Senast publicerat
Senast publicerat:

”Förbandsbyten gynnar alla på lång sikt”

Synen på rörlighet för specialistofficerare i Försvarsmakten behöver förändras, menar fanjunkaren Mikael. Vissa organisationsenheter ser förbandsbyten som en naturlig del, medan andra förband tycks betrakta det som svek mot förbandet.

Mikael, Fanjunkare i Försvarsmakten
Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Utifrån ett perspektiv att behålla personal i Försvarsmakten är det flera olika faktorer som spelar in. Allt ifrån lön kopplat mot kompetens, till strategisk personalplanering. Jag väljer här att fokusera på en aspekt som är implementerbar direkt och utan någon egentlig ekonomisk kostnad. Nämligen ett synsätt på rörlighet för specialistofficerare i Försvarsmakten.

I Försvarsmakten förväntas du välja din specialistinriktning väldigt tidigt i karriären. För de flesta blir det i praktiken inte ett aktivt val. Detta eftersom du troligast söker till specialistofficersutbildningen inom samma område som du gjorde värnplikten.

Det beror bland annat på följande anledningar: 

1) Du vet helt enkelt inte bättre och din bild av Försvarsmakten är begränsad. 

Liknande läsning:

2) Det är det enda du har provat på och sannolikheten att ditt värnpliktsförband låter dig läsa för dem är större än att ett annat förband som du aldrig har tjänstgjort vid gör det. Förbandsandan påverlar troligen också ditt val.

Det som kan konstateras är att när du väljer ditt förhoppningsvis livslånga yrke och specialistinriktning, så har du inte mycket erfarenhet att gå på.

Att göra ett förbandsbyte i Försvarsmakten kan tyckas vara enkelt. Det borde inte vara svårare än att individen vill jobba på ett nytt förband och förbandet har ett behov av individen. En vinst både för Försvarsmakten som får en motiverad anställd och för yrkesofficeren som får jobba med något som vederbörande vill.

Men så enkelt är det tyvärr inte. När individen söker till ett nytt förband och förbandet vill anställa denna så skickas en hemställan via personalförsörjningsnämnden, PFN, till individens nuvarande förband. I svaret på hemställan kan förbandet skriva i stort sett vad som helst. Att det bejakas, avslås, bejakas men bara under en kortare period på något år, och så vidare. Det kan bli en form av kohandel där avsändande förband har makten och inte vill bli av med sin anställde, vilket är vanligt förekommande.

» Det kan bli en form av kohandel där avsändande förband har makten och inte vill bli av med sin anställde, vilket är vanligt förekommande. «

Med ovanstående ingångsvärden kan vi bygga följande scenario. En individ har genomgått specialistofficersutbildningen, SOU, och jobbat några år på sitt hemförband. Efter några år upptäcker individen att även om vederbörande trivs i arbetslaget så finns det en annan befattning i Försvarsmakten på ett annat förband som individen skulle vilja jobba med istället och söker dit. Förbandet vill ha individen och skickar hemställan och får som svar att det beviljas under två år, sedan ska individen återvända. Om förbanden inte är överens går det att lyfta frågan till Försvarsmaktens centrala PFN där beslutet tas om förbandsbyte eller ej. Ska detta verkligen behövas?

De förbandschefer jag pratat med brukar hänvisa till två saker som gör att de begränsar/hindrar individen att gå vidare till nytt förband. 

1) De behöver personal och genom detta sätt så syns det även uppåt i organisationen att de inte har råd att släppa den personal de har. 

2) De vill ha rätt individ på rätt plats. Och nu när vi har en specialist som har jobbat flera år inom en funktion så är den kanske en av de mest kunniga i sitt område på sin enhet. Detta innebär även, kopplat till personalbristen, att individen i nuläget är viktig för att förbandet ska kunna lösa sina uppgifter. 

Utifrån ovanstående vill jag påstå följande: 

1) Alla förband i Försvarsmakten har i dag en personalbrist och kommer att ha det under en lång tid framöver då vi är i en tillväxt med ett begränsat antal värnpliktiga.

2) Rätt individ på rätt plats är när individens egen inre motivation stämmer överens med ett behov Försvarsmakten har (på lång och kort sikt), inte bara enskild organisationsenhet (på kort sikt).

Jag upplever att detta är mest vanligt förekommande när förbandet har en uppgiftsinriktad förbandschef, i kombination med en personalfunktion som helt består av civilanställda utan någon militär kompetens. 

Med detta sagt så ska jag givetvis inte dra alla över en kam, utan det finns också många goda förebilder. Både förbandschefer och civilanställd HR-personal med ett, enligt mig, sunt synsätt och bra avvägningsförmåga kopplat mot personal och uppgifter. Men om ett förband saknar denna avvägningsförmåga så är det ett förband för mycket, menar jag. Även om situationen är föränderlig, då synsättet ofta sitter hos personalen på befattningar som byts kontinuerligt. 

I ett behållaperspektiv så behöver vi tänka mer långsiktigt än vad vi gör i dag. Omvärlden är föränderlig precis som individen. Nya intressen kommer, en personlig mognad eller en chans att göra något annat uppenbarar sig. Försvarsmakten behöver kunna ta hänsyn till oundvikliga förändringar och inte anta att bara för att du läst SOU inom en viss inriktning så kommer du hela ditt yrkesliv stanna kvar i detta område. Det är i många fall först efter tio år i Försvarsmakten som du har tillräckligt stora insikter om organisationen och dig själv som du vet vilken specialistinriktning du vill ha resterande del av karriären. Detta behöver organisation vara öppen för och uppmuntra i stället för att förhindra. Gör vi inte det så kommer det att vara en förlust, både för förbandet och för individen på längre sikt.

» Att tillfälligt förlora kompetent personal i ett område innebär inte endast en förlust för förbandet. Fördelen är att vi bygger ett mer robust försvar på längre sikt. «

Det är viktigt att förbanden löser sina uppgifter och det är givetvis avgörande att ha personal med rätt kompetens på rätt befattningar för att lösa uppgifterna. Men det är ett kortsiktigt perspektiv som bara täcker behovet här och nu. Ett behov som dessutom aldrig kommer att minska. I krig kommer vi att ta förluster. Då måste organisationen vara robust nog och ha kreativitet för att lösa uppgifter trots att personal på viktiga befattningar saknas. 

Jag uppmanar förbanden att se detta som en övning, en utbildning, ett sätt att hantera krigets problem och kunna prioritera. Att tillfälligt förlora kompetent personal i ett område innebär inte endast en förlust för förbandet. Fördelen är att vi bygger ett mer robust försvar på längre sikt. Vi tvingas utbilda nya medarbetare inom funktionen samtidigt som vi har medarbetare med erfarenhet inom funktionen, men som nu tjänstgör på andra förband. Vi lägger inte alla ägg i samma korg, utan kan vid behov prioritera om personal om det skulle krävas.

Jag började själv min specialistkarriär 2009 med examen inom ledningssystem. I dag, 14 år senare, har jag jobbat med en annan inriktning under fem år och är fanjunkare. Skulle min ledningssystemkompetens (även om den börjar bli lite ringrostig) behövas i en krigssituation, kommer min startsträcka vara betydligt kortare än om man lär upp någon helt ny. Nu känns det som jag hittat hem och funnit min plats i Försvarsmakten. Jag jobbar inom ett område jag brinner för och vill vara en del av att utveckla. Jag hoppas alla anställda har samma känsla, för då är du rätt individ på rätt plats. Dessvärre möter jag ibland kollegor som vet vart de vill jobba, men där hemförbandet begränsar eller hindrar dem i detta. Detta gynnar inte förbandsandan, individen eller myndigheten.

» Låt inte hemförbanden bestämma om en individ ska få göra förbandsbyte eller inte. Låt detta vara en fråga mellan anställande förband och individen. «

Individer med drivkraft, personlig integritet och hög initiativförmåga kommer att lösa dessa situationer oavsett vad hemförbandet säger. I vissa fall blir individen civil, i andra fall så säger individen upp sig för att sedan ta anställning igen, men denna gång på förbandet som individen vill till. Ska det vara nödvändigt att säga upp sig i Försvarsmakten för att få jobba på det förband man vill? Att ha processer som både möjliggör för och tvingar individen att kringgå dessa är för mig ett tecken på ett tydligt feltänk.

Jag vill se en försvarsmakt där vi tänker långsiktigt. Det är dags att se över vilket synsätt vi har på specialister och andra personalkategorier och höjer blicken till försvarsmaktsnivå, i stället för enskild organisationsenhet. Låt inte hemförbanden bestämma om en individ ska få göra förbandsbyte eller inte. Låt detta vara en fråga mellan anställande förband och individen. Låt hemförbandet i stället fortsätta bestämma om placeringar inom eget förband och kommenderingar. 

Här önskar jag att försvarsmaktsledningen och försvarsgrenscheferna hjälpte förbandscheferna genom att se över vissa avtal och processer som berör ovanstående frågor. Trots allt är en god anda (det vill säga moraliska faktorer) också en krigföringsförmåga som man inte ska ta lätt på. En förmåga som byggs upp över tid och där grunden läggs i fredstid. Låt oss gemensamt nå ett så gott resultat som möjligt genom att ha rätt personal på rätt plats när kriget kommer. såväl för Sveriges som uppgiftens och individens skull.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Värnpliktiga är kraftigt överrepresenterade i Försvarsmaktens arbetsskadestatistik, och bland kvinnliga rekryter syns även en viss skadeökning. Samtidigt har myndigheten inte lyckats lösa problemen med rapportering och analysering av arbetsskador som uppstod när avvikelserapporteringen fördes över till Prio för tio år sedan.

    Linda Sundgren
    Värnpliktiga soldater med packning och kamouflage på led under en fältvecka.
    Värnpliktiga står för majoriteten av arbetsskadeanmälningarna i Försvarsmakten. Bland kvinnliga rekryter syns dessutom fler stressfrakturer än tidigare, visar årets arbetsskaderapport.

    Foto: Anders Wiklund/TT

    År 2025 inkom 3 257 anmälningar om arbetsskada till Försvarsmakten. Enligt generalläkaravdelningen vid Försvarsstabens stödenhet som sammanställer skadestatistiken brukar det vara en eftersläpning i rapporteringen på runt 500 ärenden. Om det stämmer även i år kommer det totala antalet rapporter att hamna på cirka 3 700, vilket är i nivå med året innan. Det som sticker ut i resultaten är den stora mängden skador bland värnpliktiga. De står för drygt 60 procent av alla anmälningar, trots att de bara utgör tio procent av de tjänstgörande.

    – Jag tror att det beror på att vi är väldigt duktiga på att rapportera allt när det handlar om värnpliktiga. Både riktigt allvarliga skador, men också sådana som rapporteras i förebyggande syfte. Det kan bero på att man kan få ersättning från Kammarkollegiet för skador man ådragit sig under värnplikten. Däremot betalas det inte ut mer från Kammarkollegiet idag jämfört med tidigare, säger Försvarsmaktens generalläkare Claes Ivgren.

    Vi hade en större andel belastningsskador av en sort som vi inte sett tidigare hos kvinnliga värnpliktiga.

    Andelen arbetsskador bland värnpliktiga har varit relativt konstant de senaste åren. En liten ökning syns dock bland kvinnor som stod för en något större andel av skadorna jämfört med året innan.

    – Vi hade en större andel belastningsskador av en sort som vi inte sett tidigare hos kvinnliga värnpliktiga. Det handlar om stressfrakturer, alltså skador som uppstår för att man burit eller belastat kroppen på ett sätt över tid som kroppen inte kunnat hantera fysiologiskt. Det har uppstått förändringar i benvävnaden och i vissa fall spontana frakturer, alltså att ett ben har gått av, säger Claes Ivgren.

    20180118_Bezmah01_Porträtt_Claes_Ivgren_044

    Claes Ivgren

    Försvarsmaktens generalläkare

    Utöver det totala antalet skador i Försvarsmakten ger årets arbetsskaderapport ytterst knapphändig information om skadeläget bland anställda i myndigheten. År 2015 överfördes Försvarsmaktens arbetsskaderapportering till stödsystem Prio och sedan dess har det varit problem med underrapportering, felaktigt kodade skador och analyser. Årets rapport var flera månader försenad och innehåller minimalt med information. Varken skadetyp, var eller i vilka sammanhang som skadorna inträffar eller den drabbades befattning, grad eller ålder redovisas.

    – Huvuddelen av underlaget är ackumulerat på ett sätt som gör att jag inte känner mig absolut trygg med att vi inte har fått in allt det som har hänt. Vi vet att vi har alla allvarliga fall, för där har vi Arbetsmiljöverkets och Försäkringskassans underlag. Men jag är inte säker på att vi täcker en helhet, säger Claes Ivgren.

    Nu är det tio år sedan Försvarsmakten presenterade en fullständig arbetsskaderapport. Hur ser du på det?

    – Jag tycker inte att det är okej. Vi behöver ha ett system som vi kan lita på, som är enkelt att hantera och där vi med stor noggrannhet kan följa utvecklingen i organisationen. När verksamheten accelererat som den gjort de senaste åren och vi växer så fort som vi gör är det jätteviktigt att kunna följa skadeutfallet, säger Claes Ivgren.

    Jag tycker inte att det är okej. Vi behöver ha ett system som vi kan lita på.

    Arbetsskaderapporterna ska ligga till grund för det skadeförebyggande arbetet i myndigheten. Om arbetsgivaren inte vet hur skadeläget ser ut är det svårt att vidta rätt åtgärder och att mäta effekten av det som görs.

    – Om vi hade haft en väldigt stringent rapportering hade vi kunnat komma med förslag som syftar till att ändra på verksamhet som vi ser genererar skador. Men det förutsätter att rapporten är detaljerad och noggrann och att vi känner trygghet med att vi har allting med i rapporteringen. Tyvärr saknas det fortfarande, tio år efter införandet, säger Claes Ivgren.

    Tidigare följdes skadeutvecklingen inom vissa områden särskilt noga på grund av den stora risken för skador. Ett sådant fokusområde var hörselskador, men inte heller de finns med i årets rapport.

    – Vad gäller hörselskador finns det säkert ett bra underlag bland årets anmälningar, men den kompetens som tidigare hanterade de rapporterna har slutat i Försvarsmakten. Det är alltså brist på kompetens som lett till att vi inte har genomfört någon djupare analys av det skadeområdet. Jag vet att man håller på att rekrytera en ny arbetsmiljöingenjör vid Försvarsmedicincentrum i Göteborg, men tjänsten är inte tillsatt ännu, säger Claes Ivgren.

    Tyvärr saknas det fortfarande, tio år efter införandet.

    Enligt Claes Ivgren arbetar Försvarsmakten vidare med att försöka komma tillrätta med arbetsskaderapporteringen:

    – Det har ju varit känt länge att Prios avvikelsesystem fungerar sisådär. Vissa är jätteduktiga på att rapportera, andra tycker att det är för trassligt. Ett förbättringsarbete pågår och jag tror att det snart ska vara slutfört, men det är inte vi utan Försvarsstabens genomförandeenhet som ansvarar för det.

    Claes Ivgren säger att han skulle vilja ta arbetsskadearbetet ett steg längre. Hans förslag är att all personal i myndigheten ska få tillgång till Försvarshälsan:

    – Om personalen går till Försvarshälsan när något inträffar och får sin skada bedömd och journalförd i Försvarsmakten, skulle vi få ett bättre grepp om det fysiska och psykiska måendet. Vi skulle dessutom få ett bättre underlag för arbetsskaderapporten. Det är något jag arbetar för, men inte nått hela vägen fram med ännu.

    Utöver de arbetsskador som redovisas i Försvarsmaktens arbetsskaderapport finns ett antal svåra arbetsskador och allvarliga tillbud som anmäls direkt till Arbetsmiljöverket och som inte ingår i Försvarsmaktens arbetsskadestatistik. År 2025 var det 129 fall, varav två dödsfall. Det var 29 ärenden fler än året innan.

    Officerstidningen söker Försvarsstabens genomförandeenhet för en intervju om det pågående förbättringsarbetet med avvikelserapporteringen i myndigheten.

    Ur arkivet: