Senast publicerat
Senast publicerat:

Har Försvarsmakten råd att förlora fler uppdragsspecialister?

De senaste åren har flera uppdragsspecialister slutat på Helikopterflottiljen, till stor del för att det inte finns någon utvecklingsplan eller långsiktig stimulans för denna grupp av soldater, menar insändarskribenterna, som efterlyser löner i nivå med motsvarande tjänst hos civila arbetsgivare.

Uppdragsspecialister Helikopter 16
Jonas Malmström
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Alla uppdragsspecialister som ingår i Försvarsmaktens helikopterbesättningar har gått igenom en lång och svår rekryteringsprocess med tester både vad gäller spatial förmåga, logiskt tänkande, psykologiska intervjuer, medicinska tester och lämplighetstester. Vi är rekryterade för vår bakgrund och kompetens inom exempelvis avancerad sjukvård, markstrid, vapen och förarbevis.

Vi har alla passerat genom nålsögat. Vi beskrivs som högpresterande och ambitiösa, det är det som krävs för att arbeta med den tjänsten vi har. Vi ska sträva efter att vara felfria, även om det kravet inte nämns officiellt så är det detta vår tjänst innebär. Det finns inte utrymme att göra fel, då detta kan få katastrofala följder.

Vi har också i vissa situationer mycket ansvar vad gäller flygningen. Det kan vara allt från dirigering mot klippor, i mörker, flyga med hänglast till att flyga över brinnande skogar. Vi står även i beredskap att när som helst lyfta och stödja det civila samhället och Polisen.

Vi har haft kollegor, som för inte så länge sedan, avlidit i sin tjänst i helikopterhaverier. Vi har själva förberett oss mentalt på eftermälet av vår egen bortgång i händelse av haveri i form av hur vår egen begravning ska genomföras. Detta med anledning av den högre risk det är att vara helikopterbesättning. Varje dag när vi flyger så är det skarpt och vi riskerar våra liv.

När vi började här på skvadronen sa nästan varenda kollega att de var så glada och lättade att vi äntligen hade börjat, för det var sådan oerhörd brist på kabinpersonal. De kunde inte flyga med så många helikoptrar som de behövde på grund av personalbristen, både vad gäller uppdragsspecialister och tekniker i flygtjänst. Ibland lyfter vi med för få i besättningen, som en följd av personalbrist.

Vi gör inte detta för pengarna, för då hade vi inte valt att arbeta inom Förvarsmakten. Men att ha möjlighet att sätta undan pengar för att spara för ett framtida boende, rota sig och skaffa familj känns som något som man borde kunna göra.

De senaste åren har det slutat flera uppdragsspecialister som bland annat har börjat jobba civilt eller bestämt sig för att plugga. Till stor del för att det inte finns någon framtid inom detta skrå. Det finns i dagsläget heller ingen utvecklingsplan eller långsiktig stimulans för oss, då det enbart finns ett fåtal OR 6-rader som redan är upptagna av nyutexaminerade specialistofficierare. För att motivera sig själv att satsa på något så måste det finnas en strävan att nå framåt, ett mål att nå. Det gör det inte för oss. Det finns många frågor. Vad ska vi göra när kontraktet är slut? Kommer det rekryteras nya uppdragsspecialister som fyller våra platser? Vart finns den långsiktiga planen?

Liknande läsning:

Vi förväntas vara helt färdiga i vår tjänst våren/sommaren 2021, då har vi varit anställda i två år och kommer då ha en lön på cirka 23.000 kronor. Om vi jämför med en civil arbetsgivare med motsvarande tjänst, kan vi kika på ytbärgare hos Sjöfartsverket. En ytbärgare hos Sjöfartsverket har en ingångslön på minst 28.000 kronor i månaden och genomför sex månader utbildning och går därefter in i skarp tjänst.

Det är flera av oss som redan börjat på Sjöfartsverket och det är andra uppdragsspecialister som tänker i de banorna. Det är väldigt meriterande att ha jobbat med det vi gjort och sedan söka dit. Men varför ska vi behöva tänka i de banorna? Borde inte Försvarmakten vara mer intresserad av att behålla oss?

Hos Sjöfartsverket är det både bättre arbetstider, bättre lön och inte en tidsbegränsad anställning, vilket ger framtidsutsikter. Har Försvarsmakten råd att ge oss så dåligt betalt att de riskerar att bli av med ännu fler uppdragsspecialister?

Vi förstår inte heller hur det kan vara så att vår lön är likställd med en soldat som precis avslutat sin militära grundutbildning. Där tar man ingen hänsyn till kravet på varken tidigare erfarenheter, rekryteringsprocessen eller kostnaden för flygutbildningen. Efter rekrytering genomför vi flera vidareutbildningar, bland annat i Danmark och i USA. Summan av alla dessa delar stiger väldigt snabbt.

Att då ge så dåligt betalt, att man riskerar att folk säger upp sig bara efter ett till två år kan inte vara ekonomiskt försvarbart. Att inte reglera lönen efter uppgift och tjänst, utan bara anställningsform, är orimligt. Att dessutom ha så höga krav på kompetens, utbildningsnivå och ansvar utan rättvis kompensation måste vara ohållbart.

Vi förväntas leverera 100 procent varje gång vi flyger och uppmuntras även att anmäla om vi har något som förhindrar detta, fysiska eller psykiska begränsningar så det är direkt kopplat till flygsäkerheten. Hur kan vi bidra till detta om lönesituationen gör att vi tvingas vara oroliga för vår ekonomi och framtid. Det kan i värsta fall leda till att man går till jobbet och flyger vid tillfällen man inte borde, för att få sin lön.

Helikopterflottiljens replik:

Helikopterflottiljens uppdragsspecialister, US Dörrskytt Stridssjukvårdare, är i dag av både kategorin specialistofficerare (OR 6/7) och GSS-K (OR1-5) med en fördelning av cirka en tredjedel SO och cirka två tredjedelar GSS-K. Helikopterflottiljen har i organisationsutvecklingsarbetet lämnat förslag på förskjutning mot en ökande andel US SO för att skapa möjlighet till en större långsiktighet i yrket. Detta beslut är taget på central nivå, det ligger med i ÖB avvägning 2019 för införande i IO22. Cirka en fjärdedel av befattningarna kommer fortsatt vara US GSS-K då vi ser det som en viktig rekryteringsgrund.

På förbandsnivå har vi inte möjlighet att sätta andra löner än de ramar Försvarsmaktens centrala styrningar ger för yrkeskategorin. Uppdragsspecialist är fortfarande en relativt ”ung” befattningskategori i Helikopterflottiljen och förbandet har begärt en marknadsanpassning av US GSS-K löner, och denna har skett. Anpassningen innebär en lönestege från GSS instegslön vid anställning till att efter genomförd besättningsutbildning och gruppchefskurs, generellt efter två till tre år, vara uppe i en nivå som ligger strax under instegslön för en OR 6. Efter ytterligare erfarenhetsuppbyggnad, generellt inom fyra till fem år, är man redo att kunna verka som besättningsinstruktör och vapeninstruktör, vilket ger ytterligare löneutveckling. Försvarsmakten tillämpar inte längre lönetillägg för någon yrkeskategori, exempelvis i form av flygrisktillägg.

När det gäller fortsatt utveckling i Försvarsmakten för våra US GSS-K uppmuntrar vi intresserade och lämpliga att söka SOU mot företrädesvis US SO men vi ser även möjlighet att gå mot pilot, tekniker eller någon av våra andra yrkeskategorier. Vi tillåter oss här att ha ett visst överintag mot de instegsbefattningar vi har. Det är viktigt att vi coachar våra medarbetare i att hitta möjliga karriärvägar, det skapar flödet som ger utvecklingsmöjlighet inom Försvarsmakten. En naturlig utveckling för en US SO efter ett antal år i flygtjänst kan vara att som OR 7 exempelvis bli taktikbefäl och vara en del i verksamhets- och uppdragsplaneringen i skvadronsstaben. Även i flottiljstaben finns OR 7 befattningar inom planering och verksamhetsledning där besättningsbakgrund är en värdefull kompetens. Tjänstgöring i flottiljstaben under något år är meriterande för sökande mot HSOU. Som OR 8 finns sedan befattningar i skvadronsledning, flottiljstaben, Flygstaben eller HKV.

Sara Palmqvist
Personalchef på Helikopterflottiljen

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Flera med insyn i Försvarsmakten och Försvarets materielverk beskriver en utveckling där externa konsulter får stort inflytande över strategiska vägval. När rollerna blir otydliga och beroenden växer behöver vi ställa frågan om vi har tillräcklig kontroll över våra egna system och beslut, skriver insändarskribenten.

    Josefine Owetz

    Foto: iStock

    Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt allvarligt läge. Den militära upprustningen går snabbt och kraven på effektivitet är höga. Just därför måste en obekväm fråga våga ställas: har staten full kontroll över hur de digitala vägvalen inom försvaret formas?

    Uppgifter från personer med insyn i både Försvarsmakten och Försvarets materielverk, FMV, pekar på mönster som förtjänar seriös granskning. Det handlar inte om enskilda individer, utan om strukturer där gränsen mellan stat och leverantör riskerar att bli otydlig. Om bilden stämmer är det ett systemproblem, inte ett personproblem. Offentlig sektor behöver konsulter. Det är inget kontroversiellt. Problemet uppstår när roller och incitament börjar flyta ihop.

    Det som beskrivs inifrån är miljöer där externa konsulter i praktiken får stort inflytande över strategiska vägval: de deltar i centrala forum, bidrar till kravställning och påverkar tekniska riktningar.

    Samtidigt kan det vara oklart för omgivningen när någon talar som oberoende expert och när samma person har koppling till en specifik plattform eller företag. När sådana gränser blir otydliga riskerar ansvarskedjor att försvagas. Det jag och mina kollegor inne i organisationen ser följer ett välkänt mönster från internationella it-skandaler. Varningsflaggorna är tydliga och återkommer gång på gång:

    Konsulter utan tydlig rollmärkning
    Externa konsulter uppges sitta i centrala forum, leda arbetsgrupper och driva beslut utan att det alltid är tydligt att de representerar kommersiella intressen. När konsulter uppträder som myndighetspersonal suddas ansvarskedjor ut.

    Inbäddade konsulter i kärnverksamheten
    Personer med leverantörskopplingar sägs arbeta djupt integrerat i organisationen med intern tillgång, inflytande över vägval och deltagande i strategiska diskussioner. Det skapar beroenden som är svåra att bryta.

    Kravställning som låser upphandlingar
    Ett återkommande mönster är att behov och krav formuleras på sätt som i praktiken passar en viss plattform, ofta kring ett specifikt system. Alternativ existerar formellt, men blir i praktiken orealistiska.

    Samma aktörer påverkar både strategi och leverans
    När konsulter först hjälper till att definiera problem och arkitektur och sedan levererar lösningen uppstår en uppenbar intressekonflikt. Det är en klassisk mekanism bakom leverantörsinlåsning.

    Ledningar som börjar se ett enda alternativ
    Den mest oroande signalen är kulturell. När högre chefer börjar beskriva ett systemval som “det enda realistiska” har oberoendet redan eroderat. Då har leverantörens världsbild blivit organisationens.

    Internationellt är detta ett välkänt mönster. Leverantörsinlåsning uppstår sällan genom ett enskilt beslut. Den växer fram gradvis genom att: 1. Behovsbild och strategi formas. 2. Krav skrivs nära ett visst ekosystem 3. Alternativ framstår som oprövade eller riskabla. 4. Beroendet cementeras.

    I flera beskrivningar återkommer hur stora affärssystem (inte minst kring it-system) tenderar att bli referenspunkten kring vilken allt annat organiseras. Det behöver inte vara fel i sig, men när ett system börjar behandlas som mål snarare än verktyg bör varningsklockor ringa. Detta är inte en teoretisk oro. Internationellt finns flera exempel där stora affärssystem kopplats till korruptionsutredningar.

    Så sent som 2024 gick ett stort internationellt företag med på att betala över 220 miljoner dollar i böter efter amerikanska mutanklagelser kopplade till affärer med offentliga aktörer i bland annat Sydafrika och Indonesien. Utredningar pekade på systematiska försök att vinna statliga kontrakt genom otillbörliga förmåner och mellanhänder.

    Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

    Historiskt har även stora industrisystem kopplats till politiska skandaler i Europa, där leverantörer misstänkts ha använt nätverk av konsulter och mellanhänder för att påverka offentliga upphandlingar. Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

    Poängen är inte att alla implementationer är korrupta utan att riskerna är dokumenterade och kräver starka skyddsmekanismer. Sverige har redan sett vad som händer när styrning och riskkontroll brister i känslig statlig verksamhet. Ett exempel är Transportstyrelseskandalen 2017 där känslig information blev tillgänglig för icke säkerhetsklassad personal i utlandet. Där ignorerades varningssignaler tills skadan var ett faktum. Skillnaden nu är att det som beskrivs rör strukturer inom Försvarsmakten.

    Om liknande mönster av otydligt ansvar, beroenden och förbisedda larm får växa i en verksamhet med ansvar för rikets säkerhet kan konsekvenserna bli betydligt allvarligare. Lärdomen från Transportstyrelsen är enkel, systemfel måste tas på allvar medan de fortfarande går att rätta till. I komplexa organisationer får experter naturligt stort inflytande. Men om långvariga beroenden och informationsövertag gör att beslutsfattare successivt tappar handlingsfrihet uppstår en risk att strategiska val i praktiken formas utanför staten. Det behöver inte handla om otillbörligheter i juridisk mening. Strukturella beroenden räcker för att gradvis förskjuta maktbalansen. I försvarssektorn är det i sig ett allvarligt styrningsproblem.

    Den mest allvarliga bilden handlar dock om ledarskap. Flera uppgiftslämnare beskriver hur höga chefer i praktiken införlivat leverantörernas narrativ. När beslutsfattare börjar försvara plattformar snarare än verksamhetsmål har något gått fundamentalt fel.

    Det kan ske gradvis genom att konsulter sätter agendan, alternativ framstår som riskabla, kritik tolkas som okunnighet och plattformen blir “oundviklig”. Till slut agerar organisationen som om systemet vore ett mål i sig. I en myndighet med ansvar för nationell säkerhet är det en farlig förskjutning. I detta sammanhang väcker även affärsmodeller frågor. Ett exempel som ofta nämns i diskussioner är ett litet konsultbolag med närvaro i försvarsrelaterade miljöer och återkommande höga marginaler.

    När konsultbolag med stark närhet till verksamheten samtidigt genererar betydande utdelningar till ägare som själva är verksamma i uppdragen uppstår frågor om incitament och transparens. Det betyder inte att något är fel per automatik, men det är en typ av konstruktion som i andra sektorer brukar granskas noggrant. Särskilt när det gäller samhällskritiska funktioner.

    När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet.

    En särskilt oroande uppgift är att dessa frågor inte tycks vara okända internt. Personer med insyn beskriver hur oro ska ha lyfts genom flera kanaler: via linjevägar, säkerhetsfunktioner och visselblåsarsystem. Om sådana signaler inte leder till tydliga åtgärder uppstår en farlig dynamik. Visselblåsarsystem finns för att fånga upp strukturella risker. När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet. Det gynnar aldrig en organisation som verkar i hög riskmiljö.

    Parallellt finns vittnesmål om att personer som ifrågasätter narrativet där systemet i praktiken blivit målbilden i sig marginaliseras. Anställda som lyfter alternativa lösningar eller problem med beroendet uppges uteslutas från centrala forum, plockas bort från beslutsprocesser eller tystas på andra sätt. Om detta stämmer är det djupt oroande. Försvarssektorn är beroende av intern intellektuell höjd och öppen debatt. När kritiskt tänkande ersätts av konformitet urholkas både kompetens och säkerhet.

    Det är viktigt att vara tydlig, detta är inte en text om att peka ut enskilda bolag eller individer. Inte heller om att ifrågasätta behovet av extern kompetens. Det handlar om strukturer där roller kan bli otydliga, beroenden kan växa fram över tid, incitament kan sammanfalla med inflytande och interna varningssignaler riskerar att tappas bort. Sådana mönster måste kunna diskuteras öppet i en demokrati, särskilt inom totalförsvaret.

    Om Sverige menar allvar med att bygga ett robust försvar krävs inte bara ökade anslag, utan också stark styrning och transparens. Detta är inte en hypotetisk diskussion om framtida risker. Uppgifter pekar på att dessa utmaningar upplevs som högst närvarande redan idag inom Försvarsmakten. Just därför blir frågan akut, inte teoretisk, och därför behövs oberoende granskning av konsultberoenden i försvarssektorn, hantering av intressekonflikter, styrning av stora affärssystem samt hur interna larm tas om hand. Inte för att leta syndabockar, utan för att säkerställa att systemen vi bygger vilar på stabil grund.

    För i slutänden borde principen vara självklar: strategiska vägval för försvaret av riket ska formas av statens behov, fullt ut och utan tvekan. Detta är en diskussion som måste kunna föras öppet, sakligt och utan prestige. Försvarsförmåga byggs inte bara av materiel och system utan av förtroende, integritet och modet att granska sig själv.


    Med risk för slutet på min egen karriär,

    anonym yrkesofficer

    Ur arkivet: