Senast publicerat
Senast publicerat:

Must: Allvarligt säkerhetspolitiskt läge och risk för eskalation

Det säkerhetspolitiska läget i Europa och i Sveriges närområde är det allvarligaste sedan 1980-talets början. Det konstaterar den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, i sin årsöversikt för 2022.

Josefine Owetz
Reuters
Riskerna för svensk säkerhet har fortsatt att öka och hotbilden mot Sverige har blivit bredare och mer komplex. Det framgår i Musts årsöversikt för 2022 som presenterades den 20 februari.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har fått en stor påverkan för säkerhetsläget i Sveriges närområde och i Europa under det gångna året. ”Vi har i dag ett bestående tillstånd av konflikt och konfrontation mellan Ryssland och Väst, som riskerar att förvärras ytterligare” skriver generalmajor Lena Hallin, chef för Must, i förordet till årsöversikten.

Det ryska anfallet på Ukraina har skapat ett tillstånd av konflikt och konkurrens som till stora delar påminner om situationen under kalla kriget men med färre spelregler, konstaterar Must.

– Vi har sett ett mycket stort ryskt risktagande där insatserna har höjts ytterligare under året. Ryssland har inte uppnått något av sina strategiska mål med kriget, men inget tyder på att den ryska statsledningen gett upp sina långtgående ambitioner. Det finns svårbedömda men reella risker för ytterligare eskalation, sa Lena Hallin på en pressträff.

» Ryssland har inte uppnått något av sina strategiska mål med kriget, men inget tyder på att den ryska statsledningen gett upp sina långtgående ambitioner. «

Det militära hotet från Ryssland är påtagligt, enligt Must, dock med begränsningar i vårt närområde på grund av kriget i Ukraina. Som en följd av kriget är den ryska militära förmågan i svenskt närområde nedsatt, främst vad gäller markförbanden. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den antagonistiska hotbilden mot Sverige blir både bredare och alltmer mångfacetterad, betonar Must. 

Som en följd av det ryska anfallskriget fattade Sverige i maj 2022, samtidigt som Finland, beslut om att ansöka om medlemskap i Nato. Musts bedömning är att Sverige är säkrare efter att ansökan lämnades in.

Liknande läsning:

– Sverige fick i samband med Nato-ansökan bilaterala säkerhetsförsäkringar från flera Natoländer och bedömningen är att Ryssland fortsatt vill undvika en eskalation som skulle kunna leda till en väpnad konflikt med Nato, men samtidigt skapar den ryska ledningens höga risktagande en osäkerhet, säger Lena Hallin i en artikel på Försvarsmaktens webbplats.

Under året har underrättelsehotet mot Sverige ökat. ”Det är delvis en följd av rysk underrättelseinhämtning om Sveriges framtida roll inom Nato, men också av ryska försök att kringgå sanktionerna mot landet. Underrättelsehotet utgörs både av personbaserad inhämtning och av cyberangrepp eller andra tekniska medel” skriver Must i årsöversikten.

Lena Hallin betonar att det inte bara är Ryssland utan också bland annat Kina som bedriver säkerhetshotande verksamhet mot Sverige.

– Båda länder har förmåga att utföra komplexa operationer i försök att påverka svenska politiska och ekonomiska beslut. Opinionsbildning och beslutsprocesser i Sverige, kärnan i vår demokrati, följs nära. Medvetenheten om detta hot måste öka, säger hon. 

Must:s årsöversikt hittar du här.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: