Senast publicerat
Senast publicerat:

Presentation av sommarens brevskrivare Jonas Hård af Segerstad och Andreas Braw

Sommarläsningen på Officerstidningen.se i juli kommer att bestå av mejlväxling mellan officerarna Jonas Hård af Segerstad och Andreas Braw. Vilka är då brevskrivarna? Här följer en presentation.

Josefine Owetz
Illustration: Josefin Herolf.
Jonas Hård af Segerstad

Vem är du?  
– Jonas Hård af Segerstad, 53 år, sjöofficer och sedan 2022 försvarsattaché vid Sveriges ambassad i Berlin.

Vad fick dig att tacka ja till att mejlväxla med Andreas i sommar?
– Det kändes självklart! Jag tycker om brevformen som diskussion. Jag har uppskattat Andreas plats i debatten och hans vilja att ha åsikter. Därför kändes det kul att skriva just med honom.

Vad vet du om Andreas sedan tidigare?
– Vi har aldrig träffats i verkligheten, men Andreas har skrivit mycket om sig själv, sitt arbete och sina iakttagelser. Så han känns bekant! Dessutom kan det vara lättare att känna igen tiden på förband, där jag också var för 15 år sedan.

Är det något särskilt du ser fram emot att få veta mer om?
– Inte något särskilt ämne, men att få diskutera lite djupare. Jag ser fram emot just det som gör brevformen så speciell. 

Vad är din relation till brevväxling? 
– Den är nog för dålig! Men det är en underskattad genre, tänker jag. Det går så snabbt att kommunicera direkt nuförtiden, men brev är kanske är det mest intressanta sättet att utbyta tankar. 

Vad gör du i sommar?
– Jobbar till sen semester och försöker sedan vara i Sverige en del.

Vad ligger överst i din ”att läsa”-hög i sommar?
– Tre böcker om språkhistoria. Jag har köpt flera under året, men sedan får jag inte tid att läsa. Men det är sådant som ligger överst!

Liknande läsning:

Vilken bok tycker du att Försvarsmaktens anställda borde läsa i sommar?
– Vi har ju en minst sagt stor blandning av anställda, så vad kan intressera alla? Jag skulle rekommendera något som inte har med jobbet att göra, men något som alla har gemensamt. ”Viktig svenska” heter en nyutgiven bok om vårt språk, som på ett både lättsamt och informativt sätt både förklarar vad som är bra svenska, och varför det inte alltid finns några exakta, fasta regler för det. 

Slutligen, har du något annat du vill tipsa Officerstidningens läsare om?
– Jag missar i så fall inte chansen till ett boktips till. Något smalare målgrupp kanske, men alla födda runt 1960-80 måste läsa Mikael Yvesands ”Häng City” i sommar. Igenkänningen är ljuvligt kuslig. 

Andreas Braw 

Vem är du?   
– Jag är en småbarnsförälder och truppofficer som försöker förstå Försvarsmakten. På fritiden odlar jag grönsaker och driver sajten Militär Debatt.

Vad fick dig att tacka ja till att mejlväxla med Jonas i sommar?
– Jag tror att Jonas vet saker som jag inte vet. Som truppofficer har jag ett grodperspektiv på organisationen, men vad som händer högre upp har jag ganska dålig koll på. Jonas har ju en gedigen erfarenhet av hur Försvarsmakten fungerar högre upp, och jag hoppas kunna lära mig en del om det.

Vad vet du om Jonas sedan tidigare?
– Jonas är ju ganska känd från Twitter. Och så har jag lärt hans bok, ”Havets vargar”. Som person känner jag inte Jonas alls, så jag ser fram emot att skapa en mer personlig relation. 

Är det något särskilt du ser fram emot att få veta mer om? 
– Tyskland! Generellt så vet vi för lite om Tyskland i Sverige. Sen är jag nyfiken på Jonas upplevelser av nedläggningsåren runt millennieskiftet. Det var ju ett trauma som hans officersgeneration gick igenom. Kanske kan det förklara nuläget i försvaret?

Vad är din relation till brevväxling? 
– Jag brevväxlade med min farmor och farfar när de levde. Det är ett bra sätt att utveckla sina tankar.

Vad gör du i sommar?
– Jag arbetar fram tills föräldraledigheten börjar i augusti. Och så ska jag plantera lite saker, trädgården behöver fler träd. Jag behöver nog inte vara orolig över att vara sysslolös. 

Vad ligger överst i din ”att läsa”-hög i sommar?
– Just nu läser jag om ”Ingenting är sant och allting är möjligt” av Peter Pomerantsev och lyssnar på Dag Sebastian Ahlanders bok om Gustaf Mannerheim. 

Vilken bok tycker du att Försvarsmaktens anställda borde läsa i sommar?
– ”Krigets färger” av Arkadij Babtjenko. Den handlar om det totala moraliska mörkret i den ryska armén under Tjetjenienkriget. Eller ”Dumhetsparadoxen” av Mats Alvesson, som handlar om hur smarta människor gör sig korkade för att passa in i organisationer.

Slutligen, har du något annat du vill tipsa Officerstidningens läsare om? 
– Skriv ner dina tankar. Skriv ner det som stör dig, det du vill förändra, det som går bra och det som går åt skogen. Det är nyttigt. Och om du vill – skicka det du har skrivit till Militär Debatt.

Första delen av brevväxlingen kommer att publiceras den 7 juli. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmaktens uppdrag bärs inte bara av dem som tjänstgör, utan också av deras närstående. Hur­ ­säkerställer vi att stödet möter deras verklighet?

    Redaktionen

    Sveriges bidrag till fred och säkerhet bärs av många myndigheter, organisationer och enskilda medarbetare i uppdrag. Tillsammans utgör de en struktur som gör insatser möjliga, både nationellt och internationellt.

    I detta sammanhang finns också ett lager som består av de närstående, de som i praktiken bär upp vardagen hemma runt uppdraget. Lagret är avgörande för både förutsättningarna att genomföra uppdrag och vad som händer efteråt. Anhörigas insats och roll är inte ett stöd i marginalen, utan en bärande del av den struktur som gör att uppdrag kan genomföras före, under och efter en insats.

    Att vara anhörig till någon i internationell tjänst kan innebära olika saker beroende på relation och uppdragets karaktär. För vissa handlar det om att få vardagen att gå ihop, för andra om en ständig oro på avstånd, gemensamt är beredskapen inför det som skulle kunna hända.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag.

    Under många år har vi mött närstående från flera typer av insatser, internationella, nationella och medföljande till utsänd personal. Behoven skiljer sig åt, men i kärnan finns erfarenheter som förenar. Det handlar om att få fakta, igenkänning, råd och stöd och att få dela vidare.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag. Personer som lever nära individer som utbildar, stödjer och förbereder ukrainsk personal för ett pågående krig. Det skapar en särskild typ av påfrestning.

    Hur förhåller sig personalen professionellt till något som samtidigt är djupt mänskligt, när arbetet innebär att komma nära människor som i nästa steg skickas vidare in i kriget? De närstående vi möter beskriver hur de påverkas på flera plan, i det som delas, men också i det som inte sägs.

    Vi är fem organisationer som är utpekade av Försvarsmakten att, inom ramen för IMI-lagstiftningen, komplettera stödet till personal och närstående. Det har funnits en tydlig ram för vårt arbete. Samtidigt ser vi nu hur gränserna börjar suddas ut. Insatsernas karaktär rör sig idag mellan nationellt och internationellt och genomförs av såväl anställda som frivilligorganisationer.

    Uppdrag formas i allt högre grad av omvärldsläget, och skiljelinjer som tidigare varit tydliga blir svårare att upprätthålla i praktiken. För den som är närstående spelar det mindre roll hur uppdraget definieras, det är det uppdraget innebär och för med sig som behöver mötas.

    När omvärldsläget förändras och gränser suddas ut behöver vi alla följa med. Det är avgörande för att våra stödinsatser fortsatt ska vara träffsäkra och göra största möjliga nytta för dem som tjänstgör, deras närstående och uppdragen i stort.

    Det är också utgångspunkten i vårt arbete, där vi kontinuerligt utvecklar och anpassar stödet utifrån de behov vi möter. Ett första steg är att synliggöra hur dessa gränser förändras.

    Ur arkivet: