Senast publicerat
Senast publicerat:

»Vi ska bli en högskola i världsklass«

Robert Egnell

Försvarshögskolans nya rektor vill öka skolans internationalisering, skapa en mötesplats där militärt möter civilt och förse Försvarsmakten med de bästa tänkbara officerarna. Samtidigt står Robert Egnell inför stora utmaningar, som ett underskott av officerskadetter och personal som inte alltid drar åt samma håll.

Redaktionen
Johan Alp

Robert Egnell tillträdde som rektor på Försvarshögskolan, FHS, den 1 april. Förordnandet är på sex år och så länge har han aldrig varit på en och samma arbetsplats förut. Gift med en diplomat har han flyttat mellan länder och tjänstgjort på lärosäten runt om i världen.   

– Folk brukar säga att jag är så snäll som följer med min fru, men jag får oförtjänt mycket cred för det. För mig har varje flytt inneburit en spännande möjlighet att göra något nytt och även ett kliv uppåt på karriärstegen. 

Och det har gått snabbt uppåt för Robert Egnell. Vid 44 års ålder är han professor i ledarskap och har forskat och undervisat i Dar el Salaam, Tanzania, vid King’s college i London och på Georgetown University i Washington. Dessutom är han reservofficer och har gjort en utlandstjänst i Kosovo. De samlade erfarenheterna tar han nu med sig till Försvarshögskolan. Åren utomlands har gett honom en förståelse för att man kan se på frågor om säkerhet och försvar på olika sätt och att det kan finnas flera lösningar på ett och samma problem.

– När vi på FHS nu står inför en utvecklingsfas är det här bra att bära med sig. Genom att jag har rört på mig mycket har jag undvikit att bli en institution på mitt eget lärosäte. Jag är inte fast i att man måste göra saker på ett visst sätt bara för att man alltid har gjort så.

Ett lärosäte Egnell återkommer till flera gånger under intervjun är universitetet i Georgetown, Washington. Där arbetade han i ett säkerhetsstudieprogram som rankats som världsledande sex år i rad.

– På Georgetown har de ett kollegialt förhållningssätt till sina studenter och lärarnas approach är att ”Ni är stjärnor och kommer att gå långt.” Det finns inte ett spår av att studenterna ska vara tacksamma för att ha kommit in på utbildningen och få ta del av lärarnas tid. Studentinflytande blir på så vis en naturlig del av kvalitetsarbetet och lärandet var ett gemensamt utbyte av erfarenheter och reflektioner.   

När Egnells företrädare på FHS, Romulo Enmark, påbörjade sitt rektorsuppdrag 2011 tog han över en verksamhet som skakades av nedläggningshot, svajig ekonomi och anklagelser om förskingrade forskarmedel. I dag är FHS en högskola med fullständiga examensrättigheter, ordning på ekonomin och stabilare institutioner.   

Liknande läsning:

– Romulo gjöt grunden och nu ska vi bygga slottet ovanpå, säger Egnell. Vårt existensberättigande är officersutbildningen och vi ska förse Försvarsmakten med bästa möjliga officerare. Men vi ska också skapa en tydlig profil för Försvarshögskolan och visa vad som skiljer våra utbildningar från dem på andra lärosäten.

Vårt existensberättigande är officersutbildningen och vi ska förse Försvarsmakten med bästa möjliga officerare.

Egnell nämner flera områden som bör ingå i Försvarshögskolans nya identitet, men det han vurmar för mest är att skapa en gemensam mötesplats. Han vill att FHS ska bli en plattform där studenter, kadetter och forskare med olika bakgrund och inriktning kan mötas och berika varandra. Civilt ska möta militärt. Det svenska ska möta det internationella. Praktik ska möta akademin. Ett befintligt exempel på den här typen av möten är att studenterna på FHS civila statsvetarprogram är med under övningen Combined joint staff exercise (CJSE), som är obligatorisk för alla officerare på det högre officersprogrammet (HOP)

– Du kan ju tänka dig vad det betyder för en 23-årig statsvetarstudent att delta i en ledningsövning och få möjligheten att göra en morgondragning för en bister finsk general – och äga situationen. Lika viktigt är det för våra officerare att upptäcka vad de civila studenterna och forskarna kan bidra med i förståelsen av deras verksamhet.

 

FAKTA

Försvarshögskolan
Försvarshögskolan är en statlig högskola med militära och civila utbildningar och med verksamhet i Stockholm och Karlstad. Skolan grundades 1818 men fick högskolestatus först 2008. Sedan 2018 har FHS fullständiga examensrättigheter på forskarnivå.

I mötet mellan militärt och civilt ser Robert Egnell stora möjligheter för FHS att inta en ledande position i universitetsvärlden. Totalförsvaret ska återuppbyggas i ny tappning och enligt Egnell finns det inget lärosäte som tagit det forskningsområdet till sig.

– Försvarshögskolan står med ena benet i det civila och det andra i det militära och vi måste sluta att se det som ett problem och istället omfamna det faktum att vi lever i två världar. Vi ska ha ett högt anseende inom totalförsvarssektorn men också i den akademiska världen.

Och målen är högt satta.

– För tio år sedan fnös man åt oss och ifrågasatte om vi ens var en högskola eller om vi fuskat till oss den titeln. I dag har vår statsvetenskapliga utbildning de högsta intagningspoängen i landet och vi slår lärosäten som Stockholm, Lund och Uppsala. Vi ska bli en högskola i världsklass.

Att Robert Egnell brinner för sina visioner märks tydligt när han pratar om FHS potential och utvecklingsmöjligheter. Men han medger att det också finns stora utmaningar längs vägen. En sådan är att få med all FHS personal i kommande förändringar. 

– Jag märker att de flesta reagerar positivt när jag presenterar mina idéer. Och det gäller tack och lov både militär och civil personal vilket ger mig råg i ryggen. Sedan är vi inte alltid överens om vilka förändringar som behöver göras för att nå målen, säger han.

 

En fråga som historiskt sett delat skolans personal i olika läger är den akademisering av officersyrket som genomförts under senare år. Enligt Egnell var den förändringen nödvändig. 

– Dagens officerare kommer att ställas inför betydligt mer komplexa och svårbedömda hotbilder än tidigare med gråzoner, cyberhot, hybridkrigföring och påverkansoperationer. Dels handlar det om att snabbt kunna analysera komplexa situationer och fatta kloka och avvägda beslut. Dels ger den akademiska utbildningen officerskåren en ökad förmåga att med vetenskapliga metoder reflektera över och utveckla sin egen verksamhet, något som blir helt avgörande i en snabbt föränderlig säkerhetspolitisk kontext med galopperande teknisk utveckling.

Men alla delar inte hans åsikt. 

– Det finns fortfarande de som tycker att officersutbildningen ska vara en renodlad praktisk utbildning. Å andra sidan finns även de som tycker att FHS ska bli en civil högskola som alla andra.  Det viktiga för mig är att peka ut och tydligt förklara den riktning vi har valt och att försöka skapa en gemensam identitet och ömsesidig respekt mellan olika personalkategorier. Om vi ska kunna utveckla skolan som vi vill måste vi alla samarbeta.

Robert Egnell säger att både han och den övriga högskoleledningen är lyhörd för den kritik som förts fram från förband och internt om att officersprogrammet blivit alltför akademiskt på bekostnad av praktiska officersfärdigheter.  

– Vi håller på att utveckla den delen av officersprogrammet som är förlagd till Försvarsmaktens skolor. Men ingen kommer att vara fullärd plutonchef när de lämnar OP och så har det heller aldrig varit. OP är ingen befattningsutbildning utan ska lägga grunden för en hel karriär i Försvarsmakten. 

Jag märker att de flesta reagerar positivt när jag presenterar mina idéer.

En annan utmaning som Robert Egnell står inför är personalförsörjningen av officerare. Officersprogrammet har dragits med studentunderskott i flera år och trots rekryteringsinsatser och återinförandet av värnplikten går det trögt.

– Enligt våra prognoser hjälper det inte ens om vi skulle ha 12 000 värnpliktiga, vi skulle förmodligen inte kunna rekrytera tillräckligt många studenter till OP ändå. Det talas om att vi behöver ta in mellan 300 och 350 studenter på OP inom en snar framtid men det lär bli svårt. Vi har just lyckats kravla oss upp till 200.

Och det kommer att bli ännu sämre innan det kan vända.   

– De närmaste åren kommer antalet officerare i Försvarsmakten fortsätta att minska på grund av stora pensionsavgångar. Det kommer inte att spela någon roll vad vi gör, vi kommer aldrig att kunna utbilda ikapp just det glappet.   

För att lösa officersbristen måste Försvarsmakten och Försvarshögskolan arbeta tillsammans och tänka nytt, säger Egnell. Han vill utöka antalet studenter i snabbspåret Sofu, men också att FM ska ge sitt godkännande för att starta upp ett direktspår till OP för gymnasieungdomar utan värnplikt.

– Tanken är att nå en betydligt bredare målgrupp genom att rekrytera direkt från gymnasiet. Genom ett militärt basår på mellan sex och tolv månader innan studierna på OP skulle de få grundläggande militära färdigheter med inriktning mot officersyrket.

FAKTA

Robert Egnell
Ålder: 44 år.
Familj: Gift med Ditte Egnell som är chef på Afrikas horngruppen på UD. Tre pojkar 9, 11 och 13 år gamla. 
Aktuell: Tillträdde som rektor vid Försvarshögskolan den 1 april i år. 
Bakgrund: Värnplikten vid I 4 i Linköping, gymnasielärarstudier vid Uppsala universitet. Reservofficersutbildning på OHS i Kvarn, insats i Kosovo (KS01), disputerad vid institutionen för krigsstudier vid King’s college i London, gästprofessor vid Georgetown University i Washington, assisterande lektor vid universitetet i Dar el Salaam, Tanzania. Förste forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Författare. 
Intressen: Sjunger gärna klassiskt, både i kör och som solist. Älskar idrott och spelar gärna tennis, åker längdskidor och löptränar.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Svenska folkets förtroende för Försvarsmakten noterar rekord för sjätte året i rad, medan förtroendet för Nato varierar beroende på partitillhörighet. Viljan att försvara andra Natoländer militärt är generellt stor bland svenskar, men det finns tydliga skillnader beroende på vilket land det handlar om. Minst är viljan att hjälpa Turkiet, Ungern och USA.

Karl Ydén
SOM-undersökningen 2025
Den turkiske presidentens agerande under Sveriges ansökningsprocess till Nato kan ha påverkat allmänhetens intresse av att försvara Turkiet militärt, skriver analysförfattaren Karl Ydén.

Foto: Christine Olsson/TT

Efter 2016 har svenskarnas förtroende för försvaret stärkts markant. I 2000-talets inledning var det fler som uppgav ett bristande förtroende för försvaret än tvärtom i SOM-institutets nationella undersökningar. Den så kallade förtroendebalansen (andelen med förtroende minus andelen med bristande förtroende) hamnade ofta under nollstrecket. En rimlig tolkning är att det negativa förtroendet under 2000-talets inledning berodde på dåvarande försvarspolitik, där flera regeringar ville skära i försvarsutgifterna respektive omforma försvaret för primärt småskalig internationell krishantering.

Senast i 2016 års SOM-undersökning noterades ett negativt förtroende för försvaret, därefter inleddes en anmärkningsvärd förstärkning av försvarsförtroendet. I 2025 års undersökning, som presenterades under försommaren, noterades en förbättrad förtroendebalans för nionde året i rad: +56 (en uppgång från +51 i 2024 års undersökning). Det var dessutom sjätte året i rad som svenskarnas förtroende för försvaret noterade ”All time high”.

Det stärkta förtroendet för försvaret har utvecklats under en period då svensk säkerhetspolitik radikalt förändrats i och med kursändringen från alliansfrihet till Natoansökan 2022 och inträdet i Nato 2024. Förtroendet för försvaret omfattar hela det svenska samhället. Oavsett om resultaten delas upp på partisympati, ålder eller kön så åtnjuter försvaret ett stort förtroende. Historiskt är sympatisörer till Sverigedemokraterna den grupp som förändrat sin inställning till försvaret mest. De var tydligt negativa under en rad år, men deras förtroende för försvaret har stärkts kraftigt sedan försvarspolitiken åter inriktades mot försvar av Sverige, upprustning och återupptagen värnpliktsutbildning. Alla riksdagspartiers sympatisörer uppvisar en positiv förtroendebalans för försvaret.

Förtroendet för försvaret ­omfattar hela det svenska samhället. Oavsett om resultaten delas upp på parti­sympati, ålder eller kön så åtnjuter försvaret ett stort förtroende.

Allra störst förtroende uppger sympatisörer till Centerpartiet: 78 procent av dessa uppger sig ha stort förtroende för försvaret, medan endast en procent uppger litet förtroende (+77 i förtroendebalans, upp från +67 i 2024 års undersökning). Nästan lika stort förtroende uppger sympatisörer till Liberalerna (förtroendebalans +76), följt av sympatisörer till Moderaterna (+70) respektive Kristdemokraterna (+64). Socialdemokratiska sympatisörer noterar +59 i förtroendebalans, följt av sympatisörer till Miljöpartiet (+52) respektive Sverigedemokraterna (+49). Vänsterpartiets sympatisörer noterar förtroendebalans +25, en uppgång från 2024 års resultat (+18), men klart under +42 i 2022 års undersökning. Förtroendetappet efter 2022 kan bero på Sveriges förändrade Natorelation, eftersom Vänsterpartiets sympatisörer är tydligt mer negativt inställda till Nato än övriga riksdagspartiers.

Före Rysslands annekteringar i östra Ukraina 2014 var svenskarna överlag klart negativa till ett svenskt Natomedlemskap, i regel var motståndarna två till tre gånger fler än förespråkarna. Efter den ryska aggressionen 2014 ökade Natostödet så att opinionen vägde jämnt mellan för och emot. Rysslands militära angrepp på Ukraina i februari 2022 följdes snabbt av ett dubblerat stöd för att Sverige skulle söka medlemskap i Nato, samtidigt som Natomotståndet halverades. Sverige lämnade in ansökan i maj 2022. Efter ett drygt år av Natomedlemskap noterar svenskarnas förtroende för Nato förtroendebalans +37, ett stort förtroende men ändå inte i närheten av förtroendet för försvaret.

Befolkningens förtroende för Nato är betydligt mer polariserat jämfört med det för försvaret. En ytterligare skillnad är att medan svenskarnas förtroende för försvaret blir stadigt större, så har förtroendet för Nato varierat.

En förklaring kan möjligen vara att Nato de senaste åren kan uppfattas vara mindre stabilt än tidigare. Trumpadministrationen har uttryckt stor skepsis gentemot Nato, både för otillräckliga resurser i flertalet medlemsländer och för vad som uppfattas som otillräckligt stöd i USA:s pågående krig mot Iran. Trump har dessutom flera gånger uttryckt att USA ska tilltvinga sig Grönland från Natokollegan Danmark. Donald Trump har uttryckt att USA borde utträda ur Nato och hur alliansens framtid ser ut kan anses mer osäkert än på mycket länge.

Statistik SOM-undersökningen 2025

Natoländer vi bör avstå från att skicka soldater till. Frågan löd ”Är det några av Natos medlems­länder som Sverige inte bör sända svenska soldater till om det landet blir utsatt för ett väpnat angrepp? (Du kan kryssa i flera alternativ)”. Antalet svarande var 1 873 personer.

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2025

Bland de traditionella borgerliga allianspartiernas sympatisörer uppgår förtroendebalansen för Nato till +54 (Centerpartiet), +62 (Moderaterna), +64 (Kristdemokraterna) och +71 (Liberalerna). Bland de rödgröna partiernas sympatisörer är förtroendet för Nato klart minst hos Vänsterpartiet (-27), följt av Miljöpartiet (+22) och Socialdemokraterna (+36). Förtroendebalansen för Nato bland Sverigedemokraternas sympatisörer uppgår till +35.

Journalisten Tomas Ramberg gjorde i Dagens Nyheter (8 mars 2024) den poängfulla observationen att det bland svenska Natoförespråkare finns två olika förhållningssätt, ett ideologiskt respektive ett pragmatiskt.

Den mer ideologiska positionen intas framför allt av borgerliga sympatisörer som länge uppfattat västvärlden som Sveriges självklara värdegemenskap. För dem är det naturligt att solidariskt tillhöra Nato för att försvara dessa värden och de ser att Sverige äntligen ”kom hem” i och med Natomedlemskapet.

Det pragmatiska perspektivet omfattar främst socialdemokrater med en annan historisk syn på Sveriges roll i världen. Natomedlemskap ses av dessa pragmatiker mer som en försäkring mot ett aggressivt Ryssland. Stödet är mindre ideologiskt, mindre entusiastiskt och mer villkorat av rådande hotbild. Bland de pragmatiska Natoförespråkarna finns sannolikt många före detta motståndare som bytte åsikt efter Rysslands attack mot Ukraina 2022. Det är sannolikt att den pragmatiska hållningen även omfattar en del Sverigedemokratiska sympatisörer, som uttrycker ett tydligt mindre Natoförtroende än vad de borgerliga partiernas gör.

Preciseras frågan till vilka länder Sverige bör hjälpa genom att sända svenska soldater i händelse av angrepp framträder dock ett mer fragmenterat landskap – svenskarnas vilja varierar stort beroende på vilket land som frågan gäller.

Dynamiken framträder ännu tydligare om man börjar gräva djupare i innebörden av Natomedlemskap. I SOM-undersökningen syns intressanta variationer i viljan att försvara andra Natoländer.

89 procent av svenskarna instämmer i påståendet ”Sverige borde försvara ett annat Natoland om det attackeras” och 94 procent håller med om att ”andra Natoländer bör försvara Sverige om vi attackeras”. Bland svenskarna finns således en god generell uppslutning kring Natos ömsesidiga försvarsförpliktelse i artikel 5.

Preciseras frågan till vilka länder Sverige bör hjälpa genom att sända svenska soldater i händelse av angrepp framträder dock ett mer fragmenterat landskap – svenskarnas vilja varierar stort beroende på vilket land som frågan gäller.

I fråga om de nordiska länderna är det mycket få svenskar, cirka tre procent, som svarar att Sverige inte bör hjälpa genom att sända svenska soldater. Motståndet är större, cirka sju procent, när frågan avser andra västeuropeiska länder eller Kanada. Ställs frågan angående EU-länder på Balkan eller i Östeuropa ökar andelen ovilliga ytterligare något, till mellan 8 och 19 procent.

sdlETMKfs0iLWw-nh

Stödet för att Sverige ska skaffa egna kärnvapen är lågt hos befolkningen. Bilden visar Svenska Freds manifestation mot kärnvapen med anledning av 80-årsdagen av atombomben över den japanska staden Hiroshima.

Foto: Christine Olsson/TT

Avslutningsvis ska kärnvapenfrågan kort beröras. I Natos doktrin har kärnvapenavskräckning länge utgjort en hörnsten, vilket har använts som argument mot ett svenskt Natomedlemskap.

I Nato är det främst USA som har kärnvapen och utan dessa amerikanska resurser skulle Europa sakna tillräcklig vedergällningsförmåga i en militär konflikt med Ryssland, där kärnvapen skulle användas. Ryssland har upprepade gånger under Ukrainakriget hotat med kärnvapen (”militärtekniska åtgärder”).

Sverige bedrev för övrigt efter andra världskriget ett eget kärnvapenprogram, för vilket undertecknandet av FN:s icke-spridningsavtal 1968 blev slutet.

Den ökade osäkerheten om USA:s framtid i Nato har återfört kärnvapenfrågan till debatten och SOM-undersökningen ställde därför frågan ”Bör Sverige skaffa egna kärnvapen?” Resultatet visar på stort motstånd i opinionen. 67 procent av svenskarna uppger sig vara mycket eller ganska negativa till tanken på svenska kärnvapen och endast 13 procent är mycket eller ganska positiva (opinionsbalans -54). Minst är motståndet bland SD-sympatisörer, där 21 procent är positiva och 51 procent negativa. Störst motstånd finns bland Vänsterpartiets sympatisörer, varav 6 procent är positiva respektive 86 procent är negativa till svenska kärnvapen.

Ur arkivet: