Försvarsanslaget har fördubblats på några få år. Vi kommer i år med god marginal passera Natos mål om två procent av BNP till försvaret. Vi är medlemmar i Nato. Vi skickar en bataljon till Lettland. Se så duktiga vi är! Eller riskerar vi ändå att behöva säga som Astrid Lindgren skrev i sin dagbok den första september 1939 ”I dag började kriget. Ingen ville tro det.”? Tar vi krigshotet på allvar?
I december förra året fattade riksdagen ett nytt försvarsbeslut med inriktning mot 2030 och bortom. Trots det ryska fullskaliga angreppet på Ukraina i februari 2022 så innebär beslutet i huvudsak en upprepning av vad som angavs redan i försvarsbeslutet 2020. Betraktar vi fortfarande Ryssland med samma ögon idag som 2020? Tar vi höjd för att Europa kommer behöva ta ett större ansvar för sin egen säkerhet, det oberoende av administrationen i Washington. Vad gör vi med erfarenheterna från de tre år som kriget pågått i Ukraina? Kommer exempelvis beväpnade drönare och raketartilleri tillföras krigsorganisationen i närtid? Hur avser vi möta hotet från sådana system? De finns ju redan i dag på stor bredd i den ryska krigsmakten.
Kommer vi inom överskådlig framtid ha tillräckligt med utbildad personal för att kunna reorganisera våra förband efter en tids strider, eller låtsas vi att problemet inte finns?
En annan erfarenhet från Ukraina är behovet av personalreserver. Under kalla kriget planerade vi med att en brigad som genomförde anfallsstrid skulle få cirka 10 procent förluster per dag. Kommer vi inom överskådlig framtid ha tillräckligt med utbildad personal för att kunna reorganisera våra förband efter en tids strider, eller låtsas vi att problemet inte finns? Kommer vi ens ha tillräckligt antal pluton- och kompanichefer för att sätta upp de krigsförband som just nu finns i planerna?
Men det kanske inte är så bråttom? I Polen och i Baltikum är uppfattningen att Ryssland kommer ha förmåga till nya storskaliga militära operationer inom något år efter att kriget i Ukraina är avslutat. Andra bedömare tror att Ryssland kan behöva fem års återhämtning eller mer. Vem har rätt? Indirekt tycks vi ha svarat på frågan.
Försvarsbeslutet från december rimmar väl med antagandet att Ryssland kommer behöva mellan fem och tio år för att bli farligt. Önsketänkande eller inte – det är åtminstone bekvämt då det inte kräver extraordinära, obekväma, åtgärder.
Men är det möjligt att göra mer än det vi redan gör idag? Den 1 september 1939 hade armén 154 stycken 40-millimeters luftvärnskanoner m/36. I maj 1945 fanns det 924 stycken organiserade i krigsförband. Luftvärnets utveckling inför och under andra världskriget kan också illustreras med att krigsorganisationen växte från 3 000 personer år 1937 till 64 000 åtta år senare, 1945. Gissningsvis krävde denna tillväxt, förutom kraftigt ökade anslag, både nytänkande och handlingskraft för att snabba på industriproduktion, utbildning, tillgång på förläggningar och övningsfält, organisering av krigsförband, politiska och militära beslutsprocesser – finns här något att lära?
Hur göra med bristen på plutonchefer? Under kalla kriget tog det lite drygt tre år att skapa en officer som kunde placeras som plutonchef i såväl freds- som krigsorganisationen. Kadetter kunde till nöds krigsplaceras som plutonchefer efter 21 månaders utbildning. Idag tar det minst fyra, ofta fem, ibland sex, år.
Är det behovet av krigsplaceringsbara officerare som styr utformningen av officersutbildningen eller är det något annat? Dessutom, utnyttjar vi reservofficerssystemet maximalt?
Vad är då svaret på frågan i rubriken ”Lever vi på lånad tid”? Risken är stor att svaret är ja. Gör vi allt som är möjligt för att utnyttja den tid vi har – jag är inte helt övertygad om det.
