Mer pengar ger inte automatiskt ökad förmåga 

Nedskärningar har vänts till tillväxt och framtidstro. Men mer resurser innebär inte per automatik ökad försvarsförmåga. Expansionen måste ske kontrollerat och med personalen för ögonen, annars finns risk att den förväntade outputen uteblir. Intervjuer med anställda och värnpliktiga tyder på att organisationen inte hänger med i alla delar i den pågående förändringen.

Under tillväxt ökar risken för rollkonflikter. Det kan i sin tur leda till att medarbetare inte trivs på sina arbetsplatser eller blir mindre effektiva.

Mellan 2019 och 2021 har jag och kollegor genomfört cirka 130 intervjuer ute på förband och flottiljer. Informanterna har inbegripit allt ifrån kompanibefäluttagna (KB) värnpliktiga till rutinerade specialistofficerare och officerare som utbildats i det gamla NBO-systemet. Syftet med intervjuerna har varit att studera viljan till fortsatt engagemang i Försvarsmakten, inträdet i arbetslivet (alltså Försvarsmakten) och kunskap i officersyrket. Som ett övergripande tema har organisatorisk tillväxt hovrat över intervju- och analysarbetet. Det har knappast undgått någon i denna läsekrets att Försvarsmakten genomgår en tillväxtfas efter flera decennier av nedskärningar. Men vad är tillväxt egentligen och hur är tillväxt för Försvarsmakten definierad? Om vi problematiserar begreppet kan vi konstatera att tillväxt inte är ett entydigt begrepp. Det kanske viktigaste att ha i åtanke är att tillväxt inte per automatik betyder mer, det vill säga mer input står inte nödvändigtvis i proportion till output. Tillväxt kan därutöver vara svår att realisera: Externa omständigheter påverkar och kan vara svåra att kalkylera med, som covid-19-pandemin. I ljuset av att Försvarsmaktens tillväxtfas sträcker sig över minst ett drygt decennium behöver den rimligtvis placeras i relation till personalens arbetsbelastning: ”Det spelar ingen roll hur mycket pengar vi har, för att vi har inte tillräckligt med folk som kan utbilda om vi inte börjar stryka saker”, som en major uttryckte det. Tillväxt tar tid, den sker inte över en natt och kommer inte automatiskt med en knapptryckning eller politiska beslut. Och, nota bene, tillväxt är inte bara en fråga om att växa genom rekrytering. Det handlar minst lika mycket om att personal ska vilja stanna kvar i Försvarsmakten.

Ett stort förändringsarbete kommer ofta med ett starkt budskap eller ett antal generaliseringar som motiverar sagda transformation. ”Organisationen behöver gå i en annan riktning”, ”Vi måste möta samhällets/omvärldens krav” och ”Se hur de gör i andra organisationer”, är budskap som känns igen från de allra flesta organisatoriska förändringsarbeten, Försvarsmakten inkluderad. Att se fram emot att den nya ordningen utvecklas till en lämplig strategi för organisationen och de anställda, för ingen vill ju bli betraktad som en dinosaurie?! Vad som är mindre självklart är hur ovanstående retoriska budskap ska omsättas i praktiken. För Försvarsmakten är det därför extra tydligt att organisationen måste hjälpa de anställda att navigera i arbetet. De strategiska målsättningarna är satta till 2025, 2030, 2035, men för de anställda är arbetsbelastningen här och nu.   

» Tillväxt tar tid; den sker inte över en natt och kommer inte automatiskt med en knapp­tryckning eller politiska beslut. «

För organisationen innebär också ofta ett grundläggande förändringsarbete risken att klampa i endera framgångsfällan eller misslyckandefällan. Framgångsfällan innebär att handlingar som tidigare ledde till framgång upprepas och organisationen utvecklar färdigheter som inte passar för nya idéer eller utmaningar. Kanske likt den informant som sa: ”Hurra, värnplikten löser alla problem!” med tankarna tillbaka till åttiotalets värnpliktsutbildning som inte är värnplikt anno 2022. Misslyckandefällan betyder att organisationen ägnar alltför mycket energi och resurser åt utforskande och otålighet. Misslyckas man prövar man något nytt och överdrivet mycket tid går åt till att utforska. ”Vi behöver inte göra för stora roderutslag” formulerade en kapten sig. Svaret på vilken väg man bör gå finns sannolikt någonstans däremellan. 

Någonting som också kan vara tätt sammankopplat med förändringsarbete och tillväxt, är synen på roller och rollkonflikter. Det har varit framträdande i vårt intervjuunderlag. Under KB-intervjuerna har det framkommit att det råder oklarheter om vad ett kompanibefäl är, det vill säga vilken roll ett kompanibefäl ska ha i grundorganisationen, men även i krigsorganisationen. Det beror delvis på att kategorin är återinförd och att det organisatoriska minnet verkar vara kort, men även för att det inte verkar finnas information tillgänglig hos varken KB-elever eller befäl. För nyutexaminerade fänrikar och sergeanter manifesterar sig de otydliga rollerna på flera sätt. Vissa fänrikar kommer ut som plutonchefer direkt efter Officersprogrammet, medan andra börjar som instruktörer eller motsvarande och blir plutonchefer först efter tre, fyra år. Flera sergeanter menar att de inte alls landade där de ville efter examen, utan hamnade på grundutbildningskompaniet där det saknades personal. Ibland var det oklart vem i den befintliga personalen som skulle sätta in den nya i jobbet. Följden blev att det kunde ta månader innan datorn kom eller tills de fick ett passerkort så att de kunde gå på toaletten själva, utan att behöva be en kollega följa med. Den erfarna NBO-officeren fastställde: ”Det här är den första gången i min yrkeskarriär som jag inte ska tänka nedskärning inför nästa år, vilken roll ska jag ikläda mig nu? Nu ska jag attrahera, rekrytera och behålla personal.” 

Rollkonflikter kan ta sig olika uttryck och en och samma roll kan innehålla oförenliga förväntningar. Som plutonchefsrollen där cheferna kräver en sak, soldaterna en annan och medarbetarna en tredje. Det kan finnas konflikter mellan samtidiga roller, du är bataljon-chef, mamma och tränare för fotbollslaget. För Försvarsmakten är kanske specifikt konflikt mellan egen uppfattning om roll och andras förväntningar på rollen den konflikt som är mest märkbar. Om man som officer också känner att det råder en konflikt mellan kraven på sig själv och förmågan att uppfylla dem, uppstår ytterligare en rollkonflikt. 

Ovanstående beskriver de potentiella rollkonflikter som kan uppstå i en organisation som karakteriseras av tillväxt. Lägg därtill implementering av trebefälssystem, återinförd reservofficersutbildning, värnplikt och en specialistofficerskår där karriärvägarna är tämligen otydliga, så framstår det tämligen angeläget med tydlighet på alla nivåer avseende vad som förväntas av individ, grupp, kategori och så vidare. Tydlighet i uppdrag, roller och förväntningar och klarhet i beslutsprocesser är en grundförutsättning för en god samarbetskultur som förebygger rollkonflikter. Därutöver fordras olika typer av forum för att kunna väcka diskussioner, prata om kultur, värdegrund och diskutera hur man kan förbättra sina roller. Samtliga informanter i våra intervjuer beskriver situationen på jobbet som ganska rörig just nu, och det är av vikt att medarbetare har en rimlig arbetssituation där den tillfälligt (?) höga arbetsbelastningen och röran inte får bli ett permanent förhållande. En god balans mellan arbete och övrig tid för medarbetarna är avgörande för att Försvarsmakten ska kunna behålla sin personal över tid och således kunna tillväxa i planerad takt. Sist men inte minst krävs ett gott ledarskap. Chefer på alla nivåer måste ges förutsättningar att praktisera ett gott ledarskap och samtidigt få handledning och stöd, något som är lätt att prioritera ner när organisationen växer. Viktigt är att inte: 1. tro att saker löser sig med tiden (bara vi kör på ett tag försvinner konflikten), 2. utse syndabockar (jobbiga officerare som motsätter sig omgalonering) och 3. strunta i rollkonflikten och låtsas att den inte finns (det vi inte pratar om finns inte).

johan österberg
Johan Österberg, filosofie doktor i psykologi vid Försvarshögskolan och forskar om personalför­sörjning inom Försvarsmakten.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Försvarsbudgeten utökas med över 27 miljarder kronor nästa år jämfört med i år, till 119 miljarder, det framgår av höstens budgetproposition. På en pressträff nyligen framhöll regeringen behovet av att Försvarsmakten satsar på personalområdet, bland annat genom åtgärder för att behålla och rekrytera personal och att antalet utbildningsplatser på Officersprogrammet ökar.

Försvarsminister Pål Jonson (M) höll den 11 september en pressträff tillsammans med de försvarspolitiska talespersonerna från samarbetspartierna om budgetnyheter inom försvarsområdet.

I budgetpropositionen som regeringen presenterar i dag, den 20 september, förstärks försvarsbudgeten med ytterligare 700 miljoner nästa år. Tillsammans med uppräckningar och tidigare beslut om mer resurser innebär det att anslagen till det militära försvaret ökar med 27 miljarder kronor till totalt 119 miljarder 2024.

Ett område som pekas ut som i behov av förstärkning är Försvarsmaktens personalförsörjning. Framför allt beskrivs bemanningen i flygvapnet som problematisk.

”Den fortsatta bristen på personal, exempelvis flygstridsledare, flygtekniker och piloter, utgör flygvapnets största begränsning. Den tidigare bristen på piloter har ökat under 2022, framför allt som en följd av att ett trettiotal piloter är tjänstlediga från Försvarsmakten. Som en följd redovisar Försvarsmakten att flygvapnets förmåga att utbilda och vidmakthålla de berörda krigsförbanden har nedgått markant. Antalet flygtimmar för Jas 39 har under 2022 sjunkit med 12 procent vilket enligt Försvarsmakten beror uteslutande på pilotbrist”, står det i budgetpropositionen.

Enligt ett pressmeddelande från försvarsdepartementet den 11 september ska omprioriteringar mellan anslagen 2024–2025 och beräknade tillskott under 2026 göra det möjligt för särskilda satsningar på personalområdet för att öka personaltillväxten och ”omhänderta effekterna av nya kollektivavtal och beslut om lön och tillägg.”

Betydelsen av att Försvarsmakten har resurser för att både rekrytera och behålla personal betonades på en pressträff den 11 september där några av budgetnyheterna inom försvarsområdet presenterades.

– Här har vi frigjort medel som gör att vi kan göra satsningar, sa Mikael Oscarsson, försvarspolitisk talesperson för Kristdemokraterna, på pressträffen.

Regeringen ser också ett behov av ett större inflöde av officerare med hänvisning till tillväxt och kommande pensionsavgångar. Fler officerare ska utbildas genom att antalet platser på Officersprogrammet ökar från 250 till 275 årligen. Även antalet värnpliktiga ska bli fler för att senast år 2025 uppgå till 8 000.

Budgetpropositionen för 2024 medger fortsatt stora investeringar i försvarsmateriel, bland annat fortsätter anskaffningen av Archer och medelräckviddigt och buret luftvärn. Utvecklingen av nya ytstridsfartyg ska påbörjas och ett nytt taktiskt transportflygplan ska ”skyndsamt anskaffas” för att ersätta TP 84 Hercules.

Resursförstärkningarna ska också ge Försvarsmakten möjlighet att komma tillrätta med problemen med personlig utrustning.

Enligt uppgifter i Dagens Nyheter ska också cirka två miljarder kronor gå till att ersätta materiel för totalt 19 miljarder kronor som skänkts till Ukraina.

Med de ökade anslagen når Sverige Natos mål om en försvarsbudget på två procent av BNP 2024. Under 2025 och 2026 beräknas cirka 1,25 respektive 7,4 miljarder kronor tillföras det militära försvaret.

Officerstidningen söker försvarsminister Pål Jonson för en kommentar.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Medan Europa fokuserar på Ryssland och kriget i Ukraina domineras den globala makt­balansen av supermakterna Kina och USA. Kina växer i styrka och från amerikansk sida uppfattas läget som alltmer oroväckande. Det visar rapporten Försvarsekonomisk utblick 2023 som Totalförsvarets forsknings­institut, FOI, publicerade i juni.

Mellan år 2000 och 2022 har Kina ökat sin andel av världens totala försvarsutgifter från 3 till 13 procent.

Den globala upprustningen fortsätter och enligt siffror från Sipri har de samlade militära utgifterna ökat med 86 procent mellan 2000 och 2022. Kriget i Ukraina skyndar på utvecklingen, men i flera länder började den militära expansionen långt tidigare. Sedan år 2000 har Ryssland ökat sin andel av de totala försvarsutgifterna från 1,2 till 3,8 procent, medan Kina gått från 3 till hela 13 procent. Det gör Kina till världens näst största militära stormakt med en försvarsbudget på 292 miljarder dollar förra året. Även om världsledande USA fortfarande har den i särklass största försvarsbudgeten med 877 miljarder dollar och står för cirka 40 procent av världens militära utgifter knappar Kina in och gapet mellan de båda supermakterna minskar. 

– Kinas försvarsmakt har varit under uppbyggnad ett bra tag, men jag tror inte att omvärlden riktigt hängt med. Det är först nu när man ser Kinas massiva flotta avfyra raketer runt Taiwan, som insikten hamrats in och USA uppfattar läget som ytterst oroväckande, säger Per Olsson, försvarsekonom vid FOI och författare till rapporten Försvarsekonomisk utblick 2023.

Bland övriga militära stormakter har Ryssland vandrat upp till en tredjeplats med militära utgifter på 86 miljarder dollar år 2022, följt av Indien med 81 miljarder dollar. 

I rapporten redovisas också de sammanlagda militära utgifterna för Europas fyra största ekonomier, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien (E4). Dessa länder spenderade tillsammans 211 miljarder dollar på försvaret 2022. Kinas försvarssatsningar har haft tyngdpunkten på de marina förbanden. En stor mängd nya korvetter, fregatter och jagare har sjösatts och 2022 hade Kina fler marina plattformar än USA, 203 jämfört med 198. Men sett till deplacement är USA fortfarande överlägset störst på haven, tre gånger Kinas storlek. Detta tack vare fler och större amerikanska hangarfartyg, jagare, kryssare och atomubåtar. Kina förväntas inte heller kunna upprätthålla den höga produktionstakten av nybyggda fartyg som landet haft sedan millennieskiftet. 

» Kinas försvarsmakt har varit under uppbyggnad ett bra tag, men jag tror inte att omvärlden riktigt hängt med. «

– Den stora uppbyggnadsfasen är sannolikt över nu när underhållskostnaderna springer iväg med halvtidsmodifieringar och reparationer. Kina kommer att hamna i samma sits som USA där en stor del av resurserna går åt till att underhålla den massa man redan har. Trots det kommer den kinesiska flottan fortsätta växa sin numerär och sitt deplacement, till hälften av USA:s år 2030, säger Per Olsson. 

Till skillnad från Kina, och även Indien, är Rysslands flotta på tillbakagång. Den har sedan år 2000 minskat i antal ytstridsfartyg och ubåtar, från 156 till 135.  

– Ryssland verkar tappat förmågan att bygga ytstridsfartyg större än fregatter och korvetter. Det beror delvis på att delar av den sovjetiska varvskapaciteten låg i Ukraina, men också på att man inte lyckades återuppbygga rysk kapacitet efter 1990-talets ekonomiska kris. Nu bygger man istället en alltmer kustnära flotta, säger Per Olsson. 

På armésidan har de länder som redovisas i studien delvis valt olika vägar. Samtliga länder har skurit ner på antalet stridsvagnar och artilleri- och raketsystem, men i USA och Västeuropa har minskningen varit mer drastisk än i Kina och Indien. Inom stridsflyget har i stort sett alla länder minskat antalet plattformar sedan år 2000. Av de länder som redovisas i studien är det enbart Indien som marginellt ökat antalet stridsflyg. Ryssland har dragit ner antalet stridsflyg med en tredjedel. Även USA har gjort omfattande nedskärningar och detsamma gäller Kina och E4-länderna. Enligt rapporten handlar minskningen nästan uteslutande om att man satsat på dyrare och mer avancerade plattformar, alltså kvalitet framför kvantitet. Inom stridsflyget är USA dominerande med ett tydligt försprång inom 5:e generationens stridsflyg. Kina har nyligen börjat introducera denna generation medan Ryssland halkat efter i utvecklingen. 

– Kina har över 140 enheter 5:e generationens J-20 stridsflygplan. Ryssland har bara lyckats få fram ett fåtal av sina Su-57, trots att programmen började samtidigt.

Per Olsson, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut.
Per Olsson, försvarsekonom vid FOI.

Globala militära utgifter 2000–2022:

Överlag dominerar västvärlden i fråga om tekniskt avancemang och modernitet, delvis för att de andra stormakterna i studien har behållit en större andel äldre materiel. Det gäller framför allt Ryssland, men också Kina och Indien har en större andel åldrande materiel än E4-länderna och USA. 

– Gällande kvalitet är det fördel väst. Indien, Kina och Ryssland får förmodligen ut större mängder materiel och personal ur sina försvarsbudgetar än väst eftersom de har ett lägre kostnadsläge, men väst har generellt bättre grejer, säger Per Olsson. 

Den globala upprustningen sker trots sviktande världsekonomi och majoriteten av länderna i Europa fortsätter med sina planerade satsningar.   

– Det är högst sannolikt att Europa kommer att fortsätta öka sina militära utgifter detta årtionde. Än så länge är det långt ifrån alla som uppnår Natos mål på två procent av BNP, men många är på väg dit. Två procent av BNP är visserligen ingen sensationell nivå, det globala genomsnittet ligger runt två procent, men att gå från en eller en och en halv procent till två procent innebär ändå stora förändringar. I Polen talar man till och med om en försvarsbudget på fyra procent av BNP. Det innebär att Europas andel av globala militära utgifter med stor sannolikhet kommer att öka fram till 2030, säger Per Olsson. 

» Det är högst sannolikt att Europa kommer att fortsätta öka sina militära utgifter detta årtionde. «

Enligt prognosen i Försvarsekonomisk utblick kommer Kina att passera USA som världens starkaste ekonomi någon gång runt år 2030. Samtidigt konstateras att den kraftiga ekonomiska tillväxt som Kina haft sedan millennieskiftet saktar in. Det kan, enligt Per Olsson, komma att påverka både prognosen liksom Kinas militära upprustning. 

– Den kinesiska militära uppbyggnaden har möjliggjorts av den ekonomiska tillväxten. Nu ska det bli intressant att se hur de agerar när tillväxten mattas av. De kommer att behöva låta en större andel av BNP gå till försvaret för att kunna fortsätta expandera militärt. Men oavsett om Kina går om USA eller inte, så kommer världen att domineras av två ganska jämnstora ekonomier.

Även Indien förväntas fortsätta öka både ekonomiskt och militärt. Landet låg fram till 2010-talet på ungefär samma BNP som Ryssland, men har sedan dess dragit ifrån. Indien är i dag världens femte största ekonomi och bedöms fortsätta växa stadigt under kommande årtionde. 

– Indien vill spela en central roll i Indiska Oceanen. De vill också ha inflytande i Sydostasien och Mellanöstern och vara en balans mot Kina. USA ser positivt på Indiens ambitioner och vill stötta det, säger Per Olsson och fortsätter: 

– Samtidigt står Indien både Ryssland och Iran nära. Det var många som blev besvikna över att Indien inte tog tydligare ställning mot Ryssland i kriget i Ukraina, men man måste inse att Indien har sina egna intressen och hotbilder och de kommer inte att gå andras ärenden. Indien har börjat luta sig mer mot väst, men det är inte okomplicerat. 

Oavsett utgången av kriget i Ukraina, så kommer Ryssland att behöva återuppbygga sin militära kapacitet efter kriget. Att rusta kommer att bli mer kostsamt än under föregående expansionsfas eftersom man inte längre har kvar det gamla sovjetiska arvet som grund att bygga en uppgraderad armé på. 

– Ryssarna har förbrukat tusentals stridsvagnar, stridsfordon och mängder av artilleri. Nya grejer blir oundvikligen dyrare att tillverka. Tidigare har de kunnat ta gamla stridsvagnar, svetsat på extra skydd och skickat till fronten men när de ska ersätta förlorad materiel kommer det att krävas nytt, säger Per Olsson. 

Exakt hur kriget i Ukraina kommer att påverka inriktningen av den pågående globala upprustningen går inte att svara på i nuläget, enligt Per Olsson. Men han säger att det är troligt att en viss anpassning till de erfarenheter som kriget ger kommer att ske. 

– Behov av ammunition och logistik är lärdomar som dras efter varje krig. ’Oj, går det åt så här mycket drivmedel och så här mycket ammunition’. I Ukraina kan vi se den enorma mängden artilleriammunition som förbrukas. Särskilt i väst har vi krympt våra lager av ammunition och artilleri. Länder i öst har gått en annan väg, inklusive Polen, Finland och Ukraina, och behållit sina lager i större utsträckning. De känner sin granne. 

Och det som nu pågår i Ukraina med massiva ryska förluster, beskriver Per Olsson som något av ett tveeggat svärd. 

– Å ena sidan kommer Ryssland att behöva återbygga stora delar av sin armé, under omfattande sanktioner. Å andra sidan finns det få saker så lärorika som militära motgångar, och kriget är inte över än. Vi ser redan nu hur båda sidor i kriget kombinerar billiga obemannade farkoster och gammalt artilleri på ett nytt sätt. Dessutom kommer Ryssland även fortsatt att ha världens största kärnvapenarsenal. Det kan vara dyrt att överskatta sin motståndare, men direkt farligt att underskatta den. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Under Natotoppmötet i juli meddelade Turkiets president att landet kommer godkänna Sveriges ansökan till Nato, även om det också kräver ett beslut i parlamentet. Generalmajor Johan Pekkari vid Försvarsstaben om vad medlemskapet kommer att innebära för organisation och personal.

Generalmajor Johan Pekkari är chef för strategienheten vid Försvarsstaben på Högvarteret.

Hur långt har Försvarsmakten kommit i förberedelserna inför ett Natomedlemskap?

– Det finns två svar på den frågan. Det ena är att vi är i mål med alla förberedelser för att kunna bli medlemmar och vi är redo att ta steget in i organisationen. Det andra svaret är att förberedelserna fortgår, bland annat genom diskussioner med Nato om förmågeutveckling. Men det finns också sådant som vi inte kan göra förrän vi har blivit medlemmar fullt ut, som att upprätta en gemensam försvarsplanering för hur vi tillsammans ska kunna försvara Sverige och andra Natoländer, säger Johan Pekkari, chef för strategienheten vid Försvarsstaben. 

Den 8 juni beslutade regeringen att Försvarsmakten får inleda förberedelser med Nato och dess medlemsländer för att möjliggöra framtida gemensamma operationer. Vad innebär det i praktiken? 

– Det innebär att vi får tillstånd att förbereda mycket av den planering som påbörjats. Tills vi blir medlemmar sker detta på bilateral nivå, på samma sätt som vi samarbetar med exempelvis Finland sedan många år. Det kan ske genom att andra länder besöker oss och att vi besöker dem. Det skulle också kunna handla om att förhandslagra förnödenheter och materiel i Sverige för att korta startsträckan inför en gemensam operation. För att sedan genomföra gemensamma operationer krävs formella beslut från regering och riksdag. 

När Sverige väl blir medlem i Nato, vad händer i Försvarsmakten då? 

– Sedan vi ansökte om medlemskap har vi arbetat tillsammans med Nato inom tio olika funktionsområden. Det handlar om allt från juridik och administration till försvarsplanering och förmågeutveckling. Nu har vi grönt ljus inom alla dessa områden och den dag vi blir medlemmar kommer vi att slutföra det vi nu har planerat för tillsammans med Nato. Det kan exempelvis handla om att införa ledningsstödssystem eller rutiner för hantering av informationsutbyte, alltså hur vi ska hantera inflödet av alla de handlingar som kommer att skickas till oss som medlemmar i Nato. 

» Man kan säga att Natoavdelningen blir Försvarsmaktens växel visavi vår representation och verksamheten i Bryssel. «

Hur kommer strukturen för arbetet i Nato se ut på Högkvarteret?

– Vi förbereder för att upprätta en Natoavdelning inom Försvarsstaben med ansvar för relationen till den svenska militära representationen vid Natos högkvarter i Bryssel samt för samordning av svenskt deltagande i Natos kommittéer och arbetsgrupper. Man kan säga att Natoavdelningen blir Försvarsmaktens växel visavi vår representation och verksamheten i Bryssel. Parallellt kommer många staber också att ha en egen väg in i Nato. 

Hur kommer Försvarsmaktens anställda att märka att Sverige går med i Nato?     

– I samband med inträdet kommer vi att delta i flagghissningsceremonier vid Natos högkvarter och staber samt genomföra egna ceremonier i Sverige när vi hissar Natoflaggan. I övrigt märker man kanske inte så mycket dag ett. Bemanningen i Nato kommer att öka succesivt. Tillväxten kommer att ske under flera år med krav på 30 procents bemanning efter tre år och full bemanning efter sju år. Jag kan inte säga exakt hur många individer det kommer att behövas, men någonstans i närheten av 200–250 personer blir det förmodligen. I dag har vi ett 30-tal personer som arbetar internationellt i eller med Nato och deras befattningar prioriterar vi inledningsvis att behålla. Att tjänstgöra i Natos olika organisationer kommer att bli en naturlig del av inte minst officerares och specialistofficerares karriärer. Därtill kommer naturligtvis våra förband och förmågor att användas för lösandet av uppgifter inom ramen för Natouppdrag och vi kommer fortsätta att delta i olika former av övningsverksamhet. 

Vilka befattningar i Nato kommer Sverige att bemanna? 

– Vi har ännu inte börjat prata om individer utan mer om var vi vill ha närvaro. Sedan kommer det att bli en diskussion med Nato om vilka befattningar som vi kan och får tillsätta. Först därefter kan vi börja prata om vem som ska få åka. Men vi vet att det kommer att krävas närvaro i bland annat Bryssel, Mons, Norfolk och Brunssum samt vid de tre domänhögkvarteren Landcom, Marcom och Aircom. 

Sveriges medlemskap i Nato dröjer medan vår närmaste militära samarbetspartner Finland blev medlemmar den 4 april. Vad innebär det för Försvarsmakten?   

– I det korta perspektivet får det inga större effekter. Skulle det dra ut på tiden kan det bli utmanande om vi till exempel inte kan utveckla vår förmåga och planering tillsammans med Nato. Jag vill inte ange någon tid för när det kan börja bli problematiskt men om signalerna som vi fått stämmer, att vi blir medlemmar i höst, så får det inga konsekvenser. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post