Sverige fick sin första militära doktrin först 2002. Varför dröjde det?

– Det var inte bara Sverige som införde militära doktriner i början av 2000-talet, det gjordes i flera länder. Anledningen tror jag var att under kalla kriget hade allting varit ganska stabilt och man hade utvecklat operativa koncept och strategier för hur man skulle göra saker och som i praktiken fungerade som doktriner. Motståndaren var ju den samma, i vårt fall Warszawapakten och en invasion österifrån. Efter kalla kriget tynade det här bort och under 90-talet och tidigt 2000-tal ställde man sig frågan vad man skulle med en militärmakt till. Där tror jag att doktrinen dyker upp som ett verktyg för den militära ledningen att tala om varför man behövs och säga: ”Kolla, det här är vårt existensberättigande”.

Du har identifierat fyra faktorer som spelar roll för hur väl försvarsmakter lyckas med införandet av militära doktriner. Kan du beskriva dem?

– I grund och botten tycks det finnas en motvilja mot att implementera doktriner, man bygger ofta sitt agerande på vad man lärt sig genom tidigare konflikter, övningar eller de intryck man tar från andras krig. Men, fyra faktorer tycks öka doktrinär efterlevnad. En tydlig auktoritet bakom doktrinen ökar chansen att den följs, liksom tydliga processer för hur doktriner tas fram och införs via exempelvis utbildning, övning eller insatser. Kulturell förankring, alltså om organisationen har en tradition av att följa doktriner, ökar också chansen till efterlevnad, liksom huruvida doktrinen harmoniserar med de värderingar och idéer som redan finns i organisationen. Slutligen handlar det om doktrinens kvalitet. Ju tydligare och mer koncis och begriplig den är desto större är chansen att den faktiskt används, medan doktriner som uppfattas som abstrakta eller akademiska riskerar att förskjutas trots klokt innehåll.

Jag vågar nog påstå att det är omöjligt att veta om en doktrin kommer att fungera eller inte.

Men du är också kritisk till militära doktriner och menar att de kan göra försvarsmakter förutsägbara och trögrörliga. Kan du utveckla det?

– Tänk om vi förskriver ett koncept i våra doktriner som inte är bra, sådant är ju jättesvårt att veta på förhand. Jag vågar nog påstå att det är omöjligt att veta om en doktrin kommer att fungera eller inte. Så risken finns att vi har fel och anstränger oss för att implementera koncept som i praktiken inte är bra. Det är det ena. Sen finns risken att bli förutsägbar. Genom att i text beskriva hur vi tänker agera i stort ger vi motståndaren en möjlighet att läsa av oss och förutse hur vi kommer att agera. Den tredje faran är att vi blir rigida. Att vi genom våra texter som säger hur vi ska uppträda fråntar officerare deras känsla av mandat att fatta beslut, de kanske känner sig tvungna att följa doktrinen.

Utifrån det resonemanget, är det ens bra att ha doktriner då?

– Om doktriner är bra eller dåliga är en debatt som fortfarande pågår inom vetenskapen och den militära professionen och som ännu inte är avgjord. Men jag tror att alternativet att inte ha en doktrin är sämre. Min uppfattning är att organisationer alltid skapar doktriner och antingen finns de i skrift eller så är de informella. Försöker man styra utan doktriner kommer det att utvecklas en massa beteenden och idéer om hur man ska göra som inte är styrda och heller inte explicita. Genom att skriva doktrin har vi faktiskt något att utgå ifrån. Däremot är det viktigt att ha officerare som är pragmatiska och kritiskt tänkande och förstår när det är dags att frångå överenskomna regler och som vågar agera därefter.

Nu när Sverige blivit medlem i Nato, hur kommer det att påverka våra doktriner?

– Det korta svaret är att det vet vi inte, men arbetet med anpassningen till Natodoktrin är inlett. När Michael Claesson var chef för Försvarsstaben beslutade han att vi i första hand ska ta Natodoktrin och i andra hand göra nationella tillägg i dem. Typ en liten ruta där det står att så här gör vi i Sverige. Först i tredje hand ska vi ha egna doktriner. Det ser alltså ut som att vi går mot en avveckling av svensk doktrin, men hur det här ska omsättas återstår att se. Först måste vi analysera vad vi behöver ha kvar av det som är vårt och när vi kan ta Natos doktrin fullt ut.

– Jag skulle inte bli förvånad om militärstrategisk doktrin och kanske de taktiska reglementena kommer att leva kvar på något vis. Vi kommer nog fortfarande vilja ha någon form av nationell inriktning på hur vi ska göra. Sedan har vi delvis olika syn på vad som är doktriner. I Nato kallas många koncept och reglementen för doktriner ända tills det kommer ner till det som beskrivs som procedurer och anvisningar. Det har skapat lite begreppsförvirring i Sverige där det är vanligt att betrakta doktriner som något som endast finns på ett övergripande plan.

Som disputerad kapten tjänar jag som en nyexaminerad major och en bra bit under en överstelöjtnant.

I en intervju på Försvarshögskolans webbplats sa du att det är ett yrkesmässigt risktagande att doktorera som officer. Kan du utveckla det?

– Ja, jag tycker att det är ett risktagande, särskilt för yngre officerare. Det har varit fantastiskt att doktorera och det har gjort mig till en bättre officer med unika kompetenser. Men trots att man trycker på behovet av fler disputerade officerare från både Försvarsmaktens och Försvarshögskolans ledning återstår många osäkerheter kring befattningar, karriärutveckling, lön och befordran som disputerad officer.

– Många av mina kursare från Karlberg är nu majorer eller överstelöjtnanter och graden är i sin tur styrande för lön. Som disputerad kapten tjänar jag som en nyexaminerad major och en bra bit under en överstelöjtnant. Tillsammans med den uteblivna löneutvecklingen under forskarutbildningen har jag i det avseendet halkat efter när det gäller livslön. Sen återstår frågor kring nivåhöjande utbildning – ska jag läsa, när ska jag läsa och vad ska jag läsa? Alla verkar överens om att merparten av befattningarna för disputerade officerare är som överstelöjtnant, men hur man ska bli det är inte tydligt.

– Jag tror att så länge det inte uppfattas som premierande att disputera kommer vi ligga på ett litet antal sökande och en hög medelålder. Exempelvis kommer det i höst bara vara fyra officersdoktorander i krigsvetenskap och deras snittålder vid disputation kommer vara 49 år. Det beror på att de flesta väljer att disputera sent i karriären, när de har sin önskade grad och lön. 

Vad anser du behövs för att officerare ska uppleva det som ett attraktivt karriärval att gå en forskarutbildning?

– Jag tror att vi behöver se yngre officerare som disputerar och sedan fortsätter göra karriär. I klartext innebär det att de har intressanta befattningar, fortsätter stiga i graderna och får en lön som uppfattas som attraktiv. En av de bärande idéerna med akademisk officersutbildning är att vi ska forska om vår egen profession, men då behöver vi skapa villkor för att både utöva och forska om vårt yrke, det vill säga att man uppskattas för sin dubbla kompetens snarare än att man är otillräcklig i det ena eller andra systemet.

– Bland läkare, eller för den delen sjuksköterskor, uppfattas det som gynnsamt att disputera och dessutom fullt naturligt att kombinera klinisk verksamhet med forskning. Det anmärkningsvärda är att myndigheten redan 2020 fastställde en systembeskrivning för doktorander och disputerade officerare, där man tryckte på vikten av just grad, lön, karriärplanering och växeltjänstgöring mellan Försvarsmakten och akademin med mera, för att fler skulle söka och stanna kvar. Men man haltar i omsättandet av ord till handling, och så länge framför allt befordran och lön hämmas av att doktorera tror jag många officerare väljer att inte ens söka forskarutbildning.

Vad ska du göra nu när disputationen är avklarad?

– Till hösten börjar jag på strategienheten vid Försvarsstaben där jag ska arbeta med bland annat konceptdriven förmågeutveckling och implementeringen av Natodoktrin i Försvarsmakten. Enligt Försvarsmaktens planering framåt ska jag gå mot docent och kommer därför att forska på Försvarshögskolan 20 procent av tiden. Jag kommer att fördjupa mig inom området doktriner, men också bredda mig mot militära operationer med fokus på multidomänoperationer – MDO. Det handlar bland annat om att få officerare att tänka i alla domäner, snarare än att utgå från sin försvarsgren eller dess plattformar. Exempelvis, om jag är officer i armén utgår jag från bland annat stridsvagnar, artilleripjäser och vad som kan åstadkommas med dem. Men om man i stället utgår från domäner blir frågan: Vad kan man göra för aktiviteter på marken för att påverka motståndaren? Tanken är att fostra officerare som tänker operationer i sin helhet, snarare än sin egen försvarsgren. MDO är en förändring som är på gång, men om vi lyckas genomföra den – och hur bra det i så fall blir – återstår att se.