initialt med cirka 200 000 man. Som jämförelse krävdes det för Sovjetunionen och några övriga länder i Warszawapakten ungefär 500 000 man för att invadera och besätta Tjeckoslovakien år 1968. Att Rysslands invasion av Ukraina i alla bemärkelser har varit underdimensionerad, går att klart konstatera.

Som komplement till de existerande militära strukturerna har även personal och resurser från de ryska inrikestrupperna (Rosgvardija), samt legosoldater ur Wagnergruppen, deltagit i striderna under invasionen. Detta utgör förvisso en förstärkning, men deras närvaro har komplicerat såväl ledning som kommunikation. På slagfältet förs striderna av relativt små förband; det ryska bruket av bataljonsstridsgrupper förefaller bitvis ha fungerat illa under de rådande förhållandena – geografin har där varit gränssättande, då man helt enkelt agerat utspritt över en för stor yta för att effektivt kunna uppnå sina mål.

Den ryska traditionen av kommando- och toppstyrning står i konflikt med den dynamik som slagfältet ofta kräver; kontrollbehovet från såväl den ryska politiska som den militära ledningen har varit en begränsande faktor på den ryska sidan, som givit upphov till förvirring och handlingsförlamning i kritiska skeden. Detta bruk är något som Ukraina och dess militära ledning istället gradvis har rört sig från. Trots detta, har de ryska styrkorna också visat att man klarar av att hantera mycket komplexa situationer i stor skala.

Många har kommentarerna varit om den åldrade ryska materielen som synts på slagfältet. Dessa observationer har ofta tolkats  som ett tecken på institutionell svaghet och brister hos anfallaren – detta gör emellertid denne inte mindre farlig. Även gammalt material eller gammal utrustning kan fungera tillräckligt väl för ändamålet om soldaterna vet hur den ska användas, så till vida att den inte är helt obrukbar. Samtidigt kan alltså ett materiellt övertag spela mindre roll, om man inte kan utnyttja det någotsånär optimalt eller samordnat.

Kriget har krävt enorma förluster på både den ryska och ukrainska sidan. De soldater som inledningsvis ingick i striderna, men som sedermera stupat, får också antas ha haft åtminstone en rudimentär nivå av militär grundutbildning som minimum. Cirka ett år in i kriget vittnar ukrainska officerare om de nytillkomna ukrainska soldaternas brist på utbildning och erfarenhet i att bedriva strid, detta beskrivs också som ett problem. Det finns även gott om frågetecken kring utbildningsnivån hos de soldater som Ryssland med sin ”partiella mobilisering” fortsätter att pytsa in i operationen. Ju längre kriget fortsätter, desto mer ökar betydelse av att kunna bedriva utbildning av nya soldater bakom frontlinjen – detta gäller alltså båda parter. I brist på detta kommer istället soldaternas vilja till strid att spela en ännu större roll. 

Ukraina är fortsatt helt beroende av västerländskt militärt stöd. Ryssland har å sin sida en egen förmåga att producera materiel, men där kommer istället produktionstakten och förmåga att anpassa äldre materiel att vara avgörande. Rysslands politiska vilja till krig ligger fast, och landets ledning har tydligt signalerat att man kommer att lägga så mycket resurser som de väpnade styrkorna behöver för att klara uppdraget som de blivit ålagda. Framgent kommer de stridande parternas respektive vilja och förmåga att anpassa sig, vara mycket viktiga faktorer för krigets utgång.

Maria Engqvist, FOI_2_2023
Maria Engqvist, analytiker och Rysslandsexpert vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Försvarsbudgeten utökas med över 27 miljarder kronor nästa år jämfört med i år, till 119 miljarder, det framgår av höstens budgetproposition. På en pressträff nyligen framhöll regeringen behovet av att Försvarsmakten satsar på personalområdet, bland annat genom åtgärder för att behålla och rekrytera personal och att antalet utbildningsplatser på Officersprogrammet ökar.

Försvarsminister Pål Jonson (M) höll den 11 september en pressträff tillsammans med de försvarspolitiska talespersonerna från samarbetspartierna om budgetnyheter inom försvarsområdet.

I budgetpropositionen som regeringen presenterar i dag, den 20 september, förstärks försvarsbudgeten med ytterligare 700 miljoner nästa år. Tillsammans med uppräckningar och tidigare beslut om mer resurser innebär det att anslagen till det militära försvaret ökar med 27 miljarder kronor till totalt 119 miljarder 2024.

Ett område som pekas ut som i behov av förstärkning är Försvarsmaktens personalförsörjning. Framför allt beskrivs bemanningen i flygvapnet som problematisk.

”Den fortsatta bristen på personal, exempelvis flygstridsledare, flygtekniker och piloter, utgör flygvapnets största begränsning. Den tidigare bristen på piloter har ökat under 2022, framför allt som en följd av att ett trettiotal piloter är tjänstlediga från Försvarsmakten. Som en följd redovisar Försvarsmakten att flygvapnets förmåga att utbilda och vidmakthålla de berörda krigsförbanden har nedgått markant. Antalet flygtimmar för Jas 39 har under 2022 sjunkit med 12 procent vilket enligt Försvarsmakten beror uteslutande på pilotbrist”, står det i budgetpropositionen.

Enligt ett pressmeddelande från försvarsdepartementet den 11 september ska omprioriteringar mellan anslagen 2024–2025 och beräknade tillskott under 2026 göra det möjligt för särskilda satsningar på personalområdet för att öka personaltillväxten och ”omhänderta effekterna av nya kollektivavtal och beslut om lön och tillägg.”

Betydelsen av att Försvarsmakten har resurser för att både rekrytera och behålla personal betonades på en pressträff den 11 september där några av budgetnyheterna inom försvarsområdet presenterades.

– Här har vi frigjort medel som gör att vi kan göra satsningar, sa Mikael Oscarsson, försvarspolitisk talesperson för Kristdemokraterna, på pressträffen.

Regeringen ser också ett behov av ett större inflöde av officerare med hänvisning till tillväxt och kommande pensionsavgångar. Fler officerare ska utbildas genom att antalet platser på Officersprogrammet ökar från 250 till 275 årligen. Även antalet värnpliktiga ska bli fler för att senast år 2025 uppgå till 8 000.

Budgetpropositionen för 2024 medger fortsatt stora investeringar i försvarsmateriel, bland annat fortsätter anskaffningen av Archer och medelräckviddigt och buret luftvärn. Utvecklingen av nya ytstridsfartyg ska påbörjas och ett nytt taktiskt transportflygplan ska ”skyndsamt anskaffas” för att ersätta TP 84 Hercules.

Resursförstärkningarna ska också ge Försvarsmakten möjlighet att komma tillrätta med problemen med personlig utrustning.

Enligt uppgifter i Dagens Nyheter ska också cirka två miljarder kronor gå till att ersätta materiel för totalt 19 miljarder kronor som skänkts till Ukraina.

Med de ökade anslagen når Sverige Natos mål om en försvarsbudget på två procent av BNP 2024. Under 2025 och 2026 beräknas cirka 1,25 respektive 7,4 miljarder kronor tillföras det militära försvaret.

Officerstidningen söker försvarsminister Pål Jonson för en kommentar.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Medan Europa fokuserar på Ryssland och kriget i Ukraina domineras den globala makt­balansen av supermakterna Kina och USA. Kina växer i styrka och från amerikansk sida uppfattas läget som alltmer oroväckande. Det visar rapporten Försvarsekonomisk utblick 2023 som Totalförsvarets forsknings­institut, FOI, publicerade i juni.

Mellan år 2000 och 2022 har Kina ökat sin andel av världens totala försvarsutgifter från 3 till 13 procent.

Den globala upprustningen fortsätter och enligt siffror från Sipri har de samlade militära utgifterna ökat med 86 procent mellan 2000 och 2022. Kriget i Ukraina skyndar på utvecklingen, men i flera länder började den militära expansionen långt tidigare. Sedan år 2000 har Ryssland ökat sin andel av de totala försvarsutgifterna från 1,2 till 3,8 procent, medan Kina gått från 3 till hela 13 procent. Det gör Kina till världens näst största militära stormakt med en försvarsbudget på 292 miljarder dollar förra året. Även om världsledande USA fortfarande har den i särklass största försvarsbudgeten med 877 miljarder dollar och står för cirka 40 procent av världens militära utgifter knappar Kina in och gapet mellan de båda supermakterna minskar. 

– Kinas försvarsmakt har varit under uppbyggnad ett bra tag, men jag tror inte att omvärlden riktigt hängt med. Det är först nu när man ser Kinas massiva flotta avfyra raketer runt Taiwan, som insikten hamrats in och USA uppfattar läget som ytterst oroväckande, säger Per Olsson, försvarsekonom vid FOI och författare till rapporten Försvarsekonomisk utblick 2023.

Bland övriga militära stormakter har Ryssland vandrat upp till en tredjeplats med militära utgifter på 86 miljarder dollar år 2022, följt av Indien med 81 miljarder dollar. 

I rapporten redovisas också de sammanlagda militära utgifterna för Europas fyra största ekonomier, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien (E4). Dessa länder spenderade tillsammans 211 miljarder dollar på försvaret 2022. Kinas försvarssatsningar har haft tyngdpunkten på de marina förbanden. En stor mängd nya korvetter, fregatter och jagare har sjösatts och 2022 hade Kina fler marina plattformar än USA, 203 jämfört med 198. Men sett till deplacement är USA fortfarande överlägset störst på haven, tre gånger Kinas storlek. Detta tack vare fler och större amerikanska hangarfartyg, jagare, kryssare och atomubåtar. Kina förväntas inte heller kunna upprätthålla den höga produktionstakten av nybyggda fartyg som landet haft sedan millennieskiftet. 

» Kinas försvarsmakt har varit under uppbyggnad ett bra tag, men jag tror inte att omvärlden riktigt hängt med. «

– Den stora uppbyggnadsfasen är sannolikt över nu när underhållskostnaderna springer iväg med halvtidsmodifieringar och reparationer. Kina kommer att hamna i samma sits som USA där en stor del av resurserna går åt till att underhålla den massa man redan har. Trots det kommer den kinesiska flottan fortsätta växa sin numerär och sitt deplacement, till hälften av USA:s år 2030, säger Per Olsson. 

Till skillnad från Kina, och även Indien, är Rysslands flotta på tillbakagång. Den har sedan år 2000 minskat i antal ytstridsfartyg och ubåtar, från 156 till 135.  

– Ryssland verkar tappat förmågan att bygga ytstridsfartyg större än fregatter och korvetter. Det beror delvis på att delar av den sovjetiska varvskapaciteten låg i Ukraina, men också på att man inte lyckades återuppbygga rysk kapacitet efter 1990-talets ekonomiska kris. Nu bygger man istället en alltmer kustnära flotta, säger Per Olsson. 

På armésidan har de länder som redovisas i studien delvis valt olika vägar. Samtliga länder har skurit ner på antalet stridsvagnar och artilleri- och raketsystem, men i USA och Västeuropa har minskningen varit mer drastisk än i Kina och Indien. Inom stridsflyget har i stort sett alla länder minskat antalet plattformar sedan år 2000. Av de länder som redovisas i studien är det enbart Indien som marginellt ökat antalet stridsflyg. Ryssland har dragit ner antalet stridsflyg med en tredjedel. Även USA har gjort omfattande nedskärningar och detsamma gäller Kina och E4-länderna. Enligt rapporten handlar minskningen nästan uteslutande om att man satsat på dyrare och mer avancerade plattformar, alltså kvalitet framför kvantitet. Inom stridsflyget är USA dominerande med ett tydligt försprång inom 5:e generationens stridsflyg. Kina har nyligen börjat introducera denna generation medan Ryssland halkat efter i utvecklingen. 

– Kina har över 140 enheter 5:e generationens J-20 stridsflygplan. Ryssland har bara lyckats få fram ett fåtal av sina Su-57, trots att programmen började samtidigt.

Per Olsson, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut.
Per Olsson, försvarsekonom vid FOI.

Globala militära utgifter 2000–2022:

Överlag dominerar västvärlden i fråga om tekniskt avancemang och modernitet, delvis för att de andra stormakterna i studien har behållit en större andel äldre materiel. Det gäller framför allt Ryssland, men också Kina och Indien har en större andel åldrande materiel än E4-länderna och USA. 

– Gällande kvalitet är det fördel väst. Indien, Kina och Ryssland får förmodligen ut större mängder materiel och personal ur sina försvarsbudgetar än väst eftersom de har ett lägre kostnadsläge, men väst har generellt bättre grejer, säger Per Olsson. 

Den globala upprustningen sker trots sviktande världsekonomi och majoriteten av länderna i Europa fortsätter med sina planerade satsningar.   

– Det är högst sannolikt att Europa kommer att fortsätta öka sina militära utgifter detta årtionde. Än så länge är det långt ifrån alla som uppnår Natos mål på två procent av BNP, men många är på väg dit. Två procent av BNP är visserligen ingen sensationell nivå, det globala genomsnittet ligger runt två procent, men att gå från en eller en och en halv procent till två procent innebär ändå stora förändringar. I Polen talar man till och med om en försvarsbudget på fyra procent av BNP. Det innebär att Europas andel av globala militära utgifter med stor sannolikhet kommer att öka fram till 2030, säger Per Olsson. 

» Det är högst sannolikt att Europa kommer att fortsätta öka sina militära utgifter detta årtionde. «

Enligt prognosen i Försvarsekonomisk utblick kommer Kina att passera USA som världens starkaste ekonomi någon gång runt år 2030. Samtidigt konstateras att den kraftiga ekonomiska tillväxt som Kina haft sedan millennieskiftet saktar in. Det kan, enligt Per Olsson, komma att påverka både prognosen liksom Kinas militära upprustning. 

– Den kinesiska militära uppbyggnaden har möjliggjorts av den ekonomiska tillväxten. Nu ska det bli intressant att se hur de agerar när tillväxten mattas av. De kommer att behöva låta en större andel av BNP gå till försvaret för att kunna fortsätta expandera militärt. Men oavsett om Kina går om USA eller inte, så kommer världen att domineras av två ganska jämnstora ekonomier.

Även Indien förväntas fortsätta öka både ekonomiskt och militärt. Landet låg fram till 2010-talet på ungefär samma BNP som Ryssland, men har sedan dess dragit ifrån. Indien är i dag världens femte största ekonomi och bedöms fortsätta växa stadigt under kommande årtionde. 

– Indien vill spela en central roll i Indiska Oceanen. De vill också ha inflytande i Sydostasien och Mellanöstern och vara en balans mot Kina. USA ser positivt på Indiens ambitioner och vill stötta det, säger Per Olsson och fortsätter: 

– Samtidigt står Indien både Ryssland och Iran nära. Det var många som blev besvikna över att Indien inte tog tydligare ställning mot Ryssland i kriget i Ukraina, men man måste inse att Indien har sina egna intressen och hotbilder och de kommer inte att gå andras ärenden. Indien har börjat luta sig mer mot väst, men det är inte okomplicerat. 

Oavsett utgången av kriget i Ukraina, så kommer Ryssland att behöva återuppbygga sin militära kapacitet efter kriget. Att rusta kommer att bli mer kostsamt än under föregående expansionsfas eftersom man inte längre har kvar det gamla sovjetiska arvet som grund att bygga en uppgraderad armé på. 

– Ryssarna har förbrukat tusentals stridsvagnar, stridsfordon och mängder av artilleri. Nya grejer blir oundvikligen dyrare att tillverka. Tidigare har de kunnat ta gamla stridsvagnar, svetsat på extra skydd och skickat till fronten men när de ska ersätta förlorad materiel kommer det att krävas nytt, säger Per Olsson. 

Exakt hur kriget i Ukraina kommer att påverka inriktningen av den pågående globala upprustningen går inte att svara på i nuläget, enligt Per Olsson. Men han säger att det är troligt att en viss anpassning till de erfarenheter som kriget ger kommer att ske. 

– Behov av ammunition och logistik är lärdomar som dras efter varje krig. ’Oj, går det åt så här mycket drivmedel och så här mycket ammunition’. I Ukraina kan vi se den enorma mängden artilleriammunition som förbrukas. Särskilt i väst har vi krympt våra lager av ammunition och artilleri. Länder i öst har gått en annan väg, inklusive Polen, Finland och Ukraina, och behållit sina lager i större utsträckning. De känner sin granne. 

Och det som nu pågår i Ukraina med massiva ryska förluster, beskriver Per Olsson som något av ett tveeggat svärd. 

– Å ena sidan kommer Ryssland att behöva återbygga stora delar av sin armé, under omfattande sanktioner. Å andra sidan finns det få saker så lärorika som militära motgångar, och kriget är inte över än. Vi ser redan nu hur båda sidor i kriget kombinerar billiga obemannade farkoster och gammalt artilleri på ett nytt sätt. Dessutom kommer Ryssland även fortsatt att ha världens största kärnvapenarsenal. Det kan vara dyrt att överskatta sin motståndare, men direkt farligt att underskatta den. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Under Natotoppmötet i juli meddelade Turkiets president att landet kommer godkänna Sveriges ansökan till Nato, även om det också kräver ett beslut i parlamentet. Generalmajor Johan Pekkari vid Försvarsstaben om vad medlemskapet kommer att innebära för organisation och personal.

Generalmajor Johan Pekkari är chef för strategienheten vid Försvarsstaben på Högvarteret.

Hur långt har Försvarsmakten kommit i förberedelserna inför ett Natomedlemskap?

– Det finns två svar på den frågan. Det ena är att vi är i mål med alla förberedelser för att kunna bli medlemmar och vi är redo att ta steget in i organisationen. Det andra svaret är att förberedelserna fortgår, bland annat genom diskussioner med Nato om förmågeutveckling. Men det finns också sådant som vi inte kan göra förrän vi har blivit medlemmar fullt ut, som att upprätta en gemensam försvarsplanering för hur vi tillsammans ska kunna försvara Sverige och andra Natoländer, säger Johan Pekkari, chef för strategienheten vid Försvarsstaben. 

Den 8 juni beslutade regeringen att Försvarsmakten får inleda förberedelser med Nato och dess medlemsländer för att möjliggöra framtida gemensamma operationer. Vad innebär det i praktiken? 

– Det innebär att vi får tillstånd att förbereda mycket av den planering som påbörjats. Tills vi blir medlemmar sker detta på bilateral nivå, på samma sätt som vi samarbetar med exempelvis Finland sedan många år. Det kan ske genom att andra länder besöker oss och att vi besöker dem. Det skulle också kunna handla om att förhandslagra förnödenheter och materiel i Sverige för att korta startsträckan inför en gemensam operation. För att sedan genomföra gemensamma operationer krävs formella beslut från regering och riksdag. 

När Sverige väl blir medlem i Nato, vad händer i Försvarsmakten då? 

– Sedan vi ansökte om medlemskap har vi arbetat tillsammans med Nato inom tio olika funktionsområden. Det handlar om allt från juridik och administration till försvarsplanering och förmågeutveckling. Nu har vi grönt ljus inom alla dessa områden och den dag vi blir medlemmar kommer vi att slutföra det vi nu har planerat för tillsammans med Nato. Det kan exempelvis handla om att införa ledningsstödssystem eller rutiner för hantering av informationsutbyte, alltså hur vi ska hantera inflödet av alla de handlingar som kommer att skickas till oss som medlemmar i Nato. 

» Man kan säga att Natoavdelningen blir Försvarsmaktens växel visavi vår representation och verksamheten i Bryssel. «

Hur kommer strukturen för arbetet i Nato se ut på Högkvarteret?

– Vi förbereder för att upprätta en Natoavdelning inom Försvarsstaben med ansvar för relationen till den svenska militära representationen vid Natos högkvarter i Bryssel samt för samordning av svenskt deltagande i Natos kommittéer och arbetsgrupper. Man kan säga att Natoavdelningen blir Försvarsmaktens växel visavi vår representation och verksamheten i Bryssel. Parallellt kommer många staber också att ha en egen väg in i Nato. 

Hur kommer Försvarsmaktens anställda att märka att Sverige går med i Nato?     

– I samband med inträdet kommer vi att delta i flagghissningsceremonier vid Natos högkvarter och staber samt genomföra egna ceremonier i Sverige när vi hissar Natoflaggan. I övrigt märker man kanske inte så mycket dag ett. Bemanningen i Nato kommer att öka succesivt. Tillväxten kommer att ske under flera år med krav på 30 procents bemanning efter tre år och full bemanning efter sju år. Jag kan inte säga exakt hur många individer det kommer att behövas, men någonstans i närheten av 200–250 personer blir det förmodligen. I dag har vi ett 30-tal personer som arbetar internationellt i eller med Nato och deras befattningar prioriterar vi inledningsvis att behålla. Att tjänstgöra i Natos olika organisationer kommer att bli en naturlig del av inte minst officerares och specialistofficerares karriärer. Därtill kommer naturligtvis våra förband och förmågor att användas för lösandet av uppgifter inom ramen för Natouppdrag och vi kommer fortsätta att delta i olika former av övningsverksamhet. 

Vilka befattningar i Nato kommer Sverige att bemanna? 

– Vi har ännu inte börjat prata om individer utan mer om var vi vill ha närvaro. Sedan kommer det att bli en diskussion med Nato om vilka befattningar som vi kan och får tillsätta. Först därefter kan vi börja prata om vem som ska få åka. Men vi vet att det kommer att krävas närvaro i bland annat Bryssel, Mons, Norfolk och Brunssum samt vid de tre domänhögkvarteren Landcom, Marcom och Aircom. 

Sveriges medlemskap i Nato dröjer medan vår närmaste militära samarbetspartner Finland blev medlemmar den 4 april. Vad innebär det för Försvarsmakten?   

– I det korta perspektivet får det inga större effekter. Skulle det dra ut på tiden kan det bli utmanande om vi till exempel inte kan utveckla vår förmåga och planering tillsammans med Nato. Jag vill inte ange någon tid för när det kan börja bli problematiskt men om signalerna som vi fått stämmer, att vi blir medlemmar i höst, så får det inga konsekvenser. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post