Senast publicerat
Senast publicerat:

Bekymmersamt om inte historierna kommer fram

Johanne Hildebrandt
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Strax efter terrorattacken den 11 september 2001 befann sig överste Mark Rosengaard, operationschef för Task Force Dagger, i ett tält på en gammal rysk flygbas nära Karshi-Khanabad i Uzbekistan för att infiltrera Afghanistan.

”Vi var väldigt få. Det fanns inga stora datorskärmar eller något sådant, vi var bara några med laptop, anteckningsblock och satellittelefoner”, berättade den numera pensionerade Rosengaard för mig under en intervju i Tampa, Florida.

Översten berättade hur operationen gick till rent praktiskt. Hur doktrinerna som skulle användas för att välja samarbetspartners slängdes överbord och krigsherrarna i Norra alliansen förmåddes bli amerikanernas allierade. Säkerhet i vissa områden köptes av general Dostum, och det var inte helt enkelt att koordinera anfall mellan grupper som ibland började strida mot varandra. 

”De hade inte varit våra bästa vänner, och de gillade inte heller varandra.”

Förra året kom Hollywoodfilmen ”12 strong” som handlar om en av de enheter som Rosengaard var operationschef för. Den 20 oktober 2001 flögs de över bergskedjan Hindu Kush i helikoptrar och landsattes i Dari-a Souf- dalen där de möttes av CIA-operatörer och Dostum. Soldaterna fick ta sig fram till häst och tillsammans med krigsherrarna Dostum och Atta Mohammed Noor drevs al-Quaida och talibanerna ut ur Mazar e Sharif. 

Filmen, och framför allt fakta-boken ”Hästsoldater” som den bygger på, ger en djupare bild av den militära operationen runt Mazar e Sharif 2001, samma plats där svenska förband befunnit sig sedan 2005. Just att gestalta och göra komplicerade skeende begripliga är en berättelses styrka.

Ändå har intresset för liknande rapportering varit minimalt i Sverige, både hos journalister och Försvarsmakten, oavsett om det handlat om internationella insatser eller nationella övningar. 

1993 tyckte Ulf Henricsson visserligen att det var självklart att media skulle följa soldaterna i BA01, vilket bland annat resulterade i SVT–dokumentären Tango Lima. 

Men 2010 var det betydligt krångligare för undertecknad att få tillstånd att följa FS19 i Afghanistan än det var att bli inbäddad med ett förband amerikanska fallskärmsjägare i Irak. Sedan dess verkar det ha blivit ännu kärvare för journalister som vill göra ett gediget jobb på plats. Det förlorar alla på; Försvarsmaktens anställda och deras anhöriga, Försvarsmakten som helhet, politiker som vill ha oberoende information om effekterna av beslut de fattat och inte minst skattebetalarna som betalar notan.

Bekymmersamt är också att det verkar ha blivit tystare i de egna leden.

Ett av de mest flagranta exemplen är ”Gustav” som Officerstidningen berättade om i nummer 2/2018. Han blev fråntagen sina arbetsuppgifter på grund av vad han skrivit på Twitter och hans ärende skickades till MUST, Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, för en säkerhetsprövning. Detta trots att han inte avslöjat något hemligt och har lika stor rätt till sin lagstadgade yttrandefrihet som resten av landets medborgare.

Dessutom är det ju soldater och officerares enträgna twittrande och bloggande i sociala medier som lyft nivån på försvarsdebatten i Sverige. Utan deras folkupplysningskampanj hade vilka dumheter och faktafel som helst kunnat florera utan kompetent mothugg, och de verkliga effekterna av landets försvars- och säkerhetspolitik hade varit höljt i dunkel.

Att det är relativt enkelt för en svensk att intervjua en amerikansk pensionerad överste, och att han öppet och oängsligt berättar om en operation är ett sundhetstecken i en demokrati. Det som är hemligt är hemligt, resten kan man faktiskt berätta om. Men om ingen vågar eller får berätta, vad är det då för samhälle soldater är beredda att riskera sina liv för?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Jag anser att utbildningen kräver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning", skriver insändarskribenten.

    Foto: Niklas Englund/Försvarsmakten.

    Efter att precis ha avslutat min värnplikt ryckte jag in på Officersprogrammet (OP) 2025 och visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Visserligen hade jag genomfört min värnplikt som logistikgruppchef, men trots det anser jag inte att jag var redo för de krav jag upplever att utbildningen ställer på mig. En genomförd värnplikt var inte nog för att ge mig den kunskap jag behöver för att utvecklas optimalt på Officersprogrammet. Därför anser jag att utbildningen behöver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning.

    Fördelen med OP är kadetternas många tidigare erfarenheter. Detta innebär att man kan lära av varandra och knyta värdefulla kontakter inom Försvarsmaktens många funktioner. Dock är detta även en nackdel när utbildningen är standardiserad och är starkt präglad av arméns stridande förband. Självklart ska varje officer i Försvarsmakten måste kunna strida och leda strid, men för att uppnå detta krävs att kadetterna har en gemensam lägstanivå som är känd av befälslaget. En känd lägsta nivå medför att utbildningen kan fokusera mer på att utveckla kadetternas ledarskap i strid, än att kadetterna skall behöva jaga i kapp sina kollegor som har mer stridsvana.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande

    För många som tidigare har arbetat inom någon av arméns funktioner, såsom underhåll, ledning eller fältarbete, är markstridsförmågan i min mening skrämmande låg. Detta inkluderar inte de andra försvarsgrenarna, vars genomsnittsförmåga troligtvis är ännu sämre. Eftersom väpnad strid i mångt och mycket är Försvarsmaktens huvuduppgift, krävs att kadetterna hanterar grunderna innan övrig utbildning kan staplas ovanpå.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande, och det känns enligt mig som att bataljonen hoppas på stoppar huvudet i sanden och ignorerar problemet. Trots detta uttrycker befälslaget ett missnöje över den låga utbildningsnivån. En kortare repetitionsutbildning på cirka en månad med fokus på att strida och leda strid, hade enligt mig löst många av de ovan nämnda problemen.

    I samband med mitt inryck tilldelades Försvarsmakten blott två veckor att förbereda kadetterna för utbildningen samt att kontrollera kadetternas fysiska förutsättningar. Denna period borde utan större förhinder för Försvarshögskolans planering kunna förlängas med ett par veckor. De kadetter som tidigare varit anställda som GSS/K kan eventuellt möta en sådan utbildning med skepsis, då den kan för den erfarne te sig överflödig.

    En repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå 

    Dock är en sådan utbildning vital för de som antingen varit civila och behöver skaka av sig rosten, eller haft en mestadels ickestridande funktionsbefattning under värnplikten. Detta hade möjliggjort att kadetterna med mindre erfarenhet inte behöver oroa sig för att deras tidigare erfarenheter är otillräckliga för att ta vara på utbildningen till fullo.

    Sammanfattningsvis anser jag att en repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå som gör det lättare för befälslaget att utgå från. Det hade också gett kadetter med kunskap inom andra områden än enbart markstrid en möjlighet att komma ikapp sina kollegor.

    Slutligen hade en sådan repitionsutbildning möjliggjort att kadetterna inte behöver oroa sig för att otillräcklig kunskap inom en arméfärgad utbildning begränsar deras möjlighet till personlig ledarskapsutveckling.

    Kadett R

    Ur arkivet: