Replik på insändaren ”Ovärdigt Försvarsmakten att behandla sina NBO-officerare på det här viset” i Officerstidningen nr 3/2021.
Jag har verkat som officer i NBO i större delen av min tämligen långa karriär (mer än 30 år). Jag läste till fänrik och var därefter instruktör i sex år år. Därefter läste jag till löjtnant och blev plutonchef och två år senare läste jag min sista nivåhöjande utbildning i NBO till kapten. Det tog 10 år från min fänriksexamen till min kaptensexamen. Nästan lika lång tid som resan för en sergeant till fanjunkare i flygvapnet.
Jag valde av olika anledningar att inte läsa vidare, mycket för jag faktiskt, handen på hjärtat, inte kände att majorsutbildningen med akademiska studier passade mig, jag var mera en praktiker.
» Jag kanske har haft tur, men jag har inte märkt av någonting av de farhågor som mina jämngamla NBO-kollegor ger uttryck för «
Då jag på senare år satt mig in i trebefälssystemet och gjort min ”inre resa” så identifierar jag mig mera i dagens specialistofficerare än officerare. Jag har haft ett mycket för mig intressant och utvecklande yrkesliv och tror att kommande år fram till pension blir minst sagt utmanande och intressanta.
Bara för några år sedan så valde jag att byta personalkategori och läste Högre specialistofficersutbildningen. Jag ångrar i dag ingenting i mitt val och ser i dag mängder av olika intressanta och utmanande befattningar. Jag kanske har haft tur, men jag har inte märkt av någonting av de farhågor som mina jämngamla NBO-kollegor ger uttryck för (såsom bristande respekt, löneutveckling och utvecklingsmöjligheter).
Jag var inte positiv till då trebefälssystemet för snart 13 år sedan infördes. Men, i dag är jag övertygad om att Försvarsmaktens beslutsavsikt om att övergång skall genomföras är bra. Det är dags nu, frivilligheten har av olika anledningar inte funkat.
