Senast publicerat

Senast publicerat:

Modern teknik skapar nya stridsmiljöer

Med artificiell intelligens och drönare kan information om vad som händer bakom fiendens linje bli mer lättillgänglig. Men vad händer den dagen en maskin ska fatta beslut om att döda en människa? Eller när en bestyckad drönare attackerar ett kärnkraftverk? Teknikutvecklingen kan leda till stora förändringar inom en relativt snar framtid.

Redaktionen

2022-05-09

De drönare som Azerbajdzan köpt in från Turkiet fick en avgörande roll för Azerbajdzans seger över Armenien i kriget om Nargorno- Karabach år 2020. I jämförelse med konventionella stridsflyg är drönare relativt billiga att anskaffa. Foto: TT

Det ligger något i luften när de gäller teknik och karaktären av modern krigföring under 2000-talet. Den centrala frågan är vad dagens nya teknik i krigföring innebär. Det är ett viktigt ämne för försvarsmakter runt om i världen och som alla funderar kring, från London till Washington och Moskva. I många avseenden genomgår modern krigföring en stor förändring som bygger på den snabba utvecklingen av ny teknik för militära ändamål. Teknikutvecklingen går utöver vår kunskap och begreppsutveckling. Nagono-Karabachkriget 2020 visade ett ögonblick av framtiden när det gäller vägen framåt. Jag återkommer till det längre fram i texten. I en ny studie har jag tittat på hur framtidens krigföring kan se ut ur ett svenskt perspektiv under perioden 2020-2045. Studien fokuserar på moderna krigföringstrender som exempelvis artificiell intelligens (AI), drönare och nästa generations stridsvapen på slagfälten och betydelsen av den nya krigsmiljön för Sverige. Men det här är inte första gången ny teknik påverkar krigskunskap eller det vi i dag kallar krigsvetenskap. I boken The future of war in its technical economic and political relations’ som publicerades 1898, varnade den välkända författaren Jan Bloch för vad den tidens tekniska innovationer kunde föra med sig. Tyvärr var det få inom den brittiska armén som hörsammade honom. Det är sorgligt att säga, men när Bloch höll en föreläsning för brittiska officerare i Rusi (Royal United Services Institute), skrattade åhörarna åt hans idéer. Bloch föreslog att modern eldkraft i form av kulspruta, gevär och kulor skulle skapa döda zoner för infanteri och andra enheter. Men tanken att framtidens slagfält skulle domineras av teknik istället för människor var för mycket för många brittiska officerare som trodde att män, energi, vilja och en bra bajonett räckte för att vinna.

» Utvecklingen inom AI går snabbt och inte så långt från nu kommer det att finnas stor kapacitet när det gäller obemannade farkoster, som till exempel bestyckade drönare. «

Det fanns en liten grupp officerare med erfarenhet från boerkriget i Sydafrika som höll med Bloch om hans idéer, men de var en minoritet. Nära en miljon medlemmar av den brittiska försvarsmakten stupade mellan 1914 och 1918. För Storbritannien var det en katastrof som påverkade samhället på djupet. Intressant nog kämpade de med samma problem som vi har i dag med att lägga pusslet med de nya teknikerna. Som den gamla sanningen som den kinesiska generalen Sun Zi pratade om på 500-talet före Kristus: När man slutar tänka på krig och inte förstår parametrarna för krigföring, följer katastrof.

Så vilken roll kommer artificiell intelligens, AI, att spela i den framtida krigsmiljön? Utvecklingen inom AI går snabbt och inte så långt från nu kommer det att finnas stor kapacitet när det gäller obemannade farkoster, som till exempel bestyckade drönare. Vad innebär det? En maskin kommer att fatta ett beslut om att döda en människa. Det är att korsa Rubicon i krigföring. Maskinbaserad krigföring är nästa steg för AI, men där är vi inte ännu. För närvarande kommer AI att hjälpa till med information på slagfälten. Det innebär förstås möjligheter, men också bekymmer då för mycket information är ett stort och växande problem för militära chefer på alla nivåer – taktiska, operativa och strategiska.

AI har en kraftfull förmåga att hantera komplex information under påfrestande förhållanden. Det kommer att vara en ”Force Multiplier” för Försvarsmakten när de möter fienden. Att kunna plocka ut och visa vad som är viktigast med hjälp av AI kan vara till stor nytta för det högre militära ledarskapet med ökad effektivitet och förbättrade beslutsprocesser som följd. I det första steget av AI:s utveckling kommer alltså informationshanteringsförmågor. Det är rimligt att anta att de kommer ha samma effekt som flygplanen Awacs (Airborne warning and control) hade för luftstrid under Gulfkriget 1991. Awac visade hur luftbaserad stridshanteringsförmåga kan öka kraften av stridsplan under operativa förhållanden. Den tillåter ett flygvapen att utnyttja stridsflygplan för bästa effekt eftersom det hanterar luftrummet och väljer resurser för mål i luftstrid. Ett välkänt exempel är ett marint Awacs-flygplan som skickade en varning till två F/A-18 Hornet stridsflygplan på väg till ett markmål på två irakiska MiG-21 på 24 kilometers avstånd. De amerikanska piloterna bytte lugnt radarsystem till luft-till-luft från luft-till-mark, sköt ner båda MiG-21 mindre än en minut efter varningen och fortsatte sedan uppdraget att träffa ett markmål. Awacs kommer precis som AI att i framtiden ge bättre situation awareness på slagfältet, en typ av fördel som på samma sätt som bättre vapen, träning eller doktrin påverkar utgången av en konflikt. I framtiden kan det bli otänkbart för en militär chef att genomföra en operation utan AI-stöd.

» Frågan är hur vi snabbt ska kunna agera om 200 drönare går till anfall mot en stad och attackerar olika mål som kraftverk, bensinmackar, kollektivtrafik och civila? «

Drönare påverkar dagens moderna slagfält på flera sätt. De kan genomföra luft-till-mark-operationer (varje drönare kan kontrollera luftrummet i 24 timmar) och i USA utvecklar de luft-till-luft-förmågor med drönare och Sidewinder-robotar. Under Nagorno-Karabach-kriget spelade drönare från Turkiet en avgörande roll för Azerbajdzjans seger över Armenien. Det intressanta var att de turkiska drönarna som köptes i juni 2020 fick stor effekt bara tre månader senare i kriget. Drönare kostar inte så mycket i dag jämfört med fjärde eller femte generationens flygplan. Exempelvis kostar stridsplanen F-35 cirka 80 miljoner dollar. En Predator-drönare kostar endast 15 miljoner och en TB2 Bayraktar-drönare från Turkiet kostar endast en till två miljoner dollar. Polen köpte nyligen 24 stycken turkiska drönare. Men vad innebär tillkomsten av drönare för den svenska försvarsmakten? Armén har brist på artilleri. Drönare (varje beväpnad med fyra robotar) kan fylla den luckan med kort varsel. Det skulle öka flexibilitet markant med mycket extra makt och eldkraft för en brigad. I dag finns det även drönare i form av ytfartyg och utbåtar. Det kan frigöra resurser i andra delar av Försvarsmakten och tillåta flygvapnet att koncentrera sig på andra uppdrag. Det finns också en stor nytta med drönare inom flygvapnet. Tänk dig exempelvis en drönare som ”Loyal Wingman” som arbetar tillsammans med Jas Gripen. En eller två drönare som samordnas med ett stridsflygplan kan öka kraften betydligt. I framtiden kan det bli möjligt för drönare att genomföra ett anfall mot en stad eller känsliga anläggningar. Frågan är hur vi snabbt ska kunna agera om 200 drönare går till anfall mot en stad och attackerar olika mål som kraftverk, bensinmackar, kollektivtrafik och civila? Drönare finns i olika storlekar, från nano till mindre flygplan och flygplan i jättestorlek som Global Hawk i USA. Sverige har i dagsläget inga stridsdrönare men det är viktigt att analysera vilka konsekvenser drönare kan få vid en eventuell konflikt.

Ny teknik förändrar förutsättningarna i modern krigföring och kan leda till färre individer på slagfälten och ökade möjligheter till kunskap om motståndaren. Men försvarsmakter världen över måste också hänga med i utvecklingen och hitta metoder att skydda sig mot sådant som drönarattacker och dataintrång. Foto: Istock

När det gäller nästa generations stridsvapen finns det flera faktorer som kommer att ha stor effekt på framtidens slagfält. Den första är moderna kroppsskydd som kan stoppa dagens 7.62 x 39 millimeter ryska kula som vi har sett i Afghanistan. Den andra är den gamla Nato-kulan 5.56 x 45 millimeter som kämpar mot modern krigföring, vilket vi också har sett i Afghanistan men även i Irak. Sammantaget kommer balansen mellan defensiv (kroppsskydd) och offensiva tekniker (gamla kulor) att ge en bromseffekt på slagfältet. Det kommer att bli väldigt svårt för en ung officer att hantera detta utan nya idéer och teknologi.

I USA utvecklas en ny typ av ammunition. Det är en 6.8 x 51 millimeters kula med bättre räckvidd och effekt än 5.56 millimeters kulor. De provar tre olika typer av kulor, vilket inkluderar cased telescoped-ammunition som har potential att förändra vår förståelse av moderna militära vapenteknologier. Cased telescoped-ammunition förändrar förhållanden mellan kulor och gevär. Traditionellt ligger kulornas kraft inom kultekniken. Med cased telescoped-ammunition finns kulornas kraft inom gevärtekniken. Det betyder att en kula kan ha mer kraft och effekt. Med nästa generations teleskopteknologi, som använder en typ av brandkontrollsystem för räckvidd och mål, har USA stora fördelar över en fiende med konventionella vapentekniker. I modern tid har Sverige alltid varit i framkant av vapenteknik. Från Bofors 40 millimeters kanon som var det mest välkända och pålitliga sjövapnet under andra världskriget (även väldigt viktigt för Storbritannien under Falklandskriget 1982) till den legendariska bandkanonen och det innovativa Archer 155 millimeters artillerisystem som vi har i dag. Nu är det dags för Sverige att tänka på nästa generations vapensystem.

Liknande läsning:

» En armé, flotta eller ett flygvapen som inte inser denna nya verklighet kommer att få en taktisk och strategisk chock i nästa krig. «

Nuvarande vapensystem som AK 5C (FN FNC) bygger på teknik från 1970-talet. Det är redan 13 år sedan den modernisades mellan 2004 och 2009. Borde Sverige utveckla en egen generation nya stridsvapen? Eller bör vi köpa in oss på USA:s utvecklingsprogram eller/och samordna våra insatser med partners som Finland och kanske Norge? USA tittar på tre olika typer av nästa generations eldhandvapensystem (både gevär och kulspruta) från Sig Sauer, Textron Systems och General Dynamics. Alla dessa system är mogna och pålitliga med innovativa kulor. Cased telescoped-kulor har till exempel 35 procent lägre vikt än mässingskulor tack vare polymerlösningar. De har också mycket mer kraft än traditionell ammunition.

Trenderna i dagens krigföring pekar mot att en ny stridsmiljö håller på att utvecklas snabbt. En armé, flotta eller ett flygvapen som inte inser denna nya verklighet kommer att få en taktisk och strategisk chock i nästa krig. Samtidigt erbjuder de nya teknikerna ytterligare möjligheter att förbättra den offensiva-defensiva balansen mellan krigsförbanden.

Det finns också en chans att utnyttja de okända möjligheterna till integrerad krigföring (med AI, drönare och nästa generations stridsvapen) som går utöver gränserna för gemensamma operationer till så kallade multi-domain operationer. Multi-domain operationer är ett nytt begrepp som kommer från USA. Det tar gemensamma operationer till ett annat steg eftersom det inkluderar andra områden som cyber, rymd och teknik som går över gränserna mellan mark, sjö och luft: däribland AI och drönare. Men det viktigaste för den svenska försvarsmakten är att påbörja diskussionen om vad den nya stridsmiljön kan få för konsekvenser för svensk del.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Framtidens slagfält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Kampen om Östersjön – Sveriges nya verklighet i Nato

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén

2026-06-24

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibieförbanden ges uppgifter att bedriva operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid förändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än bemannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten