Det är en märklig tid vi lever i just nu, konstig på så många sätt.
Efter alla år vi arbetat med anhörigstöd på Invidzonen är det många samtal som etsat sig fast i mitt minne. Samtal med de som lånat ut en familjemedlem eller vän under ett halvår, ett år eller kanske mer och som fått erfara när distansens alla möjliga konsekvenser tvingat sig in i vardagsrummet, i köket, i livet.
Jag tänker på mamman jag chattade med. Hennes stolthet över sonens insats i det där mediabevakade landet. Stoltheten som tillslut fick ge vika för en extrem oro när hon inte hört något ifrån honom på länge medan media rapporterade om en ökad hotbild. Och barnfamiljen, som klarade av de där månaderna. Barnet som sedan berättade att det jobbigaste var att pappa var ensam i ett annat land. Att det var synd om honom som inte hade sonen hos sig. Alla är de utmaningar orsakade av distans.
2020 blir året då avstånd har blivit allas vår vardag. En pandemi har brett ut sig över hela världen. Att hålla oss ifrån varandra och minska fysisk kontakt här hemma är vårt gemensamma ansvar och ordet distans förekommer varje dag i media, på arbetsplatser och runt omkring oss i samhället. Det som förut ofta behövde förklaras kring anhörigas situation, att oro och avstånd är en utmaning, är idag något som fler kan relatera till. Människan är ju till naturen lagd att hålla ihop dem man håller av när omgivningen känns osäker och utvecklingen oviss. Men vi har nu en osynlig fiende mitt ibland oss och vår försvarsstrategi är att upprätthålla avstånd.
Det finns inte längre en tydlig faktaruta som kan ge en lägesbild varken på hemmaplan eller på de internationella insatsområdena. Ramarna har blivit mjukare, facit gäller inte just nu och utmaningarna är fler. Personal som ska på insats vet inte alltid om eller när de ska åka, de som är på insats vet inte om och när de får komma hem på leave och de som ska rotera hem vet inte när hemresan blir av. I skuggan av pandemin får vi lära oss att uppskatta en vardag tillsammans och vi får uppfinna nya sätt för att visa omsorg och kärlek på distans. Därför tänker jag på alla stödsamtal med anhöriga genom åren. Otroliga människor som uppfunnit en massa nya sätt att minska avståndet på, även när det är stort. Uppfinningar som vi delar med varandra på Invidzonen. Ja, det är en konst att förvalta relationer på distans. Att visa kärlek, omsorg och tillgivenhet på alternativa sätt. Att stå bredvid under en internationell insats och att äta en god middag tillsammans på Skype.
Det är en konst att vara nära med avstånd. En konstform som jag tycker förtjänar allas vår respekt.
