Senast publicerat
Senast publicerat:

Arméchefen: Eget ansvar att ha säker vapenhantering

Arméchef Jonny Lindfors.

Foto: Försvarsmakten

Kontroll och efterlevnad av uppförandekoden är viktigast för att förebygga vådaskott. Det menar arméchef generalmajor Jonny Lindfors, som tolkar ökningen av avvikelser som ett tecken på större rapporteringsbenägenhet.

Emmeli Nilsson

Den här artikeln är en del av en serie artiklar om vådaskott i Försvarsmakten.

Ett ögonblicks ouppmärksamhet kan förändra allt när ett vapen avfyras oavsiktligt. Men vad som egentligen räknas som ett vådaskott i Försvarsmakten är idag oklart, statistiken är bristfällig och disciplinpåföljderna varierar. I grunden handlar det om kultur, ledarskap och utbildning – och om att skapa en öppenhet där anställda vågar rapportera misstag.

FMUK-utredningen och de iakttagelser utredningskommissionen gjorde på Älvsborgs amfibieregemente efter det dödliga vådaskottet på Livgardet 2022 ledde till diskussioner om säkerhetskulturen inom Försvarsmakten.

– Har det uppstått en kultur där man känner sig så erfaren att man börjar gena i kurvorna, och inte följer de säkerhetsbestämmelser vi har? Där har vi försökt trycka väldigt mycket på att när man är riktigt professionell, då följer man checklistan, säger arméchef Jonny Lindfors, som också är marksäkerhetsföreträdare i Försvarsmakten.

Att förekomsten av vådaskott kan vara kopplad till kultur tvivlar han inte på. Därför är det viktigt att prata om attityder, värdegrund och punkterna i uppförandekoden, menar han.

– ’Jag visar respekt mot alla i min omgivning’. Säker vapenhantering går absolut in där. Om vi lyckas följa de punkterna så kommer vi lyckas även i den här kulturfrågan.

I början av utbildningen är det inte orimligt att misslyckas, enligt Jonny Lindfors, och därför finns det en struktur för att det ska kunna skjutas vådaskott utan risk för skador eller andra konsekvenser.

Liknande läsning:

– Då ska vi absolut inte odla en kultur av bestraffning. Men i andra situationer där någon uppenbart har brustit i vapenhanteringen och har en utbildningsnivå som gör att man kan ställa krav och ha förväntningar – då har personen ett eget ansvar att ha en säker vapenhantering.

Han vill lyfta betydelsen av kontroll som något positivt i säkerhetsarbetet. Men den som får en tillsägelse reagerar ofta med att känna sig kränkt, menar han.

– Man kan inte riktigt hantera känslan av skuld eller skam. Då vill man gärna projicera, och tänker att det är den som sa till som är dum. Den psykologiska tryggheten att kunna säga till och bli tillsagd utan att det blir dålig stämning är viktig.

Vid ett vådaskott på skjutbanan under utbildning ska man inte åläggas en disciplinpåföljd.

Tryggheten behöver finnas åt båda håll, enligt Jonny Lindfors. Det ska gå att säga till om något har gått fel, eller varit nära att gå fel, utan att riskera bestraffning.

– Samtidigt behöver vi ha konsekvenser när någon inte följer de bestämmelser vi är satta att följa, och de måste man vara beredd att ta. Det är en svår balansgång.

Marksäkerhetssektionens årsrapport från 2024 visar närmare en tredubbling av antalet inrapporterade avvikelser mellan 2022 och 2024. Jonny Lindfors hoppas att det är ett resultat av arbetet med att öka avvikelserapporteringen, men kopplar det också till Försvarsmaktens tillväxt. 

Det är en förklaringsmodell han också tycker går att applicera på ökningen av antalet vapenrelaterade avvikelser och vådaskott under 2024.

– Jag vill tolka det som att vi varit mycket tydligare med att vi inte slentrianmässigt ska utdöma straff för att någon skjutit vådaskott i en utbildningssituation. Det hoppas jag har gett en ökad psykologisk trygghet och rapporteringsbenägenhet, säger Jonny Lindfors.

Att utbildningen forceras ser han inte som något problem.

– Inte så länge vi kan hantera det inom en acceptabel risk. Vi bedriver vansinnigt mycket farlig verksamhet med väldigt få skador.

Någon tydlig definition av vådaskottsbegreppet tror han inte kommer kunna utvecklas. Vådaskott måste bedömas i varje enskilt fall, betonar han.

FMUK-rapporten gav nytt bränsle åt frågan om disciplinåtgärder när utredarna lyfte att påföljder tycks delas ut enligt olika principer, och ifrågasatte huruvida de alls behövs vid vådaskott.

– Där var förre ÖB Micael Bydéns inriktning väldigt tydlig. Vid ett vådaskott på skjutbanan under utbildning ska man inte åläggas en disciplinpåföljd. Men i en okontrollerad miljö ska det utredas och kan leda till en disciplinpåföljd. 

Jonny Lindfors tror inte att Försvarsmaktens system med disciplinåtgärder är mindre rättssäkert än det civila rättssystemet.

– Det är en spegling av att brottmål i en del av landet kan falla ut annorlunda än i en annan del av landet. Det är fortfarande människor som gör bedömningarna, och då är det klart att det kan bli olika.

Ytterst måste det finnas en konsekvens om någon är så oaktsam att det orsakar allvarliga brister i omgivningens säkerhet, anser han.

Att vådaskott skulle vara en naturlig del av Försvarsmaktens verksamhet ger han inte mycket för. Inte heller uppfattningen att tidsbrist kan stressa fram avsteg från rutiner eller säkerhetsbestämmelser.

– Det är en usel ursäkt.

Så ser Marinen och Flygvapnet på vådaskott

Kommendörkapten Jonas Thern, chef för verksamhetssäkerhetsenheten på Marinstaben:

Verksamhetssäkerhetsenheten på Marinstaben hanterar säkerheten i den militära sjöfarten för hela Försvarsmakten. Skjutövningar på marken hanteras av sektionen för verksamhetssäkerhet och marksäkerhet vid Arméstaben.

– Vi skjuter ju till sjöss och där förekommer vådaskott. Men det är öppet hav, och i de allra flesta fall avlyst område, säger Jonas Thern.

Det ger andra förutsättningar än på en skjutbana, påpekar han. Vådaskotten har ofta berott på handhavandefel och ouppmärksamhet.

– Enligt min erfarenhet har det handlat om att man inte lagt tillräckligt mycket tid på att öva handhavande. De vapensystem jag varit med om vådaskott på är de vi inte skjuter så ofta. Jag påstår att det finns en korrelation i marinen mellan vådaskott och hur mycket man övar.

På enheten jobbas det nu med att styra upp marinens avvikelsehantering. Avvikelseråd har införts på varje förband och centralt, dit avvikelser kan lyftas när det behövs hjälp med klassificering eller när avvikelserna inte kan lösas på förbanden.

– Mycket handlar om att bygga upp ett förtroende så att folk tycker det är värt att rapportera, säger Jonas Thern.

Han har inte hört om några personella skador av vådaskott i sitt verksamhetsområde, inte heller att någon skulle ha fått löneavdrag.

– Det är mänskligt att begå misstag. Framför allt när det är moment vi sällan utför.

Förvaltare Per Eric Ejstes, verksamhetssäkerhetsofficer mark, Flygstaben:

I flygvapnet finns en ”just culture” inarbetad i flygsäkerheten, och den smittar av sig på övriga verksamhetssäkerhetsområden, menar Per Eric Ejstes.

– Vi utreder inte olyckor utifrån att vi ska sätta dit folk, utan för att vi inte ska hamna där igen.

Flygvapnet har aktiv verksamhet dygnet runt samtidigt som personal utbildas, vilket påverkar säkerhetsarbetet och kulturen.

– Det får inte vara krångligt att riskhantera. Det är också kopplat till kvalitetsarbete. Vi vill ju alltid eftersträva att uppnå operativ effekt.

När vådaskott sker handlar det i princip alltid om misstag på grund av exempelvis trötthet, menar han.

– Vi ska inte ha en dömande del i avvikelsehanteringen. Du ska våga rapportera.

Och det görs också, är hans erfarenhet. Han bedömer att avvikelserapporteringen är jämn och förhållandevis hög i flygvapnet. Olyckor och tillbud kommer alltid inträffa, anser Per Eric Ejstes.

– Och då gäller det att riskhantera. Vi behöver göra rätt saker i förhållande till vad vi klarar av, förhålla oss till mognaden i förbanden. Befälet måste känna sin egen trupp, säger han och förklarar att han tror att det behövs mer ömsesidig mentorering.

– De äldre måste kunna mentorera de yngre, vi måste kunna prata med varandra och tillrättavisa på ett bra sätt. Det handlar inte om att vara elak, utan att vi hjälps åt tillsammans.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

”Vi har landat i ett moraliskt ställningstagande där vi ser truppminor som ett nödvändigt ont för markstriden”, för att skydda befolkningen och minska förluster för egen trupp, skriver debattskribenterna i en slutreplik till Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset.

Josefine Owetz

Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Frågan om Ottawakonventionen och Sverige handlar om två saker samtidigt. Ska svenska yrkesofficerare och soldater dömas till fängelse i Sverige för att man medverkar till försvaret av grannländer, i enlighet med landets lagar? Det var vår huvudingång i debattartikeln i Officerstidningen. Där välkomnar vi att Röda korset vill medverka i opinionsbildningen för att ändra lagstiftningen, till gagn ytterst för civila i Finland och Lettland. Så långt är vi överens med Ulrika Modéer.

Nästa fråga handlar om ifall Sverige ska lämna Ottawakonventionen eller inte? Modéer säger nej, med hänvisning till att det är ett moraliskt ställningstagande, och hänvisar till en resa i Ukraina, men det är illustrerande att det var en resa på fritt ukrainskt område och inte de territorier där de ohyggliga följderna av en rysk ockupation kan ses. Vi har också landat i ett moraliskt ställningstagande där vi ser truppminor som ett nödvändigt ont för markstriden, för att skydda befolkningen och minska förluster för egen trupp.

Med vilka andra metoder, som skulle innebära mindre skador på civilbefolkningen, kan en rysk framryckning på marken försvåras?

Ansvarsbördan för att besvara Modéers slutfråga ”Om målet är att skydda civila i väpnad konflikt måste man fråga sig om det inte finns bättre alternativ” landar därmed inte på oss utan på Modéer och Svenska Röda korset; med vilka andra metoder, som skulle innebära mindre skador på civilbefolkningen, kan en rysk framryckning på marken försvåras, och dessutom, hur undvika de ökade förluster det skulle innebära för svenska förband om de tvingas strida utan stöd av truppminor?

Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.
Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.
Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

Ur arkivet: