Officerare behöver vara förebilder

Försvarsviljan är grundläggande för samhällets samlade förmåga och vilja att försvara Sverige och vårt oberoende. Men att bygga upp försvarsviljan i ett land där ett väpnat anfall för de flesta framstår som science fiction innebär stora utmaningar och kräver såväl pålitliga myndigheter som trygga och föredömliga officerare.

Officerare som föregångsmedborgare kan bidra till uppbyggnaden av försvarsviljan hos allmänheten.

Försvarsvilja är avgörande för att du som officer framgångsrikt ska kunna leda förband och enheter. Utan försvarsvilja finns ingen motivation vare sig inom Försvarsmakten eller resten av totalförsvaret för att lösa några uppgifter.

Försvarsvilja är nödvändigt för att Sverige ska kunna använda försvaret vid ett krigsutbrott men Försvarsmakten kan inte på egen hand skapa försvarsvilja. Försvarsvilja är ett grundläggande behov och därför behöver förståelsen öka för detta seglivade men svårfångade begrepp från kalla kriget. När det nu våras för totalförsvaret får en hel begreppsflora en pånyttfödelse. Dit hör försvarsvilja.

I korthet innebär begreppet att du är beredd att strida för Sverige ifall landet blir angripet. Men försvarsvilja är mer än så och på två sätt ett väldigt svenskt begrepp. För det första välkomnar svenskan uppfinningsrikedom med sammansatta ord som försvar och vilja – försvarsvilja – där andra språk nöjer sig med ord som redan finns, såsom motivation eller moral.

För det andra hänger försvarsvilja och totalförsvar ihop som ”vilja och förmåga”. Om totalförsvaret utgör Sveriges samlade förmåga motsvarar försvarsviljan den enskilda medborgarens vilja att använda landets förmågor för att försvara landet. Totalförsvaret är en rättfram svensk replik på ”det totala kriget”. Det vill säga världskrigens totala krigföring, där hela samhället påverkas.

» Visst har försvarsviljan mätts kontinuerligt men frågan är vad procentuella skattningar egentligen säger om viljan att försvara dagens Sverige. «

För att bygga upp Försvarsmakten och civilförsvaret och dessutom vara beredd att använda dem behövs försvarsvilja i fredstid. Alltså är försvarsviljan avgörande för att Sverige ska ha ett försvar. 

När svenska folkets försvarsvilja skulle mätas för första gången 1952 ställdes den numera klassiska frågan ”Antag att Sverige anfalls. Anser Ni då att vi bör göra väpnat motstånd, även om utgången ter sig oviss?” Frågan har, av uppenbara skäl, aldrig ställts i krig och frågan handlar inte heller om du är beredd att dö för ditt land. Med andra ord är det lätt att svara ja i fredstid.

Under kalla kriget resulterade frågeställningen i en stabil statistik med runt 70 procent ”förvarspositiva”. Ett utmärkt resultat som var och vartannat år kunde publiceras i tidningarna. Rubrikerna sporrade försvarsanställda och de som engagerat sig i frivilligorganisationerna. Kanske var det också ett sätt att signalera till motståndaren att viljan fanns att försvara landet. Den statistiska försvarsviljan var så att säga en del av avskräckningen.

Med dagens auktoritära och aggressiva Ryssland som granne är frågan åter aktuell. Visst har försvarsviljan mätts kontinuerligt men frågan är vad procentuella skattningar egentligen säger om viljan att försvara dagens Sverige. Kanske var det lättare att skapa försvarsvilja i folkhemmet med kalla kriget som fond. Idag är Sverige ett modernare land där ett anfall på riket för flertalet framstår som science fiction. Hur kan då försvarsviljan stärkas?

I grunden handlar försvarsvilja för den enskilda om tre saker: tro på att Sverige går att försvara, tro på att Sverige är värt att försvara och tro på att man själv kan göra skillnad. Givetvis är det inte välfärden som ska försvaras, även om den behövs i försvaret av Sverige. Utan exempelvis dagisverksamhet kan ingen mobiliseras. Men att Sverige är värt att försvara är inte en materiell fråga. Då skulle fienden kunna muta oss. Det är Sveriges frihet och oberoende som ska försvaras. Men är det möjligt?

Frågan om det går att försvara Sverige aktualiserades av debatten om en-veckas försvaret, vilket satte bilden av utmaningarna Försvarsmakten stod inför. Dessutom präglar tidigare krig med invasioner och ockupationer fortfarande allmänhetens hotbild. Men framtidens väpnade angrepp kommer kanske också att te sig helt annorlunda än många föreställer sig. Fienden vill exempelvis kanske bara ta en del av Sverige för att förhindra Nato från att rycka fram på norra flanken. I ett sådant scenario ter sig Försvarsmaktens resurser redan nu mer adekvata.

Sverige kan även drabbas av konflikter i den så kallade gråzonen mellan fred och krig. Sannolikt är motståndaren kostnadseffektiv och vill främst försvaga allmänheten och beslutfattarna genom olika slags påverkansoperationer, med exempelvis cyberangrepp eller psykologisk krigföring. I dessa lägen är en existerande försvarsvilja helt nödvändig för att Sverige inte ska vika ned sig. Det går alltså inte att vänta på ett angrepp och lita på att det ska ha en samlande effekt på landets befolkning.

Till syvende och sist är det ingen som med säkerhet vet vad Sverige kommer att klara av i krigsdimman, the fog of war. Samtidigt behöver myndigheter hjälpa medborgare att leva med en sådan osäkerhet. Så hur får man folk att tro att de kan göra skillnad? 

Varken Försvarsmakten eller andra myndigheter kan peka på den planerade myndigheten för psykologiskt försvar och hålla den ansvarig för att producera försvarsvilja. Då skulle den nya myndigheten riskera att förvandlas till ett propagandaministerium. Sverige är en demokrati och för att den ska fungera behöver medborgarna tillgång till pålitlig information som kommer fram snabbt. Det kan den nya myndigheten bistå med. Men försvarsvilja är resultatet av allas gemensamma ansträngningar och måste vila på samhällets främsta värderingar.

MSB:s broschyr ”Om Krisen eller Kriget Kommer” från 2018 liksom 2020 års covid-19- kris visar att den enskilde medborgaren behöver klara en hel del på egen hand. För att den enskilde ändå ska utveckla en försvarsvilja behövs tillit till myndigheter vilket förutsätter trovärdighet och det kan myndigheter bidra till genom uppriktighet. Exempelvis enligt Churchills recept, ”jag kan inte lova er annat än blod, svett och tårar…” när Storbritannien stod ensamt mot Nazityskland efter Frankrikes kollaps 1940. I längden avslöjas nämligen nästan alltid lögner och då knäcks förtroendet. Därför kan myndigheter inte heller satsa på ”fake it until you make it” när det gäller olika slags totalförsvarsförberedelser. Inte minst skulle det märkas i totalförsvarets övningsverksamhet. 

Utan försvarsvilja riskerar Sverige att drabbas av det sämsta alternativet – propaganda – fiendens eller en egen propaganda riktad till svenska folket. Särskilt efter andra världskriget ville ingen i Sverige tillgripa diktaturens verktyg, propaganda, för att bygga försvarsvilja. Istället uppmuntrades kritiskt tänkande så att medborgare själva skulle kunna se igenom fiendens lögner.

Att kunna genomskåda fake news har inte blivit lättare men viktigare eftersom den enskilde i dag möter propaganda på egen hand på sociala medier. Detta innebär förstås också att myndigheter får leva med att kritiskt tänkande kan tillämpas även på dem. Om myndigheter vill främja försvarsviljan behöver de påtala att det är genom att försvara Sveriges frihet och oberoende som möjligheten består för var och en att även i framtiden kunna utöva kritiskt tänkande och andra demokratiska rättigheter.

Visst kan man undra vad man som officer ska göra åt försvarsviljan när man har händerna fulla med trupp och övning, insatsverksamhet eller att slita på linoleumet på högkvarteret. Men det lilla gör så mycket. Som officer är det nödvändigt att vara en förebild. Vem vill stödja Försvarsmakten om det inte går att se upp till officerare och känna sig trygg med dem? Kanske behöver officerare även vara föregångsmedborgare och förklara för vänner och bekanta varför försvaret behövs. Då byggs åtminstone en del av försvarsviljan upp, på det informella sätt som i det långa loppet ger störst avtryck i samhället.

Niklas Rossbach, 2020
Niklas Rossbach är filosofie doktor i historia och till vardags förste forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Norge och Finland har börjat få sina första leveranser av det gemensamma stridsuniformssystemet Nordic Combat Uniform System, NCU. Till Försvarsmakten kommer enskilda plagg under 2023, men för det kompletta systemet dröjer det till tredje kvartalet 2024.

    Kontraktsvärdet under den sjuåriga kontraktsperioden uppgår till 425 miljoner euro. Foto: Nordefco.

    När Norge, Danmark, Finland och Sverige undertecknade avtalet med den norska leverantören Oskar Pedersen AS om gemensamt ramavtal på det nya stridsuniformssystemet var det första gången som det nordiska försvarssamarbetet gick in i ett enskilt upphandlingsprojekt.

    Ramavtalet undertecknades den 8 februari 2022 och kontraktsvärdet under den sjuåriga kontraktsperioden ligger på 425 miljoner euro.

    I uniformssystemet ingår allt från underkläder till ytterplagg i olika konfigurationer: nordisk, europeisk, djungel och öken. Uniformen är likadan för samtliga fyra länder, förutom kamouflagemönstret som skiljer sig åt. Handskar, kängor, hjälmar och personlig skyddsutrustning ingår inte i systemet och således inte heller i ramavtalet. I stället upphandlas det självständigt av respektive land.

    – Initalordern gjordes i april 2022 och nu pågår förberedelser för leverans till Sverige. För närvarande tittar vi på referensprover, tyger och färger för alla plagg som ingår i systemet. Vi besöker även leverantörerna som ett led i kvalitetssäkringen, säger Jennifer Skjäl Lundgren, chef för Försvarets materielverks verksamhetsområde Logistikmateriel.

    » Det nya kamouflaget är väldigt likt det mönster som används till fältuniform 90, det är något förminskat och tre kronor ingår i mönsterrapporten. «

    Leveranserna går helt enligt plan, vilket innebär att Norge och Finland är först ut och redan börjat få sina leveranser. Leveranserna till Sverige kommer att ske enligt den ursprungliga planen, det vill säga att den första orden successivt levereras med början senare under 2023 och att hela leveransen om 20 500 uniformer plus persedlar i form av underkläder och t-shirts slutlevereras tredje kvartalet 2024. Därefter kommer kompletterande avrop att levereras successivt under 2025, 2026 och 2027.

    – Just nu jobbar våra ingenjörer med dokumentationen som följer med all materiel. Det måste finnas underhållsplaner för reparationer etcetera och det ska även finnas riktlinjer kring hur man väljer rätt storlek, vilka mått som är viktiga och så vidare, säger Jennifer Skjäl Lundgren.

    Inför upphandlingen har omfattande användartester genomförts och uniformssystemets design är anpassad till båda könen.

    – Ett nytt mönsterskyddat kamouflage är framtaget och kommer att införas med den nya svenska uniformen. Det nya kamouflaget är väldigt likt det mönster som används till fältuniform 90, det är något förminskat och tre kronor ingår i mönsterrapporten, säger Jennifer Skjäl Lundgren.

    Danmark, Finland, Norge och Sverige startade Nordic Combat Uniform-projektet 2016 och det genomförs som en del av Nordefco, Nordic Defence Cooperation.

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post

    Stress, höga krav och psykisk ohälsa kan bidra till den förhöjda risken för separationer bland utlandsveteraner medan äventyrslust och dåligt mående gör att vissa veteraner ogärna ingår nya relationer. Det visar en rapport från Försvarshögskolan där forskare studerat vilka faktorer under en insats som påverkar parrelationer.

    Studien visar att veteraner som separerar har mer negativa erfarenheter av insatsen än de som stannar kvar i sina relationer.

    Tidigare studier har visat att svenska utlandsveteraner överlag är en ganska välmående yrkesgrupp. Däremot är skilsmässofrekvensen hög och separationer är nästan dubbelt så vanliga bland veteraner som hos mönstrade icke-veteraner. Nu har ett forskarlag vid Försvarshögskolan undersökt vilka faktorer i samband med utlandstjänstgöring som kan påverka parrelationer. En rad omständigheter knutna till insatsen har undersökts och jämförts mellan veteraner som separerat och de som fortsatt att leva tillsammans med sin partner efter den senast genomförda missionen.

    Resultaten visar att de veteraner som separerar har mer negativa erfarenheter av insatsen än de som stannar kvar i sina relationer. Exempelvis upplevs resor och bortavaro från hemmet inför insatsen som mer negativa, stödet från chefer och Försvarsmakten anses ha varit sämre och fler har sökt hjälp för psykiska besvär på grund av insatsen. De som separerat svarar också oftare än övriga att de krav som Försvarsmakten ställer före, under och efter insatsen påverkar parrelationen negativt. Sofia Nilsson, docent vid Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan, har lett studien.

    » Vid hemkomsten kan det finnas en inbyggd förväntan hos partnern att man ska avlasta och ta igen sådant man missat under frånvaron. «

     – Många beskriver det som tufft redan innan förberedelserna inför insatsen drar igång med pendling till och från jobbet, skolor och övningar. Sedan tillkommer krav specifikt kopplade till utlandstjänsten med utbildningar och andra förberedelser. Det är sällan man bara är borta de sex månader som utlandstjänstgöringen pågår. Med för- och efterarbete handlar det om betydligt längre tid än så. 

    En annan faktor som sticker ut bland de veteraner vars förhållanden spruckit är det psykiska måendet. Flera hade problem med psykisk ohälsa vid hemkomsten och det var vanligt att man inte tyckte sig få den hjälp man behövde för att må bättre.  

    – De som har PTSD-symtom och andra allvarligare psykiska symptom är ingen stor grupp, men inom den gruppen är separationer betydligt vanligare än hos andra. Något som förekommer oftare, och som jag tror att man många gånger missar, är mildare reaktioner av dåligt psykiskt mående, som vardagsstress. Det kan också påverka en parrelation negativt, säger Sofia Nilsson.  

    Sofia Nilsson, forskare FHS, Foto Försvarshögskolan_webb
    Sofia Nilsson, docent vid Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan

    Vardagsstress rapporterades i ungefär samma utsträckning hos både de som separerat och de som fortsatt att leva tillsammans, men det fanns en skillnad mellan grupperna i hur stressen hanterades. Bland de som separerade var det vanligare att distansera sig från vardagens krav i ett försök att hantera situationen. Det var också vanligare med konflikträdsla och osunda dryckesvanor hos dem som gick isär.

    – Vardagsstress kan skapa irritation och fresta på parrelationer. Vid hemkomsten kan det finnas en inbyggd förväntan hos partnern att man ska avlasta och ta igen sådant man missat under frånvaron, men den förväntan kanske inte stämmer överens med ens egen. Många veteraner beskriver också skuldkänslor och dåligt samvete över att de varit borta, vilket kan spä på upplevelsen av stress, säger Sofia Nilsson. 

    Nyare relationer (ett till tre år) är mer sårbara vid utlandstjänstgöring än längre förhållanden och majoriteten av separationerna sker inom fem år efter hemkomst. Tidigare studier tyder också på att de negativa effekterna av en insats ökar ju fler resor man gör.  

    – Första gången går det kanske bra och även den andra, men med tiden växer problemen. Flera sa att det finns en gräns för hur många insatser en relation klarar av, säger Sofia Nilsson. 

    Tidigare studier visar också en något minskad benägenhet bland utlandsveteraner att ingå en ny parrelation efter att de separerat. I den nu genomförda undersökningen ges två möjliga förklaringar till detta. Dels ett stort intresse för äventyr och att man föredrar att leva som singel. Dels psykiska besvär som inte omhändertas och sämre återanpassning till vardagen efter avslutad insats. 

    – Men det handlar inte om någon jättestor andel veteraner som undviker parrelationer, så man bör inte dra alltför stora växlar av det, säger Sofia Nilsson. 

    FAKTA

    Om undersökningen

    Rapporten Internationell militär tjänstgöring och dess betydelse för parrelationer genomfördes vid Försvarshögskolan. Studien bygger på en enkätundersökning där 1 962 utlandsveteraner deltog, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 33 procent. Av dem var 181 kvinnor och 1 780 män med en medelålder på 56,3 år. Majoriteten av deltagarna, 1 796, var gifta eller sambo, 133 var särbo och 327 singlar.

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post

    Allmänhetens tilltro till Försvarsmakten ökar och i Medieakademins senaste förtroendemätning hamnar myndigheten i topp. – Det är bra för oss att veta att det finns en acceptans hos allmänheten för det vi gör, säger Försvarsmaktens kommunikationsdirektör Peder Ohlsson.

    15. och 16. hemvärnsbataljonerna övar tillsammans i och kring Sollefteå under totalförsvarsövningen "Vildhussen".

    Medieakademin är en ideell förening som sedan 1997 årligen mäter svenska folkets förtroende för olika samhällsaktörer som myndigheter, företag och politiska partier. Försvarsmakten kom med i mätningarna 2016 och har sedan dess ökat kraftigt i förtroende, från 36 procent till årets notering på 67 procent. Därmed är Försvarsmakten den organisation som bland de deltagande myndigheterna och frivilligorganisationerna i undersökningen har högst förtroende hos svenska folket. Brigadgeneral Peder Ohlsson, Försvarsmaktens kommunikationsdirektör, tror att flera faktorer ligger bakom uppgången. 

    – Först och främst handlar det nog om det gedigna arbete som våra anställda och frivilliga uträttar i Försvarsmakten varje dag. Sedan har vår verksamhet blivit mer synlig i samhället också vilket antagligen ökat förståelsen för det vi gör. Men det är klart att det osäkra omvärldsläget och kriget i Ukraina förmodligen också spelar in och visar betydelsen av en stark försvarsmakt. 

    » Det är klart att det osäkra omvärldsläget och kriget i Ukraina förmodligen också spelar in. «

    peder ohlsson 26 aug 2022-1
    Peder Ohlsson , Försvarsmaktens kommunikationsdirektör

    Närmast efter Försvarsmakten i förtroendebarometern kommer Skatteverket och Säpo på respektive 65 procent följt av Folkhälsomyndigheten på 64 procent. I botten återfinns Migrationsverket på 20 procent och Arbetsförmedlingen på 16 procent. 

    – Vi tycker att det här är en bekräftelse på det arbete som pågått i myndigheten under en längre tid och vi är väldigt tacksamma för förtroendet. Men det är också ett resultat som måste förvaltas. Vi har en central uppgift att lösa i samhället och det är viktigt att vi har allmänhetens förtroende, säger Peder Ohlsson. 

    Årets förtroendemätning har genomförts av Kantar Public och omfattar 1.201 webbintervjuer med personer från 16 år och uppåt. Materialinsamlingen pågick mellan den 8 och den 13 februari 2023. 

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post