Senast publicerat
Senast publicerat:

”Natomedlemskapet innebär en kulturell resa för Sverige”

Brigadgeneral Anders Persson, ställföreträdande chef för den militära staben vid Sveriges ständiga representation till Nato (t.h.) tillsammans med Anders Landewall och Jonas Haggren utanför Natos högkvarter i Bryssel.

Den 7 mars blev Sverige medlem i Nato och Försvarsmaktens integration är i full gång med alltifrån byggnationer av nya kontorslokaler till rekrytering av personal. På den svenska staben i Natos högkvarter i Bryssel blandas arbetsglädje med långa arbets­dagar, trångboddhet och en ut­manande personalförsörjning.

Linda Sundgren

Den enorma hallen i Natohögkvarteret som binder samman entrédelen med byggnadens åtta vingar är som en futuristisk hangar av tonat glas, krom och blanka stengolv. Brigadgeneral Anders Persson, ställföreträdande chef för den militära staben vid Sveriges ständiga representation till Nato, tar täten genom dörrar och korridorer till den fjärde kortvingen där majoriteten av den svenska representationen är stationerad. Han visar in i ett av enhetens tre konferensrum – Trovärdigheten – som precis som avdelningens andra två konferensrum namngivits efter Sveriges motto i Nato: solidaritet, pålitlighet och trovärdighet. 

– Vårt motto står för den sorts medlem som Sverige vill vara i alliansen, förklarar Anders Persson medan vi slår oss ner vid det ljusa konferensbordet. Vi ska vara en trovärdig, solidarisk och pålitlig medlem. 

Liknande läsning:

Våra utländska kollegor är hjälpsamma på alla sätt och vis och det märks att de är glada över att vi äntligen kommit med.

När Officerstidningen besöker Natohögkvarteret strax utanför centrala Bryssel har det endast gått 18 dagar sedan Sverige blev medlem i försvarsalliansen den 7 mars. Integrationen är i full gång och delar av den svenska representationen har flyttat från partnerbyggnaden på andra sidan av Boulevard Leopold in till Natos gigantiska högkvarter. Här tjänstgör runt 4 000 personer och området innanför den välbevakade vakten rymmer såväl kontorslokaler och sammanträdesrum som butik, serveringar, frisör, apotek och en hel del annat. Glädjen över att äntligen ha blivit insläppta i alliansen är påtaglig bland de svenska officerare som arbetar här och enligt chefen för den svenska militära representationen, viceamiral Jonas Haggren, har de blivit väl mottagna av övriga medlemsländer. 

Anders Persson

Anders Persson, brigadgeneral

Ställföreträdande chef för den militära staben vid Sveriges ständiga representation till Nato

– Våra utländska kollegor är hjälpsamma på alla sätt och vis och det märks att de är glada över att vi äntligen kommit med. Men nu ska vi in i alla system och sätta oss in i alla ärenden och det kommer inte att ske fösta veckan. Det kommer att ta tid, säger han. 

Genom medlemskapet har Sverige fått en röst vid förhandlingsborden. Det innebär en möjlighet att påverka, men också en förväntan på att svenska representanter nu ska bidra till diskussioner och de beslut som fattas. 

– Du måste ha koll på beslut som togs tio år tillbaka i tiden och som man hänvisar till i olika ärenden. Och du måste veta den svenska synen i varje fråga. Eftersom alla beslut fattas i konsensus blir effekten att om du inte har en åsikt så får du en. När ett beslut är fattat så blir det därmed din åsikt, säger Anders Persson.

margaretabsandeback_24-06-05_MBS0522--

I Sveriges ständiga representation till Nato i högkvarteret i Bryssel har de högsta cheferna och övriga officerare ett nära samarbete.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

I den svenska representationen tjänstgör i dag 18 officerare tillsammans med ytterligare ett drygt 20-tal individer från utrikesdepartementet och försvarsdepartementet. Anders Persson säger att den stora mängden nya uppgifter tillsammans med en begränsad personalstyrka, gör det nödvändigt att prioritera mellan uppgifterna. 

– Som nya medlemmar kan vi inte lösa allt och vi måste bestämma vad som är viktigt och behöver omhändertas nu och vad som är mindre viktigt. I det arbetet tar vi hjälp av de 31 andra medlemsländerna. Det finns ett högt tryck hemifrån där man vill få så mycket information som möjligt, men vi kan inte lösa allt. Det är som att vara ny på jobbet. Allt tar dubbelt så lång tid, men vi lär oss efterhand.  

Man stannar kvar tills man är klar och 40 timmar i veckan räcker inte. Det brukar snarare bli 45 till 50 timmar.

Mer personal skulle behövas, enligt Anders Persson, men i dagsläget har den svenska representationen också brist på lokaler. Staben är inhyst i en korridor på entréplan i kortvinge fyra med kontorsrum till vänster och övriga faciliteter till höger. Däribland ett pentry som delas med den finska representationen som är grupperad i en parallell korridor. Kontoren är fyllda med skrivbord, skärmar och datorer och i utrymmen avsedda för fyra sitter man upp till sju personer. Nya kontorsytor är under byggnation på våning ett och två, men det kommer att dröja åtminstone tolv månader innan de är klara för inflytt. 

I ett rum längre ner i korridoren har överstelöjtnant Anders Landewall sitt arbetsställe. Han kommer närmast från Arméstaben i Enköping som sektionschef vid planeringsavdelningen, men tjänstgör sedan oktober 2023 som militär rådgivare i Bryssel. Landewall delar ett litet rum avsett för två med tre andra kollegor. Trångboddheten ställer krav på både hänsynstagande och överseende. 

– Hur bra det går att jobba beror på vad man ska göra, säger han. Det är svårt att läsa in sig på något eller prata i telefon när man är fyra i samma rum. Då får man gå ut i korridoren eller sätta sig i ett sådant här flexibelt rum som vi sitter i nu, säger han. 

Anders Landewall

Anders Landewall, överstelöjtnant

Militär rådgivare i Bryssel

Anders Landewall berättar att dagarna är långa och fyllda med arbetsuppgifter. När Natos högsta militära beslutande organ – militärkommittén – sammanträder sitter Jonas Haggren eller Anders Persson vid förhandlingsbordet. På raden bakom dem är de militära rådgivarna placerade för att förse cheferna med information i de ärenden som behandlas. Anders Landewall deltar vid de militärkommittémöten där hans frågor diskuteras. Militärkommittén sammanträder minst två gånger i veckan, men oftare vid behov. 

– Vi byts av under mötena beroende på vilka frågor som avhandlas. Vi för en dialog dels med Försvarsstaben och dels med cheferna här och rekommenderar vad som bör framföras som svensk ståndpunkt. Efter mötena skriver vi rapporter och skickar hem till högkvarteret. Jag sitter också med i de arbetsgrupper som rör mina frågor och företräder Sverige. Det är mycket att läsa in sig på inför varje möte och efteråt ska man skriva rapporter och skicka hem. Dagarna här är ganska chokade, säger Anders Landewall och fortsätter: 

– Man stannar kvar tills man är klar och 40 timmar i veckan räcker inte. Det brukar snarare bli 45 till 50 timmar. Men nu har vi precis blivit medlemmar i Nato och det är möjligt att det blir mindre att göra när vi kommit in i arbetet mer. 

Utöver att lösa de dagliga arbetsuppgifterna tillkommer sociala event som är en del av integrationen. 

– Nu när vi blivit medlemmar är det många som vill träffa oss, de vill väl veta vart vi står i olika frågor. I morgon bitti är det exempelvis frukost hos den kanadensiska representationen. Det finns stora åsiktsskillnader mellan länderna, men alla är väldigt hjälpsamma och trevliga, säger Anders Landewall. 

margaretabsandeback_24-06-05_MBS0411--

Anders Landewall (tv) och Anders Persson i den svenska representationens omklädningsrum där det finns plats för att både byta om och förvara värdeföremål.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

För att arbetet i Natos beslutsprocesser ska fungera krävs ett välfungerande informationsflöde med tydliga instruktioner, från Regeringskansliet och högkvarteret i Stockholm ner till Bryssel och tillbaka. Men det handlar också om att lära sig hur samarbetet mellan försvarsalliansens medlemsländer fungerar. Både för att kunna vara med och påverka och för att arbetet ska löpa smidigt. 

 – Vi måste lära oss att säga ja eller nej tidigt i beslutsprocesser och kunna argumentera om vi har något att invända i en fråga. Man får inte vara rädd att säga nej här och måste vara tydlig med vad man vill, vilket är ganska osvenskt. Att vänta med att invända tills det ligger ett färdigt förslag på bordet kallas för breaking the silence, och gör man det för ofta blir man inte populär. Natomedlemskapet kommer att innebära en kulturell resa för Sveriges del, säger Anders Persson.  

Anders Landewall menar att samarbetet i Nato med förhandlingar och strävan efter konsensus nog passar det svenska förhållningssättet ganska bra. Däremot är det viktigt att ha en tydlig åsikt. 

– Om vi inte har en tydlig ståndpunkt riskerar vi att bli överkörda, säger han. Helst vill man ha instruktioner med ett förhandlingsutrymme hemifrån när man går till möten, så att vi kan säga att här går vår röda linje. Vet man det är man supertrygg. Men som militär rådgivare kan jag också gå till min milrep här i Bryssel, i det här fallet Jonas Haggren, och prata med honom. Han lyder direkt under ÖB. 

Vi ska inte säga nej till för mycket, men heller inte ja för snabbt. Då kan vi sitta fast med en befattning sedan

På frågan om vilken som är den största utmaningen nu när Sverige blivit allierad i Nato, svarar både Jonas Haggren och Anders Persson att det är personalförsörjningen. För Försvarsmakten handlar det om ett stort antal befattningar som ska tillsättas. De som tjänstgör i den svenska representationen arbetar för Sverige och hur många de ska vara framöver är ännu inte beslutat. Därutöver tillkommer cirka 250 befattningar (siffran är ett antagande som kan justeras både uppåt och nedåt) i Natos kommandostruktur, de så kallade kvotbefattningarna. Det handlar befattningar i det militära högkvarteret Shape i belgiska Mons, de regionala staberna i Norfolk/USA, Neapel/Italien och Brunsuum/ Nederländerna liksom de operativa högkvarteren i Ramstain/Tyskland (aircom), Izmir/Turkiet (Landcom) och London/Storbritannien (Marcom).  

– Den som sitter på en kvotbefattning jobbar för Nato, inte för Sverige, och de ska följa sin närmaste chef. Nato är väldigt tydlig med detta och den som jobbar för sitt hemland riskerar att åka ut. Det hände så sent som förra året att en Natoofficer blev hemsänd av den orsaken, säger Anders Persson.   

Jonas Haggren

Jonas Haggren, viceamiral

Chef för den svenska militära representationen

Generalsbefattningarna i Natos kommandostruktur utgör en egen personalkategori. Det finns drygt 200 stjärnor som fördelas inom Nato utifrån faktorer som hur mycket trupp ett land bistår med och hur stort landets ekonomiska bidrag till Nato är. 

– Sverige kommer troligen att få fyra till fem stjärnor, men det är ännu inte formellt beslutat. Ofta väljer man att dela en generalsbefattning med ett annat land. Vi skulle exempelvis kunna ha en general på en befattning i två till tre år och sedan ha en norsk general som tar över. På det sättet kan man få dubbelt så många generalsbefattningar, säger Anders Persson.  

När det gäller vilka generalsbefattningar som Sverige ska bemanna, handlar det om att tänka både strategiskt och långsiktigt för att få god effekt, säger Anders Persson. 

– Vi ska inte säga nej till för mycket, men heller inte ja för snabbt. Då kan vi sitta fast med en befattning sedan. Samtidigt kanske vi inte alltid kan få precis de befattningar vi vill ha. Det kanske redan sitter en general på den befattning vi skulle vilja ha och ansvarigt land önskar ha kvar just den befattningen, säger han och fortsätter:

– Beslutet om bemanningen av generalsbefattningar är tills vidare och en normal bemanningstid för enskild individ är cirka tre år. Så beroende på hur länge individen varit där kan det ta ett till tre år innan befattningen blir ”ledig”.

Tillsättningen av generalsbefattningar sker genom sluten omröstning. Den 22 april fick Sverige sin första Natogeneralstjänst efter omröstning i militärkommittén. Befattningen kommer att bemannas av brigadgeneral Torbjörn Sahlén. Han blir biträdande chef vid divisionen för operationer och planering vid Högkvarteret i Bryssel med start den 1 januari 2025. 

– Röstningsförfarandet i militärkommittén sker anonymt och när ett land fått 17 röster, alltså majoriteten av totalt 32 röster, är det klart. Vi svenskar har sagt att vi alltid ska rösta på den mest lämpade kandidaten, men nätverkandet inför en röstning är omfattande, säger Jonas Haggren.   

margaretabsandeback_24-06-05_MBS0762--

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Enligt Haggren och Persson blir det en särskild utmaning att bemanna den regionala staben i Norfolk/USA, som Sverige enligt planeringen kommer att tillhöra. I dag är Norfolks enda uppgift att bevaka Atlantregionen, men nu byggs det upp en organisation för att även kunna leda försvaret av de nordiska länderna inklusive stora delar av – eller kanske hela – Östersjön; den exakta geografiska omfattningen är i dagsläget inte är fastställd. Anders Persson menar att det är hög tid för Sverige att påbörja bemanningen av Norfolk.

– Ska vi bygga upp en stab som i dagsläget omfattar drygt 100 officerare till drygt 400–500 år 2026 måste vi börja skicka stabsofficerare nu. Det handlar om 20–30 officerare som ska flytta över Atlanten, köpa hus och få in barnen på skolor. I USA är det annorlunda jämfört med Europa och som anhörig får man inte jobba där, säger han och fortsätter:

– Om vi inte börjar arbeta med bemanningen av Norfolk nu finns en risk att vi missar viktiga befattningar. Vi måste prioritera. Vi har ett begränsat antal officerare och behöver besluta vart vi vill placera dem. 

Majoriteten av de befattningar som finns i Natos högkvarter kräver officerare. Att tillsätta just de befattningarna med specialistofficerare är i dagsläget inte att rekommendera, enligt Anders Persson.

– Det pågår ett arbete med att se över vilka nivåer olika befattningar ska ha inklusive civila, så vi uppfattar att det kommer att förändras. Alla länder har brist på officerare och de flesta har problem med bemanningen.

Men även om det finns stora utmaningar att omhänderta framöver är också framåtandan och arbetsglädjen påtaglig bland personalen i den svenska militära staben. Känslan av att vara en del av ett historiskt skeende och att göra något betydelsefullt smittar av sig på arbetet. 

– Jag har aldrig ångrat mitt beslut att åka hit, säger Anders Landewall. Det är nya erfarenheter varje dag och det är superroligt att få vara här. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Som ÖB:s högra hand vill försvarsmaktsförvaltare Rickard ”Bronco” Wilhelmsson bidra till att förändra hur Försvarsmakten tänker, tränar och leder. Mindre teori, mer praktik – och soldater som tränas tills de misslyckas. I centrum står också det han kallar ”riskaptit” – förmågan att genom erfarenhet och träning våga ta kalkylerade risker.

Anna-Maria Stawreberg
Rickard ”Bronco” Wilhelmsson
Rickard Wilhelmsson har har en lång bakgrund inom specialförbanden. Sedan förra året är han försvarsmaktsförvaltare.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Effektivitet och tydlighet är två av försvarsmaktsförvaltare Rickard ”Bronco” Wilhelmssons ledord. Han påbörjar intervjun redan i dörröppningen, innan han ens slagit sig ner vid bordet. Under armen har han en bunt dokument.

– Jag har med mig lite anteckningar ifall jag skulle få tunghäfta. Jag har så mycket som jag vill säga.

Tunghäftan lyser dock med sin frånvaro, det är uppenbart redan från start.

Är du Bronco eller är du Rickard?

– Jag gillar Rickard. Men Bronco är inget dumt namn i det här yrket. Det är lätt att komma ihåg. Nicknames betyder mycket, särskilt internationellt.

Som den högsta företrädaren för Försvarsmaktens specialistofficerare är han numera ett välkänt ansikte. En stor del av Rickards arbetstid går åt till att nätverka och möta människor, både i och utanför organisationen. Det spelar roll, menar han, eftersom relationsbyggandet kapar onödiga omvägar och förenklar beslutsfattandet.

– Det gäller även internationellt, där vi pratar om de ”tre skeppen”: partnership, som utvecklas till relation­ship, som så småningom utvecklas till friendship.

När jag började som attackfältdykare jobbade vi efter en manual med 23 punkter. Vi kokade ner de 23 punkterna till en: ’gå upp med understöd.’

Under de 16 månader som har gått sedan han tog över som försvarsmaktsförvaltare, har han mer än en gång stuckit ut hakan. Som när det kommer till ”riskaptit” – ett egenhändigt uppfunnet uttryck, som han säger sig vilja ”trycka ut” i organisationen.

– Jag har fått både ros och ris för det och vill därför passa på att förtydliga vad jag menar. Det handlar om att genom innovation och lärande kunna ta kalkylerade risker. Det handlar inte om att bli anarkistisk eller öka riskerna, det handlar om att med hjälp av träning och åter träning förenkla och att med hjälp av gedigen kunskap effektivisera Försvarsmaktens förmåga, förklarar han.

Ursprungsplanen var att efter värnplikten som pansarskyttesoldat på Skaraborgs regemente börja jobba i pappans snickerifirma hemma i Götene. Så blev det inte. Den unge Rickard trivdes i Försvarsmakten och när han direkt efter muck fick möjlighet att åka till Bosnien tackade han ja. När han sedan, efter att ha gjort testerna till specialförbanden, 2001 rekryterades till SSG, Särskilda skyddsgruppen, nuvarande Särskilda operationsgruppen, SOG, och hamnade i Karlsborg var han fast.

– Min far kommenterar fortfarande att jag inte tog över familjefirman och han har nog ännu inte riktigt smält det, säger Rickard med ett leende.

Det var också i specialförbanden som han insåg vikten av att förenkla. Det har idag blivit något av hans motto, och är något som han försöker sprida.

– När jag började som attackfältdykare jobbade vi efter en manual med 23 punkter. Vi kokade ner de 23 punkterna till en: ”gå upp med understöd.”

Rickard ”Bronco” Wilhelmsson

”En av mina uppgifter som försvarsmaktsförvaltare är att skapa förutsättningar för att det ska fungera ute på förbanden”, säger Rickard Wilhelmsson.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Under den här perioden insåg Rickard att det var hantverkskunskapen inom yrket som passade honom; att tillsammans med amerikanska specialförband ”svarva sina egna lösningar”. Istället för att sikta på att nå nästa steg i karriären strävade de efter att bli så bra som möjligt inom just sina ansvarsområden.

Tillsammans med kollegorna togs ständigt nya innovationer fram, något som passade entreprenörssjälen i Rickard, och som han haft nytta av under hela sin karriär.

– En av mina uppgifter som försvarsmaktsförvaltare är att skapa förutsättningar för att det ska fungera ute på förbanden. Då blir en viktig del att se över de regleringar som vi jobbar efter, regleringar som i många fall utformats för att användas i en helt annan kontext än den vi lever i idag.

Det handlar till stor del om ”administrativ skottfältsröjning”, att i förväg undanröja byråkratiska hinder som försvårar Försvarsmaktens förmågeutveckling.

Han vet att det är möjligt, eftersom han upplevt det själv på nära håll under sin tid i SSG och SOG. Som skvadronens masterbreacher, det vill säga den som är expert på taktisk inträngning – och oavsett om det handlade om att använda sprängladdningar, verktyg, skjutvapen ansvarar för att förbandet ska ta sig in i låsta utrymmen – sattes innovationsförmågan på prov.

Vi kommer aldrig att bli klara, det är en sak som är säker. Men genom att förenkla så mycket som möjligt kommer vi att bli mer effektiva.

– Tack vare att vi hade bra chefer som uppmuntrade kreativiteten utvecklades förbandet med rekordfart, säger Rickard, som snart blev skvadronförvaltare, avancerade till regementsförvaltare och slutligen utnämndes till specialförbandens stridskraftsförvaltare.

Den andan vill han idag förmedla ut i organisationen. Genom täta besök på försvarsgrensstaberna och förbanden samt regelbundna möten med de övriga förvaltarna jobbar han för att få en uppfattning om vad som behövs för att Försvarsmakten ska utvecklas ytterligare.

– Vi kommer aldrig att bli klara, det är en sak som är säker. Men genom att förenkla så mycket som möjligt kommer vi att bli mer effektiva.

På vilket sätt kan verksamheten förenklas?

– Jag tjatar ständigt om vikten av att träna. Inte att pressa in utbildning efter utbildning som vi gör nu. Istället bör vi effektivisera och förkorta utbildningarna till förmån för mer träningstimmar i det egna förbandet där vi nöter in kunskapen tills den sitter i ryggmärgen.

För som Rickard sammanfattar det:

– Det är klart att det vi gör är farligt. Men om vi börjar med att träna på tre meters höjd och successivt försvårar uppgifterna, kan vi snart utföra samma uppdrag uppe på en oljeplattform för vi vet att vi kan det här.

Han tar exempel från sin egen roll som ammunitionsröjningsledare i Afghanistan där han ständigt ställdes inför kravet att snabbt röja bomber.

– I Afghanistan var IED-hotet, alltså riskerna att utsättas för hemmagjorda sprängladdningar, större än någonsin och där hade jag stor nytta av den utbildning jag fått av specialpolisen i Tel Aviv. Men det var tack vare kontinuerlig träning som förmågan kunde utvecklas.

Sunt säkerhetstänk och nolltolerans när det kommer till beteenden som riskerar att orsaka dödsfall är självklart, menar han. Men det ska alltså inte förväxlas med överdriven försiktighet, för trots allt ska arbetet utföras och soldatyrket är många gånger farligt.

– Kan vi genom att träna oss fram hoppa över steg i de manualer som vi fått med oss från olika utbildningar, det är då vi utvecklas, säger Rickard, som pratar i termer av att träna ända tills man misslyckas.

– Det är så man lär sig, och det vill jag se mer av. Ett exempel på det är när vi tränar på moment under successivt svårare omständigheter. Att hela tiden försvåra så mycket att det till slut blir omöjligt att lyckas.

De erfarenheter han fått under årens lopp har medfört att han ständigt utmanar olika modeller och manualer i jakten på att nå effekt. Utlandsmissionerna i bland annat Bosnien, Afghanistan och Kongo och samarbeten med olika internationella parter har gett honom influenser som han tagit med sig in i Försvarsmakten.

– Det har gjort mig övertygad om att vi ibland missar personer som skulle passa perfekt i Försvarsmakten, på grund av att man skruvat åt uttagningarna för hårt och letar efter en supermänniska som inte existerar.

Rickard tar 22 SAS, 22nd Special Air Service Regiment, ett brittiskt elitförband inriktat på specialoperationer, som exempel.

– Individerna där kommer från en helt annan social bakgrund, både mentalt och beteendemässigt. Knappt en enda käft där skulle klara våra uttagningstester. De skulle åka ut på grund av våra psykologiska tester.

Knappt en enda käft där skulle klara våra uttagningstester. De skulle åka ut på grund av våra psykologiska tester.

En viktig uppgift för en specialistofficer är att ha kvar perspektivet från marken, förklarar Rickard. Att bevaka hur olika beslut påverkar vardagen längst ut på linan och att arbeta för att uppgifterna ska kunna utföras så effektivt, snabbt och så enkelt som möjligt.

– Vi måste förstå att vår uppgift är att försvara Sverige och allierade mot ett väpnat angrepp. Det är där vi måste lägga fokus, säger han och betonar att det är viktigt att inte blunda för att det militära yrket handlar om.

– Vi behöver hela tiden ha i bakhuvudet vad det är vi egentligen sysslar med. Vi pratar våld i sin råaste form.

Sedan november 2024 är han försvarsmaktsförvaltare.

– För mig som specialistofficer är den viktigaste uppgiften att ställa mig frågan: ”Vad vill chefen?” Nästa fråga har varit ”Händer det?”. Det gäller i högsta grad också i min roll som försvarsmaktsförvaltare under vår ÖB.

Sedan Michael Claesson tog över som ÖB har rollen som försvarsmaktsförvaltare utvecklats. Samarbetet är tajt och som stridspar kompletterar ÖB och Rickard varandra. Där ÖB har helikopterperspektivet har Rickard örat mot marken. Han har som främsta uppgift att omvandla ÖB:s beslut till handling, bland annat genom regelbundna möten med de högsta förvaltarna.

– Jag vill jobba tätt tillsammans med de högsta förvaltarna. Det innebär att det nu finns en försvarsstabsförvaltare, en personalförvaltare och en operationsledningsförvaltare, som fungerar som mina tre närmaste förvaltare, säger Rickard, som istället för att teknokrati efterfrågar karisma, individ och utstrålning när det kommer till att bemanna Försvarsmakten.

– Det ska vi titta på innan vi börjar prata CV – och redan nu ser vi effekt av rätt person på rätt plats.

På fönsterbrädan i hans arbetsrum står Försvarsmaktens värdegrund inramad.

– Det är ytterligare en viktig arbetsuppgift jag har. Att ständigt jobba med att förankra vår värdegrund.

På en hylla i Rickards arbetsrum finns flera vällästa böcker.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är ett led i det mentorskap och den stöttning av cheferna som ingår i förvaltarrollen. Det är också ett steg mot att skapa den perfekta militära styrkan, något som Rickard sammanfattar med tre ord: etik, bildning och kompetens.

– Det handlar om att ha en gemensam moralisk och etisk kompass när man som soldat står inför situationer där våldet fullständigt har triumferat.

Själv var han i Bunia i Kongo 2003, där våldet, enligt Bronco, gick bortom all fattningsförmåga. Mer närliggande exempel är massakern i Butja i Ukraina för fyra år sedan. Då krävs den etiska och moraliska kompassen för att man ska stå pall.

– Den är också viktig för att man ska förstå sammanhang och kontext. Ju mer av den varan våra krigare har, desto större effekt. Vi måste förstå den instabilitet som råder idag, eftersom det ställer stora krav på förändringstakt i operationsmiljön.

Enligt Rickard råder det fortfarande en viss ängslighet på vissa ställen i Försvarsmakten. En ängslighet som kan resultera i situationer liknande de 23 punkterna i manualen som stacks i hans hand när han började som attackfältdykare.

– Jag vill få bort den där ängsligheten till förmån för det omdömesfulla beslutsfattandet. Det viktigaste en yrkesofficer gör är att fatta kloka beslut. Att våga ställa frågan kring vissa besluts rimlighet.

För att hålla stridsvärdet är balansen i livet viktig, poängterar han. En balans som för hans del handlar om att få tid att umgås med familjen, trots högt arbetstempo.

– Jag har turen att ha en 14-årig son som precis som jag gillar vatten. Därför kan vi dyka, fiska och paddla tillsammans. Det är där jag hittar min avkoppling och återhämtning.

Rickard ”Bronco” Wilhelmsson

Ålder: 52 år.

Familj: Frun Jenny och 14-årige sonen Anton.

Bor: Karlsborg, veckopendlar till Stockholm.

Intressen: Paddling, fridykning och fiske.

Karriär i urval:
1994: Värnplikt P 4.
1995: Uppdrag i ­Bosnien.
2002: Attackfält­dykare, SSG.
2010: Skvadronförvaltare, SOG.
2014: Examen från Nordic Special Operations Education.
2015: Regements­förvaltare, SOG.
2019: Examen från Joint Special ­Operations University i USA.

Läser just nu: Poltava av Peter Englund (”Chefen uppmärksammade att jag inte läst just den, så det blev snabbt en gåva från boss”).

Lyssnar på just nu: 56 north. Det är en kollega till oss som har musiköra, låten Riskaptit är bra!

Ur arkivet: