Senast publicerat
Senast publicerat:

Stridspilotfrågan: ”Försvarsmakten kastar bort 2,4 miljarder”

Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation, FPI.
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Efter sommaren kommer Flygvapnets operativa förmåga att försämras, när ett flertal stridspiloter slutar eller tar tjänstledigt. Kvar finns en anorektisk organisation som nätt och jämnt hålls i gång av ett fåtal individer. Försvarsmakten svarar med tystnad, axelryckningar och fingerpekande åt varandra inom myndigheten.

När en anställd har bra arbetsvillkor och lön motiveras individen att stanna kvar och göra ett bra jobb. Dessa delar är en stor faktor utöver att trivas med sitt jobb och sina arbetsuppgifter. Försvarsmaktens piloter har under 20 års tid sett sina avtal och löneläge sakta men säkert urlakas. Den enskilt största försämringen skedde 2016 då det statliga pensionsavtalet PA16 ersatte PA03.

Piloter i Försvarsmakten har sedan länge haft möjlighet att enligt avtalen gå i pension vid 55 års ålder. Anledningen har varit att tjänsten som stridspilot innebär en påfrestande arbetsmiljö som sliter på kroppen och att andra medicinska faktorer som syn, hörsel och reaktionsförmåga kopplat till åldrandet gör att man inte längre är lämpad att framföra ett stridsflygplan på ett säkert sätt.

Med PA16 försvann 55 års-pensionen för de som är födda 1988 och senare. Det innebar att de i åldersspannet som var antagna och/eller anställda med villkor om 55-pension blev av med den. De får nu jobba över ett decennium till jämfört med resten av piloterna, helt utan kompensation. Försvarsmakten lovade att se över ojämlikheten i det nya avtalet men i december 2021 slog man sista spiken i kistan då ledningen beslutade att inget kommer göras åt saken. Här tippade till slut vågskålen över för en stor del av kollektivet. Det samlade värdet av villkor och lön var nu så pass urvattnat att jobbet inte längre är attraktivt.

Så vad är det som händer i höst när en ansenlig mängd stridspiloter slutar eller tar tjänstledigt för att påbörja sina nya karriärer? Flygvapnet lär tvingas begränsa sin förmågeutveckling för att kunna lösa sina viktigaste uppgifter. Flygövningar ställs in och man tvingas fokusera på utbildning och beredskap. Det innebär följaktligen att man inte längre kan utveckla stridsflygförmågan utan i stället tvingas lägga allt fokus på att vidmakthålla det man har kvar. Detta innebär även att försvarssamarbeten med andra nationer äventyras då det inte finns kapacitet för samövning. Flygvapnet kommer gå på livsuppehållande behandling och den erfarenhet och kunskap som finns hos de som lämnar går förlorad för alltid.

» Flygvapnet lär tvingas begränsa sin förmågeutveckling för att kunna lösa sina viktigaste uppgifter. «

“Personalen är vår viktigaste resurs” har länge varit ett återkommande mantra för Försvarsmakten. Trots detta syns hittills ingen vilja att försöka rädda situationen som man själv har försatt sig i. I höst lämnar flera stridspiloter Försvarsmakten. Det finns helt enkelt jobb med villkor, lön och karriär utanför myndigheten, som är bättre än det som Försvarsmakten är villig att ge den kvalificerade personal som har valt att utbilda sig till stridspiloter.

2,4 miljarder är i underkant av vad som har investerats i de piloter som nu försvinner. Siffran är beräknad på öppen information och är till största delen från driftkostnaden för en Jas 39 Gripen, men omkostnader för hela utbildningen är dock större än så. Att Försvarsmakten inte gör mer för att rädda sina investeringar är anmärkningsvärt och ett slöseri med skattemedel.

Flygvapnet går mot en expansion av antalet stridsflygdivisioner. I nuläget är avsikten att behålla sex stycken men det finns planer från regeringen att utöka till åtta. Mot bakgrunden till det som händer i höst är min bedömning att man endast kommer kunna bemanna cirka tre stridsflygdivisioner från och med i höst. Sannolikt kommer det inte upplysas om att man stänger ner divisionerna då det skulle se illa ut i ett politiskt perspektiv. Det finns begrepp som ”stordivision” och andra hybridlösningar som gör att det ser bra ut på pappret. Men det hjälper inte att snygga till siffrorna. Finns det inte kött och blod som bemannar sitsarna på divisionerna så kan inte verksamheten bedrivas.

» Sedan ett tag tillbaka är det helt tyst från Försvarsmakten och Flygstaben. «

Flygvapenchefen satt i våras i TV4-soffan och berättade att man klarar att upprätthålla beredskapen. Eftersom det självfallet är prioriterad verksamhet så är jag benägen att hålla med. Det ställs däremot ingen fråga om hur länge man kommer kunna göra det? Sannolikt finns det i dagsläget inget svar på frågan och jag misstänker att man ändå inte kommer ge ett svar om någon frågar. Men även om man har tar bort och prioriterar i arbetsuppgifterna så ser jag en risk för att man överutnyttjar de resurser man har kvar. Det bådar inte för någon vidare uthållighet.

I TV4 den 6 juli säger flygvapenchefen apropå situationen att ”vi jobbar stenhårt för att hitta en lösning”. Men sedan ett tag tillbaka är det helt tyst från Försvarsmakten och Flygstaben. De enda lösningar vi har sett hittills för att hantera krisen för Flygvapnet är tvångsförflyttning av personal som är kvar i organisationen samt indragna beslut för enskilda individer som i sin tur skapat rena uppsägningar.

I våras gjorde dock flygvapenchefen en ”satsning” baserat på ett arbete från en arbetsgrupp i Flygstaben. Nackdelen är det att det baseras på en två år gammal problemformulering och tar inte höjd för den kris vi befinner oss i idag. Detta medför att ”satsningen” blev en besvikelse för många stridspiloter.

Jag uppfattar det som att flygvapnet är nöjd med dessa satsningar, men hade de varit lyhörda på pilotkollektivet så hade de insett att ”satsningen” kom vid helt fel tillfälle och slog helt fel med tanke på det allvarliga läget. Särskilt eftersom man målade upp bilden av ”satsningen” som grandios och något alldeles extra. I stället handlade det om mediokra korrigeringar och kostnadsneutrala, eller till och med kostnadseffektiva, incitament.

» När en förening som företräder över 90 procent av en personalkategori i en myndighet för första gången hör av sig till myndighetschefen förväntade jag mig någon form av svar eller dialog. «

Försvarsmaktens ledning slår nu ifrån sig all kritik och hänvisar till Flygvapnet, men som faktiskt inte har tillräckliga mandat att göra det som krävs för att avhjälpa situationen. Överbefälhavaren har inte ens svarat på brevet som försvarspiloternas föreningsstyrelse skickade i våras. I stället uttrycker ledningsstaben att överbefälhavaren inte bereder denna typ av villkorsfrågor.

När en förening som företräder över 90 procent av en personalkategori i en myndighet för första gången hör av sig till myndighetschefen förväntade jag mig någon form av svar eller dialog. Nu verkar man i stället göra allt för att tona ner och lägga locket på krisen. Men att stoppa huvudet i sanden har sällan löst problem som man står inför.

Försvarsmakten väljer aktivt att kasta bort skattemedel för 2,4 miljarder. Många år av kunskap och erfarenhet som utgör grunden för en bra stridspilot förloras trots kostnaden för att behålla piloterna är en bråkdel av dessa miljarder. Det är inte längre rimligt att Försvarsmaktens piloter ska ha långt sämre villkor och lön än andra stridspiloter i Norden eller piloter i Sveriges andra myndigheter.

Sverige är på väg in i Nato. Försvarsmakten är på väg mot en budget på 2 procent av BNP. Försvarsmakten måste inse att man inte kan leva kvar i tiden med nedläggningar och budgetnedskärningar som dagens chefer är uppväxta med. Det är ohållbart att kasta bort denna kunskap och erfarenhet som har kostat skattebetalarna så mycket att bygga upp. Piloterna är redan för få och för att bredda perspektivet av krisen så fyller inte ens Försvarsmakten sina utbildningsomgångar till pilot längre. Behålla-perspektivet har aldrig varit lika viktigt som nu.

» Det är ohållbart att kasta bort denna kunskap och erfarenhet som har kostat skattebetalarna så mycket att bygga upp. «

Försvarsmakten måste släppa prestigen och inse att en arbetstagare måste ha en rimlig kompensation för sitt arbete för att stanna kvar. Annars är det nu tydligt att det finns andra karriärer med större attraktionskraft.

Till sist, några sammanfattande råd:

  • Lyssna på er personal som är er viktigaste resurs.
  • Bryt tankesättet kring nedskärning. Vi är under tillväxt.
  • Våga låta arbetskraft kosta för att behålla vårt annars förträffliga flygvapen.

Debattartikel skriven av Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas Intresseorganisation (FPI). En kårsektion tillhörande Officersförbundet.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmaktens uppdrag bärs inte bara av dem som tjänstgör, utan också av deras närstående. Hur­ ­säkerställer vi att stödet möter deras verklighet?

    Redaktionen

    Sveriges bidrag till fred och säkerhet bärs av många myndigheter, organisationer och enskilda medarbetare i uppdrag. Tillsammans utgör de en struktur som gör insatser möjliga, både nationellt och internationellt.

    I detta sammanhang finns också ett lager som består av de närstående, de som i praktiken bär upp vardagen hemma runt uppdraget. Lagret är avgörande för både förutsättningarna att genomföra uppdrag och vad som händer efteråt. Anhörigas insats och roll är inte ett stöd i marginalen, utan en bärande del av den struktur som gör att uppdrag kan genomföras före, under och efter en insats.

    Att vara anhörig till någon i internationell tjänst kan innebära olika saker beroende på relation och uppdragets karaktär. För vissa handlar det om att få vardagen att gå ihop, för andra om en ständig oro på avstånd, gemensamt är beredskapen inför det som skulle kunna hända.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag.

    Under många år har vi mött närstående från flera typer av insatser, internationella, nationella och medföljande till utsänd personal. Behoven skiljer sig åt, men i kärnan finns erfarenheter som förenar. Det handlar om att få fakta, igenkänning, råd och stöd och att få dela vidare.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag. Personer som lever nära individer som utbildar, stödjer och förbereder ukrainsk personal för ett pågående krig. Det skapar en särskild typ av påfrestning.

    Hur förhåller sig personalen professionellt till något som samtidigt är djupt mänskligt, när arbetet innebär att komma nära människor som i nästa steg skickas vidare in i kriget? De närstående vi möter beskriver hur de påverkas på flera plan, i det som delas, men också i det som inte sägs.

    Vi är fem organisationer som är utpekade av Försvarsmakten att, inom ramen för IMI-lagstiftningen, komplettera stödet till personal och närstående. Det har funnits en tydlig ram för vårt arbete. Samtidigt ser vi nu hur gränserna börjar suddas ut. Insatsernas karaktär rör sig idag mellan nationellt och internationellt och genomförs av såväl anställda som frivilligorganisationer.

    Uppdrag formas i allt högre grad av omvärldsläget, och skiljelinjer som tidigare varit tydliga blir svårare att upprätthålla i praktiken. För den som är närstående spelar det mindre roll hur uppdraget definieras, det är det uppdraget innebär och för med sig som behöver mötas.

    När omvärldsläget förändras och gränser suddas ut behöver vi alla följa med. Det är avgörande för att våra stödinsatser fortsatt ska vara träffsäkra och göra största möjliga nytta för dem som tjänstgör, deras närstående och uppdragen i stort.

    Det är också utgångspunkten i vårt arbete, där vi kontinuerligt utvecklar och anpassar stödet utifrån de behov vi möter. Ett första steg är att synliggöra hur dessa gränser förändras.

    Ur arkivet: