Anhörigfrågan har Försvarsmakten jobbat med sedan 1990-talet, berättar Maria Permatz, stabsofficer vid Försvarsmaktens Veterancentrum. Som exempel nämner hon lagen om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten som blev gällande 1999 och som innefattade en retroaktivitet från 1992 om skador vid militär utlandstjänst.
Det dröjde dock till 2010 innan man formellt förstärkte anhörigarbetet genom en ny lag (Lag om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser). I och med den fick Försvarsmakten ett lagstadgat uppföljningsansvar av personal i utlandstjänst genom att ge stöd och hjälp till den enskilde och dennes anhöriga. Lagen ligger även till grund för att man i dag möjliggjort ett upprättande av förebyggande eller preventiva kurser för veteraner och anhöriga.
– Vi har ett femårigt aktivt uppföljningsansvar, vilket innebär att vi som arbetsgivare kontaktar den anställde under fem år efter genomförd insats. Det utredande arbetet är ett livslångt ansvar, säger Maria Permatz.
Varför dröjde det till 2010 för Försvarsmakten att utöka stödet för veteraner?
– Försvarsmakten hade redan innan 2010 identifierat behovet av anhörigstöd. Alla påverkas av en utlandsmission, både anställda och anhöriga. Sedan 2004 skickas exempelvis informationsbrev till anhöriga, säger hon och fortsätter:
– Men 2010 började ett mer strukturerat arbete där Försvarsmakten startade ett projekt med fackliga organisationer, Soldathemsförbundet, Sveriges veteranförbund och Invidzonen. Projektgruppen skrev information om anhörigstöd, tog fram informationspaket och fick igång det lokala anhörigarbetet.
Officersförbundet har i många år drivit frågan om att stödet till veteraner och anhöriga måste bli bättre. 2008 kom Officersförbundet ut med rapporten ”Hela familjen gör utlandstjänst” som lyfte fram frågeställningen kring hur familjer till officerare och soldater i utlandsstyrkan mår och hur familjerna påverkas av Sveriges internationella åtaganden. Vid denna tid var frågan relativt outforskad och endast ett fåtal kvalitativa undersökningar hade gjort i Sverige. Officersförbundet lät Synovate (i dag Ipsos) intervjua drygt 900 personer, som någon gång under de senaste åren haft en anhörig, som gjort utlandstjänst. Undersökning visade bland annat att utlandstjänstgöringen innebär både fysiska och psykiska påfrestningar för de anhöriga hemma i Sverige.
”Både regeringen och Försvarsmakten har all anledning att läsa vår rapport och granska våra slutsatser. Utlandstjänsten är, som vi ser det, inte enbart en angelägenhet för den enskilde soldaten eller officeren, utan något som påverkar hela familjen”, skrev Lars Fresker, Officersförbundets förbundsordförande, i inledningen.
2007 tillsatte regeringen en särskild utredare med uppdrag att utforma förslag till en svensk veteranpolitik, som skulle innefatta ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser. Veteransoldatutredningen lämnade i oktober 2008 sitt slutbetänkande.
– Flera av slutsatserna och förslagen i Officersförbundets utredning fick politiskt gehör och kom med i Veteransoldatutredningen, säger Peter Löfvendahl, Officersförbundets förbundsdirektör.
I dag erbjuder Försvarsmakten stöd till veteraner och anhöriga via en rad aktörer (se faktaruta). De anställda har även återträffar efter genomförd utlandstjänstgöring med möjlighet till samtalsstöd. På organisationsnivå finns även samordnare som jobbar lokalt runt om i landet. De anordnar bland annat anhörigträffar innan, under och efter en insats.
En av de viktigaste målsättningarna som Försvarsmakten har är att informera i ett tidigt skede för att på så sätt underlätta förståelse och kommunikationen mellan den anställde och anhöriga. Gemensam kommunikation, förberedelse och planering är en framgång för att insatsen ska lyckas, både hemma och borta, menar Maria Permatz.
– Att information kommer tidigt är jätteviktigt, det skapar förutsättningar för alla att förbereda sig på vad som händer, säger hon och tillägger:
– Vårt anhörigarbete utvecklas kontinuerligt. Vi lär oss under tidens gång, både av tjänstgörande och anhöriga.
