Senast publicerat
Senast publicerat:

Arméchefen: Eget ansvar att ha säker vapenhantering

Arméchef Jonny Lindfors.

Foto: Försvarsmakten

Kontroll och efterlevnad av uppförandekoden är viktigast för att förebygga vådaskott. Det menar arméchef generalmajor Jonny Lindfors, som tolkar ökningen av avvikelser som ett tecken på större rapporteringsbenägenhet.

Emmeli Nilsson

Den här artikeln är en del av en serie artiklar om vådaskott i Försvarsmakten.

Ett ögonblicks ouppmärksamhet kan förändra allt när ett vapen avfyras oavsiktligt. Men vad som egentligen räknas som ett vådaskott i Försvarsmakten är idag oklart, statistiken är bristfällig och disciplinpåföljderna varierar. I grunden handlar det om kultur, ledarskap och utbildning – och om att skapa en öppenhet där anställda vågar rapportera misstag.

FMUK-utredningen och de iakttagelser utredningskommissionen gjorde på Älvsborgs amfibieregemente efter det dödliga vådaskottet på Livgardet 2022 ledde till diskussioner om säkerhetskulturen inom Försvarsmakten.

– Har det uppstått en kultur där man känner sig så erfaren att man börjar gena i kurvorna, och inte följer de säkerhetsbestämmelser vi har? Där har vi försökt trycka väldigt mycket på att när man är riktigt professionell, då följer man checklistan, säger arméchef Jonny Lindfors, som också är marksäkerhetsföreträdare i Försvarsmakten.

Att förekomsten av vådaskott kan vara kopplad till kultur tvivlar han inte på. Därför är det viktigt att prata om attityder, värdegrund och punkterna i uppförandekoden, menar han.

– ’Jag visar respekt mot alla i min omgivning’. Säker vapenhantering går absolut in där. Om vi lyckas följa de punkterna så kommer vi lyckas även i den här kulturfrågan.

I början av utbildningen är det inte orimligt att misslyckas, enligt Jonny Lindfors, och därför finns det en struktur för att det ska kunna skjutas vådaskott utan risk för skador eller andra konsekvenser.

Liknande läsning:

– Då ska vi absolut inte odla en kultur av bestraffning. Men i andra situationer där någon uppenbart har brustit i vapenhanteringen och har en utbildningsnivå som gör att man kan ställa krav och ha förväntningar – då har personen ett eget ansvar att ha en säker vapenhantering.

Han vill lyfta betydelsen av kontroll som något positivt i säkerhetsarbetet. Men den som får en tillsägelse reagerar ofta med att känna sig kränkt, menar han.

– Man kan inte riktigt hantera känslan av skuld eller skam. Då vill man gärna projicera, och tänker att det är den som sa till som är dum. Den psykologiska tryggheten att kunna säga till och bli tillsagd utan att det blir dålig stämning är viktig.

Vid ett vådaskott på skjutbanan under utbildning ska man inte åläggas en disciplinpåföljd.

Tryggheten behöver finnas åt båda håll, enligt Jonny Lindfors. Det ska gå att säga till om något har gått fel, eller varit nära att gå fel, utan att riskera bestraffning.

– Samtidigt behöver vi ha konsekvenser när någon inte följer de bestämmelser vi är satta att följa, och de måste man vara beredd att ta. Det är en svår balansgång.

Marksäkerhetssektionens årsrapport från 2024 visar närmare en tredubbling av antalet inrapporterade avvikelser mellan 2022 och 2024. Jonny Lindfors hoppas att det är ett resultat av arbetet med att öka avvikelserapporteringen, men kopplar det också till Försvarsmaktens tillväxt. 

Det är en förklaringsmodell han också tycker går att applicera på ökningen av antalet vapenrelaterade avvikelser och vådaskott under 2024.

– Jag vill tolka det som att vi varit mycket tydligare med att vi inte slentrianmässigt ska utdöma straff för att någon skjutit vådaskott i en utbildningssituation. Det hoppas jag har gett en ökad psykologisk trygghet och rapporteringsbenägenhet, säger Jonny Lindfors.

Att utbildningen forceras ser han inte som något problem.

– Inte så länge vi kan hantera det inom en acceptabel risk. Vi bedriver vansinnigt mycket farlig verksamhet med väldigt få skador.

Någon tydlig definition av vådaskottsbegreppet tror han inte kommer kunna utvecklas. Vådaskott måste bedömas i varje enskilt fall, betonar han.

FMUK-rapporten gav nytt bränsle åt frågan om disciplinåtgärder när utredarna lyfte att påföljder tycks delas ut enligt olika principer, och ifrågasatte huruvida de alls behövs vid vådaskott.

– Där var förre ÖB Micael Bydéns inriktning väldigt tydlig. Vid ett vådaskott på skjutbanan under utbildning ska man inte åläggas en disciplinpåföljd. Men i en okontrollerad miljö ska det utredas och kan leda till en disciplinpåföljd. 

Jonny Lindfors tror inte att Försvarsmaktens system med disciplinåtgärder är mindre rättssäkert än det civila rättssystemet.

– Det är en spegling av att brottmål i en del av landet kan falla ut annorlunda än i en annan del av landet. Det är fortfarande människor som gör bedömningarna, och då är det klart att det kan bli olika.

Ytterst måste det finnas en konsekvens om någon är så oaktsam att det orsakar allvarliga brister i omgivningens säkerhet, anser han.

Att vådaskott skulle vara en naturlig del av Försvarsmaktens verksamhet ger han inte mycket för. Inte heller uppfattningen att tidsbrist kan stressa fram avsteg från rutiner eller säkerhetsbestämmelser.

– Det är en usel ursäkt.

Så ser Marinen och Flygvapnet på vådaskott

Kommendörkapten Jonas Thern, chef för verksamhetssäkerhetsenheten på Marinstaben:

Verksamhetssäkerhetsenheten på Marinstaben hanterar säkerheten i den militära sjöfarten för hela Försvarsmakten. Skjutövningar på marken hanteras av sektionen för verksamhetssäkerhet och marksäkerhet vid Arméstaben.

– Vi skjuter ju till sjöss och där förekommer vådaskott. Men det är öppet hav, och i de allra flesta fall avlyst område, säger Jonas Thern.

Det ger andra förutsättningar än på en skjutbana, påpekar han. Vådaskotten har ofta berott på handhavandefel och ouppmärksamhet.

– Enligt min erfarenhet har det handlat om att man inte lagt tillräckligt mycket tid på att öva handhavande. De vapensystem jag varit med om vådaskott på är de vi inte skjuter så ofta. Jag påstår att det finns en korrelation i marinen mellan vådaskott och hur mycket man övar.

På enheten jobbas det nu med att styra upp marinens avvikelsehantering. Avvikelseråd har införts på varje förband och centralt, dit avvikelser kan lyftas när det behövs hjälp med klassificering eller när avvikelserna inte kan lösas på förbanden.

– Mycket handlar om att bygga upp ett förtroende så att folk tycker det är värt att rapportera, säger Jonas Thern.

Han har inte hört om några personella skador av vådaskott i sitt verksamhetsområde, inte heller att någon skulle ha fått löneavdrag.

– Det är mänskligt att begå misstag. Framför allt när det är moment vi sällan utför.

Förvaltare Per Eric Ejstes, verksamhetssäkerhetsofficer mark, Flygstaben:

I flygvapnet finns en ”just culture” inarbetad i flygsäkerheten, och den smittar av sig på övriga verksamhetssäkerhetsområden, menar Per Eric Ejstes.

– Vi utreder inte olyckor utifrån att vi ska sätta dit folk, utan för att vi inte ska hamna där igen.

Flygvapnet har aktiv verksamhet dygnet runt samtidigt som personal utbildas, vilket påverkar säkerhetsarbetet och kulturen.

– Det får inte vara krångligt att riskhantera. Det är också kopplat till kvalitetsarbete. Vi vill ju alltid eftersträva att uppnå operativ effekt.

När vådaskott sker handlar det i princip alltid om misstag på grund av exempelvis trötthet, menar han.

– Vi ska inte ha en dömande del i avvikelsehanteringen. Du ska våga rapportera.

Och det görs också, är hans erfarenhet. Han bedömer att avvikelserapporteringen är jämn och förhållandevis hög i flygvapnet. Olyckor och tillbud kommer alltid inträffa, anser Per Eric Ejstes.

– Och då gäller det att riskhantera. Vi behöver göra rätt saker i förhållande till vad vi klarar av, förhålla oss till mognaden i förbanden. Befälet måste känna sin egen trupp, säger han och förklarar att han tror att det behövs mer ömsesidig mentorering.

– De äldre måste kunna mentorera de yngre, vi måste kunna prata med varandra och tillrättavisa på ett bra sätt. Det handlar inte om att vara elak, utan att vi hjälps åt tillsammans.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

I krigets kaos är det avgörande att soldater fortsätter att samverka och fatta beslut. Major Daniel Smith gjorde sina doktorandstudier på motorcykel längs Ukrainas frontlinje. I höstas disputerade han vid Försvarshögskolan, FHS, med en avhandling som utmanar tidigare forskning om vad som möjliggör sammanhållning i strid.

Maria Widehed
Daniel Smith
”Det handlar om att studera utifrån den stridandes perspektiv, att titta på hur det upplevs från marknivå.”

Foto: Filip Erlind

Under tre månader körde du 450 mil med motorcykel för att genomföra etnografiska fältstudier vid frontlinjen i Ukraina under motoffensiven 2023. Vad innebar fordonsvalet?

– Dels att jag kunde ta mig fram även om vägarna korkades igen av massevakuering. Dels visade det sig att motorcykeln blev mer än ett transportmedel, den blev också ett sätt att komma nära människor och miljöer. Motorcykeln signalerade att jag inte var en del av någon organisation. Det öppnade dörrar. Soldater började prata, tipsade vidare, och plötsligt hade jag ett nätverk som gick att arbeta i.

Du kom till Försvarshögskolan 2020 och skulle egentligen forska om något helt annat. Hur förändrade den fullskaliga invasionen av Ukraina dina planer?

– När jag sökte mig till FHS var jag egentligen intresserad av militär kultur mer generellt, men jag blev allt mer intresserad av att titta på vad vi kan lära av de krig som pågått i Europa i modern tid. Vi har så mycket potential i Försvarsmakten, men ibland är det som att vi famlar och inte alls gör rätt saker. Jag hade förberett allt för att åka till Ukraina och studera erfarenheterna efter annekteringen av Krim – men då kom den fullskaliga invasionen och hela planen var bara att vaska.

Väl på plats i ­Ukraina slog det mig att mycket av den etablerade forskningen om sammanhållning i strid inte matchade det jag såg. Därför blev det vad jag studerade.

– Mitt nya fokus blev: vad kan vi lära oss av ett pågående, högintensivt krig i Europa? Väl på plats i Ukraina slog det mig att mycket av den etablerade forskningen om sammanhållning i strid inte matchade det jag såg. Därför blev det vad jag studerade. Det blev mindre en fråga om att testa teori – och mer en fråga om att förstå varför teorierna inte räckte till.

I din avhandling ”Focalizing Warfighters: Combat Cohesion from Below” utmanar du tidigare forskning om sammanhållning i strid. Vad är det i den som du menar brister?

– Avhandlingen utmanar vanliga uppfattningar om vad det är som gör att soldater kan slåss koordinerat när det saknas social sammanhållning och professionell ledning. Det finns i huvudsak två forskningslinjer sedan tidigare. Den ena handlar om social sammanhållning, ”social cohesion”: att soldater slåss för varandra, för gruppen, för ledaren. Tidigare forskning här bygger till stor del på intervjuer med tyska, potentiellt traumatiserade krigsfångar vid fronten. Men den forskningen förklarar inte varför förband kan slåss till sista person.

– Den andra forskningslinjen handlar om professionell sammanhållning, ”professional cohesion”: att soldater slåss för yrkesstolthet. Den handlar om en professionell förmåga att lösa uppgiften, oavsett hur man personligen känner för sina kollegor. Här har man forskat på amerikanska, brittiska och israeliska kontraktssoldater under kriget mot terrorismen. Forskningen är dock gjord på officerare och chefer, som har vunnit de flesta striderna och varit tekniskt överlägsna.

– Båda linjerna har sina styrkor, men gemensamt är att de inte bygger på upplevelser från dem som gör jobbet: soldater i pågående strid. Istället har man intervjuat chefer och gjort enkäter – tittat på struktur och ledarskap. Det är där glappet uppstår, när soldaternas egna berättelser inte är utgångspunkten.

Din forskning tar avstamp i de stridandes egna berättelser. Du använder begreppet ”combat cohesion from below”, vad innebär det?

– Det handlar om att studera utifrån den stridandes perspektiv, att titta på hur det upplevs från marknivå – från soldaten i leran, i skydd, i rörelse, under eld. Mina studier visar att ”combat cohesion”, alltså sammanhållning i strid, inte är ett stabilt tillstånd utan något tillfälligt som uppstår ur tre saker: självbild, ledarskap och gemensam stridsförståelse.

Kan du ge något konkret exempel från intervjuerna?

– Om vi först pratar om självbild. En del soldater svarade initialt att de ”slåss för Ukraina”, men när man fördjupar sig i vad de menar så är det inte tanken på landet som gör att de sticker upp huvudet och börjar skjuta. De slåss inte för dåliga vägar eller ett korrupt system, utan för det som är viktigt för dem – för det livet man förknippar med Ukraina. En av mina slutsatser är att soldater slåss för att fortsätta vara sig själva. Det handlar om att skydda partners, barn, föräldrar – eller framtida barn. En soldat beskrev hur han egentligen hade frisedel, men gick förbi ett rekryteringskontor och ställde sig frågan ”vem är jag egentligen?” och tog värvning där och då.

Mobiltelefonen spelar en stor roll, varför?

– Den var inte bara kommunikation, utan en livlina till den – slarvigt uttryckt – ”civila identiteten”. Det handlar om bilder, chattar och videor hemifrån. Idén om ”vem är jag” var genomgående även i stridsberättelser. En soldat berättade om när han trodde att han skulle dö, han tar fram sin mobil och visar en video där han står i fönstret till ett sönderskjutet hus och filmar en videohälsning till sin fru och sina barn. När han hade filmat klart kunde han ta sig ut och strida igen, det var viktigare att säga hejdå än att hålla sin sektor i eldområdet.

– Smarta telefoner har i Ukraina blivit ett verktyg för att kunna bevara vem man är. Här har vi att lära. Om det blir krig får vi tvingas räkna med att soldater och officerare har med telefonerna, vi behöver guida i hur man gör kloka val och sätta ramverk istället för att förbjuda.

Daniel Smiths avhandling

En av slutsatserna i Daniel Smiths avhandling är att soldater följer ledare som ger dem redskap att fatta egna beslut.

Foto: Filip Erlind

En slutsats är att ledarskapet är en nyckel till sammanhållning, vad visar din studie är ett fungerande ledarskap i strid?

– Soldater följer chefer som de för stunden anser vara värda att följa. De följer chefer som bryr sig och som behandlar dem som vuxna. De följer ledare som ger dem redskapen att våga fatta egna beslut.

Du skriver om gemensam stridsförståelse och om behovet av att soldaterna får träna på realistiska scenarier där de lär sig att agera självständigt i osäkra lägen. Berätta!

– Krig är ju kaos, det kommer man inte ifrån. Soldater behöver ha upplevt – eller åtminstone exponerats för – många olika typer av situationer innan de möter dem i verkligheten för att ha en gemensam stridsförståelse. Vi behöver träna mer på scenarier, det är viktigare att soldaten vet när hen ska skjuta och på vilket sätt än att hen träffar perfekt. Beslutsfattandet är det svåra, handhavandet är den enkla biten. Vi måste lära våra soldater att fatta beslut på extremt osäkra underlag.

Vi behöver öva mer realistiskt, mer oförutsägbart och alltid med skade­utfall. Det innebär att vi måste experimentera med att förlora och göra det storskaligt, det är en hjärte­fråga för mig.

Så, hur borde Försvarsmakten öva?

– Vi behöver öva mer realistiskt, mer oförutsägbart och alltid med skadeutfall. Det innebär att vi måste experimentera med att förlora och göra det storskaligt, det är en hjärtefråga för mig. Vi måste öva fritt och oskriptat – då kommer vi att se var vi har våra svagheter. Det viktigaste vi kan göra för vår förmåga idag är dubbelsidiga övningar, helst mot ukrainska drönarförband, som bara syftar till att hitta våra svagheter och hål.

Vad hoppas du att din forskning ska leda till i praktiken?

– Förhoppningsvis att vi slutar underskatta individens roll. Det är inte bara system, struktur och teknik. Det är människor som försöker hålla ihop sin egen identitet i en extrem situation – och samtidigt lösa en uppgift tillsammans. Vi måste uppvärdera soldaten som vuxen människa. Inte bryta ner det civila hos soldater för att bygga upp det militära – det är bortkastat eftersom det är deras självbild som djupt motiverar dem. Vi måste låsa upp den potential som finns hos var och en – alla har något att slåss för. Man måste bara komma på vad.

Det kan ett coachande ledarskap och realistiska, dubbelsidiga och oskriptade övningar hjälpa till med. Ser du behov av ytterligare forskning?

– Jag är nyfiken på hur soldaterna i extremt små enheter som är isolerade i månader fungerar. De sitter en till tre personer i en jordkula som försörjs med drönare nattetid och har ett otroligt fiendetryck mot sig. Hur får man en sådan liten grupp att fungera? Hur går man inte sönder mentalt, är det ens möjligt?

Nu ska din avhandling bli bok. Vad gör du resten av din tid?

– Jag är nu placerad på Operationsledningens avdelning för övningsverksamhet. Här jobbar jag med erfarenheter från Ukraina. En otroligt bra matchning. Och till hösten påbörjar jag Högre officersprogrammet, HOP.

Ur arkivet: