Senast publicerat
Senast publicerat:

Behöver Försvarsmakten generella specialistofficerare?

Fyra chefer på nivå OF 3 och OF 4
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är närmare 15 år sedan Försvarsmakten gick in i nuvarande flerbefälssystem. Få saker var på plats när systemet infördes och för våra specialistofficerare har utvecklingen skett efterhand men dessvärre utan en tydlig målbild. Ett bärande argument för införandet av specialistofficerare i Försvarsmakten har varit att möjliggöra djup specialisering genom långvarigt arbete inom sitt kompetensområde.

Men är det verkligen detta som har blivit resultatet? Har de främsta företrädarna för specialistofficerarna, samtliga sprungna ur NBO, möjligen vara partiska i sin utveckling av systemet? Premieras verkligen djup specialistkompetens eller tenderar specialistofficerssystemet generalisera sig så att det närmast börjar likna ett NBO 2.0?

Redan från första början var syftet och målet med reformeringen av officersystemet otydligt. Reformen inleddes i en tid av svår ekonomisk kris i Försvarsmakten där mycket handlade om att dra ner på kostnader. Detta tydliggjordes av bland annat försvarsutskottet som anförde att ”i likhet med vad som kommer att gälla för anställda soldater och sjömän anser regeringen att det bör övervägas om att specialistofficerare ska anställas för en begränsad tid.” (Försvarets inriktning 2008/09:FöU10).

» Specialistofficersutbildade var för juniora, och de tomma raderna fylldes i stället av ett antal officerare ur NBO-systemet. «

Försvarsmakten var personalmässigt en omvänd pyramid som behövde vändas rätt. Förenklat kan man säga att specialistofficerssystemet skulle säkerställa bemanning, funktion och duglighet.

Det handlade sannolikt inte om vikten av ledningstriader eller att dåtidens officerare såg ett skriande behov av chefsstöd från generella specialistofficerare. Specialistofficerens roll var initialt otydlig, men utbildningen inleddes trots att systemet och de nya officersrollerna inte var klarlagda.

Ett tidigt problem var vilka individer som skulle utses som de främsta företrädarna i det nya systemet. Specialistofficersutbildade var för juniora, och de tomma raderna fylldes i stället av ett antal officerare ur NBO-systemet.

En rad kaptener och en och annan major/örlogskapten valde att tidigt byta personalkategori, och många av dessa är i dag OR 9:or där man under många år kommer att blockera dessa främsta specialistofficersbefattningar fram till egen ålderspension.

I dag bör vi fråga oss huruvida det var rätt att utnämna dessa till främste företrädare för systemet redan från start, eller om det hade varit bättre att låta systemet föda fram de främsta företrädarna succesivt?

» Systemet tappar sin bärighet när specialister ska företrädas av icke-specialister och när generalister tvingas till specialister utan någon specifik kompetens. «

Resultatet är att dagens främsta företrädare inte är specialister, utan är som tidigare nämnts NBO-generalister som i dag predikar för ett system med specialister fast med vertikal karriär i likhet med NBO-systemet.

Paradoxen är att de som tidigare var de riktiga specialisterna (alternativt generalister som inte såg sin plats i specialistofficerssystemet) från NBO-systemet är samma individer som nu mot sin vilja tvångsomgaloneras.

Detta är på många sätt ett haveri vilket har renderat i mycket bitterhet. Systemet tappar sin bärighet när specialister ska företrädas av icke-specialister och när generalister tvingas till specialister utan någon specifik kompetens.  

Något som i dag drivs hårt men som samtidigt underminerar specialistofficerskåren, är det fokus som nu läggs på karriärvägar och löneutveckling. Ofta med resultatet att vertikal karriär, högre grad och mer generella arbetsuppgifter premieras högst. Den högre specialistofficersutbildningen (HSOU) har utformats till en utbildning för generellt stabsarbete.

Tanken efter utbildningen är inte att tjänstgöra som expert, utan som generalist inom egen eller annan funktion, eller som chefsstöd. Vi menar att detta inte möter syftet med en specialistofficer.

Specialistofficerssystemet premierar inte fanjunkaren som vill utvecklas och stanna inom sin funktion. I stället ger genomgången HSOU och förvaltargrad en snabbare väg till högre lön och karriär. Det må vara vad individen vill, men är det vad systemet behöver?

Här måste man fråga sig vad det är Försvarsmakten vill premiera. Är det förbandens nödvändiga bemanning, funktion och duglighet, eller är det alternativa karriärvägar för specialister som vill bli generalister?

» Specialistofficerssystemet premierar inte fanjunkaren som vill utvecklas och stanna inom sin funktion. «

Om Försvarsmakten inte uppmärksammar detta riskerar man att utarma hela grundtanken med specialistofficerare som experter inom de militära grundfunktionerna, en unik roll som täcker glappet mellan officeren och gruppbefälet.

Att odla den vertikala karriären för specialistofficerare riskerar skapa en ny variant på NBO-systemet. Generalister och chefer har vi genom våra officerare, och det är inte den generella kompetensen som chefer i sin vardag efterfrågar, det är specialistens expertis inom sin funktion.

Med detta sagt är inte rekommendationen att stänga den vertikala karriärvägen för specialistofficerare, men den måste utformas för att omhänderta organisationens behov. Det behövs företrädare (OR8/9) med djup kompetens inom de flesta funktioner i Försvarsmakten.

Chefen behöver dock inte ytterligare en generalist som viskar i dennes öra. Det chefen behöver är den specialist eller de specialister som utifrån sina respektive funktioner, ger svar på chefens frågor och löser dennes problem. Det är verklighetens chefsstöd och det stöd framförallt yngre officerare behöver!

Läget är således följande. Det finns en uppenbar risk att specialistofficerarna är på god väg att bli NBO 2.0 inom trebefälssystemet och den viktigaste rollen med hela skrået, den som erfarenhetsbärare, expert och just specialist på de militära kärnkompetenserna urvattnas.

» Om Försvarsmakten inte uppmärksammar detta riskerar man att utarma hela grundtanken med specialistofficerare som experter inom de militära grundfunktionerna. «

Utgångspunkt för fördjupad specialisering bör tas i att stärka specialistofficeranas roll genom att:

  • Karriärvägar tydliggörs inom primärt egen funktion/tjänstegren men breddas utanför eget förband (funktions- eller stridsskola, försvarsgrens- eller högre stab) istället för att som nu generaliseras inom eget förband.
  • Löneutvecklingen ses över för att i första hand premiera goda prestationer i specialistbefattning (vilket med stor sannolikhet sker om man verkar länge inom samma befattning och funktion).

Vårt läge är fastställt och vi vet att många yngre specialistofficerare delar dessa tankar. Som officerare och chefer ser vi ett stort värde i att rollen som specialistofficer verkligen kan bidra med erfarenhet och djup ämneskunskap.

Hade vi behövt fler generalister hade vi lika gärna kunnat behålla NBO! 

/Generalister söker specialister

Författarna bakom debattartikeln är fyra chefer inom olika delar av Försvarsmakten på nivå OF 3 och OF 4.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    När David Carlqvist skadade knät upptäckte han att han inte hade den sjukvårdsförsäkring han trott.

    David Carlqvist
    David Carlqvist

    Det var under det sista genomförandet det hände, såklart. Egentligen var det inte ens det sista, det här var det extra, det jag ville göra för att säkerställa att en av soldaterna verkligen hade förstått.

    Skyddsvaktsutbildningen är långt ifrån den farligaste verksamheten som bedrivs inom Försvarsmakten. Men blir man som instruktör nedbrottad av taggade 19-åriga värnpliktiga tillräckligt många gånger så, förr eller senare, kommer skadan.

    Men inte för mig. Som skyddsvaktsexaminator hade jag utbildat flertalet officerare och uppemot tusen värnpliktiga över årens lopp, utan en enda skada mer än några blåmärken.

    Men så var det den där kvällen precis innan semestern. Det där extra genomförandet. Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Det var inte de värnpliktigas fel, det är sånt som händer. Men det hände likväl. Det initiala beskedet var att knät var för svullet för att kunna ställa en diagnos. Sommaren kom och gick, och efter semestern konstaterade läkaren på Försvarshälsan att det behövdes en magnetröntgen.

    Och det var då jag förstod. Jag trodde, oinsatt som jag var, att för skador som uppstod i tjänsten hade jag givetvis en sjukvårdsförsäkring. Men icke.

    Här finns det anledning att stanna upp vid begreppen en stund. Många av er vet säkerligen skillnaden på en sjukförsäkring, en olycksfallsförsäkring, och en sjukvårdsförsäkring. Men för de av er som inte vet: En sjukförsäkring och en olycksfallsförsäkring innebär i praktiken att du får pengar. En sjukvårdsförsäkring å andra sidan är en försäkring som innebär att du får rätt vård snabbare.

    Och det var en sådan jag trodde jag hade som försvarsmaktsanställd. Men det hade jag alltså inte. Det har ingen av er som läser heller. Blir ni skadade i tjänsten kommer ni, precis som jag, bli hänvisade till den allmänna vården. Till vårdköerna, till brottandet med byråkratin, till remissernas förlovade land där klockorna går i ultrarapid. Detsamma gäller för alla de tusentals unga killar och tjejer vi varje år pliktar in. ”Välkommen, du måste vara här. Det här är farlig och fysiskt krävande verksamhet med hög skaderisk. Blir du skadad skickar vi dig till en vårdkö. Enjoy.”

    Det är inte i sin ordning. Militär verksamhet är krävande och riskfylld. Vi går sönder ibland. Marschfrakturer, brutna ben, överbelastade ryggar, ja ni vet själva. För att då inte tala om de betydligt allvarligare skador som ibland tyvärr uppstår. Men vad gör arbetsgivaren då? Skickar oss till regionerna.

    I en optimal värld hade Försvarsmakten haft en egen sjukvårdsorganisation, med röntgenapparater, ortopeder, och kirurger. Men vår myndighet är för liten för det. Vi är inte den amerikanska krigsmakten.

    Istället borde vi ha sjukvårdsförsäkringar, genom vår arbetsgivare. Det är ett fullt rimligt krav att ställa. Men till dess att Högkvarteret finner för gott att ge oss dylika försäkringar har vi inget annat val än att förlita oss på oss själva. Som medlemmar i Officersförbundet har vi rabatt på bland annat sjukvårdsförsäkring genom If.

    Det är fortfarande en dyr försäkring, den kostar flera tusenlappar per år. Jag struntade i att teckna en dylik, för jag trodde, korkat nog som sagt, att jag hade en sådan om skadan var tjänsterelaterad.

    Gör inte om mina misstag. Teckna en sjukvårdsförsäkring, åk aldrig sista åket, och bli aldrig nedbrottad av värnpliktiga en extra gång när ni egentligen redan är klara med utbildningspasset.

    Ur arkivet: