Försvarsvilja är avgörande för att du som officer framgångsrikt ska kunna leda förband och enheter. Utan försvarsvilja finns ingen motivation vare sig inom Försvarsmakten eller resten av totalförsvaret för att lösa några uppgifter.
Försvarsvilja är nödvändigt för att Sverige ska kunna använda försvaret vid ett krigsutbrott men Försvarsmakten kan inte på egen hand skapa försvarsvilja. Försvarsvilja är ett grundläggande behov och därför behöver förståelsen öka för detta seglivade men svårfångade begrepp från kalla kriget. När det nu våras för totalförsvaret får en hel begreppsflora en pånyttfödelse. Dit hör försvarsvilja.
I korthet innebär begreppet att du är beredd att strida för Sverige ifall landet blir angripet. Men försvarsvilja är mer än så och på två sätt ett väldigt svenskt begrepp. För det första välkomnar svenskan uppfinningsrikedom med sammansatta ord som försvar och vilja – försvarsvilja – där andra språk nöjer sig med ord som redan finns, såsom motivation eller moral.
För det andra hänger försvarsvilja och totalförsvar ihop som ”vilja och förmåga”. Om totalförsvaret utgör Sveriges samlade förmåga motsvarar försvarsviljan den enskilda medborgarens vilja att använda landets förmågor för att försvara landet. Totalförsvaret är en rättfram svensk replik på ”det totala kriget”. Det vill säga världskrigens totala krigföring, där hela samhället påverkas.
» Visst har försvarsviljan mätts kontinuerligt men frågan är vad procentuella skattningar egentligen säger om viljan att försvara dagens Sverige. «
För att bygga upp Försvarsmakten och civilförsvaret och dessutom vara beredd att använda dem behövs försvarsvilja i fredstid. Alltså är försvarsviljan avgörande för att Sverige ska ha ett försvar.
När svenska folkets försvarsvilja skulle mätas för första gången 1952 ställdes den numera klassiska frågan ”Antag att Sverige anfalls. Anser Ni då att vi bör göra väpnat motstånd, även om utgången ter sig oviss?” Frågan har, av uppenbara skäl, aldrig ställts i krig och frågan handlar inte heller om du är beredd att dö för ditt land. Med andra ord är det lätt att svara ja i fredstid.
Under kalla kriget resulterade frågeställningen i en stabil statistik med runt 70 procent ”förvarspositiva”. Ett utmärkt resultat som var och vartannat år kunde publiceras i tidningarna. Rubrikerna sporrade försvarsanställda och de som engagerat sig i frivilligorganisationerna. Kanske var det också ett sätt att signalera till motståndaren att viljan fanns att försvara landet. Den statistiska försvarsviljan var så att säga en del av avskräckningen.
Med dagens auktoritära och aggressiva Ryssland som granne är frågan åter aktuell. Visst har försvarsviljan mätts kontinuerligt men frågan är vad procentuella skattningar egentligen säger om viljan att försvara dagens Sverige. Kanske var det lättare att skapa försvarsvilja i folkhemmet med kalla kriget som fond. Idag är Sverige ett modernare land där ett anfall på riket för flertalet framstår som science fiction. Hur kan då försvarsviljan stärkas?
I grunden handlar försvarsvilja för den enskilda om tre saker: tro på att Sverige går att försvara, tro på att Sverige är värt att försvara och tro på att man själv kan göra skillnad. Givetvis är det inte välfärden som ska försvaras, även om den behövs i försvaret av Sverige. Utan exempelvis dagisverksamhet kan ingen mobiliseras. Men att Sverige är värt att försvara är inte en materiell fråga. Då skulle fienden kunna muta oss. Det är Sveriges frihet och oberoende som ska försvaras. Men är det möjligt?
Frågan om det går att försvara Sverige aktualiserades av debatten om en-veckas försvaret, vilket satte bilden av utmaningarna Försvarsmakten stod inför. Dessutom präglar tidigare krig med invasioner och ockupationer fortfarande allmänhetens hotbild. Men framtidens väpnade angrepp kommer kanske också att te sig helt annorlunda än många föreställer sig. Fienden vill exempelvis kanske bara ta en del av Sverige för att förhindra Nato från att rycka fram på norra flanken. I ett sådant scenario ter sig Försvarsmaktens resurser redan nu mer adekvata.
Sverige kan även drabbas av konflikter i den så kallade gråzonen mellan fred och krig. Sannolikt är motståndaren kostnadseffektiv och vill främst försvaga allmänheten och beslutfattarna genom olika slags påverkansoperationer, med exempelvis cyberangrepp eller psykologisk krigföring. I dessa lägen är en existerande försvarsvilja helt nödvändig för att Sverige inte ska vika ned sig. Det går alltså inte att vänta på ett angrepp och lita på att det ska ha en samlande effekt på landets befolkning.
Till syvende och sist är det ingen som med säkerhet vet vad Sverige kommer att klara av i krigsdimman, the fog of war. Samtidigt behöver myndigheter hjälpa medborgare att leva med en sådan osäkerhet. Så hur får man folk att tro att de kan göra skillnad?
Varken Försvarsmakten eller andra myndigheter kan peka på den planerade myndigheten för psykologiskt försvar och hålla den ansvarig för att producera försvarsvilja. Då skulle den nya myndigheten riskera att förvandlas till ett propagandaministerium. Sverige är en demokrati och för att den ska fungera behöver medborgarna tillgång till pålitlig information som kommer fram snabbt. Det kan den nya myndigheten bistå med. Men försvarsvilja är resultatet av allas gemensamma ansträngningar och måste vila på samhällets främsta värderingar.
MSB:s broschyr ”Om Krisen eller Kriget Kommer” från 2018 liksom 2020 års covid-19- kris visar att den enskilde medborgaren behöver klara en hel del på egen hand. För att den enskilde ändå ska utveckla en försvarsvilja behövs tillit till myndigheter vilket förutsätter trovärdighet och det kan myndigheter bidra till genom uppriktighet. Exempelvis enligt Churchills recept, ”jag kan inte lova er annat än blod, svett och tårar…” när Storbritannien stod ensamt mot Nazityskland efter Frankrikes kollaps 1940. I längden avslöjas nämligen nästan alltid lögner och då knäcks förtroendet. Därför kan myndigheter inte heller satsa på ”fake it until you make it” när det gäller olika slags totalförsvarsförberedelser. Inte minst skulle det märkas i totalförsvarets övningsverksamhet.
Utan försvarsvilja riskerar Sverige att drabbas av det sämsta alternativet – propaganda – fiendens eller en egen propaganda riktad till svenska folket. Särskilt efter andra världskriget ville ingen i Sverige tillgripa diktaturens verktyg, propaganda, för att bygga försvarsvilja. Istället uppmuntrades kritiskt tänkande så att medborgare själva skulle kunna se igenom fiendens lögner.
Att kunna genomskåda fake news har inte blivit lättare men viktigare eftersom den enskilde i dag möter propaganda på egen hand på sociala medier. Detta innebär förstås också att myndigheter får leva med att kritiskt tänkande kan tillämpas även på dem. Om myndigheter vill främja försvarsviljan behöver de påtala att det är genom att försvara Sveriges frihet och oberoende som möjligheten består för var och en att även i framtiden kunna utöva kritiskt tänkande och andra demokratiska rättigheter.
Visst kan man undra vad man som officer ska göra åt försvarsviljan när man har händerna fulla med trupp och övning, insatsverksamhet eller att slita på linoleumet på högkvarteret. Men det lilla gör så mycket. Som officer är det nödvändigt att vara en förebild. Vem vill stödja Försvarsmakten om det inte går att se upp till officerare och känna sig trygg med dem? Kanske behöver officerare även vara föregångsmedborgare och förklara för vänner och bekanta varför försvaret behövs. Då byggs åtminstone en del av försvarsviljan upp, på det informella sätt som i det långa loppet ger störst avtryck i samhället.
