Senast publicerat
Senast publicerat:

”Vi i marinen har levt länge i den verklighet som råder nu”

Sedan den 14 november är konteramiral Johan Norlén ny chef för marinen. ”I det allvarliga omvärldsläge som råder, ligger fokus på att göra marinens krigsförband än vassare och bättre för att fortsätta hålla Sverige säkert”, sa han i ett pressmeddelande i samband med utnämnandet. Officerstidningen träffade honom ombord på minröjningsfartyget HMS Kullen.

Josefine Owetz
Johan Norlén har varit fartygschef ombord på robotbåten HMS Ystad och Visbykorvetten HMS Härnösand.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Hur har de första veckorna som marinchef varit?

– Det är likaledes omtumlande som kul. Det är ett vansinnigt bra tempo men också fantastiskt roligt att ta sig an detta hedrande uppdrag, säger Johan Norlén. 

Vad har du hunnit göra hittills?

– Fokus har legat på att träffa mina förbandschefer och få en genomgång av det interna livet i marinen. Det finns vissa områden där jag behöver få lite uppdatering. Utöver det är vi inne i försvarsbeslutstider och det innebär att i hela myndigheten är det en massa saker som rör sig på det strategiska planet och där vi i försvarsgrenarna har en input hela tiden. Men så mycket tid som möjligt försöker jag lägga här ute på Muskö innan jul. Sedan kommer det att kompletteras med att vi efter jul inleder en årlig rundresa, där vi ska träffa personalen på de tre garnisonsorterna. Dialogen om det interna livet i marinen fortsätter då. Sedan kommer givetvis också någon form av reseverksamhet att börja ta fart så småningom. 

Hur ser din militära bakgrund ut?

– Jag kommer närmast från Utrikesdepartementet och rollen som Försvarsmaktens militära rådgivare. Min militära karriär började jag på Tredje sjöstidsflottiljen, som då hette Fjärde ytattackflottiljen, Jag har passerat förbandets utveckling från 1994 när jag tog examen som fänrik. Jag har varit fartygschef två gånger och det får man ändå säga har varit någon form av höjdpunkt i ens karriär. Jag var fartygschef på robotbåten HMS Ystad och sedan på korvetten HMS Härnösand. Sedan var jag krigsförbandschef, divisionschef på 31:a korvettdivisionen, innan vi flyttade upp till Stockholm 2017. Så egentligen kan man säga att jag har seglat på allt utom de här enheterna faktiskt. 

– En annan höjdpunkt under karriären är att ha fått studera utomlands med två vändor i Frankrike. Det är ytterst stimulerande att få den möjligheten. Just att sätta sig själv i ett lite annat och större perspektiv och höra hur utländska officerare tänker. Jag tror att det är väldigt nyttigt att ha den inställningen med sig, särskilt nu när vi har gått med i en allians i form av Nato. Där är det 31 andra starka röster och naturligtvis inte enbart den svenska lösningen som kommer att bli allena rådande. Att få chans att reflektera har varit en av rikedomarna med att studera utomlands och något som jag värdesätter. 

Det är klart att det har varit ansträngande under en lång period. Jag skulle säga att vi i marinen levt länge i den verklighet som råder nu. Det började inte den 24 februari 2022 för oss.

Hur är läget i marinen december 2024?

– Läget är ganska gott. Det är klart att det har varit ansträngande under en lång period. Jag skulle säga att vi i marinen levt länge i den verklighet som råder nu. Det började inte den 24 februari 2022 för oss. Sedan tillkommer en massa andra uppgifter, det är stödet till Ukraina, vår egen tillväxt, både personellt och materiellt, och en Natointegration. Alla de här sakerna ska ske samtidigt och det innebär utmaningar givetvis. Men jag tycker vi hanterar det ganska bra. 

– Som en följd av omvärldssituationen och det aktiva försvaret används ju marinen hela tiden. Vi kan inte välja det ena eller det andra, allt måste ske parallellt. Och det är klart att det sätter sina spår och att det är ansträngande. 

Hur ser det ut med personalförsörjningen i marinen?

– Det är ingenting att hymla om, där har vi äntligen fått fokus på de frågorna. Där kanske vi hade kunnat önska att det hade kommit tidigare, men icke för ty så har vi nu en proposition och kommande försvarsbeslut som trycker lite på detta. Det handlar inte bara om de dubbla besättningarna. Det är en viktig del, men till syvende och sist är det ju en balansgång. Det tar ganska lång tid att få en fartygschef på en sådan här båt. Det kan ju ta upp till tio år från att de börjar i marinen. Så även om det är ett välkommet beslut är det en process som tar tid. Men att ha möjligheten att kunna anställa fler och framför allt så många som möjligt efter genomförd värnplikt, det är så klart bra. Sedan har vi den andra delen, att fokusera på de andra nivåerna också. Till specialistofficerstbildningen har vi ett ganska gott rekryteringsläge och likadant till Officersprogrammet. Vi ska fortsätta att skapa en attraktionskraft in. Vi tittar ständigt på våra befattningar och om vi behöver ha en militär kompetens där eller om vi kan hitta den kompetensen hos en civil medarbetare också. 

Liknande läsning:

Dubbla besättningar och försörjningen av större besättningar till de kommande ytstridsfartygen – har det redan påbörjats någon typ av rekrytering eller utökning av personalramar för att lyckas med personalförsörjningen längre fram?

– Just nu läggs det en analys. Båda delarna måste ske tillsammans och man måste tänka igenom detta steg från början. Det kräver också att det finns utbildningsplatser på våra olika institutioner. Sedan väntar vi fortfarande på det politiska beslutet så att vi kan sätta i gång med ytstridsfartygen, men det räknar vi med kommer inom kort. Förhoppningsvis under nästa år så har vi den i planen för att kunna göra det.

 

margaretabsandeback_24-12-02_MBS8466--

”Det vi ser framför oss efter det politiska beslutet, är att under 2025 delta i Natos stående minröjningsstyrka. Och sedan kanske lite längre fram under året möjligtvis göra samma sak fast med korvetter”, säger Johan Norlén om marinens Natobidrag.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

De stora materielprojekten som pågår, nya ytstridsfartyg och A 26, hur går det med dessa? 

– Det ena är under produktion, A 26, och har haft några problem. Det har funnits lite kringelikrokar, lite bumps in the road som man brukar säga. Men nu rullar det på och vi förväntar en leverans under detta årtionde, innan 2030. Det andra projektet, nya ytstridsfartyg, där väntar vi som sagt fortfarande på ett politiskt beslut. Men Försvarsmakten har harmoniserat kravställningen så att den stämmer överens med vad Försvarets materielverk tycker är realiserbart och vad som går att hitta på marknaden. De nya ytstridsfartygen kommer att vara ett välkommet tillskott förmågemässigt. De kommer också att vara ett väldigt bra förmågetillskott i andra domäner, framför allt i luftförsvarsdelarna och inte bara nationellt utan även kopplat mot Nato som helhet. Ett sådant beslut är också en positiv drivkraft för att rekrytera och behålla personal.  

Vad gäller marinens styrkebidrag till Nato, vad ser du för uppdrag i närtid? 

– Det finns en proposition på riksdagsbordet som kommer att klubbas igenom i en nära framtid. Det vi ser framför oss efter det politiska beslutet är att under 2025 delta i Natos stående minröjningsstyrka. Och sedan kanske lite längre fram under året möjligtvis göra samma sak fast med korvetter. Vi väntar på dessa beslut, men vi planerar för att kunna göra detta nästa år. 

Chefen för Natos marina högkvarter, Marcom, viceamiral Mike Utley, besökte Sverige och Försvarsmakten för några veckor sedan och då hyllade han bland annat den svenska amfibiekåren. Hur ser du på att integrera amfibieförmågan i någon slags Natokontext framöver?

– Det är en högst relevant fråga och där uppfattar jag att vi givetvis kan promota oss själva. Det har vi också gjort genom att vi har lämnat så positiva avtryck med vår amfibiestyrka. Vi besitter ju förmågor, precis som inom undervattensområdet, som egentligen ingen annan har inom dessa områden. Det är värdefulla kunskaper som kommer att bli viktiga. Jag tror att den drivkraften kommer att komma från Nato också och att det kanske är någonting vi ska titta vidare på. Jag tror att i framtiden kan det mycket väl komma att sättas upp. 

Vi besitter ju förmågor, precis som inom undervattensområdet, som egentligen ingen annan har inom dessa områden. Det är värdefulla kunskaper som kommer att bli viktiga.

Vad gäller minröjningsfartygssystemet, hur ser du på framtiden för det vad gäller nya fartyg och förmågor? 

– Här har vi inte riktigt fullt ut finansierat en efterträdare, men om vi tittar på vad vi gör så har vi jobbat länge med att ta fram autonoma system. För per se så vill man ju gärna undvika att kunna gå in i ett minfarligt område om man kan hitta det med sensorer som man kör framför sig. Dessa system kommer att komma i närtid och det pågår redan prov och försök. Under de kommande åren kommer de här fartygen att gå in i livstidsförlängning. Så vi kommer att leva kvar med det här minröjningssystemet vi har, men vi satsar rätt mycket på nya delar och fram för allt undervattensdelarna, de autonoma systemen. Vi kommer under min tid som marinchef att börja titta på en efterträdare till fartygen, men än så länge finns inget bestämt. 

Marinens litenhet i fartygsnumerär är något som återkommit i diskussionerna länge. Nu ska Visbykorvetterna uppgraderas med luftvärnssystem och vara borta på varv i perioder. Vad tänker du om tillgängliga fartygsresurser de kommande åren?

– I och med Natointrädet har vi gått från en situation där vi innan egentligen var själva och ville förneka motståndaren tillträde till vårt territorium, nu är vi i en allians som vi också måste stödja med att logistiskt kontrollera det flöde som går till havs. Det globala handelsflödet är under konstant hot i dag. Vi är en av de större Östersjönationerna och vi kommer att få ta ett stort ansvar i detta, plus att vi också har en unik förmåga i detta område. Det är en väldigt stor ambitionsökning att gå från att förneka tillräde till ett område till att kontrollera det. Luleåklassen med sin luftförsvarsdel kommer att ha en förmåga som förändrar spelplanen. Inte bara för marinen utan även i de andra domänerna, för den kan producera luftförsvar även på andra sidan Östersjön, för markstyrkorna i Baltikum till exempel, eller för att frigöra våra flygstridskrafter. Men det som också är nytt är att det inte bara är Östersjön som gäller i dag. Vi pratar om hela Östersjöområdet, det innefattar Bottenviken, Finska viken till Nordsjön och allt däremellan. Det har blivit fler uppgifter. 

Till sist, vilket är ditt favoritfartyg i marinen och varför?

– (Skratt) Ja, det är svårt. Det är ju så att om man får förmånen att vara fartygschef två gånger blir det någonting särskilt. Dessa fartyg ligger en varmt om hjärtat, så enkelt är det. Eftersom det i dag bara finns ett av dessa fartyg kvar i flottan så blir det HMS Härnösand som ligger en varmast om hjärtat, säger Johan Norlén. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

    Anna-Maria Stawreberg
    Veteraner håller formen tillsammans
    Från vänster: Nils Förander, Per-Arne Persson, Peringvar Östblom, Torsten Gerhardsson, Håkan Svedin, Margareta Hellerström, Johan Högberg.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

    Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

    – Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

    Håkan Swedin

    Håkan Swedin

    En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

    – Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

    Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

    En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

    Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

    – En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger ­Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

    Veteraner håller formen tillsammans

    Claes Grafström är en av deltagarna i träningsgruppen.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

    Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

    Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

    Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

    – Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

    Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

    Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

    Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

    – Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

    På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

    Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

    Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

    – De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

    Torsten Gerhardsson

    Torsten Gerhardsson

    Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

    – För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

    Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

    När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

    – Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

    Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

    Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

    Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.

    Veteraner håller formen tillsammans

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Ur arkivet: