Förra sommaren var flera av våra förband insatta i bekämpning av skogsbränder under flera månaders tid och över stora delar av riket. Tillsammans med många andra aktörer gjorde vi ett fantastiskt jobb! Men under det år som nu har följt så har jag i olika sammanhang stött på åsikten att Försvarsmakten inte borde avdela så mycket resurser till denna stödverksamhet. Vårt fokus borde ligga på huvuduppgiften, att träna och öva för den väpnade striden och att vara bäst på att slå ihjäl vår fiende när så krävs!
Huvudlinjen för denna ståndpunkt brukar ofta vara att arbetstid, körmil och flygtimmar som läggs på samhällsstödjande verksamhet riskerar att tas från förbandens övningsmedel, vilket får som konsekvens att vi tvingas skära ner eller ställa in övningar och utbildningar, vilket i sin tur gör att vi övar mindre och därmed rimligen blir sämre på vår huvuduppgift.
Detta stämmer såklart. Någonstans måste pengarna komma ifrån om det inte skjuts till medel från politiskt håll! Vidare är det självklart att den väpnade striden är grunden till vårt existensberättigande. Men för de funktionsförband som i huvudsak har stödjande uppgifter i kriget anser jag att det skarpa samhällsstödet även får positiva effekter för krigsdugligheten.
Under sommaren 2018 förbrukade våra helikopterförband över 330 flygtimmar och ungefär 3.400 arbetstimmar i olika brand-relaterade insatser. Våra besättningar prövades i miljöer som stundom var mycket intensiva och där liv och egendom emellanåt stod på spel. Långa och slitsamma dagar i helikoptern ställde höga krav på varje besättningsmedlem. Våra besättningschefer fick ofta ta på sig en samordnande roll i luften när flera helikoptrar från olika aktörer deltog. Vår stabspersonal fick på plats organisera verksamheten med andra förband och myndigheter, ofta på oklara underlag. Vårt flygunderhåll och våra bas- och logistikfunktioner prövades i sin förmåga att med befintliga resurser stödja skarpa uppdrag från tillfälliga platser med obestämda tidshorisonter.
Förbandens chefer fick planera och genomföra insatser som kunde sträcka sig över många veckor och behövde därmed ta hänsyn till faktorer som annars inte dyker upp på den normala sjudagarsövningen. De fick skapa tillfälligt sammansatta förband som, över lång tid och med bibehållet stridsvärde på både personal och materiel, skulle kunna verka från tillfälliga baser och grupperingar. De fick leda dessa insatser på stående fot, med nya friktioner och problem runt knuten så gott som dagligen.
Liknande fordringar ställdes även på övriga nivåer. Kravet på samordning och resursfördelning nådde antagligen hela vägen upp till överbefälhavaren själv. Hela Försvarsmaktens djup och bredd berördes därmed på något vis av denna samhällspåfrestning.
Under denna sommar var Sverige utsatt för en kontinuerlig belastning och Försvarsmakten hade en självklar roll i att möta det hotet. Utöver den uppenbara samhällsnytta som våra insatser hade, så har jag svårt att föreställa mig ett bättre eller mer komplext stresstest för vår organisation inför kommande kriser och gråzonslägen. Åtskilliga delar av Försvarsmaktens förband, staber och chefer ställdes inför en unik möjlighet att prövas i ett skarpt läge, under en längre tid och på hemmaplan. Genom den erfarenheten kommer vi att stå ännu bättre rustade för nästa kris som samhället ställs inför, oavsett hur den då ser ut. Därför anser jag att samhällsstödet kan vara en nog så viktig uppgift att ta oss an när vi nu bygger ett starkare och robustare försvar!
