Senast publicerat
Senast publicerat:

Elektromagnetisk strålning stör kommunikation

Solceller och trådlös laddning av elbilar kan störa ut radioenheter och signalspaningssystem i Försvarsmakten med allvarliga konsekvenser som följd, visar en utredning. Men med noggrann planering och bra utrustning minskar problemen.

Redaktionen
Joel Thungren / Försvarsmakten
Elektromagnetiska signaler från solcellsanläggningar, trådlös laddning av elbilar och elektrifierade vägar kan störa den utrustning som Försvarsmakten använder för att kommunicera.

Genom att mäta den elektromagnetiska strålning som solcellsanläggningar avger har man kunnat konstatera att den typen av installationer kan störa militär elektronisk utrustning som exempelvis radiosamband, flygradio och signalspaning.

– Solcellsanläggningar har förmåga att störa ut alla typer av radiosändningar och mottagningar och att farliga situationer uppstår i samband med det kan inte uteslutas. Det kan handla om en pilot som inte når fram med sitt anrop eller skjutledare som inte kan sända varningsmeddelanden via sin radio, säger major Anders Broberg, stabsofficer och ansvarig utredare på Högkvarteret.

Vilken total inverkan solcellsanläggningar har haft på Försvarsmaktens verksamhet fram tills i dag går inte att avgöra och vissa störningar kan inte offentliggöras, säger Anders Broberg. Men han konstaterar att det under åren inträffat ett antal fall med störningar på olika typer av utrustning. 

– Det är som när man har dålig täckning på mobilen, man vet sällan varför det inte fungerar bara att det inte gör det. Och hur löser man det? Jo, man flyttar på sig. Den som är skjutledare springer bort till nästa vägskäl för att testa om det fungerar bättre där. En pilot som inte når fram med sitt meddelande första gången prövar igen. Då har han förmodligen hunnit förflytta sig någon kilometer och kanske kommit ut ur störområdet. 

Användandet av solceller i samhället har ökat kraftigt de senaste åren. För tre år sedan fanns det cirka 15 000 solcellsanläggningar i Sverige. Året därpå runt 25 000 och i fjol omkring 44 000 anläggningar. Förtätningen av anläggningar gör det svårare att komma undan de områden som kan omfattas av störningarna och fortsätter ökningen kan man till slut hamna i en situation där störningarna blir svåra att undvika. 

– Vi kan komma till en punkt där det inte går att flytta på sig för att få kontakt därför att man då kommer in i nästa påverkade område. Men det handlar inte bara om antalet anläggningar. Hur stora problemen blir beror också på anläggningarnas kvalitet och hur de är placerade, säger Anders Broberg. 

I undersökningen, som genomfördes under ledning av Försvarsmakten och Elsäkerhetsverket, har mätningar genomförts vid två olika solcellsanläggningar; en på Gotland och en i Skövde. Resultaten visar på stora skillnader mellan de båda anläggningarna. 

Liknande läsning:

– Anläggningen i Skövde emitterade betydligt mindre elektromagnetisk strålning än den på Gotland, och det var ingen slump. I Skövde hade Fortifikationsverket ställt hårda krav på att anläggningen inte skulle störa och det hade leverantören lyckats uppfylla. Med den typen av anläggningar kan problemen minimeras, säger Anders Broberg.  

Även placeringen av anläggningarna har betydelse. Solcellsanläggningar som etableras i områden där Försvarsmakten har verksamhet kan skapa problem, även om utrustningen håller hög kvalitet. 

– Vid exempelvis signalspaning på långt håll är placeringen helt avgörande. Om något ligger mittemellan den spanande enheten och den enhet de lyssnar efter blockeras signalen, säger Anders Broberg. 

Anders Broberg, FM, 2021-2
Anders Broberg

Att det finns en risk för den här typen av störningar är känt sedan länge och enligt regelverket ska Försvarsmakten tillfrågas innan solcellsinstallationer genomförs då de är bygglovspliktiga och inom områden av riksintresse för totalförsvaret. Men många anläggningar är inte bygglovspliktiga enligt dagens regelverk konstaterar Anders Broberg och säger att kunskapen om vilka regelverk som gäller varierar. 

– De stora bolagen kan vara jätteduktiga och konsulterar oss innan de påbörjar en installation, men om du köper din utrustning på nätet och anlitar din lokala elektriker fungerar det inte alltid på samma sätt. 

Utöver solcellsanläggningar kan även andra system som avger elektromagnetisk strålning påverka Försvarsmaktens utrustning. Däribland trådlösa laddningssystem för elbilar och elektrifierade vägsträckor. Än så länge är problem från den här typen av källor begränsade, men kan komma att växa med en ökande elektrifiering på våra vägar. Under våren har mätningar av elektrifierade vägar genomförts, berättar Anders Broberg. 

– Men elvägar kan inte bara störa vår verksamhet utan all kringliggande elektronisk utrustning och systemen i elbilar kan till och med störa ut varandra. Det här är snarast ett samhällsproblem än ett bekymmer specifikt för Försvarsmakten. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Kanadas militära engagemang i Europa växer samtidigt som landet vill minska beroendet av USA. Men Kanada är militärt nära integrerat med USA, och den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

    Christophe Premat
    Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point
    Kanada kan inte längre enbart förlita sig på sin nära allierade granne i syd, USA, för försvaret av sitt land, skriver analysförfattaren. På bilden: Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point.

    Foto: Gavin John/The New York Times

    Kanadas premiärminister Mark Carney sammanfattade det nya geopolitiska läget i ett uppmärksammat tal vid Världsekonomiska forumet i Davos i januari 2026 på följande vis: ”If you are not at the table, you are on the menu.”

    För ett land som under större delen av efterkrigstiden har kunnat förlita sig på sin geografi, sitt nära förhållande till USA och den regelbaserade internationella ordningen var budskapet ovanligt skarpt. Carney beskrev en värld där stormaktsrivaliteten åter präglar världspolitiken och där medelstora stater måste stärka sin egen handlingsförmåga. I detta sammanhang genomgår den kanadensiska försvarspolitiken sin största förändring sedan kalla krigets slut.

    Efter årtionden av relativt låga försvarsutgifter och åldrande materiel ska landet åter kunna försvara sitt eget territorium mot en militärt avancerad motståndare. Försvaret av Nordamerika moderniseras, nya stridsflygplan anskaffas och närvaron i Arktis förstärks. Samtidigt leder Kanada en multinationell Natobrigad i Lettland. Upprustningen handlar dock om mer än nya vapensystem. Föreställningen att landets geografi i sig erbjuder säkerhet håller på att omprövas.

    Efter andra världskriget knöt Kanada som betydande militärmakt tidigt sin säkerhet till de västliga allianserna. Landet blev 1949 en av Natos tolv grundarstater och stationerade under kalla kriget armé- och flygförband i Europa. Men en central strategisk uppgift fanns på hemmaplan. Den kortaste vägen från Sovjetunionen till Nordamerika gick över polarområdet och det kanadensiska Arktis. Under 1950-talet byggdes därför radarkedjor genom norra Kanada för att ge tidig varning om sovjetiska bombflygplan.

    År 1958 formaliserades samarbetet med USA genom Norad (North American Aerospace Defense Command), det gemensamma militärkommando som övervakar och försvarar Nordamerika. För Kanada blev samarbetet ett sätt att förena amerikansk militär styrka med inflytande över försvaret av det egna territoriet. Samtidigt växte bilden av Kanada som en mellanstormakt. Utrikesminister Lester B. Pearsons roll i tillkomsten av FN:s fredsbevarande styrka under Suezkrisen 1956 bidrog till att göra fredsbevarande insatser till en del av den kanadensiska självbilden. Kanadas säkerhetspolitiska roll kom att omfatta flera dimensioner, däribland försvaret av det egna landet och Nordamerika, åtagandena inom Nato samt ett internationellt engagemang genom bland annat FN.

    Efter Sovjetunionens fall minskade Kanada sitt försvar. De sista permanent stationerade markförbanden lämnade Europa 1993 och landet tog ut en fredsdividend. Samtidigt fortsatte Canadian Armed Forces att användas internationellt, från Balkan till striderna i Kandahar i Afghanistan.

    Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro.

    Kanada använde sin militär internationellt, men investeringarna i långsiktig försvarsförmåga släpade efter. När säkerhetsläget försämrades under 2010-talet präglades försvaret av personalproblem och åldrande materiel.

    Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 är en viktig förklaring, men den kanadensiska omsvängningen kan inte förstås enbart genom kriget i Europa. För Kanada är förändringen särskilt tydlig i Arktis. Omkring 40 procent av landets territorium ligger i Arktis. Regionen är glest befolkad, avstånden enorma och infrastrukturen begränsad. Samtidigt gör klimatförändringen området mer tillgängligt. Ryssland har betydande militära resurser i sitt arktiska område, medan Kina har ökat sitt strategiska intresse för regionen. Det förändrar också innebörden av kanadensisk suveränitet i norr. Det räcker inte längre att hävda kontroll över ett enormt och glest befolkat territorium. Kanada måste kunna övervaka området, snabbt föra dit militära resurser och tillsammans med allierade visa faktisk närvaro. Arktisk infrastruktur blir därmed en del av försvarspolitiken. Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro. Kanada är även en av grundarna av Arktiska rådet, som bildades i Ottawa 1996, och ser rådet som det viktigaste multilaterala forumet för att driva sina arktiska intressen.

    Teknikutvecklingen har dessutom minskat värdet av Kanadas geografiska avstånd. Kalla krigets radarsystem byggdes främst för att upptäcka sovjetiskt bombflyg. Idag måste Kanada och USA kunna upptäcka och möta kryssningsrobotar, avancerade ubåtar, ballistiska och hypersoniska vapensystem samt obemannade system. Den nya inriktningen formulerades tydligt i försvarspolicyn Our North, Strong and Free från 2024. Försvaret av Arktis och norra Kanada har blivit en av landets viktigaste försvarsuppgifter. Kanada ska fortfarande kunna bidra till militära insatser utomlands, men tyngdpunkten förskjuts mot det egna territoriet och försvaret av Nordamerika. Det är ett tydligt skifte från årtiondena efter kalla kriget, då internationella insatser hade en mer framträdande roll.

    En av de största satsningarna är moderniseringen av Norad. År 2022 beslutade Kanada att investera 38,6 miljarder kanadensiska dollar under tjugo år för att stärka försvaret av Nordamerika. Bakgrunden är ett förändrat strategiskt läge där Arktis inte längre ses som en skyddande barriär. Kanada måste kunna upptäcka och möta hot långt innan de når landets befolkningscentra. Samtidigt handlar upprustningen om relationen till USA. Kanada har avtal om 88 F-35A, men regeringen har inlett en översyn av anskaffningen och svenska Gripen har åter aktualiserats som ett möjligt alternativ för delar av den framtida stridsflygflottan. Diskussionen gäller inte bara militär förmåga utan också beroendet av amerikansk försvarsteknik, industriella investeringar och arbetstillfällen i Kanada. Här finns en tydlig motsättning. Försvarsupphandlingen blir också ett verktyg för att balansera den militära integrationen med USA mot ambitionen om större strategisk handlingsfrihet. Politiskt vill Ottawa minska beroendet av USA och bredda relationerna med Europa. Militärt är Kanada samtidigt närmare integrerat med USA än de flesta andra länder genom Norad. Den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA, utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

    Kanadas militära engagemang i Europa växer. Sedan 2017 leder landet Natos multinationella styrka i Lettland. Efter Rysslands invasion av Ukraina har den kanadensiska närvaron byggts ut till brigadnivå. Kanada har därmed fått en större roll i Natos försvar av den östra flanken. Europas säkerhet har åter blivit en direkt del av Kanadas egen försvarsplanering, snarare än främst en arena för internationella insatser.

    Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson

    Kanada närmar sig Europa i försvarspolitiska frågor. Här möts landets premiärminister Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson (M) under ett Natomöte i Haag, Nederländerna, i juni 2025.

    Foto: Sean Kilpatrick/AP

    Under Mark Carney har banden till Europa stärkts ytterligare. Kanada fortsätter sitt omfattande stöd till Ukraina och deltar i den brittisk-franska koalitionen av villiga som diskuterar framtida säkerhetsgarantier för landet. För Carney är detta också en fråga om Kanadas strategiska handlingsutrymme. När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

    När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

    Sverige har fått en tydligare roll i den nya kanadensiska säkerhetspolitiken. Kanada var det första landet som ratificerade Sveriges Natoanslutning. Sedan Sverige blev medlem har det bilaterala försvarssamarbetet fördjupats. I samband med det svenska statsbesöket i Kanada i november 2025 lanserade statsminister Ulf Kristersson och Kanadas premiärminister Mark Carney ett strategiskt partnerskap mellan länderna. Försvar och säkerhet, Arktis, innovation och försvarsindustri hör till de områden där samarbetet ska fördjupas.

    Båda är nordliga Natoländer med stora och glest befolkade områden, avancerad försvarsindustri och ett växande fokus på Ryssland och säkerheten i Arktis och Östersjöområdet. Under 2025 deltog svensk militär också i den kanadensiska Operation Nanook i Arktis tillsammans med bland andra USA, Finland, Norge och Danmark. Det svensk-kanadensiska samarbetet har dessutom fått en konkret industriell dimension. I maj 2026 valde den kanadensiska regeringen Saab som föredragen leverantör för diskussioner om GlobalEye. Systemet kombinerar Saabs radar- och ledningsteknik med det kanadensisktillverkade Bombardier Global 6500. Om Kanada går vidare skulle affären förena svensk försvarsteknik med kanadensisk flygindustri och samtidigt stärka övervakningen av Arktis. Samarbetet illustrerar också en bredare förändring. Kanada söker inte bara större militär förmåga utan även tätare försvarsindustriella relationer med allierade. För Sverige öppnar den kanadensiska upprustningen därför möjligheter både operativt inom Nato och industriellt.

    Försvarsbudgeten visar omfattningen av omsvängningen. Under 2024 låg Kanada på omkring 1,5 procent av BNP. För budgetåret 2025–26 ökade de samlade försvarsutgifterna till mer än 63 miljarder kanadensiska dollar och landet nådde Natos tvåprocentsnivå. Men den viktiga frågan är inte bara hur mycket pengar Ottawa anslår, utan om de kan omvandlas till operativ effekt. Kanada har personalbrist, eftersatt infrastruktur och en försvarsupphandling som länge präglats av långa processer. F-35, nya fartyg, ubåtar, radar och annan avancerad materiel kräver dessutom utbildad personal, underhåll, ammunition och fungerande logistik. Upprustningen kommer därför att ta många år. Det kanadensiska problemet liknar det svenska och övriga Europas: politiska beslut och ökade anslag kan fattas snabbt, men militär förmåga tar tid att bygga.

    Försvaret av landet börjar i Arktis, är en del av försvaret av Nordamerika och knyts genom Nordatlanten till Europas säkerhet. Ett robotangrepp över norra Kanada, rysk militär aktivitet i Arktis och den kanadensiska brigaden i Lettland är delar av samma strategiska miljö. Den avgörande förändringen är därför inte en viss försvarsbudget eller ett enskilt materielprojekt. Ottawa har dragit slutsatsen att allianser måste kompletteras med större egen militär förmåga. För Carneys Kanada handlar upprustningen också om politisk handlingsfrihet och om att ha tillräcklig tyngd för att sitta vid bordet när den nya säkerhetsordningen formas.

    Christophe Premat, foto Rickard Kilström, Stockholms universitet_

    Christophe Premat

    Forskare och föreståndare vid Centrum för Kanada­studier, Stockholms ­universitet.

    Karta över Arktis

    Fakta

    Arktis

    Arktis är området kring Nordpolen. Det utgörs till stor del av Norra ishavet och de nordligaste delarna av Sverige, Danmark (Grönland), Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland och USA (Alaska). Dessa åtta länder samarbetar kring frågor som rör Arktis inom ramen för Arktiska rådet, tillsammans med sex organisationer för urfolken i Arktis, däribland Samerådet. Men på kort tid har säkerhetsläget i Arktis skärpts, bland annat genom Rysslands krig i Ukraina, USA:s anspråk på Grönland och Kinas strategiska intresse i regionen. Med ett varmare klimat och smältande isar öppnas nya handelsvägar och tillgången till potentiella naturresurser, vilket riskerar att göra Arktis till en ny konfliktzon.

    Källa: Utrikespolitiska institutet och Naturvårdsverket

    Ur arkivet: