Senast publicerat
Senast publicerat:

Vad är ett arbetsliv värt? 

Per-Erik Pallin

Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten

Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag är omgalonerad NBO-Kapten med ett helt yrkesliv i armén bakom mig. Jag har arbetat med allt från krigsförbandsövningar i övre Norrland, via MC- och förarinstruktör, pansarvärnsrobotar och simulatorer, arbetsmiljöfrågor på Försvarsmaktsnivå och nu senast med Hemvärnet. Jag har dessutom två genomförda utlandstjänstgöringar som yrkesmässiga höjdpunkter när jag nu summerar mitt arbetsliv.

Ungefär hälften av tiden i Försvarsmakten har varit i olika chefsbefattningar. Jag har varit med om resan från invasionsförsvaret, via det insatta insatsförsvaret med fokus på utlandsstyrkan samtidigt med alla dess neddragningar och förbandsnedläggningar med all den oro det medförde, till att nu uppleva en stark framtidsanda i vändningen och Försvarsmaktens tillväxt. Natoanslutningen med alla dess utmaningar och möjligheter för de som har en större del av arbetslivet framför sig.

Jag har presterat ganska väl över tid, naturligtvis med de toppar och dalar som uppstår under ett helt arbetsliv. Familjen har även den fått sin tid, vilket kanske inte främjat karriär och löneutveckling.

När jag nu är på arbetslivets upploppsraka och tittar tillbaka kan jag konstatera att jag hade gjort exakt samma yrkesval i dag som då. Mycket tack vare människorna jag haft förmånen att jobba med och alla de upplevelser och erfarenheter yrket har gett mig. Jag har haft ett riktigt bra, utmanande och roligt arbetsliv när jag betraktar det i backspegeln.

Tittar jag i den andra backspegeln, men med fokus på lön hade jag dock gjort ett annat val.

Tittar jag i den andra backspegeln, men med fokus på lön hade jag dock gjort ett annat val. Det har bitvis varit kämpigt att få det att gå ihop, och nu när pensionen närmar sig står jag inför valet att värdera arbetsgivarens ”behålla-perspektiv” i kronor och ören mot att helt och fullt äga min egen tid och fokusera på mig själv samt mina närmaste.

Jag kan konstatera att mina 38 år av erfarenhet, skicklighet och kompetensdjup är värt exakt 18 195 kronor i månaden om jag jämför min egen lön med lägstalönerna för SO/OF om 29 000 kronor, det är knappt 500 kronor/år (Efter Rals 23). Utöver det återanställs gamla kollegor med löner som ligger några få tusenlappar under min egen. De är dem väl förunnat, men Försvarsmakten visar mig en mycket liten reell ekonomisk uppskattning för att jag skall fortsätta ett par år till, det får därför räcka med ett extra år.

Parternas fokus på att höja ingångslöner, har inte betalat sig för oss som stannat i Försvarsmakten, oavsett om det varit självvalt eller inte. Vi har fördjupat vår kompetens och fått tid till att bli lite skickligare, men följdjusteringarna har uteblivit och löneutvecklingen har inte hängt med, jag känner mig lönemässigt orättvist behandlad – när är det min tur att få ta del av lönehöjningarna?

Det är också på tiden att Officersförbundet i förhandling visar fokus på att ge oss ekonomisk erkänsla så att vi medlemmar som har ett par år till i kroppen också väljer att stanna i Försvarsmakten. Där är resultatet i den senaste Rals-förhandlingen en besvikelse, där saknas reella verktyg för att ekonomiskt värdera skicklighet och erfarenhet.

Utöver det ekar Försvarsmaktens ”behålla-perspektiv” väldigt tomt i plånboken och ger helt enkelt för lite ekonomiskt. Framför allt i skenet av att Försvarsmakten spenderar minst andel av sin budget på personalen i hela Nato, 15,8 procent. Samtidigt som de ekonomiska anslagen stiger, kraftigt.

En uppmaning till ÖB Michael Claesson: låt din personal ta del av dessa tillskott! Visa i handling att vi värdesätts. Det är vi värda! Bring it…

ÖB skriver själv i ledaren Försvarets forum Nr 6 att ”Vi har levererat under 2024. Ofta över förväntan.” Varför får inte den personal som bidragit till leveransen mer uppskattning? Förslagsvis uppskattning där den verkligen märks, i plånboken.

Jag vet att all personal behövs, i krigsförband, Natostaber såväl som grundorganisation, varenda en, framför allt i dessa orostider.

 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmaktens uppdrag bärs inte bara av dem som tjänstgör, utan också av deras närstående. Hur­ ­säkerställer vi att stödet möter deras verklighet?

    Redaktionen

    Sveriges bidrag till fred och säkerhet bärs av många myndigheter, organisationer och enskilda medarbetare i uppdrag. Tillsammans utgör de en struktur som gör insatser möjliga, både nationellt och internationellt.

    I detta sammanhang finns också ett lager som består av de närstående, de som i praktiken bär upp vardagen hemma runt uppdraget. Lagret är avgörande för både förutsättningarna att genomföra uppdrag och vad som händer efteråt. Anhörigas insats och roll är inte ett stöd i marginalen, utan en bärande del av den struktur som gör att uppdrag kan genomföras före, under och efter en insats.

    Att vara anhörig till någon i internationell tjänst kan innebära olika saker beroende på relation och uppdragets karaktär. För vissa handlar det om att få vardagen att gå ihop, för andra om en ständig oro på avstånd, gemensamt är beredskapen inför det som skulle kunna hända.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag.

    Under många år har vi mött närstående från flera typer av insatser, internationella, nationella och medföljande till utsänd personal. Behoven skiljer sig åt, men i kärnan finns erfarenheter som förenar. Det handlar om att få fakta, igenkänning, råd och stöd och att få dela vidare.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag. Personer som lever nära individer som utbildar, stödjer och förbereder ukrainsk personal för ett pågående krig. Det skapar en särskild typ av påfrestning.

    Hur förhåller sig personalen professionellt till något som samtidigt är djupt mänskligt, när arbetet innebär att komma nära människor som i nästa steg skickas vidare in i kriget? De närstående vi möter beskriver hur de påverkas på flera plan, i det som delas, men också i det som inte sägs.

    Vi är fem organisationer som är utpekade av Försvarsmakten att, inom ramen för IMI-lagstiftningen, komplettera stödet till personal och närstående. Det har funnits en tydlig ram för vårt arbete. Samtidigt ser vi nu hur gränserna börjar suddas ut. Insatsernas karaktär rör sig idag mellan nationellt och internationellt och genomförs av såväl anställda som frivilligorganisationer.

    Uppdrag formas i allt högre grad av omvärldsläget, och skiljelinjer som tidigare varit tydliga blir svårare att upprätthålla i praktiken. För den som är närstående spelar det mindre roll hur uppdraget definieras, det är det uppdraget innebär och för med sig som behöver mötas.

    När omvärldsläget förändras och gränser suddas ut behöver vi alla följa med. Det är avgörande för att våra stödinsatser fortsatt ska vara träffsäkra och göra största möjliga nytta för dem som tjänstgör, deras närstående och uppdragen i stort.

    Det är också utgångspunkten i vårt arbete, där vi kontinuerligt utvecklar och anpassar stödet utifrån de behov vi möter. Ett första steg är att synliggöra hur dessa gränser förändras.

    Ur arkivet: