Senast publicerat

Senast publicerat:

Svensk officersutbildning – en av världens mest akademiserade

Akademiseringen av officersutbildningen har en lång historia präglad av spänningar mellan yrkesrollens teoretiska och praktiska färdigheter. Redan under 1880-talet talades det om att nya officerare var odugliga på truppföring och den diskussionen har följt med in i våra dagar. Staten har varit drivande i att öka akademiseringen inom officerskåren samtidigt som den militära professionen varit skeptisk.

Sebastian Larsson

2024-12-18

Jämfört med andra länders militärakademier är Sveriges grundläggande officersutbildning en av de mest akademiserade i världen. Det innebär att den bedrivs som en i princip ”vanlig” universitetsutbildning där studierna genererar högskolepoäng och undervisningsupplägg och examinationsformer följer högskolelagen. Kurser avslutas med ett uppsatsarbete och programmet leder till en högskoleexamen. Ansvaret för officersutbildningen delas i praktiken mellan Militärhögskolan och Försvarshögskolan och mellan försvars- respektive utbildningsdepartementet, vilket i sin tur ger de inskrivna en slags dubbel status som både kadett och student.

Akademisering är ett fenomen som präglat de flesta professioner de senaste årtiondena. Inte minst praktiskt betonade yrken som läkare, lärare och polis har sett sin utbildning skifta från inomprofessionell färdighetsutveckling till att bli alltmer högskoleanknuten och internationaliserad. Universitetskopplingen har setts som nödvändig dels för att följa kunskapsutvecklingen och stärka det teoretiska kunnandet, dels för att säkerställa yrkenas samhällsställning som moderna professioner. Akademiseringsprocesser får å ena sidan effekter på makronivå. Det brukar betyda att akademier, fackskolor och program ombildas för att passa in i resten av utbildningssystemet i fråga om exempelvis antagning, reglering och kunskapskontroll, och att akademiska artefakter som kurslitteratur, seminarier och salstentamina införs i utbildningen. På mikronivå, å andra sidan, brukar tanken med akademisering vara att problematiserande och teoretiserande tankesätt samt bildningsideal i högre grad ska prägla studenten och dess lärande.

I kontexten officersutbildning kan akademisering beskrivas som att staten försökt introducera ett slags akademiskt ”kapital” i det militära fältet, och att man skapat både förutsättningar för och förväntningar på utbildningen att försörja officerskåren med framtida generationer av ”krigarakademiker”. Men hur har akademiseringen av den svenska officersutbildningen gått till mer konkret? Hur kommer det sig att kadetter pluggar på universitet i dag? I min nya forskningsartikel (”The military academy as a civilising institution: a historical sociology of the academization of officer education in Sweden” i tidskriften Armed Forces & Society) visar jag hur sådana reformer faktiskt har en längre och mer komplex historia än vad man kan tro. Officerskåren har genom historien ofta varit skeptisk till akademisering och ökade teoretiska inslag i militär utbildning. Samtidigt har mobiliseringen av akademiskt kapital visat sig vara nödvändig för att skapa den grundläggande legitimitet som militären behöver för att existera och verka som profession – särskilt i fredstider.

Akademiseringen fortskred under början av 2000-talet då ytterligare en utredning menade att militär utbildning borde vila på sin egen kunskapsbas.

Det senaste och kanske tydligaste exemplet på detta är utbildningsreformerna som tog fart i samband med försvarsnedskärningarna i Sverige i mitten av 1990-talet. Under dessa år var det militära försvarets ställning i samhället förhållandevis låg, åtminstone jämfört med kalla krigets försvarspolitiska prioriteringar. Staten stod inför utmaningen att dels rationalisera officerskåren och dess utbildning, dels bibehålla den militära professionens status. I Sverige likväl som i andra länder blev lösningen att vända sig mot akademin och högskoleanknyta utbildningen. Efter en rad utredningar lanserades sedermera Yrkesofficersprogrammet (YOP) år 1999. Försvarshögskolan (FHS) gavs ansvaret att koordinera utbildningen och säkerställa dess akademiska kvalitet, med avsikten att låta militär utbildning ”närma sig samhällets övriga högskoleväsende”.

Programmet innehöll initialt inslag av till exempel statsvetenskap för att skapa större generalistkompetens bland framtida officerare, förståelse för civil-militära relationer och en ”grundlig kunskap om samhällsförhållanden i vid bemärkelse”. Akademiseringen fortskred under början av 2000-talet då ytterligare en utredning menade att militär utbildning borde vila på sin egen kunskapsbas. Här gavs FHS ansvaret att utveckla ämnet krigsvetenskap i en sådan utsträckning att det kunde vetenskapligt verifieras samt utgöra ämnesgrund för YOP. Ambitionerna realiserades 2008, när FHS erhöll examensrätt och officersutbildningen formellt kunde omvandlas till dagens treåriga akademiska högskoleprogram, Officersprogrammet (OP). I och med detta kulminerade ett årtionde av akademiseringsprocesser där regeringen och högre militära företrädare löpande nyttjat akademiskt kapital för att stärka officerskårens samhällsförankring och legitimitet, och därmed sin framtid.

Utbildningsreformerna under 90- och 00-talen liknade dock på många sätt diskussionerna som fördes kring officersutbildningen redan under 1800-talets mitt. När Kungliga krigsakademien Karlberg grundades 1792 blev det den första centraliserade statliga institutionen att husera grundläggande officersutbildning. Under sina första årtionden fungerade dock Krigsakademien mindre som en professionell yrkesutbildning och mer, vilket historiken Esbjörn Larsson visat, som en slags adlig uppfostringsanstalt med ”militära förtecken” där tyngdpunkt i undervisningen låg på ämnen som språk, måleri, biologi, botanik och gymnastik snarare än militära färdigheter. Utbildningen speglade således officerskårens på den tiden mycket starka kopplingar till aristokratin. Enligt Krigsakademiens guvernör i början av 1800-talet, Johan Lefrén, rådde ett utbrett bildningsförakt inom det militära, samtidigt som adliga traditioner och krigarideal var dominerande.

Under 1800-talets första hälft togs emellertid de första initiativen bland borgerliga politiker och militära tänkare att reformera Karlberg, och i och med det bidra till en professionalisering av officerskåren. När statliga läroverk så småningom började ta över den elementära grundutbildningen öppnade det upp för en modernisering av officersutbildningen mot att bli mer renodlat professionsinriktad. Konkreta steg togs av 1861 års lantförsvarskommitté som med sina förslag lade grunden för Kungliga krigsskolan som skulle grundas några år senare. Den nya officersutbildningen på Krigsskolan skulle bryta med adeln och vila på meritokratisk grund. Den skulle därtill syfta till att öka officerares bildningsnivå, samhällsförståelse och generalistkompetens. För att lyckas med detta behövdes akademiska konventioner och tankesätt. Endast en utbildning stadigt förankrad i akademiska bildningsideal och det framväxande fältet krigsvetenskap, menade reformisterna, kunde transformera officerskåren till ett legitimt yrke inlemmat i staten. Under 1860-talet och framåt blomstrade den krigsvetenskapliga teoriutvecklingen på Karlberg samtidigt som staten fortsatte reglera officersyrket och dess utbildning enligt byråkratiska och akademiska principer.

Liknande läsning:

De akademiska och militära utbildningsdelarna inom officersutbildningssystemet har dock alltid präglats av spänningsrelationer, inte minst vad gäller synen på teoretisk respektive praktisk kunskap. Denna balansgång belystes särskilt mot slutet av 1880-talet, då allt fler militära debattörer menade att nya officerare var odugliga på att taktisera och leda trupp eftersom de tvingats ägna för mycket tid åt teoretiska studier snarare än tillämpning. Lars H. Tingsten, lärare vid Karlberg, var till exempel mycket skeptisk till kadetternas långa läsperioder och menade att ”dagligen sitta eleverna 8 timmar öfver boken eller vid ritbordet”.

Liknande tankar växte sig starkare under 1890-talet, då den tidens akademiseringsprocesser i princip helt avstannade, teoretiska inslag ersattes med praktiska och utbildningen tog formen av en specialiserad fackutbildning. Utvecklingen drevs emellertid inte på av regeringen utan till största del av professionsföreträdare och militära lärare på Karlberg – i synnerhet dess nya direktör Gustaf Uggla som år 1893 skiftade om undervisningen i krigsvetenskap mot praktiska moment som skjutövningar, trupputbildning, kompaniövningar och krigsspel.

Även vid FHS kan spänningarna mellan akademiska och militära kunskapsformer och traditioner noteras på nästan daglig basis.

I början av 2000-talet mötte även det nystartade YOP stark kritik från professionen, särskilt rörande införandet av teorikurser och statsvetenskap. I Erik Hedlunds studie från 2004 illustreras detta missnöje av en rad citat av befäl som tagit emot nyexaminerade kadetter. De ansåg bland annat att utbildningsinnehållet var för abstrakt för truppföring på taktisk nivå, att universitetsstudier ledde till ”kulturkrockar” och ”förvirrade kadetter” som tvingades ”jaga högskolepoäng” snarare än öva på militärt hantverk, att det akademiserade systemet riskerade attrahera ”fel” sorters individer som var teoretiskt kunniga men ”inkompetenta praktiskt”, med mera.

Efter etableringen av dagens OP har liknande kritik fortsatt att yttras. Fredric Westerdahl, tidigare chef för kadettbataljonen på Militärhögskolan Karlberg, menar till exempel att många av krigsvetenskapens teoretiska inslag endast bör ses som ”nice to know”, och att tyngdpunkten i undervisningen bör skjutas tillbaka mot förmåga att leda förband i strid. Även vid FHS kan spänningarna mellan akademiska och militära kunskapsformer och traditioner noteras på nästan daglig basis. I diskussioner om officersutbildningens inriktning och innehåll, kursernas styrning och examination, kraven på vetenskaplighet med mera, blir det särskilt tydligt att dagens akademiserade officersutbildning genomförs i en kontext där två ibland radikalt olika syner på pedagogik, kunskap och ”nytta” tvingas samexistera.

I min analys framkommer sammanfattningsvis en slags historisk maktkamp mellan högre statliga och militära beslutsfattare samt militära utövare. Staten har under två relativt fredliga perioder – mitten av 1800-talet respektive slutet av 1900-talet – introducerat akademiskt kapital i officerskåren i syfte att ”civilisera” yrket, stärka dess grundläggande legitimitet och samhällsförankring samt höja dess status. Samtidigt har den militära professionen varit skeptisk till akademin och forcerats in i beroendeställningar gentemot densamma. Måhända kan detta tolkas som att intresset för att fostra ”krigarakademiker” varit av främst instrumentell och politisk karaktär.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Officersprogrammet

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Fortsatt problem med skaderapporteringen – tio år efter bytet till Prio

Mest läst:

Aktuellt /

Jämställdhet

Noak utreds – årets konferens nära att ställas in

Aktuellt /

Armén

Hundratals miljoner saknades i arméns planering

Intervju /

Jonas Hård af Segerstad

Utbildningschefen: ”Vi behöver precision och inte bara stort antal”

Intervju /

Försvarsdebatt

Taktisk: ”Jag vill att myndigheten ska bli bättre”

Intervju

Jonas Hård af Segerstad

Utbildningschefen: ”Vi behöver precision och inte bara stort antal”

Försvarsmakten behöver inte bara utbilda fler – utan rätt personal för framtidens behov. Med förändringar i officersutbildningen, nya möjligheter till tillsvidareanställning för specialister och en satsning på fler reservofficerare vill flottiljamiral Jonas Hård af Segerstad, utbildningschef på Försvarsstabens genomförandeenhet, skapa ett mer träffsäkert och uthålligt personalförsörjningssystem.

Annica Ögren

2026-11-09

Hur har första halvåret som utbildningschef varit?

– Jättebra. Det här är ett jobb som jag har velat ha. Innan var jag närmast försvarsattaché i Berlin, Tyskland. Det finns flera saker som lockar med den här befattningen. Exempelvis att bygga upp ett system från grundutbildning och genom personutveckling, in i Försvarsmakten så att vi kan fylla upp organisationen på alla nivåer. Samtidigt som vi också behöver säkerställa en balans mellan utbildning, utveckling och personalförsörjning. Nu samlas flera av dessa frågor under en och samma hatt som jag får möjlighet att påverka, det känns både intressant och väldigt roligt.

Vad innebär den nya personalkategorin specialist?

– Att vi kan tillsvidareanställa personal som tidigare har varit gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS, på tidsbegränsning. Har man jobbat ett antal år, har kompetens och personlig förmåga som vi kan ha nytta av tillsvidare ska vi få möjlighet att erbjuda tillsvidaretjänst. Det är viktigt att ta tillvara dem som vill vara kvar i Försvarsmakten och som av olika skäl inte vill vidareutbilda sig till officer. På så sätt kan vi behålla kompetenser och skapa anställningstrygghet vilket förhoppningsvis gör att fler GSS stannar längre.

Hur ligger ni till i den här frågan, när kan det bli verklighet?

– Vi har hemställt till regeringen att lägga till den här kategorin i förordningen om Försvarsmaktens personal. Vi formulerar även interna riktlinjer för hur det går till när man anställer, som till exempel vem som beslutar om anställning och vilka tjänstegrader personerna ska ha.

– Målet är att ha detta klart innan årsskiftet, men det hänger ju också på när regeringen kan fatta beslut. Men jag skulle vilja att vi påbörjar anställning i början av nästa år.

Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

Det har ju gjorts en del förändringar i det Högre officersprogrammet, HOP. Vilka behov ser du framöver?

– Det är bra att vi har en högre officersutbildning, men jag tror att vi ska se lite annorlunda på den än vad vi gör idag. Vi borde göra HOP 1 obligatorisk, som en del i alla officerares utveckling. Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

Vilka förändringar ser du behov av vad gäller HOP?

– Inom HOP 2 ser jag att man bör ha ett mycket snävare urval med betydligt färre utvalda elever som ska gå mot chefspositioner. Alla behöver nämligen inte ha den utbildningen, och vi utbildar lite för många på den som det ser ut idag. Om några år kommer dessutom de stora officersutbildningskullarna från 2010-talet att börja märkas av. Det blir då orimligt att utbilda större mängder då behovet av högre officerare minskar.

– Jämfört med andra länder är det normalt att cirka 10–15 procent av officerarna går den högsta utbildningen. I Sverige har vi haft mer än 50 procent. Med ett snävare urval blir det högre kvalitet på utbildningen. Däremot anser jag att det ska vara möjligt att befordras till överstelöjtnant eller kommendörkapten även utan att ha gått HOP 2, utifrån erfarenhet. Så är det i många andra länder.

Vad sker för tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T) och reservofficerare (RO)?

– Vi behöver bli fler GSS/T och reservofficerare. Vi har ganska många reservofficerare anställda på pappret, men många av dem utbildades för en lång tid sedan. Vi behöver ha betydligt fler yngre, i förbandsnära ålder. Den krigsorganisation som vi bygger upp nu bygger på att vi har väldigt mycket tidvis tjänstgörande, både RO och GSS/T. Där har vi tappat lite.

– GSS/T infördes ursprungligen för att bemanna internationella insatser och inte svenska krigsförband för Sveriges och Natos försvar. Det innebär att vi nu behöver göra det lättare att anställa, utbilda fler reservofficerare och eventuellt minska lite på yrkesofficersutbildningen.

– Det måste också bli lättare att tjänstgöra. Systemet ska hjälpa dem som vill jobba som tidvis tjänstgörande. Några konkreta exempel som vi har bestämt är att reservofficerare och GSS/T som aktivt tjänstgör ska ha uniform uttagen och inte behöva lämna in den efter varje övning. Det ska också vara lättare att kommunicera med personal utanför Försvarsmaktens datasystem och kunna ge arbetstid åt befäl i tidvis tjänstgörande förband även utanför övningar. Idag lägger många ner privat tid för att hålla kontakt med sina förband.

Vad behövs för att det här ska bli verklighet?

– Vi behöver modernisera våra interna bestämmelser utifrån hur verkligheten ser ut. Men det behövs också en förordningsbestämmelse för att kunna ändra maxtiden för hur länge en reservofficer ska få tjänstgöra.

Vad innebär den senaste omstöpningen inom Officersprogrammet?

– Officersprogrammet är fortfarande tre år och fortfarande i Försvarshögskolans regi. Men den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin. Vi tycker det är bra att de formas mot sitt yrke. Vi vill också snabbare kunna producera officerare om läget skulle kräva det, och då vill vi göra det på en termin.

– Vi kommer också att styra antagningen lite hårdare så att Officersprogrammet blir en förlängning av den grundutbildning man har gjort. Det innebär att man inte bara kan söka vilken utbildningslinje som helst. Vill man vara stridsvagnsofficer behöver man ha tjänstgjort i ett sådant förband redan under sin grundutbildning.

– Det här bygger på att Officersprogrammet är en fortsättning på det man redan har lärt sig på sin grundutbildning. Vi kommer också styra vilka utbildningsplatser vi erbjuder utifrån våra behov. Vi behöver precision och inte bara stort antal.

Hur har starten för den nya tekniska officersutbildningen gått?

– Den drog igång i september med 33 antagna. Antalet sökande var 140. Den är unik och ny på så sätt att de läser en treårig högskoleingenjörsutbildning initialt på tre olika lärosäten i Sverige. Under sommaruppehållen läser man en officersutbildning som också återkommer den sjunde och sista terminen.

– Efter tre år har eleverna då fått en högskoleingenjörsexamen inom något ämne som vi tycker är relevant för Försvarsmakten, som till exempel maskinteknik eller datateknik. Parallellt får de en officersutbildning med särskilda kunskaper inom teknik och det vet vi att man kommer ha nytta av.

Den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin.

Hur ser det ut med värnpliktsvolymerna?

– Det börjar ungefär 9 400 värnpliktiga i år, om några år går vi upp till 12 000. På lång sikt är den volymen fullt tillräcklig för krigsorganisationen. Det pratas ibland om att man borde ta in fler värnpliktiga för man tror att krigsorganisationen då blir större, men det blir den inte, och vi ser inget behov av det. I den takt som vi utbildar i kommer vi ha reserver på ungefär 150 000 värnpliktiga över krigsorganisationen om tio år. Så vi bygger redan väldigt stora reserver.

– Inte heller officersrekryteringen blir så mycket bättre bara för att man tar in fler. När man tar in fler får man efter ett tag inte de som är mest kvalificerade och då blir det inte heller så stor del som klarar officersutbildningen.

– Med 12 000 bygger vi redan upp så stora reserver att det skulle innebära att binda resurser och lägga tid på att utbilda värnpliktiga som inte behövs i organisationen.

Hur ska reserver byggas upp?

– De flesta som vi utbildar stoppas in i krigsorganisationen. Vi bygger också upp förbandsklossar som är knutna till de ordinarie krigsförbanden, som ser likadana ut men som bara är ett ställe där det finns personal. Om man till exempel i ett krig får förluster kan man ersätta förlusterna med de förbandsklossarna. Eller om man har ett långt krig kan man också byta ut ett kompani mot ett annat från reserven, för att få uthållighet. Konceptet är att bygga upp speglingar av de riktiga förbanden.

Hur ser intresset ut för att vilja utbilda sig till reservofficer?

– Vi ser fortsatt att det är och har varit populärt att bli reservare. Men vi ser också att många värnpliktiga är högpresterande och välbildade ungdomar som vill läsa på universitetet efter grundutbildningen, och då ser vi reservofficersyrket som en perfekt möjlighet där man kan göra båda delarna. Det blir som dubbel kompetens för oss.