Ett stödsamtal på vår chatt. Jag skriver med en person som är gift med en officer. På skärmen får jag en målande beskrivning om hur vardagen sliter just nu, om trötthet och en känsla av att vara ensam med allt ansvar, med barnens känslostormar och föräldramöten samtidigt som det egna arbetet kräver mer än vanligt. Den jag skriver med har varit med om partnerns internationella insatser ett flertal gånger och är van att sköta mycket på egen hand.
I skrivande stund är det nationell tjänstgöring och en stor övning som pågår i Sverige. Vi som bemannar stödchatten är också anhöriga och har haft samtal med många personer genom åren.
En snabb tillväxt av utmattning och oro tar lätt fäste under fel förutsättningar, men mycket kan vändas med medmänsklig förståelse så att personen själv kan hitta nycklar och vägar till ny kraft. Redan i början av soldaters karriär möter vi föräldrar som oroar sig med anledning av den yrkesbana det vuxna barnet valt. Många är de partners vi pratat med som skämtsamt uttrycker “att man är gift med Försvarsmakten” för att belysa vilken stor inverkan yrkesvalet har i ens eget liv. Uppdrag inom landets gränser med återkommande längre frånvaro, riskfyllda uppdrag och oviss beredskap kan ha samma triggerpunkter som under ett utlandsuppdrag. Men det omfattande stöd som finns är avgränsat att endast gälla före, under och efter internationella insatser.
Jag har sett anhörigstödet växa fram och anpassas under 16 år. Förr fanns en föreställning om att behovet var hjälp med däckbyte och snöskottning under en insatstid för att hålla familjen nöjd. I dag förstår de flesta att anhörigstödet avlastar personalen så att man bättre kan fokusera på uppdraget med vetskapen att de anhöriga omfattas av ett omhändertagande, att det finns ett stöd om det behövs.
Sverige har få utsända på internationella insatser just nu. Framtidsplaner tas fram i Natos väntrum. Blir det stående förband i norr eller öst? Mer stabspersonal nationellt och internationellt? Totalförsvaret ska stärkas. Omvärldsläget är osäkrare än någonsin på flera plan och Försvarsmakten ställer om. Och mitt i allt det kan jag se det så tydligt. Varken de som är på URA-avtal eller nationell personal omfattas av det veteran- och anhörigstöd som finns i dag. Det betyder ju att nu när man tar hem verksamheten, har man inte längre tillgång till sin egen verktygslåda från internationella insatser.
Det är dags för nästa steg, dags för politiken att uppdatera veteranstrategin. Det är dags att se hur nationell tjänstgöringstid påverkar den internationella insatsen och vice versa, att yrkesvalet som helhet påverkar Försvarsmaktens personal och deras anhöriga. Utvecklingen av veteran- och anhörigstöd har varit framgångsrik och det kommer det fortsatt vara om man nu ser till helheten och stöttar upp under hela karriären. Både nationellt och internationellt. Både vid övning, insats och i den dagliga verksamheten. Det stöd som backar upp personalen och deras familjer har inte längre rätt räckvidd.
