Joacim Blomgren har legat i tätklungan och varit drivande i utvecklingen av specialistofficersprofessionen ända från början. Han var delaktig i framtagandet av specialistofficersutbildningen som sjösattes 2007. Han var med och utvecklade den högre specialistofficersutbildningen och tillhörde själv den första kullen officerare som 2013 valde att frivilligt omskola och omgalonera sig till specialistofficer. I december 2018 blev han den förste arméförvaltaren någonsin och snart bryter han åter ny mark som förvaltare hos Insatschefen.
– När jag pratar med Michael Claesson känner jag mig välkommen, efterfrågad och lite saknad, säger Joacim Blomgren när vi ses på regementet i Enköping, en av hans allra sista arbetsdagar som arméförvaltare på arméstaben.
Liknande läsning:
–Äntligen får vi också en förvaltare, säger de. Vi har byggt det här systemet nerifrån och upp och Högkvarteret är den sista nivån som nu fullt ut ska implementera trebefälssystemet.
När vi träffas står midsommarafton för dörren och Joacim Blomgren håller på att avveckla sitt uppdrag hos arméchefen Karl Engelbrektson. Kvällen innan var det avtackningsmiddag med kollegorna. Nu ska övernattningslägenheten tömmas och städas ur för någon annan att ta över. Den 1 juli tillträder Joacim Blomgren sin nya befattning som insatsförvaltare hos insatschefen och precis som när han utnämndes till arméförvaltare hos arméchefen är hans kommande befattning ett tämligen oskrivet blad. Ramarna för uppdraget är visserligen fastställda men det blir upp till honom själv att fylla dem med innehåll. Men han träder in i rollen med öppna ögon och har en ganska tydlig uppfattning om vad som behöver göras.
– Jag kommer titta på de olika avdelningarna, vilka funktioner som finns och försöka bidra till att utveckla organisationen så att specialistofficersrollen nyttjas optimalt. Det handlar om att förstå de olika nivåerna i specialistofficersspåret och koppla det till en helhet. Jag kommer också att vara delaktig i uppgifter som handlar om insatser och arbeta med konkreta sakfrågor. Sedan har vi hela Natointrädet och allt vad det innebär.
Joacim Blomgrens resa i Försvarsmakten började 1985 med värnplikten på I 4 i Linköping. En karriär inom det militära hade han inte tänkt sig, men upptäckte efter muck att han saknade kamratskapen och utmaningarna som militärtjänstgöringen inneburit. Han fick tjänst som frivillig värnpliktig instruktör på en stab- och trosspluton på trängbataljonen innan han läste vidare till officer, blev plutonchef och sedermera kompanichef. När beskedet kom att regementet i Linköping skulle läggas ner i mitten av nittiotalet, blev han erbjuden en tjänst som lärare vid officersutbildningen på Stridsskolan mitt, numera Markstridsskolan. Där hittade han det han verkligen brann för: att undervisa och utveckla utbildningar och materielsystem.
– Jag tycker om att lära mig nytt, men framför allt att få dela med mig av kunskap till andra och utveckla innehållet i utbildningar. Jag blev kvar på Markstridsskolan i nästan 20 år.
Då planerna att åter införa ett tvåbefälssystem blev kända under 2000-talets början tjänstgjorde Joacim Blomgren med utbildningsfrågor i Kvarn och Skövde och hade uppnått graden major. När de nya rollbeskrivningarna för de olika officersspåren rullades ut insåg han att hans befattning var en framtida specialistofficers, en insikt han tog med ro.
– För mig var det inga konstigheter. När vi utvecklade utbildningen för specialistofficerare kände jag direkt att det var specialist jag var och jag hade inga problem med det. Jag hade arbetet med utveckling av utbildningar i flera år och var specialiserad inom det området.
På nationaldagen 2013 blev Joacim Blomgren en av sju officerare som utnämndes till den högsta graden som går att få som specialistofficer, regementsförvaltare (motsvarande flottiljförvaltare i flottan och flygvapnet). Joacim Blomgren placerades på befattningen utbildning och skolförvaltare där han både skulle bygga upp tvåbefälsorganisationen och utveckla undervisningen, innan han 2018 tillträdde som arméförvaltare hos arméchefen. Att hantera rollen som rådgivare och parhäst till en general har han fått hjälp med genom ett coachprogram i ledarskap som han deltar i. Han är nu inne i slutfasen av programmet och i förmiddags hade han ett av sina sista möten tillsammans med coachen.
– I dag pratade vi om att jag känner mig redo för nästa nivå. Jag har gått från att vara en del av produktionen till att förändra och leda en stor organisation och jag har fått förståelse för spelplanen på högsta nivå. Det har varit en fantastisk resa, säger han.
Joacim Blomgren beskriver sig själv som en strukturerad person som tycker om tydlighet och kontroll, men att han genom ledarskapsprogrammet också insett att de egenskaperna ibland har en hämmande effekt på omgivningen. En del i coachingen har därför bestått i att våga ta ett kliv tillbaka och ge människor omkring honom mer handlingsutrymme.
– Om jag ska leda en tvådagarsutbildning brukar jag planera vad jag ska göra timme ett, timme två och så vidare. Nu har jag istället tränat på att sätta upp mål att jobba mot och sedan släppa loss människokraften. Det är jobbigt, men det går bra. Man måste ju inte ha rast 14.30, det går bra klockan tre också, säger han leende.
Lärdomarna från coachingen har även påverkat honom som person och i privatlivet, berättar han.
– Det här handlar om livet och jag är väldigt mycket Jocke, både i jobbet och privat. Jag har inget jobbface, det skulle bli väldigt konstigt. Jag är den jag är.
FAKTA
Joacim Blomgren
Ålder: 56.
Bor: Villa i Boxholm i södra Östergötland.
Familj: Sambon Marie Sjögren. Två söner från tidigare äktenskap. Sambons två döttrar samt två fosterdöttrar liksom två katter som är ”underbara och fullständigt opålitliga”. Alla barn är vuxna och utflugna.
Fritid: ”Alldeles för lite” men spelar gärna golf (7 i handikapp), reser till värmen, matlagning, grönsaksodling, att träna och titta på all form av idrott utom motorsport.
Genom sin sambo, Marie Sjögren, har Joacim Blomgren också upplevt en annan sida av internationella konflikter än dem han brukar komma i kontakt med via jobbet. Sambon har varit engagerad som tillfällig vårdnadshavare och god man åt ensamkommande flyktingflickor vilket i hög grad kommit att påverka deras liv. För fem år sedan valde de att låta två tjejer flytta in hos dem. Flickorna blev kvar i flera år och fick med tiden uppehållstillstånd. I dag är de utflugna med egna boenden och bra jobb.
– I kväll kommer båda två hem för midsommar. Vi är som extraföräldrar åt dem och det känns fantastiskt att höra dem kalla oss mamma och pappa, säger Joacim Blomgren.
Ögonen tåras och han samlar sig en kort stund innan han fortsätter.
– När båda föräldrarna blivit ihjälslagna, de inte hade någon släkt kvar i livet och inget land ville ta emot dem var det inte något svårt beslut att låta dem flytta in hos oss. Nu är de en del av familjen och Maries och mina barn tycker bara att det är roligt när vi är många på julen och sådant.
Men även om det stundtals varit mycket att ta hand om hemma har Joacim Blomgrens engagemang i arbetet varit oförändrat, säger han. Och införandet av ett två- och sedermera trebefälssystem är något han trott på och stöttat ända från början.
– Vårt jobb är så komplext att vi behöver dela på uppgifterna mellan officerare och specialister. Men ingen är bättre eller sämre än någon annan, vi har bara olika roller. Internationellt är det här inga konstigheter. Sverige var i stort sett det enda landet i Europa med ett enbefälssystem.
Joacim Blomgren stod bakom överbefälhavare Micael Bydéns beslut den 7 maj förra året om att införa trebefälssystemet fullt ut och – om nödvändigt – genom påtvingad omgalonering. Att låta den gamla befälsordningen verka ut var inget realistiskt alternativ, menar han.
– Då skulle den sista ur det gamla systemet ha slutat 2038 eller därikring och vi kan inte ha dubbla system så länge. Att ha rätt person med rätt grad på rätt befattning är viktigt för både personalplanering och för utveckling och utbildning av individen.
Däremot anser han att vissa delar i processen borde hanterats annorlunda och han förstår kritiken från de kollegor som känner sig överkörda och felbehandlade.
– Vi borde ha förberett det här bättre och tydligare kommunicerat varför vi gör detta. När man pratar med folk och förklarar varför så förstår de ofta.
Han förstår också delvis det missnöje som finns kring brister i karriärmöjligheter och löneutveckling för specialistofficerare, men säger att det nu finns en lösning på plats.
– Försvarsmakten har tagit fram en ny lönemålbild för yrkesofficerare, vilket medger att en förbandschef nu kan bygga upp nya lönestrukturer anpassade för både officer och specialistofficer. Det finns inget som hindrar att man tillämpar de här modellerna, men det måste göras också.
Joacim Blomgren har nu fyra och ett halvt år framför sig som regementsförvaltare på Insatsstaben. Vad som väntar därefter återstår att se, men pensionen är ingenting han längtar efter.
– Jag har fyllt 56 och i min senaste placeringsplan stod det att jag skulle gå i ålderspension eller få förlängt efter det här. Det var första gången jag såg det i skrift och det kändes jättetungt. Att jobba är roligt, det är en del av livet och jag har svårt att se mig gå i pension om fyra och ett halvt år. Kanske skulle jag kunna tänka mig att gå vidare inom det civila och bli chef för en golfklubb eller liknande, för att kombinera ledarskapet med ett stort intresse. Men jag får se vad det blir. Just nu är jag jäkligt taggad på min nya befattning.
FAKTA
Karriär
1985–1986: Värnplikten på I 4 i Linköping.
1987: Sex månader som plåtslagare på pappas firma.
1987: Officershögskolan, OHS.
1988–1995: Olika befattningar på trupp.
1995: Stridsskolan Mitt (senare Markstridsskolan), lärare vid OHS, chef för reservofficersutbildningen, ställföreträdande utbildningschef och ansvarig för utveckling av officersutbildningar.
2013: Omgalonering från major till regementsförvaltare. Utbildning och skolförvaltare på Markstridsskolan.
2018: Försvarsmaktens första arméförvaltare.
2022: Försvarsmaktens första insatsförvaltare. lf (7 i handikapp), reser till värmen, matlagning, grönsaksodling, att träna och titta på all form av idrott utom motorsport.
