Sommarläsning: Brevväxling mellan Jonas Hård af Segerstad och Andreas Braw

Under några veckor i juni och juli har sjöofficeren Jonas Hård af Segerstad och arméofficeren Andreas Braw brevväxlat, om det tyska försvarets upprustning, skillnaderna i att arbeta i Försvarsmakten i början av 2000-talet jämfört med i dag – och varför ordet ”tillväxa” omgående bör sluta användas.

Illustration: Josefin Herolf.

Från: Andreas Braw 
Till: Jonas Hård af Segerstad 
Skickat: 4 juni kl 10:33

 
Hej Jonas!

Jag hoppas att du har det bra i Berlin. Hur går det med den tyska upprustningen? Det är ju helt galet egentligen att vi har så dålig koll på just Tyskland i Sverige. Trots att vi alla läst massor om Tysklands militära historia, så är det nästan ingen som vet särskilt mycket om deras militära nutid. För mig är Bundeswehr, raljant uttryckt, de som löser logistiken och ölen på internationella camper runtom i världen. Vad tänker du om det? Kan du ge en lägesbild av Tysklands militär idag?

Härhemma har det varit storövning. Det var en upplevelse. Framför allt slås jag av hur stora bristerna börjar bli nu. Jag tror att vi ligger precis på gränsen för vad vi klarar av. Det gäller sovplatser i kaserner, möjligheten att driftsätta fler pansarterrängbilar, tillgång på personlig materiel – nu har tydligen baskrarna tagit slut, och vi ska gå högvakt om två veckor!

När jag jämför med hur jag minns tiden kring 2017 så vill jag påstå att läget faktiskt var bättre då. Det känns som att ingenting är smidigt just nu, eftersom det är brist på allt. Det leder till att alla beslutsunderlag blir extremt detaljerade och att vissa helt triviala ärenden behandlas två nivåer upp! Mitt stora problem nu är att det saknas plats för mina anställda att förvara sin utrustning, och det är tydligen INTE något jag som simpel kapten kan lösa.

Verksamheten börjar halta när ansvariga chefer hela tiden måste invänta högre chefs prioriteringar och beslut. Min fråga till dig, som varit med under de värsta nedläggningarna och åtstramningarna runt millennieskiftet, är: Hur ska jag göra för att härda ut? Och när blir det bättre? 

» Mitt stora problem nu är att det saknas plats för mina anställda att förvara sin utrustning, och det är tydligen INTE något jag som simpel kapten kan lösa. «

För övrigt har jag noterat att ÖB:s ”fem T” har smugit sig in i det vardagliga språket i Försvarsmakten. Jag noterar också att det framför allt blir vanligare bland majorer och högre upp. Det blir nästan lite komiskt när de kör 5T-bingo i sitt dagliga arbete.

Dessutom blir det extra lustigt när ny-ord (eller ny-grammatik!) dyker upp till följd av detta. Att armén ska ”tillväxa” låter ju till exempel ohyggligt korkat – man har ju bara tagit ”tillväxt” och gjort ett verb av det. Det vi menar är rimligtvis att armén ska växa. 

Komiskt, javisst, men jag tror tyvärr att överanvändandet av ÖB:s slagord har en fördummande effekt. Vi riskerar att motivera drastiska beslut med ganska platta argument, det vill säga ÖB:s 5 T. Även om man kan göra sig lustig över detta med att intelligenta officerare nu pratar om att ”tillväxa” så finns det potentiellt farliga följder av att vårt tänkande blir mer primitivt. För vad innebär det egentligen att ”tillväxa”?

Det enda jag ser i min närhet är växande kullar på grundutbildningen, men det innebär ju inte nödvändigtvis att krigsförbanden växer. Och vad hände egentligen med ÖB:s fyra ursprungliga T som nu tycks ha ätits upp av all ”tillväxt”? Vad hände med tröskeleffekten (vad nu det är)? Vad hände med trovärdigheten?

Nåja. Man kan ju inte beklaga sig över sakernas tillstånd hur länge som helst. Det finns ju ljusglimtar också. Och det är viktigt att inte tappa perspektivet! Kanske blev jag bortskämd under insatsförsvarets tid då krigsförbandens konturer var tydligare. Man visste vad man hade och således också vad man INTE hade. För er i Marinen kanske det fortfarande är så? Som historiker får du gärna ge mig lite historiska exempel på försvarsmakter som genomgått den här typen av radikala förändringar och lyckats. 

Skriv gärna lite om hur tyskarna resonerar jämfört med oss! Har den tyska försvarsmakten något självförtroende? Kan vi lära oss något av dem, eller vice versa?

Hälsningar,
Andreas

Andreas Braw. Illustration: Josefin Herolf.
Andreas Braw

Från: Jonas Hård af Segerstad 
Till: Andreas Braw 
Skickat: 6 juni kl 09:16

Hej Andreas!

Tack för många och bra frågor, som både i och mellan raderna ger mig en bild av det inre livet och stämningen ute på ett förband. Och det är som du kan tänka dig en oerhört intressant tid att få komma till Tyskland just nu, och på nära håll se landets kanske största säkerhetspolitiska förändring sedan återföreningen, ja kanske ända sedan andra världskriget tog slut.

Jag är också lite förbryllad över hur lite man i Sverige vet och tänker på Tyskland som politisk aktör och särskilt som landet är vår operativa granne på flanken i sydost. Det har sin historiska förklaring: Sverige gjorde en total kursändring direkt efter kriget; engelska ersatte tyska som första främmande språk i skolan och vi hade under det kalla kriget svårt att förhålla oss till det delade Tyskland. Enklast var att tänka på något annat.

Tyskland är också starkt präglat av sin historia. Man gick från en brutal diktatur in i det kalla kriget, där både den nationella känslan av skuld och den noggranna kontrollen av försvaret har skapat ett försiktigt, nästan ängsligt förhållande till makt och styrka; en rädsla för att göra fel. Kanske håller man på och skakar av sig delar av det nu. Vändningen efter Rysslands invasion av Ukraina är radikal – åtminstone på politisk nivå.

Nu återstår att omsätta det, och vi kan i Sverige utan vidare känna igen oss i de problem som tyska Bundeswehr har. Precis som du beskriver på ditt kompani. Det är mycket som helt enkelt saknas. Och ofta är det beslut som ligger rätt många år tillbaka i tiden som blir problem nu – i likhet med hur jag tror att många brister i Sverige började för 15-20 år sedan, men blir riktigt smärtsamma först nu.

» Där du är nu i yrkeslivet var jag då: vid försvarsbesluten 2000 och 2004, när officersutbildningarna avbröts och förband lades ned lite överallt. «

Där du är nu i yrkeslivet var jag då: vid försvarsbesluten 2000 och 2004, när officersutbildningarna avbröts och förband lades ned lite överallt. Paradoxalt nog kändes det ändå inte som det var brister på det sätt som du beskriver i dag. Vi var för många, inte för få. Och materiel som skaffats till hundratusentals räckte förstås till några tusen som helst inte skulle göra så mycket. Misstaget var att inte tänka på framtiden och nu står vi med för lite för allt som vi vill göra.

Frågan om självförtroende är intressant. Vi har en mycket bättre självbild i svenska försvaret än i det tyska, som är mer ifrågasatt i samhället.
Men jag tror att vi har svårt att ställa om till att växa. Vi vet inte riktigt hur man gör, och det finns så mycket rutiner och processer som är skapade för att spara och skära ned, och tankesätt som vi inte inser att vi behöver ändra på eller sluta med. Känner du igen det? Pratar ni om sådant på förbandet?  Vad säger regementsledningen om det?

Och förstås heter det ”växa”. Men viljan att hitta på onödigt krångliga ord är stark. Jag upphör till exempel inte att förbryllas över att många kollegor verkar tro att verbet ”genomföra” måste ingå i varje mening man skriver. Vi har inte gjort det en enda gång i dessa brev, ser jag till min glädje. Men det är kanske en annan tråd!

Jonas

Illustration: Josefin Herolf.
Jonas Hård af Segerstad

Från: Andreas Braw 
Till: Jonas Hård af Segerstad 
Skickat: 15 juni kl 18:30


Hej Jonas!

 

Tack för dina tankar om Tyskland. Jag fastnar i synnerhet för detta med bristande organisatoriskt självförtroende. Hur tar sig detta uttryck i vardagen och i det tyska försvarets inre liv? 

 

Kanske lider vi inom Försvarsmakten av en liknande nervositet – men det gäller mest på garnisonerna, för när mitt kompani stred mot pansarförband på Aurora uppvisade ingen av sidorna någon tvekan. Jag tror att vi ägnar oss åt överdriven kontroll och överrapportering. Detta beror, tror jag, dels på resursbrist men också på organisatorisk osäkerhet.


Rädslan för att göra fel, som du beskriver i det tyska försvaret, känner jag delvis igen från hemmaplan. Men i många frågor vet vi yngre befäl inte heller hur vi ska göra rätt. En ganska stor del av arbetet går ut på att försöka lista ut hur något formellt ska utföras, det finns ju tusentals administrativa rutiner i Försvarsmakten som upprättats av hundratals olika experter.

Det känns som att jag varje vecka upptäcker nya blanketter som man MÅSTE använda. Jag får intrycket av att processerna är utformade av (och för) experter med djup kunskap. Men jag, som varken förstår processen eller dess innehåll (till exempel att hantera en Emilia-sida) känner mig dum och otillräcklig, och ofta vet jag inte ens  hur jag ska få hjälp att göra rätt.

 

Men jag tycker mig även se att vi inte vågar vara långsiktiga – man vet ju aldrig vad som kan dyka upp i nästa skedesorder. Vi lever i ett tillstånd av ständig stridsledning av verksamhet som borde vara rutinmässig eller som borde kunna standardiseras. Kortsiktigheten göder alltså sig själv, där enheter på lägre nivå aldrig kan börja dra längre tidslinjaler. Och eftersom de aldrig kan dra längre tidslinjaler skapar vi organisatoriska minnen och reflexer, där kortsiktighet är det som gäller. Under mitt sista år som plutonchef vägrade jag till slut att planlägga någon verksamhet utanför kommande arbetstidslista, eftersom jag visste att verkligheten skulle se annorlunda ut om ett par månader.

» Vi lever i ett tillstånd av ständig stridsledning av verksamhet som borde vara rutinmässig eller som borde kunna standardiseras. «

 

Du skriver tydligt om hur Tysklands historia påverkat landets försvarsmakt. Detsamma gäller ju rimligtvis även oss! Anledningen till att Försvarsmakten är som den är borde stå att finna i historien. Att drömma sig bort till hur det var förr är sällan ett framgångsrecept.

”Förr” omges av ett romantiskt skimmer, och de mörkare nyanserna saknas. Men du var ju med förr! Hur var det med ovanstående fenomen då? Vad är skillnaden jämfört med idag? Och varför hamnade vi i den här situationen? Jag upplever inte att detta är något som diskuteras på förbandet, mer än att vi konstaterar att det inte funnits pengar på många år. Men att vi skulle behöva anpassa våra metoder från ökenvandringen genom 2000-talet till dagens läge har jag inte uppfattat. Men som kompanichef ser jag ju världen genom ett sugrör – det pågår säkert bra diskussioner och förändringar som jag inte känner till. Känner du till någon förändring i den riktningen?

 

Avslutningsvis: Vi tycks vara rörande överens om att svenskar överlag och jag själv i synnerhet vet för lite om Tyskland. Kan du ge mig tre exempel på vad alla svenska soldater och officerare borde veta om Tysklands försvar?

 

Vänliga hälsningar,

Andreas

Andreas Braw. Illustration: Josefin Herolf.
Andreas Braw

Från: Jonas Hård af Segerstad 
Till: Andreas Braw 
Skickat: 26 juni kl 17:55

Hej Andreas!

Med gott självförtroende börjar jag att skriva lite om vad jag tror gör att en organisation blir osäker. Här har Tyskland och Sverige både likheter och skillnader. Det historiska arvet är förstås skillnaden, men vi delar osäkerheten som uppstod efter det kalla kriget.

Båda ländernas försvar sökte efter sätt att motivera sin existens, och det var väl bara vårt grannland Finland som inte ifrågasatte en stark nationell försvarsförmåga. Vi saknade de tydliga, övergripande mål som under årtionden hade funnits. Det blev utlandsinsatser, mitt minröjningsförband gjorde ”miljöoperationer” etc. Övriga uppgifter blev huvudsak.

Och utan tydliga mål, utan att alla är överens om vad som är viktigt, är det svårt att ge och ta ansvar. I kombination med minskande ekonomi ledde det till en massa byråkrati, tror jag. Precis som du skriver, när ditt kompani var i strid var det enkelt – i betydelsen obyråkratiskt – för att ni visste precis vad det gick ut på, eller hur? Men det finns några faktorer till som jag tror har gjort Försvarsmakten till en ibland onödigt krånglig organisation.

En faktor har vi berört, att vi skapade många rutiner, strukturer och synsätt under just den tiden av osäkerhet som varit. Och under ekonomiskt knappa förhållanden som skapade arbetssätt som var till för att spara och hålla igen.

Ett anekdotiskt exempel minns jag från när jag var chef på organisationssektionen på dåvarande PROD och P 18 skulle sättas upp. Det fanns inget sätt att starta ett nytt regemente i systemet. Det där gick förstås att koda in bakvägen, men det är ändå lite talande. Det var otänkbart att vi skulle växa.

Och det har paralleller som är mer allvarliga. När vi införde vårt förvaltningssystem tror jag att vi gjorde några allvarliga misstag, som vi borde rätta till nu. Det ena var att rutinerna blev till det som man i organisationsläran kallar för teknostrukturer.

» I tyska Bundeswehr vore det helt otänkbart att en pluton- eller kompanichef ens skulle tillåtas att sitta och knappa i ett system på det sätt som görs i Sverige. Det gör administratörerna. «

I rutinbeskrivningarna skrevs saker in som gick långt utöver vad som hade behövts för att hantera systemet. Jag tror inte att det var avsikten, men resultatet blir ofta att förvaltningsrutinerna bakbinder chefer som vill åstadkomma saker. Om en förbandschef har ett mandat från ÖB att besluta något, men en rutinbeskrivning motsäger det – vad gäller? I en organisation med självförtroende förstås ÖB:s mandat.

Men i många fall har våra teknostrukturer blivit starkare än befälslinjen. Och att göra något som inte står i processbeskrivningen kan ju vara att göra fel, vilket vi är rädda för. Det här kallas maskinbyråkrati, är förödande för kreativiteten och kommer på sikt att fostra och förstärka helt fel egenskaper hos officerare och befäl. Och apropå rapportering. Jag tror att många på förbanden skulle vara förvånade om de visste hur lite formell återrapportering som krävs av myndighetsledningen och regeringen. Ändå finns den.

Det andra felet var hur vi i Sverige, till skillnad mot till exempel Tyskland, valde att låta chefer i linjen vara sina egna administratörer. I tyska Bundeswehr vore det helt otänkbart att en pluton- eller kompanichef ens skulle tillåtas att sitta och knappa i ett system på det sätt som görs i Sverige. Det gör administratörerna. Det går nämligen fortare då och blir färre fel. Inte en chans att det skulle släppas till officerarna.

Några andra saker som jag tror att svenskar inte vet om det tyska försvaret är deras personalsystem, som skiljer sig rätt mycket från vårt. Det är ett yrkesförsvar, där både soldater, underofficerare och officerare är kontraktsanställda. Soldaterna två till åtta år, medan officerarna alltid börjar med ett 13-årskontrakt som inkluderar utbildningen.

Mot slutet av de 13 åren lämnar ungefär två tredjedelar av officerarna till det civila, och de återstående blir ”Berufsoffiziere” och stannar till pension. Av dessa tas en tredjedel ut till den tvååriga generalstabsofficersutbildningen, men i det tyska systemet är befordran inte alls lika starkt kopplat till utbildningar som i Sverige. Även de som inte går den högre utbildningen blir normalt befordrade till överstelöjtnanter och ibland även överstar, beroende på vad de får för tjänster.

Jag tycker att det är ett ganska bra system. Det är ett uttalat och tydligt chefsurval att få gå den högre utbildningen. Men som inte gör det ”fastnar” inte på någon mellannivå, även om de aldrig kommer att bli generaler. Det kostar ju också i organisationen att någon är borta två år, vilket jag tror att vi märker i Sverige också. Här tror jag att vi kan tänka lite nytt!

Allt gott!

Jonas

Illustration: Josefin Herolf.
Jonas Hård af Segerstad

Nästa del i sommarläsningen publiceras vecka 30. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Det försämrade omvärldsläget har fört med sig oväntat höga kostnader för armén. Personal och materiel har gått hårt, bland annat som en följd av stödet till Ukraina, nationella operationer och Natoförberedelser. Övertrycket i verksamheten under 2023 ledde till att pengarna tog slut. Nu bromsar armén in viss verksamhet. ”Inbromsningen vi gjort är till för att inte köra slut på personal, materiel och resurser”, säger brigadgeneral Anders Svensson, ställföreträdande arméchef.
"Tittar vi på övertidsuttag inom armén, övningsdygn med mera så ligger på de på en sådan hög nivå som vi aldrig tidigare sett, och det speglar verksamheten som varit under 2023. Så inbromsningen vi gjort är till för att inte köra slut på personal, materiel och resurser", säger ställföreträdande arméchef Anders Svensson.

Under 2023 nyttjades armén för mer än vad som fanns i den ursprungliga planen, och som det budgeterats för i försvarsbeslutet 2020 – och pengarna tog slut. Generallöjtnant Michael Claesson, chef för försvarsstaben, skrev nyligen på X att det framför allt är anslaget för förbandsverksamhet som varit hårt ansatt under förra året, det vill säga det anslag som bekostar personal, utbildning, övning och nationella operationer.

Armén går nu in i det nya året med nyttjande av en anslagskredit – som ska återbetalas under årets gång, skriver Michael Claesson. Ställföreträdande arméchef, brigadgeneral Anders Svensson, vill inte kalla det för att armén gör besparingar, men han medger att armén har tvingats göra inbromsningar.

– Jag tycker det ger fel bild att benämna det här som besparingar eller att armén drar in på pengar. Under 2023 och tillsammans med 2022 har armén gjort så mycket mer än vad vi någonsin gjort tidigare. Jag tänker på stödet till Ukraina, vår fortsatta tillväxt, att vi har en armé som faktiskt används och som gått på högtryck kopplat till det aktiva försvaret och där personal gjort fantastiska insatser, säger Anders Svensson.

Han säger att armén har hanterat och förhållit sig till den ekonomi som givits, utifrån uppdraget som armén har och vad man såg komma under 2023. Men året visade sig bli mer än vad man såg komma, vilket lett till ett övertryck i verksamheten.

» Tittar vi på övertidsuttag inom armén, övningsdygn med mera så ligger på de på en sådan hög nivå som vi aldrig tidigare sett, och det speglar verksamheten som varit under 2023. «

– Tittar vi på övertidsuttag inom armén, övningsdygn med mera så ligger på de på en sådan hög nivå som vi aldrig tidigare sett, och det speglar verksamheten som varit under 2023. Så inbromsningen vi gjort är till för att inte köra slut på personal, materiel och resurser, utan vi måste ha en uthållighet i allt vi gör, säger Anders Svensson.

Notan för Aurora 23 och Ukraina-stödet har också påverkat, berättar Anders Svensson.

– Det har gått hårt på alla dessa linjer. Det handlar om att vi byggt förmåga samtidigt som vi haft tillväxten och Ukraina-stödet. Det kostar resurser, mer materiel och personal och sammantaget ekonomi, säger han och fortsätter:

– När man gör en plan för ett år som för 2023 planerar man och lägger budget mot det man ser komma. När det kommer så pass mycket mer, och samtidigt, då stämmer inte planen överens med verkligheten och då måste man hantera den under resans gång, och det är vad vi gjort.

Stf-AC-Svensson-2022-foto
Anders Svensson

Vilka följder har detta fått för verksamheten?

– Framför allt för personalen har vår förmåga ökat kopplat till övning Aurora, vi har fått i väg fortsatt och anpassat stöd till Ukraina som vi också har lärt oss jättemycket av. Men vi har också fått en viss inbromsning på tillväxten.

Övningar har också tvingats ställas in eller kortats ner, och enligt Svensson har direktiv gått ut till arméns förbandschefer om att framåt balansera sin verksamhet, personal och materiel. Det handlar om att anpassa verksamheterna efter respektive förbands behov och de specifika förhållanden, krav och förutsättningar som finns just där.

– Vi har en helt annan armé än vad vi såg för 3–4 år sedan. Givet att ett svenskt Natomedlemskap står för dörren så är det också en armé som kommer användas. Det här är vi inte vana att hantera varken ekonomiskt, materiellt eller personellt. Det är utmaningar som kommer kräva stentuffa prioriteringar och högre krav. Jag är helt övertygad om detta.

» Givet att ett svenskt Natomedlemskap står för dörren så är det också en armé som kommer användas. Det här är vi inte vana att hantera varken ekonomiskt, materiellt eller personellt. «

Prioriteringar som väntar är bland annat anpassning, planering och samverkan med Sveriges kommande allierade i Nato, där övningsverksamheten är en sak som behöver ses över.

– Vi kommer inte fullt ut kunna öva när vi normalt sett har övat, det vill säga bara under en slutövningsperiod, utan vi kommer i stort sett behöva öva under hela året. Det har vi inte varit vana vid. Det krävs också mycket högre tillgänglighet på förband, både personellt och materiellt, kopplat till beredskap men även för att användas, som till exempel för arméförbandet i Lettland inom ramen för Nato Forward Land Forces (FLF), säger Anders Svensson. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Försvarsmakten har åter misslyckats med att sammanställa en fullständig arbetsskaderapport och sannolikt kommer problemen upprepas även i år. En trend som dock går att utläsa av den begränsade skadestatistiken är en kraftig ökning av belastningsskador bland värnpliktiga.

År 2016 övergick Försvarsmaktens arbetsskaderapportering från det lokala informationssystemet Lisa till att hantera avvikelser i Prio. Sedan dess har det varit återkommande problem med bland annat underrapportering, omständliga blanketter, en snårskog av kodningsalternativ och kvalitetsbrister.

Trots att sju år förflutit sedan det nya avvikelsesystemet infördes och åtgärder vidtagits längs vägen har man inte fått ordning på systemet. I den arbetsskaderapport som publicerades strax innan jul och som beskriver skadeläget hos personalen under 2022, är bristerna i underlaget så stora att man avstår från att redovisa utvecklingen av skador över åren. Samma beslut fattades 2016, 2017 och 2021.  

– Att man inte lyckats lösa problemen tror jag handlar om resurser. Försvarsmakten måste avsätta resurser för att kunna arbeta med detta, säger Fredrik Löfberg, chef för vårdgivaravdelningen på Försvarsmedicincentrum i Göteborg som sammanställer arbetsskadestatistiken.

Enligt rapporten har man kommit till rätta med den underrapportering av arbetsskador som funnits tidigare och förbanden registrerar fler skador i systemet. Däremot kvarstår problemen med bortfall av rapporter och av totalt 3 210 registrerade händelser har 570 gått förlorade på grund av exempelvis dubbelregistreringar och kvalitetsbrister. Dessutom har 220 rapporter ”försvunnit” när data överförts hos FömedC från Prio till Excel för analys.

» När vi för över data till Excel så faller informationen ut i ett enormt antal rader som försvårar sammanställningsarbetet rejält. «

– När vi för över data till Excel så faller informationen ut i ett enormt antal rader som försvårar sammanställningsarbetet rejält. Att vi arbetar bort detta faktum är väldigt centralt för en kvalitetssäkring av den fortsatta handläggningen, säger Fredrik Löfberg.

Bland de resultat som ändå redovisas i den begränsade rapporten är det ett område som särskilt lyfts fram och det är ökningen av arbetsskador bland värnpliktiga. Under 2022 stod värnpliktiga för hälften av det totala antalet arbetsskador, trots att de endast utgör 20 procent av personalstyrkan. I nästan 60 procent av händelserna har skadorna lett till frånvaro eller haft annan påverkan på tjänsten.

– Skadorna bland de värnpliktiga är en allvarlig sak. I det läge som råder i Försvarsmakten behövs varje person. Om någon kanske inte kan krigsplaceras på grund av en arbetsskada är det allvarligt, säger Fredrik Löfberg.

Den skadekategori som ökar mest bland värnpliktiga är belastningsskador.

– Vi bär och belastar mer i Försvarsmakten i dag än tidigare. Det handlar om stridsutrustning, kroppsskydd och så vidare. Jag tror att stegringen av belastningen under utbildningen är nyckeln, den måste ske på ett sådant sätt att kropparna håller. Våra fysioterapeuter i Försvarsmakten är starkt engagerade i arbetet med just belastningsstegringen för värnpliktiga, säger Fredrik Löfberg.

» Försvarsmakten har skapat en arbetsmiljösektion på Högkvarteret med tillgång till bra kompetens i Prio. Det är ett jättebra steg på vägen. «

Problemen med rapporteringen av arbetsskador kommer antagligen att upprepas även i år, enligt Fredrik Löfberg. Däremot tror han att det kan bli en förbättring till 2025.

– Försvarsmakten har skapat en arbetsmiljösektion på Högkvarteret med tillgång till bra kompetens i Prio. Det är ett jättebra steg på vägen, både för hanteringen av arbetsskador och för arbetsmiljöarbetet i stort.

FAKTA

Arbetsskador

Totalt anmäldes 3 210 arbetsskador år 2022. Av dem föll 570 bort på grund av följande fel och brister:

  • 220 försvann vid överföringen från Prio till Excel
  • 133 dubbelanmälningar
  • 106 som inte klassats som arbetsskada, varav 42 fall av covid-19
  • 96 dåligt ifyllda
  • 15 raderingsmärkta

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Den 21 februari 2023 omkom en jägarsoldat i en lavinolycka på Kebnekaise. Orsaken till olyckan var att moment i den praktiska alpinutbildningen skapat en falsk säkerhet bland soldaterna. Det visar utredningen från Statens haverikommission. I haverirapporten pekas också fjälljägarnas inköp av privat utrustning ut som ett säkerhetsproblem.
Statens haverikommission, SHK, har nu kommit med sin slutrapport rörande dödsolyckan på Kebnekaise förra året, där en 24-årig soldat omkom.

Först publicerad 2024-02-02. Uppdaterad 2024-02-19.

I februari förra året befann sig soldater ur Bergsplutonen vid K 4 i Arvidsjaur i Kebnekaisemassivet. Uppdraget var att säkra en led för värnpliktiga upp till Kebnekaises toppar. Riggningen på sydtoppens nordsluttning var i slutfasen när en av soldaterna begav sig över platån mot nordtoppen för att kontrollera förhållandena på bergskammen inför det fortsatta arbetet. Den 24-åriga soldaten gick utmed en hängdriva av hårt packad snö. Plötsligt brast hängdrivan och utlöste en lavin. Soldaten drogs med i fallet och begravdes under ett djupt snötäcke. Trots en snabb räddningsinsats gick hans liv inte att rädda. Händelsen har nu utretts av Statens haverikommission, SHK, som publicerade sin rapport den 31 januari. I den konstateras att de praktiska momenten av alpinutbildningen kan ge uppfattningen att hängdrivor är betydligt säkrare än de i själva verket är. Det bedöms också vara anledningen till att soldaten agerade som han gjorde och därmed orsaken till olyckan.

– Under den praktiska utbildningen kunde soldaterna gå, sitta och till och med hoppa på hängdrivor utan att det hände något, säger Stefan Carneros, utredningsledare på SHK. Det kan ge sken av att hängdrivor alltid är stabila, men i själva verket är hängdrivor mycket svårbedömda och det kan finnas sprickor långt in på berget som inte syns för att de är täckta av snö.

Den utrustning som den förolyckade soldaten bar i form av lavinsändare, stegjärn, hjälm och klättersele återfanns efter olyckan och var utan anmärkning. Däremot hade han lämnat kvar sin lavinryggsäck vid helikoptern som de anlänt med eftersom den riskanalys som genomförts inför momentet visade att det inte fanns någon rasrisk på den platå där de skulle verka. Soldaten som omkom befann sig utanför platån när olyckan skede.

» Möjligheten till överlevnad med en lavinryggsäck ska inte överskattas eftersom fallet kan vara mycket långt och brant. «

En lavinryggsäck har en inbyggd airbag. Airbagen ska skapa en luftkudde som gör att den som dras med i en lavin hamnar högre upp i snömassorna. Om man ändå hamnar under snön kan airbagen bilda ett luftrum kring personen i fråga som medger viss andning. Men enligt Stefan Carneros bör man inte dra för stora växlar på att den förolyckade soldaten inte hade lavinryggsäcken på sig.

– Det är inte säkert att den hade gjort så stor skillnad. Möjligheten till överlevnad med en lavinryggsäck ska inte överskattas eftersom fallet kan vara mycket långt och brant. Lavinryggsäcken hämmar också soldaterna i deras arbete så det måste vara upp till gruppen att avgöra när de ska ha dem på sig.   

Den omkomna soldaten gick cirka två meter från hängdrivans kant där raset skedde, vilket enligt utredningen är inom den riskabla zonen. Men 24-åringen var inte ensam om sin övertro på hängdrivors stabilitet. Flera av hans kamrater i gruppen uppgav för utredarna att de hade kunnat göra samma bedömning och agerat på samma sätt som deras förolyckade kamrat.

– Det här visar att det inte handlar om att en enskild individ tagit ett felaktigt beslut utan att det brister på systematisk nivå. De äldre befäl och erfarna civila alpinister som vi har talat med hade en helt annan insikt om riskerna med hängdrivor än de yngre soldaterna, säger Stefan Carneros.

Haverikommissionen rekommenderar Försvarsmakten att se över och utveckla utbildningen av hängdrivor. Såväl de praktiska momenten som det teoretiska studiematerialet anses vara i behöv av förändring.

– Utbildningsmaterialet om hängdrivor är ganska tunt. Det är bara en sida som handlar om hängdrivor och riskerna med dem. Sedan finns det en del engelskt material om hängdrivor också, men det står inte särskilt mycket där heller, säger Stefan Carneros.

» De uniformer som Försvarsmakten tillhandahåller fungerar inte med den extra utrustning som krävs för att verka i alpin miljö. «

Något annat som konstateras i rapporten är att jägarsoldaterna i hög grad använder civila kläder och utrustning som de köpt privat därför att de anses bättre anpassade för verksamhet i alpin miljö än Försvarsmaktens vinteruniformer. Det finns inget i utredningen som tyder på att de privata kläderna hade någon inverkan vid olyckstillfället, men Haverikommissionen bedömer det ändå som en säkerhetsrisk.

– De uniformer som Försvarsmakten tillhandahåller fungerar inte med den extra utrustning som krävs för att verka i alpin miljö. Har man exempelvis på sig klättersele över uniformen kommer man inte åt lavinsändaren som ligger i fickan och om man använder stegjärn fladdrar byxbenen på uniformen och riskerar att fastna i, säger Stefan Carneros.

I en artikel som publicerats på Försvarsmaktens webbplats efter Haverikommissionens rapport står det att arbetet i den specifika riskmiljö där hängdrivor förekommer stoppades efter olyckan. Nu ska en undersökning genomföras i samverkan mellan Norrlands dragonregemente och Markstridsskolans ansvariga för bergsförmåga och Försvarsmaktens vinterenhet.

– Vårt säkerhetstänk är oerhört högt och vi välkomnar alla utredningar som kan göra att vår personals säkerhet ökar ännu mer. Vi gör vårt yttersta för att riskminimera för vår personal i alla lägen, säger överste Teddy Larsson, regementschef vid Norrlands dragonregemente i artikeln.

När ytterligare säkerhetsförbättrande åtgärder är genomförda kommer verksamheten i den typen av riskmiljö att återupptas.  

– Ett för Norrlands dragonregemente specifikt uppdrag är att förbandet om så krävs ska kunna framrycka över glaciärer, i fallriksterräng och lavinterräng. När vi blir medlemmar i Nato kommer området med denna typ av riskmiljö att öka markant. Därför måste vi också öva på detta, säger Teddy Larsson. 

Senast den 2 maj ska Försvarsmakten meddela SHK vilka åtgärder som vidtagits med anledning av rekommendationerna i haverirapporten.

FAKTA

Statens haverikommissions rekommendationer till Försvarsmakten

  • Utveckla eller komplettera utbildningsmateriel med avseende på hängdrivor och risker.
  • Utvärdera om de praktiska utbildningsmomenten avseende hängdrivor och risker bör förändras.
  • Undersök behovet av, och om nödvändigt komplettera de jägarspecifika uniformskomponenterna för verksamhet i alpin miljö.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Observera att du även behöver klicka på godkänningslänken i det bekräftelsemeddelande som kommer att skickas till din e-postadress för att slutföra prenumerationen. Vänligen kontrollera din skräppostmapp om du inte har mottagit bekräftelsemeddelandet efter att ha registrerat dig.