Senast publicerat
Senast publicerat:

Vad är ett arbetsliv värt? 

Per-Erik Pallin

Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten

Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag är omgalonerad NBO-Kapten med ett helt yrkesliv i armén bakom mig. Jag har arbetat med allt från krigsförbandsövningar i övre Norrland, via MC- och förarinstruktör, pansarvärnsrobotar och simulatorer, arbetsmiljöfrågor på Försvarsmaktsnivå och nu senast med Hemvärnet. Jag har dessutom två genomförda utlandstjänstgöringar som yrkesmässiga höjdpunkter när jag nu summerar mitt arbetsliv.

Ungefär hälften av tiden i Försvarsmakten har varit i olika chefsbefattningar. Jag har varit med om resan från invasionsförsvaret, via det insatta insatsförsvaret med fokus på utlandsstyrkan samtidigt med alla dess neddragningar och förbandsnedläggningar med all den oro det medförde, till att nu uppleva en stark framtidsanda i vändningen och Försvarsmaktens tillväxt. Natoanslutningen med alla dess utmaningar och möjligheter för de som har en större del av arbetslivet framför sig.

Jag har presterat ganska väl över tid, naturligtvis med de toppar och dalar som uppstår under ett helt arbetsliv. Familjen har även den fått sin tid, vilket kanske inte främjat karriär och löneutveckling.

När jag nu är på arbetslivets upploppsraka och tittar tillbaka kan jag konstatera att jag hade gjort exakt samma yrkesval i dag som då. Mycket tack vare människorna jag haft förmånen att jobba med och alla de upplevelser och erfarenheter yrket har gett mig. Jag har haft ett riktigt bra, utmanande och roligt arbetsliv när jag betraktar det i backspegeln.

Tittar jag i den andra backspegeln, men med fokus på lön hade jag dock gjort ett annat val.

Tittar jag i den andra backspegeln, men med fokus på lön hade jag dock gjort ett annat val. Det har bitvis varit kämpigt att få det att gå ihop, och nu när pensionen närmar sig står jag inför valet att värdera arbetsgivarens ”behålla-perspektiv” i kronor och ören mot att helt och fullt äga min egen tid och fokusera på mig själv samt mina närmaste.

Jag kan konstatera att mina 38 år av erfarenhet, skicklighet och kompetensdjup är värt exakt 18 195 kronor i månaden om jag jämför min egen lön med lägstalönerna för SO/OF om 29 000 kronor, det är knappt 500 kronor/år (Efter Rals 23). Utöver det återanställs gamla kollegor med löner som ligger några få tusenlappar under min egen. De är dem väl förunnat, men Försvarsmakten visar mig en mycket liten reell ekonomisk uppskattning för att jag skall fortsätta ett par år till, det får därför räcka med ett extra år.

Parternas fokus på att höja ingångslöner, har inte betalat sig för oss som stannat i Försvarsmakten, oavsett om det varit självvalt eller inte. Vi har fördjupat vår kompetens och fått tid till att bli lite skickligare, men följdjusteringarna har uteblivit och löneutvecklingen har inte hängt med, jag känner mig lönemässigt orättvist behandlad – när är det min tur att få ta del av lönehöjningarna?

Det är också på tiden att Officersförbundet i förhandling visar fokus på att ge oss ekonomisk erkänsla så att vi medlemmar som har ett par år till i kroppen också väljer att stanna i Försvarsmakten. Där är resultatet i den senaste Rals-förhandlingen en besvikelse, där saknas reella verktyg för att ekonomiskt värdera skicklighet och erfarenhet.

Utöver det ekar Försvarsmaktens ”behålla-perspektiv” väldigt tomt i plånboken och ger helt enkelt för lite ekonomiskt. Framför allt i skenet av att Försvarsmakten spenderar minst andel av sin budget på personalen i hela Nato, 15,8 procent. Samtidigt som de ekonomiska anslagen stiger, kraftigt.

En uppmaning till ÖB Michael Claesson: låt din personal ta del av dessa tillskott! Visa i handling att vi värdesätts. Det är vi värda! Bring it…

ÖB skriver själv i ledaren Försvarets forum Nr 6 att ”Vi har levererat under 2024. Ofta över förväntan.” Varför får inte den personal som bidragit till leveransen mer uppskattning? Förslagsvis uppskattning där den verkligen märks, i plånboken.

Jag vet att all personal behövs, i krigsförband, Natostaber såväl som grundorganisation, varenda en, framför allt i dessa orostider.

 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det", skriver Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda Korset i en replik.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Patrik Oksanen, Karlis Neretnieks och Stefan Forss svarade den 14 september på min replik om Ottawakonventionen. Det är bra att vi är överens om att personminor är ett hemskt vapen som har lett till tragiska följder. Däremot verkar vi dra olika slutsatser av det.

    Debattörerna menar att den typ av personminor som kan bli aktuella för Sverige är moderna och konstruerade för att förstöras efter en viss tid, och alltså bli ofarliga för civila. Men frågan är hur moderna de är. Inte ens Finlands regerings proposition om utträde ur Ottawakonventionen hävdade att effekterna av vapnen hade förändrats, utan konstaterade att deras ”militära betydelse och principerna för användning av dem som en del av försvarssystemet är i dag i stort sett desamma som före anslutningen till Ottawakonventionen”.

    När Ottawakonventionen förhandlades fram definierades personminor medvetet på ett sådant sätt att även så kallade ”smarta minor” skulle träffas av förbudet, eftersom inte heller de kan skilja på soldater och civila.

    Även om frågan om att lämna konventionen har lyfts i andra länder så har man inte valt att gå vidare med idéer om utträde. Så sent som i januari bekräftade tyska regeringen sin position genom att offentligt tydliggöra sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen. På liknande sätt har Storbritanniens regering uttryckt offentligt att samarbete med stater som valt att lämna konventionen bedöms vara fullt möjligt, samtidigt som man bekräftade sitt fortsatta stöd till Ottawakonventionen.

    Vid mitt senaste besök i Ukraina mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor

    Röda Korsets uppdrag sedan över 160 år tillbaka är att förhindra och lindra lidande i väpnad konflikt. Vår världsomspännande rörelse kämpar dagligen med de svåra humanitära konsekvenserna av personminor. Vid mitt senaste besök i Ukraina i februari mötte jag kollegor i Ukrainska Röda Korset som just nu arbetar med att lära förskolebarn känna igen personminor och andra explosiva rester från krig, för att skydda deras liv. Att arbeta för att begränsa personminornas spridning är ett moraliskt ställningstagande om något.

    Debattörerna Oksanen, Neretnieks och Forss glider i sin argumentation. I deras första text pekade de på juridiska problem för svensk personal inom Natosamarbetet i Finland. När jag visade att det går att lösa med exempelvis förändringar i svensk lagstiftning, som man har gjort i andra länder, byter de fokus. Nu verkar det som att det enda som kan förhindra att civila utsätts för hemskheter, är att Sverige skulle lämna Ottawakonventionen, och därmed bidra till att underminera internationell humanitär rätt. Om målet är att skydda civila i väpnad konflikt måste man fråga sig om det inte finns bättre alternativ.

    Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset

    Ur arkivet: