Senast publicerat
Senast publicerat:

Historiskt stort förtroende för Försvarsmakten 

Förtroendet för Försvarsmakten bland svenska folket ökar för åttonde året i rad, enligt SOM-undersökningen 2024. Störst är ökningen bland dem under 50 år som bara under senaste året gått från 47 till 62 i förtroendebalans. Men trots att tilltron till försvarsförmågan har stärkts tror hälften av svenskarna att Försvarsmakten skulle ha svårt att försvara landet mot ett väpnat angrepp.

Karl Ydén
Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina svängde folkopinionens inställning till Nato och andelen som var positiva till en anslutning till alliansen mer än fördubblades.

Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten

Frågor om militärt försvar och samhällsberedskap intar idag en betydligt mer central plats i den offentliga debatten än då försvarsdelen i den nationella SOM-undersökningen för första gången etablerades år 2011. Vid den tidpunkten pågick fortfarande insatsen i Afghanistan, värnplikt och militära hot mot svenskt territorium betraktades som föråldrade koncept och Försvarsmaktens kontakt med befolkningen baserades på reklamkampanjer i syfte att ”bygga varumärke”. Allmänhetens förtroende för försvaret var begränsat och i en negativ långtidstrend. I de nationella SOM-undersökningarna fanns det före 2011 enstaka frågor om exempelvis förtroendet för försvaret – samma fråga som ställs om en rad andra myndigheter eller institutioner – och viljan att skära ned försvarsutgifterna. Med inspiration från opinionsundersökningen British Social Attitudes inkluderades från 2011 en rad ytterligare frågor om till exempel synen på olika uppgifter för försvaret, synen på att svenskar dödas och skadas i utlandsuppdrag, om det var ett riktigt beslut att skicka svensk trupp till Afghanistan, huruvida försvaret bör utveckla autonoma vapensystem med mera. 

När resultaten från 2024 års SOM-undersökning nyligen publicerades har intresset för försvarsfrågor vuxit markant. ”Försvar & beredskap” har bildat en egen avdelning i den årliga SOM-antologin och antalet frågor som ställs inom området har mångdubblats jämfört med 2011. Försvaret är idag en sektor som tilldrar sig ett stort intresse och en verksamhet som debatteras på de stora debattsidorna, även av personer som inte tillhör skaran ”närmast sörjande”. Försvar av Sverige har idag intagit en plats som en allmänt erkänt viktig samhällsfråga – något som knappast kan sägas ha präglat debatten under 2000-talets inledning.

Förtroendemåttet i de nationella SOM-undersökningarna anses utgöra en samlad värdering, främst av hur viktig en verksamhet uppfattas vara, respektive hur väl verksamheten anses fungera. Ett ”ganska litet” förtroende kan därför uttolkas på olika sätt. Det kan vara uttryck för att försvaret anses vara en mycket viktig verksamhet som dock inte fungerar särskilt väl, men en lika tänkbar tolkning är att respondenten ser försvaret som ganska oviktigt men samtidigt utan nämnvärda funktionsbrister. 

För femte året i rad noteras därmed försvarets mest positiva förtroendebalans i den nationaella SOM-undersökningens historia, som sträcker sig tillbaka till 1986.

Sedan 2017 års SOM-undersökning har svenskarnas förtroende för försvaret blivit större för varje år och den positiva trenden håller i sig, denna gång dock med minsta möjliga marginal. Försvarets förtroendebalans (andelen svarande som uppger stort förtroende minus andelen svarande som uppger litet förtroende) är +51 i 2024 års mätning, en uppgång med en procentenhet från föregående års undersökning. För femte året i rad noteras därmed försvarets mest positiva förtroendebalans i den nationella SOM-undersökningens historia, som sträcker sig tillbaka till 1986.

Även om försvaret de senaste åren noterat endast mindre uppgångar i förtroendebalansen utsträcker sig en positiv trend nu till åtta år och markerar ett tydligt slut på den period i början av 2000-talet då försvarets förtroendebalans i regel låg nära eller under nollstrecket – i något fall ordentligt under noll. Sett över en längre period är det uppenbart att förtroendet för försvaret har stärkts markant i relation till både polis och domstolar, de andra myndigheter som försvaret normalt främst har jämförts med. 

Det inledande 2000-talets försvarspolitik med nedskärningar samt ansträngningar att stöpa om invasionsförsvaret till ett litet yrkesförsvar främst för mindre insatser utomlands vann aldrig något stort förtroende hos svenskarna, trots omfattande marknadsföring med reklamfilmer och affischering. Förtroendebalansen för försvaret låg då flera tiotals procentenheter under den för polisen respektive domstolarna. 

Förtroendet för försvaret ökade i och med återgången till fokus på försvar av svenskt territorium, återaktiverad värnplikt och ökade satsningar. Nu ligger försvarsförtroendet på en högre nivå än det för domstolarna och i samma härad som polisens – en historiskt snabb uppgång i SOM-undersökningarna, utan motsvarighet bland andra myndigheter. Förklaringen till uppgången är, rimligen, att befolkningen nu bedömer försvarets verksamhet som viktigare jämfört med tidigare samt att satsningarna på försvaret gör att svenskarna dessutom har större tro på försvarets funktion och förmåga att klara av sitt uppdrag. 

I 2024 års SOM-undersökning uppger 60 procent ett mycket eller ett ganska stort förtroende för försvaret (en uppgång från 59 procent i 2023 års undersökning) medan 9 procent uppger mycket eller ganska litet förtroende (oförändrat från föregående år). Det finns, sedan några år, ingen nämnvärd skillnad i försvarsförtroende mellan kvinnor och män. 

Synen på Nato färgas sannolikt till stor del av hur pålitlig amerikansk utrikespolitik uppfattas och sedan Donald Trumps tillträde som amerikansk president har värdet av Natos säkerhetsgarantier kommit att ifrågasättas på ett sätt som tidigare inte var fallet.

Tidigare uttryckte kvinnor i regel ett betydligt större förtroende för försvaret än män – en skillnad som nu helt har försvunnit. Bland kvinnor var försvarets förtroendebalans i 2024 års undersökning +50 (upp en procent jämfört med 2023 års undersökning) och bland män +52 (oförändrat från föregående år). Avseende åldersgrupper har förtroendet för försvaret ökat tydligt i de yngre åldersgrupperna (18–49 år) där förtroendebalansen +62 kan jämföras med +47 i 2023 års mätning. Samtliga andra åldersgrupper noterar ett försvarsförtroende som förvisso också är stort, men med noteringar 11–16 procent lägre (och dessutom marginellt försvagat i ett par åldersspann).  

Partimässigt finns, som vanligt, en spridning avseende förtroendet för försvaret även om det senare får anses vara både utbrett och stabilt över hela den politiska skalan. Allra störst förtroende för försvaret uppger sympatisörer till Centerpartiet; 77 procent av dem uppger mycket eller ganska stort förtroende, medan endast 1 procent uppger mycket eller ganska litet förtroende (totalt +76 i förtroendebalans). Därnäst kommer Liberalernas sympatisörer med +65 i förtroendebalans, följt av sympatisörer till Moderaterna (+64 i förtroendebalans). 

Minst förtroende för försvaret uppger Vänsterpartiets sympatisörer, som noterar +20 i förtroendebalans (dock en uppgång från +18 i 2023 års mätning). Sverigedemokratiska sympatisörer uppger numera ett stabilt försvarsförtroende, till skillnad från situationen ett antal år tillbaka. I exempelvis 2016 års SOM-undersökning noterade Sverigedemokraternas sympatisörer en negativ förtroendebalans på -28, att jämföra med 2024 års förtroendebalans +44. Inte bland något annat partis sympatisörer har försvarsförtroendet stärkts i samma utsträckning som hos Sverigedemokraterna – sannolikt för att många av dem tidigare ansåg att försvaret var viktigt men för svagt, och nu känner ett större förtroende i takt med att försvaret upprustats. 

Sammantaget kan konstateras att svenskarnas förtroende för försvaret är på rekordnivå och omfattar alla kategorier uppdelat på kön, ålder och partisympati. Förtroendet är dock inte helt utan förbehåll. När svenskarna i en annan undersökningsfråga tar ställning till påståendet ”försvaret skulle klara av att försvara Sverige mot ett militärt angrepp” uppger 36 procent att de bedömer påståendet delvis eller helt riktigt, medan 50 procent bedömer det delvis eller helt felaktigt (14 procent anger ingen uppfattning i frågan). 

Det allmänna försvarsförtroendet är således något delvis annat än förtroendet för hur försvaret ytterst skulle klara sin kärnuppgift. Samtidigt kan vi se att det även i denna fråga finns en trend mot ökat förtroende; 2021 uppgav 23 procent att de delvis eller helt instämmer med påståendet att försvaret skulle klara av att försvara Sverige medan 60 procent bedömde detta som helt eller delvis felaktigt.

Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 följdes av en snabb och kraftig opinionsförskjutning i frågan om huruvida Sverige skulle söka medlemskap i Nato. Andelen av befolkningen som ställde sig positiv till ett svenskt Natomedlemskap mer än fördubblades, från 29 till 64 procent mellan 2021 och 2022, samtidigt som andelen svenskar med motsatt åsikt mer än halverades, från 29 till 14 procent. Från ett jämviktsläge blev opinionen på rekordtid klart Natopositiv. Under den utdragna process då Turkiet och Ungern vägrade ratificera Sveriges Natoansökan minskade dock det svenska folkets förtroende för Nato. 2022 uppgick förtroendebalansen för Nato till +37, och år 2023 uppgick den till +29. I 2024 års SOM-undersökning, efter cirka ett halvårs Natomedlemskap, har förtroendet åter ökat till +38. Detta innebär ett hyggligt stort förtroende, om än långt svagare än förtroendet för det svenska försvaret. 

Liknande läsning:

Män uppger ett något större förtroende än kvinnor för Nato (förtroendebalans +41 respektive +36). Natoförtroendet är betydligt mer politiserat än försvarsförtroendet. Bland riksdagspartiernas sympatisörer noterar de klassiska borgerliga partierna störst Natoförtroende (Liberalerna +68, Moderaterna +67, Centerpartiet +53 respektive Kristdemokraterna +44). Bland de rödgröna partisympatisörerna är Natoförtroendet störst bland Socialdemokraterna (+41) och Miljöpartiet (+30). Vänsterpartisympatisörer uppger däremot en negativ förtroendebalans för Nato (-24). Förtroendebalansen för Nato bland Sverigedemokraternas sympatisörer uppgår till +30. 

Synen på Nato färgas sannolikt till stor del av hur pålitlig amerikansk utrikespolitik uppfattas och sedan Donald Trumps tillträde som amerikansk president har värdet av Natos säkerhetsgarantier kommit att ifrågasättas på ett sätt som tidigare inte var fallet. Den senaste SOM-undersökningen genomfördes innan Donald Trump åter tillträdde som president och det återstår att se om kommande undersökningar kommer att visa ett minskande förtroende för Nato.

Fakta

SOM-undersökningen

SOM-undersökningen (samhälle, opinion, medier) har genomförts varje år sedan 1986 av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Enkäten skickas ut till över 30 000 slumpmässigt utvalda personer mellan 16 och 90 år. Frågorna i enkäten är framtagna av SOM-institutet, ofta i samarbete med forskare eller offentliga organisationer. Ungefär hälften av de som får enkäten väljer att delta i undersökningen.

Källa: SOM-institutet/Göteborgs universitet

Karl Yden

Karl Ydén

Universitetslektor och forskare vid Centrum för studier av militär och samhälle, reservofficer och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademien.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Flera med insyn i Försvarsmakten och Försvarets materielverk beskriver en utveckling där externa konsulter får stort inflytande över strategiska vägval. När rollerna blir otydliga och beroenden växer behöver vi ställa frågan om vi har tillräcklig kontroll över våra egna system och beslut, skriver insändarskribenten.

    Josefine Owetz

    Foto: iStock

    Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt allvarligt läge. Den militära upprustningen går snabbt och kraven på effektivitet är höga. Just därför måste en obekväm fråga våga ställas: har staten full kontroll över hur de digitala vägvalen inom försvaret formas?

    Uppgifter från personer med insyn i både Försvarsmakten och Försvarets materielverk, FMV, pekar på mönster som förtjänar seriös granskning. Det handlar inte om enskilda individer, utan om strukturer där gränsen mellan stat och leverantör riskerar att bli otydlig. Om bilden stämmer är det ett systemproblem, inte ett personproblem. Offentlig sektor behöver konsulter. Det är inget kontroversiellt. Problemet uppstår när roller och incitament börjar flyta ihop.

    Det som beskrivs inifrån är miljöer där externa konsulter i praktiken får stort inflytande över strategiska vägval: de deltar i centrala forum, bidrar till kravställning och påverkar tekniska riktningar.

    Samtidigt kan det vara oklart för omgivningen när någon talar som oberoende expert och när samma person har koppling till en specifik plattform eller företag. När sådana gränser blir otydliga riskerar ansvarskedjor att försvagas. Det jag och mina kollegor inne i organisationen ser följer ett välkänt mönster från internationella it-skandaler. Varningsflaggorna är tydliga och återkommer gång på gång:

    Konsulter utan tydlig rollmärkning
    Externa konsulter uppges sitta i centrala forum, leda arbetsgrupper och driva beslut utan att det alltid är tydligt att de representerar kommersiella intressen. När konsulter uppträder som myndighetspersonal suddas ansvarskedjor ut.

    Inbäddade konsulter i kärnverksamheten
    Personer med leverantörskopplingar sägs arbeta djupt integrerat i organisationen med intern tillgång, inflytande över vägval och deltagande i strategiska diskussioner. Det skapar beroenden som är svåra att bryta.

    Kravställning som låser upphandlingar
    Ett återkommande mönster är att behov och krav formuleras på sätt som i praktiken passar en viss plattform, ofta kring ett specifikt system. Alternativ existerar formellt, men blir i praktiken orealistiska.

    Samma aktörer påverkar både strategi och leverans
    När konsulter först hjälper till att definiera problem och arkitektur och sedan levererar lösningen uppstår en uppenbar intressekonflikt. Det är en klassisk mekanism bakom leverantörsinlåsning.

    Ledningar som börjar se ett enda alternativ
    Den mest oroande signalen är kulturell. När högre chefer börjar beskriva ett systemval som “det enda realistiska” har oberoendet redan eroderat. Då har leverantörens världsbild blivit organisationens.

    Internationellt är detta ett välkänt mönster. Leverantörsinlåsning uppstår sällan genom ett enskilt beslut. Den växer fram gradvis genom att: 1. Behovsbild och strategi formas. 2. Krav skrivs nära ett visst ekosystem 3. Alternativ framstår som oprövade eller riskabla. 4. Beroendet cementeras.

    I flera beskrivningar återkommer hur stora affärssystem (inte minst kring it-system) tenderar att bli referenspunkten kring vilken allt annat organiseras. Det behöver inte vara fel i sig, men när ett system börjar behandlas som mål snarare än verktyg bör varningsklockor ringa. Detta är inte en teoretisk oro. Internationellt finns flera exempel där stora affärssystem kopplats till korruptionsutredningar.

    Så sent som 2024 gick ett stort internationellt företag med på att betala över 220 miljoner dollar i böter efter amerikanska mutanklagelser kopplade till affärer med offentliga aktörer i bland annat Sydafrika och Indonesien. Utredningar pekade på systematiska försök att vinna statliga kontrakt genom otillbörliga förmåner och mellanhänder.

    Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

    Historiskt har även stora industrisystem kopplats till politiska skandaler i Europa, där leverantörer misstänkts ha använt nätverk av konsulter och mellanhänder för att påverka offentliga upphandlingar. Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

    Poängen är inte att alla implementationer är korrupta utan att riskerna är dokumenterade och kräver starka skyddsmekanismer. Sverige har redan sett vad som händer när styrning och riskkontroll brister i känslig statlig verksamhet. Ett exempel är Transportstyrelseskandalen 2017 där känslig information blev tillgänglig för icke säkerhetsklassad personal i utlandet. Där ignorerades varningssignaler tills skadan var ett faktum. Skillnaden nu är att det som beskrivs rör strukturer inom Försvarsmakten.

    Om liknande mönster av otydligt ansvar, beroenden och förbisedda larm får växa i en verksamhet med ansvar för rikets säkerhet kan konsekvenserna bli betydligt allvarligare. Lärdomen från Transportstyrelsen är enkel, systemfel måste tas på allvar medan de fortfarande går att rätta till. I komplexa organisationer får experter naturligt stort inflytande. Men om långvariga beroenden och informationsövertag gör att beslutsfattare successivt tappar handlingsfrihet uppstår en risk att strategiska val i praktiken formas utanför staten. Det behöver inte handla om otillbörligheter i juridisk mening. Strukturella beroenden räcker för att gradvis förskjuta maktbalansen. I försvarssektorn är det i sig ett allvarligt styrningsproblem.

    Den mest allvarliga bilden handlar dock om ledarskap. Flera uppgiftslämnare beskriver hur höga chefer i praktiken införlivat leverantörernas narrativ. När beslutsfattare börjar försvara plattformar snarare än verksamhetsmål har något gått fundamentalt fel.

    Det kan ske gradvis genom att konsulter sätter agendan, alternativ framstår som riskabla, kritik tolkas som okunnighet och plattformen blir “oundviklig”. Till slut agerar organisationen som om systemet vore ett mål i sig. I en myndighet med ansvar för nationell säkerhet är det en farlig förskjutning. I detta sammanhang väcker även affärsmodeller frågor. Ett exempel som ofta nämns i diskussioner är ett litet konsultbolag med närvaro i försvarsrelaterade miljöer och återkommande höga marginaler.

    När konsultbolag med stark närhet till verksamheten samtidigt genererar betydande utdelningar till ägare som själva är verksamma i uppdragen uppstår frågor om incitament och transparens. Det betyder inte att något är fel per automatik, men det är en typ av konstruktion som i andra sektorer brukar granskas noggrant. Särskilt när det gäller samhällskritiska funktioner.

    När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet.

    En särskilt oroande uppgift är att dessa frågor inte tycks vara okända internt. Personer med insyn beskriver hur oro ska ha lyfts genom flera kanaler: via linjevägar, säkerhetsfunktioner och visselblåsarsystem. Om sådana signaler inte leder till tydliga åtgärder uppstår en farlig dynamik. Visselblåsarsystem finns för att fånga upp strukturella risker. När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet. Det gynnar aldrig en organisation som verkar i hög riskmiljö.

    Parallellt finns vittnesmål om att personer som ifrågasätter narrativet där systemet i praktiken blivit målbilden i sig marginaliseras. Anställda som lyfter alternativa lösningar eller problem med beroendet uppges uteslutas från centrala forum, plockas bort från beslutsprocesser eller tystas på andra sätt. Om detta stämmer är det djupt oroande. Försvarssektorn är beroende av intern intellektuell höjd och öppen debatt. När kritiskt tänkande ersätts av konformitet urholkas både kompetens och säkerhet.

    Det är viktigt att vara tydlig, detta är inte en text om att peka ut enskilda bolag eller individer. Inte heller om att ifrågasätta behovet av extern kompetens. Det handlar om strukturer där roller kan bli otydliga, beroenden kan växa fram över tid, incitament kan sammanfalla med inflytande och interna varningssignaler riskerar att tappas bort. Sådana mönster måste kunna diskuteras öppet i en demokrati, särskilt inom totalförsvaret.

    Om Sverige menar allvar med att bygga ett robust försvar krävs inte bara ökade anslag, utan också stark styrning och transparens. Detta är inte en hypotetisk diskussion om framtida risker. Uppgifter pekar på att dessa utmaningar upplevs som högst närvarande redan idag inom Försvarsmakten. Just därför blir frågan akut, inte teoretisk, och därför behövs oberoende granskning av konsultberoenden i försvarssektorn, hantering av intressekonflikter, styrning av stora affärssystem samt hur interna larm tas om hand. Inte för att leta syndabockar, utan för att säkerställa att systemen vi bygger vilar på stabil grund.

    För i slutänden borde principen vara självklar: strategiska vägval för försvaret av riket ska formas av statens behov, fullt ut och utan tvekan. Detta är en diskussion som måste kunna föras öppet, sakligt och utan prestige. Försvarsförmåga byggs inte bara av materiel och system utan av förtroende, integritet och modet att granska sig själv.


    Med risk för slutet på min egen karriär,

    anonym yrkesofficer

    Ur arkivet: