Senast publicerat
Senast publicerat:

”Ge makten till krigsförbanden – innan det är för sent”

Sveriges försvar rustas upp – men organisationen hänger inte med. När byråkrati och centralstyrning bromsar operativ effekt krävs mer än pengar: makt och mandat måste flyttas närmare krigsförbanden, annars riskerar omställningen att ske först när det är för sent, skriver Daniel Eklund från Marinstaben och David Forslund från Operationsledningen.

Daniel Eklund (Marinstaben) och David Forslund (Operationsledningen)

Foto: Bezav Mahmod / Försvarsmakten

Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Debatten om upprustningen av det svenska försvaret blir allt mer intensiv. Samtidigt växer en allt tydligare insikt fram: det går för långsamt och räcker inte ensidigt med mer pengar och fler system. För att stärka Sveriges försvarsförmåga krävs en grundläggande förändring av hur organisationen arbetar. Dagens metoder och principer för utveckling håller inte längre jämna steg med den säkerhetspolitiska verkligheten.

Behovet av förändring är akut. I ett säkerhetspolitiskt läge som ofta beskrivs som det allvarligaste sedan andra världskriget måste Försvarsmaktens personal kunna ägna sin tid åt sådant som direkt stärker krigföringsförmågan – inte åt administrativ exercis. Gör vi det inte nu så kommer vi tvingas göra det under motståndarens bekämpning. Behovet är inte konstant det är exponentiellt. Trots uttalad bred enighet går förändringen långsamt. När ÖB i Sälen konstaterade att omställningen går för trögt och att motståndet finns hos individer som prioriterar föråldrade metoder framför faktiska resultat, pekade han samtidigt på ett djupare problem: en byråkratisk kultur som fortfarande bromsar nytänkande genom organisationens inre linjer.

Problemet är dock inte unikt för Sverige. Även internationellt pågår en liknande diskussion. I USA skapade man DIU, den brittiske marinchefen har varit tydlig med att kraftigt minska byråkratin inom flottan. Arbetet där har inte bara ökat effektiviteten utan också frigjort omkring 200 000 arbetstimmar – tid som i stället kan användas till produktion och operativ förmåga. Ukraina står sannolikt i en klass för sig, drivna av behovet.

I Sverige återkommer ÖB ofta till devisen ”allt och alla för krigsförbanden”. Frågan är dock vad denna formulering egentligen betyder i praktiken. Tolkningen tycks variera inom organisationen. Det riskerar att göra budskapet otydligt. Om ambitionen ska få verklig effekt måste den operationaliseras; mandat och inflytande behöver i större utsträckning flyttas mot de delar av organisationen som ska bedriva väpnad strid. Det är här man känner till, och upplever, de militära problemen. Det ska tydligt framhållas att detta inte bara omfattar första linjen utan också de förband som leder dem. Striden bedrivs på alla nivåer i Försvarsmakten men inte över allt.

I ett säkerhetspolitiskt läge som ofta beskrivs som det allvarligaste sedan andra världskriget måste Försvarsmaktens personal kunna ägna sin tid åt sådant som direkt stärker krigföringsförmågan – inte åt administrativ exercis.

Organisationsforskningen erbjuder här ett användbart perspektiv. Enligt klassiska resonemang inom organisationsforskningen, inte minst formulerade av Michael Porter i boken Competitive Advantage, består större organisationer av två huvuddelar: kärnverksamhet och stödverksamhet. Kärnverksamheten omfattar de aktiviteter som direkt bidrar till organisationens uppdrag. Stödverksamheten möjliggör detta arbete, men uppfyller inte uppdraget i sig. Båda är avgörande för framgång.

En liknande uppdelning inom Försvarsmakten skulle kunna tydliggöra verksamheten betydligt mer än dagens breda formulering ”allt och alla för krigsförbanden”. Fokus bör därför riktas mot en tydligare distinktion mellan verkansförband och stödjande förband eller funktioner.

Kritiker invänder ibland att en sådan modell riskerar att undervärdera administrativa funktioner. Invändningen är relevant men förändrar inte grundfrågan. Administrationen är vital men den har inget egenvärde i vacuum. Den finns där för att möjliggöra verkansförbandens effekt över tid. Försvarsmaktens kärnuppgift är att försvara Sverige och allierade mot väpnat angrepp. Därför måste organisationen också tydligt definiera vilka delar som direkt bidrar till denna uppgift och vilka som stödjer den.

Liknande läsning:

Ett talande exempel på dagens problematik är P 7:s försök att köpa in surfplattor som tillfällig ersättning för kommande ledningssystem. Processen kostade ständig bevakning och stridsledning på chefsnivå och varade sex i månader, för produkter som i praktiken kan köpas över disk i vilken elektronikbutik som helst. Samtidigt utgör brigaden vid P7 och den bataljon som bidrar till Forward Land Forces i Lettland en direkt del av Sveriges och allierades försvar mot väpnat angrepp. Det är svårt att tolka deras verksamhet som något annat än kärnverksamhet. Inköp är däremot en stödprocess.

När en sådan stödprocess kan bromsa kärnverksamheten blottläggs ett strukturellt problem: ekonomisk kommandostyrning och administrativ kontroll har sannolikt varit viktigare än operativ effekt. Samma typ av byråkratiska hinder återfinns dessutom inom flera andra stödverksamheter. Möjligheten att ge uppgifter och utkräva resultat sker i linjen – mellan chef och underställda chefer. När de underställda cheferna inte har handlingsfrihet, för att beslutet ligger i en stödfunktion, blir ansvarsutkrävandet inte lika tydligt.

Samtidigt är uppdelningen åter igen inte så enkel som att militär verksamhet utgör kärnan och civila funktioner stödet. Militära logistikförband har exempelvis till uppgift att försörja stridande förband och är därmed avgörande för operativ effekt. Poängen är därför inte att utforma ett A- och ett B-lag – snarare tvärtom. Genom att tydliggöra hur varje funktion bidrar till helheten stärks förståelsen för det gemensamma målet.

En sportmetafor kan illustrera detta. En förening består av flera lag; varje lag består av spelare, tränare, ledare och stödfunktioner. Under matchen är det dock bara spelarna och ledarna som kan vara på planen. Det fråntar inte att materialförvaltare och fysioterapeuter är helt avgörande för lagets framgång – men de ska inte kunna stoppa spelet genom ett veto från omklädningsrummet eller läktaren. I dag finns dock tecken på att just detta ibland sker i Försvarsmakten.

Erfarenheterna från Ukraina visar samtidigt hur avgörande organisatorisk anpassningsförmåga är i modern krigföring. Ukrainska företrädare återkommer ofta till att deras motståndskraft mot Ryssland i hög grad har byggt på snabb anpassning utifrån frontförbandens erfarenheter. Nyckeln är decentralisering. En centralstyrd byråkrati saknar helt enkelt tempo för att i tid identifiera och lösa alla problem på dagens stridsfält.

I militär terminologi är principen känd som uppdragstaktik. I stridstjänsten är det självklart att många problem måste lösas decentraliserat baserat på övergripande styrningar. Den insikten behöver nu tillämpas bredare – även på materielförsörjning, organisationsutveckling och taktisk innovation. Detta utesluter inte att kommandostyrning med tydliga direktiv kan användas. Exempelvis för att tillse att vissa standarder följs så att materiel är kompatibel mellan försvarsgrenar då så krävs eller att sambandslösningar följer Natos standarder.

Ett vanligt motargument är att utvecklingsuppgifter skulle ta fokus från verkansförbandens huvuduppgift: att öva och vara redo för strid. Men det bygger på en missuppfattning och vår traditionella metod. Verkansförbandens roll är inte att själva genomföra hela utvecklingsprocessen, inte heller att navigera genom interna grumliga processer och NEJ-sägare. Verkansförbandens uppgift är att identifiera militära problem, bidra med sin operativa expertis och tillhandahålla plattformar för test och utveckling när så krävs. Själva utvecklingsarbetet ska i stor utsträckning utföras tillsammans med de stödjande funktionerna inklusive akademin och försvarsindustrin inom ramen för triple helix.

I en produktionsstyrd modell bör ett ensidigt avslag från en stödfunktion i praktiken vara omöjligt.

Om vi återvänder till exemplet med surfplattorna illustrerar hur systemet i dag fungerar och hur det skulle kunna fungera. I en produktionsstyrd modell bör ett ensidigt avslag från en stödfunktion i praktiken vara omöjligt. Stödfunktionernas uppgift är i stället att korrigera beställningar, bidra med sin expertis och föreslå alternativ. Om en beställning ändå måste avslås bör beslutet fattas inom verkanshierarkin, av överordnade chefer.

Ett sådant system skulle möjliggöra både lärande och ansvarstagande. Stödfunktionerna skulle fortsatt bidra med specialistkompetens, men utan att blockera operativa behov. Samtidigt skulle ansvar och prioriteringar tydligare hamna där de hör hemma: i den operativa linjen.

Decentralisering innebär också att beslutsmandat måste flyttas längre ned i organisationen. För en centralstyrd byråkrati finns många invändningar mot detta: risk för bristande samordning, olika tekniska lösningar eller ökade kostnader. Men i en organisation vars kärnuppgift är att hantera krig måste handlingskraft väga tyngre än administrativ perfektion.

Just här finns också en möjlighet att ge ledarskapet verklig innebörd. Ansvar måste inte bara kunna delegeras – det måste också kunna utkrävas. Att agera innebär alltid risker, men i militär verksamhet är passivitet ofta ett större hot än misstag.

Sveriges försvar står inför en historisk upprustning. Om den ska ge verklig effekt krävs mer än bara ytterligare resurser. Det krävs en organisation där verkansförbandens behov styr utvecklingen och där stödstrukturerna finns till för att möjliggöra, inte begränsa, deras arbete.

Det är symptomatisk att även skolor och centra vill vara krigsförband idag. Dessa utmärkta stödfunktioner behöver givetvis en stark koppling mot verksamheten på stridsfältet – men de utgör en tydlig stödfunktion. Tränaren vill vara lagkapten, forward och även göra medicinska bedömningar på spelarnas skador.

Det vi föreslår är ingen organisationsförändring. Det är något mycket svårare: en mental förändring. Den börjar med tydligt definierade roller och en linjeväg mellan chef och underställd, där mandat och ansvar är tydliga.

Misslyckas vi kommer resultatet inte bara mätas i förlorade resurser utan också i förlorade liv. De som tvivlar bör fråga våra ukrainska vänner om vägledning.

Denna debattartikel har tidigare publicerats på Militär debatt.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmakten låter FOI utvärdera Noaks roll och framtida form. Samtidigt var oklarheter om ansvar och innehåll nära att stoppa årets försvarsmaktsgemensamma konferens. Nu genomförs den ändå – efter nya samtal mellan Försvarsstaben, Ledningsregementet och nätverket för kvinnor i Försvarsmakten.

    Maria Widehed
    Jämställdhet

    Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten

    Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, har fått i uppdrag av Försvarsmakten att utvärdera Nätverk officer/anställd kvinna, Noak. I beslutet, som Officerstidningen har tagit del av, beskrivs Noaks status inom myndigheten som oklar. Försvarsmakten skriver att nätverket ”saknar förankring i arbetsordningen och uppdrags-/kommandokedjan”.

    Central nivå uppges sakna en lägesbild av nätverkets organisation, styrning, prioriteringar och verksamhet. FOI ska bland annat undersöka mandat, roller och beslutsvägar samt vilket stöd nätverken får lokalt genom finansiering och arbetstid.

    Utvärderingen ska också undersöka vilka konkreta effekter Noak har haft på Försvarsmaktens verksamhet samt om det finns belägg för att nätverket har påverkat kvalitet, effektivitet eller samordning. I bakgrunden till beslutet hänvisar Försvarsmakten bland annat till inträdet i Nato.

    Beslutet om att utreda Noak fattades den 2 juni i år av personaldirektör Kim-Lena Ekvall Svedenblad. Sex dagar senare gav Försvarsstabens cyberenhet, FST cyber, uppgiften att genomföra Försvarsmaktens Noak-konferens den 3 till 4 december till Ledningsregementet, LedR.

    Det är ovanligt med en konferens där alla personalkategorier får möjlighet att delta och göra sig hörda.

    Konferensen genomfördes tidigare årligen av Högkvarteret, men upphörde under pandemin. När central nivå inte återupptog den frågade Noak vid LedR 2025 om förbandet kunde arrangera en konferens för hela Försvarsmakten. Den genomfördes i Enköping i december förra året med omkring 430 deltagare.

    Bland deltagarna fanns överbefälhavare Michael Claesson och försvarsmaktsförvaltare Rickard Wilhelmsson. På Instagram beskrev ÖB efteråt Noak som ett viktigt forum för dialog, kunskapsdelning och råd till chefer i linjen – som ”sanden mellan stenarna”.

    – Vi fick mycket positiv återkoppling. Det är ovanligt med en konferens där alla personalkategorier får möjlighet att delta och göra sig hörda. Ofta riktar sig konferenser till chefer eller personer i vissa befattningar, säger fanjunkare Louise Rosdahl, ordförande för Noak vid LedR.

    Enligt henne fördes efter årsskiftet sedan diskussioner om vem som skulle ansvara för höstens konferens. Louise Rosdahl uppfattade att Försvarsstaben inte ville ta ett övergripande ansvar och beskedet blev att LedR återigen fick genomföra konferensen, med stöd från förbandschefen.

    I uppgiften till LedR inför årets konferens står att den ska bidra till att behålla kvinnor i Försvarsmakten, utveckla kultur och ledarskap samt öka förståelsen för hur normer och beteenden påverkar arbetsmiljö och chefskap. Konferensen ska kunna samla upp till 500 deltagare. Senast den 31 augusti skulle LedR lämna en skriftlig genomförandeplan till FST cyber.

    Enligt Louise Rosdahl var planeringen i stort sett färdig i augusti. Inbjudan skulle skickas ut av stridskraften, eftersom det skulle ge konferensen större legitimitet i organisationen.

    Det handlar om allmänt otydlig kommunikation från Försvarsstaben.

    Men strax före utskicket fick LedR besked om att processen pausats för fortsatt beredning på högre nivå. Enligt Louise Rosdahl ändrade stridskraften och Försvarsstaben därefter i inbjudan. Ändringarna skulle bland annat tydliggöra att Noak-konferensen och Försvarsmaktens jämställdhetskonferens i januari 2027 inte är samma sak. En person från Försvarsstaben hade också bjudits in som talare – utan dialog med gruppen som planerade konferensen vid Noak LedR.

    Noak vid LedR meddelade då att nätverket inte längre ville ansvara för planeringen.

    – Det handlar om allmänt otydlig kommunikation från Försvarsstaben. Om stridskraften och Försvarsstaben först är tydliga med att planeringsansvaret ska ligga på organisationsenheten och ansvarsfördelningen sedan förändras under processens gång, bedömer vi att det är naturligt att även det övergripande planeringsansvaret följer med, sa Louise Rosdahl då.

    Konferensen var dock aldrig formellt inställd. Kommunikationschefen vid LedR, Sara Svallin, skrev i ett svar till Officerstidningen att den formella uppgiften låg kvar på förbandet, som inte har velat kommentera frågan ytterligare.

    Försvarsmaktens presschef Jonas Beltrame-Linné uppgav samtidigt att myndigheten skulle invänta FOI:s utvärdering innan man gick vidare med konferensen.

    – Vi kan inte föregripa den. Vi ser fram emot resultatet och därefter kan vi ta nästa steg, sa han då.

    När det visades ett stort stöd för att genomföra den och en vilja från FST cyber kände vi att det var värt ansträngningen.

    Efter veckor av samtal mellan FST cyber, LedR och nätverket beslutades dock gemensamt att konferensen ska genomföras enligt plan. Nätverket lämnade nya ändringsförslag till inbjudan.

    – Jag och andra i nätverket tror, trots allt som händer, att det finns en väldigt stor vinst i att genomföra konferensen. När det visades ett stort stöd för att genomföra den och en vilja från FST cyber kände vi att det var värt ansträngningen att fortsätta, säger Louise Rosdahl idag.

    Officerstidningen har sökt ansvariga vid FST cyber och Försvarsstabens centrala jämställdhetsfunktion. Frågorna har bland annat handlat om varför konferensplaneringen pausades, ändringarna i inbjudan, FOI:s utvärdering samt hur Försvarsstaben ser på Noaks framtida status, finansiering och möjlighet att bedriva verksamhet på arbetstid. Ingen företrädare för funktionerna har velat ställa upp på en intervju.

    Personer med insyn som har hört av sig till Officerstidningen beskriver en frustration över Försvarsstabens hantering av Noak. De upplever att nätverket får stöd i offentliga uttalanden från myndighetens högsta ledning, samtidigt som initiativ fördröjs, ifrågasätts eller skickas tillbaka för ny beredning.

    ”Vad ska våra chefer och yrkesofficerare göra när ÖB säger en sak, den formella styrningen pekar åt samma håll, men en central funktion i praktiken säger något annat?” undrar en person som har hört av sig.

    Rickard Wilhelmsson

    Rickard Wilhelmsson

    Försvarsmaktsförvaltare

    Försvarsmaktsförvaltare Rickard ”Bronco” Wilhelmsson betonar att han inte företräder vare sig Noak eller Försvarsstaben i frågan. Han framhåller däremot att jämställdhetsarbetet sker på flera håll inom myndigheten.

    – Det sker genom Noak, i linjen och i Försvarsstaben. Vi ska tillsammans bygga en mer jämställd och därmed starkare försvarsmakt. Svårare än så är det inte, säger han och fortsätter:

    – I nätverken har vi en möjlighet att ha örat mot marken och känna av de lokala vibbarna ute i organisationen. Det som händer i ett nätverk blir ofta väldigt dynamiskt och starkt förankrat. Därför är jag mån om att de här nätverken finns.

    Samtidigt betonar han att nätverket och Försvarsmaktens formella jämställdhetsarbete har olika roller.

    – Nätverken ska inte styras. Jämställdhetsarbetet i linjen styr vi, men inte nätverken. Det är viktigt för mig.

    Rickard Wilhelmsson vill inte slå fast att turerna kring konferensen visar på ett generellt styrningsproblem.

    – Däremot uppfattar jag att det kan finnas ett förståelseglapp och att alla kanske inte har förstått skillnaden mellan linjearbetet och nätverket. Där kan vi bli tydligare.

    Vi kanske kan se hur vi i linjen kan hjälpa Noak att få ökad effekt.

    Han uppfattar FOI:s utvärdering som ett sätt att få en lägesbild av nätverket.

    – Det är inte fel att titta på effekthöjande åtgärder. Vi kanske kan se hur vi i linjen kan hjälpa Noak att få ökad effekt.

    Att konferensen nu genomförs välkomnar han.

    – Konferensen ger ett stort värde. Det känns jättebra att den blir av och jag kommer att vara där.

    Louise Rosdahl vill framgent se en mer direkt dialog mellan nätverken och Försvarsstaben.

    – Det behöver byggas en brygga. När chefer säger att de stöttar verksamheten måste det också märkas i det som händer längre ner i organisationen. Vi är en försvarsmakt och en myndighet som ska arbeta mot samma mål, säger hon.

    Hon ser positiva delar i att nätverken utvärderas, men är kritisk till hur uppdraget har kommunicerats nedåt i organisationen.

    – Informationen vi fick av Försvarsstaben kunde med fördel ha varit tydligare. Och jag reagerar på att man bara tittar på 2025 och 2026. Då riskerar man att få en ögonblicksbild.

    FOI:s preliminära resultat ska presenteras i november och rapporten ska lämnas i början av 2027. Rickard Wilhelmsson är tydlig med att uppdraget inte ska tolkas som att nätverket är på väg att avvecklas.

    – Det finns ingen avsikt från central nivå att lägga ner eller stoppa Noak. Det har aldrig funnits.

    Ur arkivet: