Senast publicerat
Senast publicerat:

Arméchefen: Eget ansvar att ha säker vapenhantering

Arméchef Jonny Lindfors.

Foto: Försvarsmakten

Kontroll och efterlevnad av uppförandekoden är viktigast för att förebygga vådaskott. Det menar arméchef generalmajor Jonny Lindfors, som tolkar ökningen av avvikelser som ett tecken på större rapporteringsbenägenhet.

Emmeli Nilsson

Den här artikeln är en del av en serie artiklar om vådaskott i Försvarsmakten.

Ett ögonblicks ouppmärksamhet kan förändra allt när ett vapen avfyras oavsiktligt. Men vad som egentligen räknas som ett vådaskott i Försvarsmakten är idag oklart, statistiken är bristfällig och disciplinpåföljderna varierar. I grunden handlar det om kultur, ledarskap och utbildning – och om att skapa en öppenhet där anställda vågar rapportera misstag.

FMUK-utredningen och de iakttagelser utredningskommissionen gjorde på Älvsborgs amfibieregemente efter det dödliga vådaskottet på Livgardet 2022 ledde till diskussioner om säkerhetskulturen inom Försvarsmakten.

– Har det uppstått en kultur där man känner sig så erfaren att man börjar gena i kurvorna, och inte följer de säkerhetsbestämmelser vi har? Där har vi försökt trycka väldigt mycket på att när man är riktigt professionell, då följer man checklistan, säger arméchef Jonny Lindfors, som också är marksäkerhetsföreträdare i Försvarsmakten.

Att förekomsten av vådaskott kan vara kopplad till kultur tvivlar han inte på. Därför är det viktigt att prata om attityder, värdegrund och punkterna i uppförandekoden, menar han.

– ’Jag visar respekt mot alla i min omgivning’. Säker vapenhantering går absolut in där. Om vi lyckas följa de punkterna så kommer vi lyckas även i den här kulturfrågan.

I början av utbildningen är det inte orimligt att misslyckas, enligt Jonny Lindfors, och därför finns det en struktur för att det ska kunna skjutas vådaskott utan risk för skador eller andra konsekvenser.

Liknande läsning:

– Då ska vi absolut inte odla en kultur av bestraffning. Men i andra situationer där någon uppenbart har brustit i vapenhanteringen och har en utbildningsnivå som gör att man kan ställa krav och ha förväntningar – då har personen ett eget ansvar att ha en säker vapenhantering.

Han vill lyfta betydelsen av kontroll som något positivt i säkerhetsarbetet. Men den som får en tillsägelse reagerar ofta med att känna sig kränkt, menar han.

– Man kan inte riktigt hantera känslan av skuld eller skam. Då vill man gärna projicera, och tänker att det är den som sa till som är dum. Den psykologiska tryggheten att kunna säga till och bli tillsagd utan att det blir dålig stämning är viktig.

Vid ett vådaskott på skjutbanan under utbildning ska man inte åläggas en disciplinpåföljd.

Tryggheten behöver finnas åt båda håll, enligt Jonny Lindfors. Det ska gå att säga till om något har gått fel, eller varit nära att gå fel, utan att riskera bestraffning.

– Samtidigt behöver vi ha konsekvenser när någon inte följer de bestämmelser vi är satta att följa, och de måste man vara beredd att ta. Det är en svår balansgång.

Marksäkerhetssektionens årsrapport från 2024 visar närmare en tredubbling av antalet inrapporterade avvikelser mellan 2022 och 2024. Jonny Lindfors hoppas att det är ett resultat av arbetet med att öka avvikelserapporteringen, men kopplar det också till Försvarsmaktens tillväxt. 

Det är en förklaringsmodell han också tycker går att applicera på ökningen av antalet vapenrelaterade avvikelser och vådaskott under 2024.

– Jag vill tolka det som att vi varit mycket tydligare med att vi inte slentrianmässigt ska utdöma straff för att någon skjutit vådaskott i en utbildningssituation. Det hoppas jag har gett en ökad psykologisk trygghet och rapporteringsbenägenhet, säger Jonny Lindfors.

Att utbildningen forceras ser han inte som något problem.

– Inte så länge vi kan hantera det inom en acceptabel risk. Vi bedriver vansinnigt mycket farlig verksamhet med väldigt få skador.

Någon tydlig definition av vådaskottsbegreppet tror han inte kommer kunna utvecklas. Vådaskott måste bedömas i varje enskilt fall, betonar han.

FMUK-rapporten gav nytt bränsle åt frågan om disciplinåtgärder när utredarna lyfte att påföljder tycks delas ut enligt olika principer, och ifrågasatte huruvida de alls behövs vid vådaskott.

– Där var förre ÖB Micael Bydéns inriktning väldigt tydlig. Vid ett vådaskott på skjutbanan under utbildning ska man inte åläggas en disciplinpåföljd. Men i en okontrollerad miljö ska det utredas och kan leda till en disciplinpåföljd. 

Jonny Lindfors tror inte att Försvarsmaktens system med disciplinåtgärder är mindre rättssäkert än det civila rättssystemet.

– Det är en spegling av att brottmål i en del av landet kan falla ut annorlunda än i en annan del av landet. Det är fortfarande människor som gör bedömningarna, och då är det klart att det kan bli olika.

Ytterst måste det finnas en konsekvens om någon är så oaktsam att det orsakar allvarliga brister i omgivningens säkerhet, anser han.

Att vådaskott skulle vara en naturlig del av Försvarsmaktens verksamhet ger han inte mycket för. Inte heller uppfattningen att tidsbrist kan stressa fram avsteg från rutiner eller säkerhetsbestämmelser.

– Det är en usel ursäkt.

Så ser Marinen och Flygvapnet på vådaskott

Kommendörkapten Jonas Thern, chef för verksamhetssäkerhetsenheten på Marinstaben:

Verksamhetssäkerhetsenheten på Marinstaben hanterar säkerheten i den militära sjöfarten för hela Försvarsmakten. Skjutövningar på marken hanteras av sektionen för verksamhetssäkerhet och marksäkerhet vid Arméstaben.

– Vi skjuter ju till sjöss och där förekommer vådaskott. Men det är öppet hav, och i de allra flesta fall avlyst område, säger Jonas Thern.

Det ger andra förutsättningar än på en skjutbana, påpekar han. Vådaskotten har ofta berott på handhavandefel och ouppmärksamhet.

– Enligt min erfarenhet har det handlat om att man inte lagt tillräckligt mycket tid på att öva handhavande. De vapensystem jag varit med om vådaskott på är de vi inte skjuter så ofta. Jag påstår att det finns en korrelation i marinen mellan vådaskott och hur mycket man övar.

På enheten jobbas det nu med att styra upp marinens avvikelsehantering. Avvikelseråd har införts på varje förband och centralt, dit avvikelser kan lyftas när det behövs hjälp med klassificering eller när avvikelserna inte kan lösas på förbanden.

– Mycket handlar om att bygga upp ett förtroende så att folk tycker det är värt att rapportera, säger Jonas Thern.

Han har inte hört om några personella skador av vådaskott i sitt verksamhetsområde, inte heller att någon skulle ha fått löneavdrag.

– Det är mänskligt att begå misstag. Framför allt när det är moment vi sällan utför.

Förvaltare Per Eric Ejstes, verksamhetssäkerhetsofficer mark, Flygstaben:

I flygvapnet finns en ”just culture” inarbetad i flygsäkerheten, och den smittar av sig på övriga verksamhetssäkerhetsområden, menar Per Eric Ejstes.

– Vi utreder inte olyckor utifrån att vi ska sätta dit folk, utan för att vi inte ska hamna där igen.

Flygvapnet har aktiv verksamhet dygnet runt samtidigt som personal utbildas, vilket påverkar säkerhetsarbetet och kulturen.

– Det får inte vara krångligt att riskhantera. Det är också kopplat till kvalitetsarbete. Vi vill ju alltid eftersträva att uppnå operativ effekt.

När vådaskott sker handlar det i princip alltid om misstag på grund av exempelvis trötthet, menar han.

– Vi ska inte ha en dömande del i avvikelsehanteringen. Du ska våga rapportera.

Och det görs också, är hans erfarenhet. Han bedömer att avvikelserapporteringen är jämn och förhållandevis hög i flygvapnet. Olyckor och tillbud kommer alltid inträffa, anser Per Eric Ejstes.

– Och då gäller det att riskhantera. Vi behöver göra rätt saker i förhållande till vad vi klarar av, förhålla oss till mognaden i förbanden. Befälet måste känna sin egen trupp, säger han och förklarar att han tror att det behövs mer ömsesidig mentorering.

– De äldre måste kunna mentorera de yngre, vi måste kunna prata med varandra och tillrättavisa på ett bra sätt. Det handlar inte om att vara elak, utan att vi hjälps åt tillsammans.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

Anna-Maria Stawreberg
Veteraner håller formen tillsammans
Från vänster: Nils Förander, Per-Arne Persson, Peringvar Östblom, Torsten Gerhardsson, Håkan Svedin, Margareta Hellerström, Johan Högberg.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

– Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

Håkan Swedin

Håkan Swedin

En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

– Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

– En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger ­Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

Veteraner håller formen tillsammans

Claes Grafström är en av deltagarna i träningsgruppen.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

– Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

– Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

– De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

Torsten Gerhardsson

Torsten Gerhardsson

Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

– För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

– Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.

Veteraner håller formen tillsammans

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Ur arkivet: