Alla uppdragsspecialister som ingår i Försvarsmaktens helikopterbesättningar har gått igenom en lång och svår rekryteringsprocess med tester både vad gäller spatial förmåga, logiskt tänkande, psykologiska intervjuer, medicinska tester och lämplighetstester. Vi är rekryterade för vår bakgrund och kompetens inom exempelvis avancerad sjukvård, markstrid, vapen och förarbevis.
Vi har alla passerat genom nålsögat. Vi beskrivs som högpresterande och ambitiösa, det är det som krävs för att arbeta med den tjänsten vi har. Vi ska sträva efter att vara felfria, även om det kravet inte nämns officiellt så är det detta vår tjänst innebär. Det finns inte utrymme att göra fel, då detta kan få katastrofala följder.
Vi har också i vissa situationer mycket ansvar vad gäller flygningen. Det kan vara allt från dirigering mot klippor, i mörker, flyga med hänglast till att flyga över brinnande skogar. Vi står även i beredskap att när som helst lyfta och stödja det civila samhället och Polisen.
Vi har haft kollegor, som för inte så länge sedan, avlidit i sin tjänst i helikopterhaverier. Vi har själva förberett oss mentalt på eftermälet av vår egen bortgång i händelse av haveri i form av hur vår egen begravning ska genomföras. Detta med anledning av den högre risk det är att vara helikopterbesättning. Varje dag när vi flyger så är det skarpt och vi riskerar våra liv.
» Vi förstår inte heller hur det kan vara så att vår lön är likställd med en soldat som precis avslutat sin militära grundutbildning. «
När vi började här på skvadronen sa nästan varenda kollega att de var så glada och lättade att vi äntligen hade börjat, för det var sådan oerhörd brist på kabinpersonal. De kunde inte flyga med så många helikoptrar som de behövde på grund av personalbristen, både vad gäller uppdragsspecialister och tekniker i flygtjänst. Ibland lyfter vi med för få i besättningen, som en följd av personalbrist.
Vi gör inte detta för pengarna, för då hade vi inte valt att arbeta inom Förvarsmakten. Men att ha möjlighet att sätta undan pengar för att spara för ett framtida boende, rota sig och skaffa familj känns som något som man borde kunna göra.
De senaste åren har det slutat flera uppdragsspecialister som bland annat har börjat jobba civilt eller bestämt sig för att plugga. Till stor del för att det inte finns någon framtid inom detta skrå. Det finns i dagsläget heller ingen utvecklingsplan eller långsiktig stimulans för oss, då det enbart finns ett fåtal OR 6-rader som redan är upptagna av nyutexaminerade specialistofficierare. För att motivera sig själv att satsa på något så måste det finnas en strävan att nå framåt, ett mål att nå. Det gör det inte för oss. Det finns många frågor. Vad ska vi göra när kontraktet är slut? Kommer det rekryteras nya uppdragsspecialister som fyller våra platser? Vart finns den långsiktiga planen?
Vi förväntas vara helt färdiga i vår tjänst våren/sommaren 2021, då har vi varit anställda i två år och kommer då ha en lön på cirka 23.000 kronor. Om vi jämför med en civil arbetsgivare med motsvarande tjänst, kan vi kika på ytbärgare hos Sjöfartsverket. En ytbärgare hos Sjöfartsverket har en ingångslön på minst 28.000 kronor i månaden och genomför sex månader utbildning och går därefter in i skarp tjänst.
Det är flera av oss som redan börjat på Sjöfartsverket och det är andra uppdragsspecialister som tänker i de banorna. Det är väldigt meriterande att ha jobbat med det vi gjort och sedan söka dit. Men varför ska vi behöva tänka i de banorna? Borde inte Försvarmakten vara mer intresserad av att behålla oss?
Hos Sjöfartsverket är det både bättre arbetstider, bättre lön och inte en tidsbegränsad anställning, vilket ger framtidsutsikter. Har Försvarsmakten råd att ge oss så dåligt betalt att de riskerar att bli av med ännu fler uppdragsspecialister?
Vi förstår inte heller hur det kan vara så att vår lön är likställd med en soldat som precis avslutat sin militära grundutbildning. Där tar man ingen hänsyn till kravet på varken tidigare erfarenheter, rekryteringsprocessen eller kostnaden för flygutbildningen. Efter rekrytering genomför vi flera vidareutbildningar, bland annat i Danmark och i USA. Summan av alla dessa delar stiger väldigt snabbt.
Att då ge så dåligt betalt, att man riskerar att folk säger upp sig bara efter ett till två år kan inte vara ekonomiskt försvarbart. Att inte reglera lönen efter uppgift och tjänst, utan bara anställningsform, är orimligt. Att dessutom ha så höga krav på kompetens, utbildningsnivå och ansvar utan rättvis kompensation måste vara ohållbart.
Vi förväntas leverera 100 procent varje gång vi flyger och uppmuntras även att anmäla om vi har något som förhindrar detta, fysiska eller psykiska begränsningar så det är direkt kopplat till flygsäkerheten. Hur kan vi bidra till detta om lönesituationen gör att vi tvingas vara oroliga för vår ekonomi och framtid. Det kan i värsta fall leda till att man går till jobbet och flyger vid tillfällen man inte borde, för att få sin lön.
Helikopterflottiljens replik:
Helikopterflottiljens uppdragsspecialister, US Dörrskytt Stridssjukvårdare, är i dag av både kategorin specialistofficerare (OR 6/7) och GSS-K (OR1-5) med en fördelning av cirka en tredjedel SO och cirka två tredjedelar GSS-K. Helikopterflottiljen har i organisationsutvecklingsarbetet lämnat förslag på förskjutning mot en ökande andel US SO för att skapa möjlighet till en större långsiktighet i yrket. Detta beslut är taget på central nivå, det ligger med i ÖB avvägning 2019 för införande i IO22. Cirka en fjärdedel av befattningarna kommer fortsatt vara US GSS-K då vi ser det som en viktig rekryteringsgrund.
På förbandsnivå har vi inte möjlighet att sätta andra löner än de ramar Försvarsmaktens centrala styrningar ger för yrkeskategorin. Uppdragsspecialist är fortfarande en relativt ”ung” befattningskategori i Helikopterflottiljen och förbandet har begärt en marknadsanpassning av US GSS-K löner, och denna har skett. Anpassningen innebär en lönestege från GSS instegslön vid anställning till att efter genomförd besättningsutbildning och gruppchefskurs, generellt efter två till tre år, vara uppe i en nivå som ligger strax under instegslön för en OR 6. Efter ytterligare erfarenhetsuppbyggnad, generellt inom fyra till fem år, är man redo att kunna verka som besättningsinstruktör och vapeninstruktör, vilket ger ytterligare löneutveckling. Försvarsmakten tillämpar inte längre lönetillägg för någon yrkeskategori, exempelvis i form av flygrisktillägg.
När det gäller fortsatt utveckling i Försvarsmakten för våra US GSS-K uppmuntrar vi intresserade och lämpliga att söka SOU mot företrädesvis US SO men vi ser även möjlighet att gå mot pilot, tekniker eller någon av våra andra yrkeskategorier. Vi tillåter oss här att ha ett visst överintag mot de instegsbefattningar vi har. Det är viktigt att vi coachar våra medarbetare i att hitta möjliga karriärvägar, det skapar flödet som ger utvecklingsmöjlighet inom Försvarsmakten. En naturlig utveckling för en US SO efter ett antal år i flygtjänst kan vara att som OR 7 exempelvis bli taktikbefäl och vara en del i verksamhets- och uppdragsplaneringen i skvadronsstaben. Även i flottiljstaben finns OR 7 befattningar inom planering och verksamhetsledning där besättningsbakgrund är en värdefull kompetens. Tjänstgöring i flottiljstaben under något år är meriterande för sökande mot HSOU. Som OR 8 finns sedan befattningar i skvadronsledning, flottiljstaben, Flygstaben eller HKV.
Sara Palmqvist
Personalchef på Helikopterflottiljen
