Strax efter terrorattacken den 11 september 2001 befann sig överste Mark Rosengaard, operationschef för Task Force Dagger, i ett tält på en gammal rysk flygbas nära Karshi-Khanabad i Uzbekistan för att infiltrera Afghanistan.
”Vi var väldigt få. Det fanns inga stora datorskärmar eller något sådant, vi var bara några med laptop, anteckningsblock och satellittelefoner”, berättade den numera pensionerade Rosengaard för mig under en intervju i Tampa, Florida.
Översten berättade hur operationen gick till rent praktiskt. Hur doktrinerna som skulle användas för att välja samarbetspartners slängdes överbord och krigsherrarna i Norra alliansen förmåddes bli amerikanernas allierade. Säkerhet i vissa områden köptes av general Dostum, och det var inte helt enkelt att koordinera anfall mellan grupper som ibland började strida mot varandra.
”De hade inte varit våra bästa vänner, och de gillade inte heller varandra.”
Förra året kom Hollywoodfilmen ”12 strong” som handlar om en av de enheter som Rosengaard var operationschef för. Den 20 oktober 2001 flögs de över bergskedjan Hindu Kush i helikoptrar och landsattes i Dari-a Souf- dalen där de möttes av CIA-operatörer och Dostum. Soldaterna fick ta sig fram till häst och tillsammans med krigsherrarna Dostum och Atta Mohammed Noor drevs al-Quaida och talibanerna ut ur Mazar e Sharif.
Filmen, och framför allt fakta-boken ”Hästsoldater” som den bygger på, ger en djupare bild av den militära operationen runt Mazar e Sharif 2001, samma plats där svenska förband befunnit sig sedan 2005. Just att gestalta och göra komplicerade skeende begripliga är en berättelses styrka.
Ändå har intresset för liknande rapportering varit minimalt i Sverige, både hos journalister och Försvarsmakten, oavsett om det handlat om internationella insatser eller nationella övningar.
1993 tyckte Ulf Henricsson visserligen att det var självklart att media skulle följa soldaterna i BA01, vilket bland annat resulterade i SVT–dokumentären Tango Lima.
Men 2010 var det betydligt krångligare för undertecknad att få tillstånd att följa FS19 i Afghanistan än det var att bli inbäddad med ett förband amerikanska fallskärmsjägare i Irak. Sedan dess verkar det ha blivit ännu kärvare för journalister som vill göra ett gediget jobb på plats. Det förlorar alla på; Försvarsmaktens anställda och deras anhöriga, Försvarsmakten som helhet, politiker som vill ha oberoende information om effekterna av beslut de fattat och inte minst skattebetalarna som betalar notan.
Bekymmersamt är också att det verkar ha blivit tystare i de egna leden.
Ett av de mest flagranta exemplen är ”Gustav” som Officerstidningen berättade om i nummer 2/2018. Han blev fråntagen sina arbetsuppgifter på grund av vad han skrivit på Twitter och hans ärende skickades till MUST, Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, för en säkerhetsprövning. Detta trots att han inte avslöjat något hemligt och har lika stor rätt till sin lagstadgade yttrandefrihet som resten av landets medborgare.
Dessutom är det ju soldater och officerares enträgna twittrande och bloggande i sociala medier som lyft nivån på försvarsdebatten i Sverige. Utan deras folkupplysningskampanj hade vilka dumheter och faktafel som helst kunnat florera utan kompetent mothugg, och de verkliga effekterna av landets försvars- och säkerhetspolitik hade varit höljt i dunkel.
Att det är relativt enkelt för en svensk att intervjua en amerikansk pensionerad överste, och att han öppet och oängsligt berättar om en operation är ett sundhetstecken i en demokrati. Det som är hemligt är hemligt, resten kan man faktiskt berätta om. Men om ingen vågar eller får berätta, vad är det då för samhälle soldater är beredda att riskera sina liv för?
