Senast publicerat
Senast publicerat:

»Det pratas för lite om döden i Försvarsmakten«

Trots att den militära professionens huvud­uppgift ytterst är väpnad strid talas det för lite om döden i Försvarsmakten. Det menar major David Bergman, doktor i psykologi. Nu kommer han ut med en bok om konsten att döda.

Anna-Maria Stawreberg
Margareta Bloom Sandebäck

Förmodligen förvånades omgivningen där hemma i Kalix av David Bergmans yrkesval. Den unge David hade planer på att läsa till psykolog, men värnplikten kom emellan och satte allt på ända. 

– Både min far och min farfar hade vapenvägrat av religiösa skäl. Så nog väckte mitt yrkesval en viss uppmärksamhet, konstaterar David. 

Liknande läsning:

Vi sitter i nedsuttna och bekväma fåtöljer i officersmässen på Försvarshögskolan. Väggarna pryds av pampiga oljemålningar i guldramar. David Bergman forskar kring soldaters upplevelser under extrem stress och har precis släppt Stridens psykologi – konsten att döda och att överleva. Det är hans första fackbok och en bok som han har jobbat länge med. 

– Det finns jättemycket skrivet om krig, men då handlar det ofta bara om personliga berättelser. Det finns ytterst få böcker som hjälper soldater som verkat i extrema situationer att gå vidare. Och det fanns inte heller någon bok som på djupet beskriver de utmanande situationer soldater ofta verkar i. 

 Det var under värnplikten i Boden som David insåg att Försvarsmakten var något som lockade honom och han bestämde sig för att bli reservofficer. 

– Problemet var att just då gick det ingen reservofficersutbildning. I stället föreslog mitt befäl att jag skulle söka till officersutbildningen, säger David. 

Han sökte, blev antagen och flyttade de 65 milen från Kalix till officersutbildningen i sin nya hemstad Östersund. Det var också här som han började ta sina första trevande steg mot vad han kallar en ”akademiskt förankrad officersutbildning”. Under officersutbildningen började han läsa sin första psykologikurs på högskolan. 

– Jag såg att psykologi A gick som kvällskurs på Mitthögskolan på helfart, anmälde mig och märkte att det var superintressant. 

Det finns jättemycket skrivet om krig, men då handlar det bara om personliga berättelser.

När den första terminens psykologistudier var avklarad fortsatte han att läsa av bara farten, och det blev både psykologi B och C. Studierna resulterade så småningom också i doktorandstudier i samma ämne, vilket innebär att David Bergman alltså inte bara är officer, han är även doktor i psykologi och disputerad vid Stockholms universitet.

– Det var så pass intressant att jag definitivt skulle ha läst de kurserna även på min fritid. Jag har ju faktiskt doktorerat på det mest spännande ämnet i världen. 

Läslusten har följt med David genom livet, och även efter det att han blev färdig officer 2001, har han dubbelläst. Förutom psykologin har det blivit litteraturvetenskap och en kurs i kreativt skrivande vid Umeå universitet.

– Jag hade med mig ett första utkast till det som så småningom skulle komma att bli min första skönlitterära bok, 36 timmar, men språket var långt ifrån färdigt, säger David. 

Sedan dess har det blivit ytterligare två skönlitterära böcker, 6 dagaroch Kodnamn Aurora. 

David har alltid älskat att både skriva och läsa, och återkommer med jämna mellanrum under vårt samtal till sin kärlek till böcker i allmänhet och skönlitteratur i synnerhet. Han konstaterar att skönlitteratur hjälper en människa att förstå omvärlden, och berättar att det hemma i Enköping är ganska trångt i bokhyllorna. 

– Jag har skrivit sedan jag var tonåring. I högstadiet vann jag ett pris i en novelltävling och insåg hur roligt det var att skriva.

David åkte till Bosnien 2005–2006 och passade på att skriva sin magisteruppsats i psykologi samtidigt som han tjänstgjorde där.

2006 fick David, tillsammans med en grupp andra, i uppdrag att starta Psyopsförbandet i Enköping med experter både inom kommunikation, psykologi, sociologi och antropologi och marknadsföring. 

– Det var ett helt nytt område för Försvarsmakten, och jag kom till ett tomt kontor med en trasig telefon och med ett uppdrag att bygga upp ett helt nytt förband, säger David. 

Under den här perioden blev han också chef för den första svenska psyopsgruppen i Afghanistan. Det var också här som tankarna kring att det behövdes en bok om stridspsykologi föddes. 

– När jag kom tillbaka efter Afghanistan märkte jag att det fanns behov av att prata om det vi lämnat, bland annat i form av döda och skadade människor, säger han och fortsätter:

– Det var svårt att förklara även för vissa kollegor hemma i Enköping om vad våra förband mötte. Många hade nog en nostalgisk bild av den svenske fredsbevararen som står i basker blå, lugnt lutad mot en palm i solnedgång och bringar fred och samförstånd med sin blotta närvaro och moraliskt överlägsna värderingar.

FAKTA

David Bergman
Ålder: 43 år.
Bor: I Enköping.
Familj: Ensamstående pappa till två barn, 8 och 10 år. 
Gör: Officer och doktor i psykologi. Verksam vid Försvarshögskolan. 
Fritid: Hoppar fallskärm på sportnivå, läser massor och skriver böcker. Studerar ofta vid sidan av jobbet.

Efter tiden i Afghanistan fortsatte David att fundera på vad det faktiskt innebär att döda. Det är också till Afghanistan och till en direkt stridssituation som David tar läsaren i inledningen av ”Stridens psykologi”. I boken konstaterar han att det visserligen är sant att vi har en inneboende barriär mot att ta liv, men också att den enkla handlingen som det innebär att avfyra sitt vapen mot en fiende ger en känsla av kontroll. 

– Jag får ofta frågan om huruvida alla kan döda. Det enkla svaret är ja. Alla kan döda. Konsten är att göra det på rätt sätt, utan att det får livslånga konsekvenser. 

Han tycker att det talas alldeles för lite om döden i Försvarsmakten. 

– Att döda är en del av en soldats yttersta uppdrag. Så är det bara. Men det pratar vi inte om. Och jag är inte bara övertygad om att svenska soldater i utlandstjänst har dödat, jag vet att så är fallet. 

Han tar Försvarsmaktens tidigare rekryteringskampanjer som exempel. Kampanjer med ett gott syfte med fokus på att vara en attraktiv arbetsgivare, men där man inte låtsas om den del av uppdraget som har med den militära professionens kärna att göra – att utöva väpnat våld. 

– De tydligaste exemplen på de här kampanjerna såg vi mellan 2015 och 2020 när man inte ens visade vapen på bild, säger han och fortsätter:

– Men faktum är att alla kan döda. Och om du är förberedd på det, om du har lärt dig vad det innebär att döda under din utbildning, då påverkas du relativt lite av det. 

Stridens psykologi – Konsten att döda och överleva (Studentlitteratur)

Han konstaterar att Försvarsmakten anställda behöver prata om detta och förberedas på vad det innebär. 

– Men om till och med ledande försvarspolitiker tar avstånd från det faktum att svenska soldater har dödat under sin utlandstjänstgöring då blir det problem. Det hände bland annat 2014 när vänsterpartisten Torbjörn Björlund kallade upp ÖB till försvarsutskottet efter att Dagens Nyheter publicerat uppgifter om att svenska soldater dödat milismän under strider i Afghanistan, säger David. 

Kunskap och förståelse för vad militär personal gör i väpnade konflikter, och vad dessa soldater tvingas göra, är viktigt:

– När en veteran kommer hem från utlandstjänstgöring och har med sig traumatiska upplevelser, då behöver han eller hon mötas av förståelse. Inte av fördömande.  

Jag får ofta frågan om huruvida alla kan döda. Det enkla svaret är ja.

Att inte prata om död och dödande får konsekvenser, menar David. Han konstaterar att det pratas på ett abstrakt sätt om döden och att döda i Försvarsmakten, trots att det är en central del av det militära yrket. Inom myndigheten används i stället ofta ett sanerande språk för att ta bort laddningen. Fienden nedkämpas, inte dödas. En soldat skjuter inte en annan människa, utan ett objekt. Och det i sig behöver inte vara fel. Men David tror att det leder till en byråkratisering och ett avstånd. Han efterlyser därför ett samtal kring döden. För företeelser som man inte pratar om riskerar att bli luddiga gråzoner. I en gråzon kan också tankar kring etik och moral försvinna. Det är i dessa gråzoner som soldater går över gränsen och begår krigsbrott. 

– Vi måste helt enkelt bli mer förberedda på att döda. När jag fick förmånen att tillsammans med Magna Robertsson (universitetslektor i ledarskap och ledning vid Försvarshögskolan, reds anm) vara redaktör för boken Vägar till militär etik fick jag skriva ett kapitel om just detta. 

Han berättar att det finns några faktorer som gör att risken för att gå över gränsen minskar. Ett tydligt och bra ledarskap är en förutsättning, precis som selektion och utbildning. 

– Gruppsammanhållningen och kamratstödet spelar stor roll, en av soldatens största rädslor är social uteslutning, och det gäller även under strid. Men också tid för återhämtning är viktigt, stridsutmattning gör att omdömet sviktar. Sedan spelar naturligtvis kontexten stor roll. Står du där i en skog långt hemifrån och får ordern, vad har du då för konkreta alternativ?

Han har länge efterlyst systematiska samtal och realistiska övningar om döden under militärutbildningen. Allt för att soldater ska förberedas, och förutom att lära sig döda, också kunna hantera det faktum att de dödat i tjänsten. 

– Det handlar om allt från att göra bårhusbesök till att göra våra övningar så realistiska som möjligt med sminkade skademarkörer och liknande, säger David Bergman. 

David skrev blogginlägg om ämnet hos Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Blogginläggen utvecklades till akademiska artiklar och han märkte att inläggen och artiklarna väckte stor uppmärksamhet på sociala medier. Snart satt han där med stommen till en bok. 

– Jag ville skriva en bok som var ett mellanting mellan vetenskapliga tegelstenar och mer lättlästa inlägg.  

Stridens psykologi – konsten att döda och överleva har nyss lämnat tryckeriet när vi ses. David är lättad över mottagandet som boken fått, och berättar att han är positivt överraskad över hur många utanför organisationen som visat intresse för ämnet. 

– Det är tydligt att omvärldsläget gjort att många funderar både runt onda handlingar och krigsbrott. Putin är tyvärr den bäste marknadsföraren jag kunnat få. 

Inriktningen framåt är att boken ska användas som kurslitteratur i officersutbildningarna. 

– Vi har använt en förhandsutgåva  till Officersprogrammets ledarskapskurs under våren och planen är att använda den slutliga versionen. Sedan hoppas jag självklart att den ska kunna erbjuda fördjupning för vem som helst bland olika grupper av yrkesfolk som på ett eller annat sätt berörs av ämnet.

David har länge dubbelläst vid sidan om tjänsterna på Försvarshögskolan och Ledningsstaben på Högkvarteret. Men för närvarande varken studerar han eller skriver på någon bok. 

– Det känns tomt. Just nu sneglar jag på en etnografisk forskningskurs.  

Å andra sidan har han att göra. Han är ensamstående pappa till två barn. Den fritid han har ägnar han, förutom läsning, åt sin stora hobby fallskärmshoppning. Förra året vann han SM-silver i fallskärsmhoppning.  

– Jag blir en bättre människa när jag får hoppa. Så är det bara. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Att bygga rymdförmåga handlar om att arbeta multidomänt med fokus på land, hav, luft och cybermiljö. Uppbyggnadstakten har skyndats på och präglas av den snabba teknikutvecklingens möjligheter och nya hot. Det säger Försvarsmaktens rymdchef flottiljamiral Anders Sundeman.

Maria Widehed
Anders Sundeman tillträdde som Försvarsmaktens nya rymdchef i september 2025.

Foto: Försvarsmakten

Du tillträdde som Försvarsmaktens rymdchef i september 2025 och X exploderade när det tillkännagavs att du blivit flygvapnets första amiral. En marin grad på en flygvapenbefattning, kan man göra så?

– Ja, det är häftigt. Och i grunden är jag sjöofficer, så både att det heter rymdskepp och rymdamiral är ju egentligen väldigt passande.

För Försvarsmaktens första rymdchef, Ella Carlsson, väcktes passionen för rymden när hon som barn såg Star Wars. Hur har det varit för dig?

– Helt annorlunda. Min karriärväg inom Försvarsmakten har varit klassisk – från olika befattningar på ytstridsfartyg inom marinen till Högkvarteret där jag har arbetat med säkerhetspolitik, internationella frågor och Försvarsmaktens IT- organisation och ledningssystem. Mitt senaste jobb var som ställföreträdande ledningssystemchef i Försvarsmakten, så jag har jobbat mycket med IT och cyberområdet.

– Jag har flera kollegor här på rymdavdelningen som är väldigt nischade och kan allt om olika science fiction-serier, men min relation till rymden var nog mer som för de flesta: jag har tyckt att det är något fascinerande och kittlande med rymdens oändlighet. Att ha det som jobb innebär däremot för mig ett konkret arbete för att skapa en förmåga som Försvarsmakten behöver.

Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt.

Varför är rymddomänen viktig?

– En del handlar om att rymddomänen är avgörande för en mängd samhällstjänster. När jag tog bilen upp här till jobbet i morse så knappade jag in min arbetsplats för att se vad som händer i trafiken. Navigering, som det handlar om i det här fallet, är en rymdtjänst.

– I Försvarsmakten kan vi också använda rymden för att navigera och skicka stora mängder data. Men framför allt behöver vi en god lägesuppfattning och realtidsövervakning samt underrättelser i vårt operationsområde, och det området har blivit större inte minst i och med vårt Natomedlemskap. Försvarsmakten använder också rymdförmåga till långräckviddiga vapensystem för att förse dem med måldata, då är sensorer placerade i rymden en väldig tillgång. Våra vapensystem har allt längre räckvidd, precis som motståndarens har, så vi behöver se allt längre.

Men rymddomänen handlar om mer än satelliter?

– Ja, vi pratar ibland om ett rymdsegment, ett länksegment och ett marksegment. Satelliter är en del av rymdsegmentet. Vi behöver också stationer på marken och transmission däremellan. Alla delar är lika viktiga.

Vad arbetar ni med på rymdavdelningen?

– Vårt huvudfokus ligger på inköpet av egna spanings- och övervakningssatelliter som tidigarelagts. Exakta datum är inte klara än, men redan under året så kommer de första att sändas upp. Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt. Med det kommer massor av frågor: hur ser en organisation som hanterar det här ut? Var är den placerad? Hur jobbar den här delen kopplat till alla andra delar i Försvarsmakten?

Och så lägger ni mycket tid på att upprätthålla en gemensam rymdlägesbild. Varför då?

– Att Försvarsmakten upprätthåller en gemensam rymdlägesbild är kritiskt av flera skäl. Både Försvarsmakten och samhället i stort är väldigt beroende av de satelliter som finns i omloppsbana, och om dessa satelliter skulle angripas skulle det kunna innebära stora konsekvenser. Utöver detta är en rymdlägesbild särskilt viktig nu när Försvarsmakten får egna satelliter i omloppsbana, då dessa kan utgöra mål för en motståndare både under en regelrätt konflikt och för hybridkrigföring. Tack vare rymdlägesbilden kan vi ha kontroll på allt som rör sig i närheten av både våra egna och våra allierades satelliter, men även ha kontroll på en motståndares satelliter. Det sistnämnda är något som även är viktigt för de andra domänerna och stridskrafterna att ta del av, då det till exempel kan röra sig om att de inte vill göra vissa saker ute i det öppna om de vet att en viss spaningssatellit passerar över dem just då.

Hur ser hotbilden ut vad gäller kritisk rymdinfrastruktur? Vad krävs för att försvara den?

– Det handlar både om cyberattacker, elektronisk krigföring som riktas mot länkar och signaler samt om rent fysisk påverkan. Det finns tydliga hot mot alla våra delar, och alla måste kunna försvaras. Hotet mot markstationer handlar om klassisk bekämpning i markdomänen, medan det i rymden är en annan dynamik. Vi försöker göra våra delar så robusta som möjligt, men en del av skyddet handlar också om kvantitet – att inte bara ha en utan ett antal. Där handlar mycket om att lägga ett rymdpussel tillsammans med våra allierade.

– Det som färgar domänen generellt är den enormt snabba tekniska utvecklingen. Dels för att det kommer nya, mycket bättre, produkter hela tiden. Men också för att de blir billigare. Investering i egna rymdresurser har blivit möjligt på ett helt annat sätt och skapar en ny hotbild. Historiskt har rymdarenan bara varit något för stormakterna, så den här förskjutningen är väldigt tydlig.

Men Sverige har idag inga satelliter för offensiv krigföring?

– Nej, jag får frågor om det vi kanske kan kalla ”rymdkriget” och själva konflikten i rymddomänen. Det finns länder som redan idag har satelliter i omloppsbana med olika offensiva förmågor. Vi tittar på hur området utvecklas och vad som kan krävas, men det är inte en förmåga vi håller på att producera nu.

Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år.

För tre år sedan blev rymd en egen avdelning inom flygvapnet. Vilka kompetenser finns hos er idag?

– Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år. Vi lägger rälsen samtidigt som vi kör framåt och på gott och ont har vi inget arv att förhålla oss till. Kompetensmässigt är det viktigt att vi har en blandning. Jag har dels anställda som har doktorerat i olika nischer av rymd, som inom rymdplasma, de har ofta civil rymdbakgrund. Jag har också några andra civila kompetenser, sedan har jag officerare och specialistofficerare. Jag behöver dem som är djupt kunniga inom rymden, men jag behöver också dem som kommer med kunskap om Försvarsmakten, likt mig själv. Jag kämpar fortfarande med att komma ihåg ordningsföljden på planeterna i vårt solsystem, å andra sidan kan jag dra nytta av mitt arbete med IT och cyber, där jag har med mig erfarenheter från att jobba inom områden med väldigt snabb utveckling

Vilken roll spelar rymddomänen för områden som Arktis, Östersjön och Natos nordöstra flank?

– Arktis illustrerar verkligen en av styrkorna med just rymdbaserade sensorer när det gäller spaning och övervakning. Det är ju väldigt svårt att övervaka för det är geografiskt väldigt stort, kallt och glesbefolkat. Men i rymden roterar de flesta spaningssatelliterna runt jorden i vad som brukar kallas polär bana – en bana via Nordpolen och Sydpolen – vilket betyder att det är jättegynnsamt att just nyttja rymdbaserade sensorer för att spana och övervaka ett område som Arktis. I en global kontext så är det ju också därför Sveriges positionering är viktig vad gäller placering av markstationer nära polerna.

– Vi är en viktig del i Natos kollektiva förmåga vad gäller dessa områden. Rymddomänen är viktig för att ha full förmågebredd med allt från att kunna bedriva markoperationer, sjöoperationer och luftoperationer. Det är också så att på marken har vi våra grannländer, geografin är fast. Men i rymden är alla grannar med alla, där är allianser viktiga.

Arbetet med att Försvarsmaktens rymdförmåga ska vara fullt etablerad snabbas på. Vad har vi att vänta framöver?

– Rymd kommer att bli en naturlig del av all verksamhet, men vi kommer inte inom ett par år att se rymd som en egen försvarsgren. Däremot kommer de som jobbar med rymd att vara spridda på ett annat sätt och det kommer att finnas soldatpositioner i den här strukturen.

– Den tekniska utvecklingen går väldigt fort. Med artificiell intelligens kan satelliten exempelvis bli så smart att den kan välja ut ett fåtal bilder när den kommunicerar med en markstation – här är datamängd och tid viktiga faktorer. Sverige har en innovativ industri och här är det verkligen viktigt att tillgodogöra sig utveckling som inte primärt hade identifierat sig som militär. Framför oss har vi också svensk möjlighet att sända upp raketer med satelliter, det står beskrivet i rymdstrategin och är ett område där Försvarsmakten är med till del. Det är SSC Space som driver arbetet och vi kravställer Försvarsmaktens behov.

Berätta något som få vet om rymddomänen.

– Rymden är oändlig, men när vi talar om den så är den ändå mycket närmare än man kanske tror. En av mina duktiga rymdexperter sa till mig en gång att om vi tänker att vi krymper jorden till en fotboll så befinner sig merparten av de satelliter som cirkulerar runt jorden bara en centimeter ifrån fotbollen.

 

Fakta

Tidigarelagd uppbyggnad av Försvarsmaktens rymdverksamhet

Under 2026 kommer svenska satelliter att stärka Sveriges förmåga i rymddomänen. Den 12 januari meddelade regeringen att de satsar 1,3 miljarder kronor på utökad rymdförmåga. Satsningen omfattar bland annat anskaffning av flera satelliter för spaning och övervakning.

Anskaffningen innebär att ytterligare 1,3 miljarder kronor tillförs den rymdmiljard som beslutades av regeringen 2024.

Försvarsmakten hade tidigare som mål att ha egna operativa satelliter 2030. Men redan i år kommer nu alltså de första av ett tiotal svenska satelliter att levereras till myndigheten och leverans väntas pågå fram till 2028.

Ur arkivet: