Det är måndag morgon och klockan har precis passerat åtta. Major Denise Bäckström, stabsläkare och sakkunnig till Försvarsmaktens generalläkare, har redan varit igång i flera timmar. Hon har hunnit träna, transportera sig från hemmet i Norrköping till Högkvarteret i Stockholm och jobbat en stund med den forskning hon bedriver vid sidan av sitt ordinarie arbete på generalläkaravdelningen.
– Jag forskar på tåget på väg till och från jobbet och kallar mig månskensforskare. Jag ägnar mig bara åt projekt som är roliga, en hel del internationella samarbeten med till exempel Ukraina och USA. Numera ser jag det som en hobby, där jag handleder studenter och skriver egna artiklar, säger Denise Bäckström.
Generalläkaravdelningen huserar i byggnadskomplexet Tre vapen på Gärdet och Denise visar vägen genom de långa korridorerna. Vi passerar hennes skrivbord som i princip är helt övertäckt av post-it-lappar i olika färger.
– Det är kom-ihåg-lappar på saker som ska göras och viktiga saker som någon sagt, förklarar hon.
Hennes kontor ligger bredvid brigadgeneral Claes Ivgrens. Han är Försvarsmaktens generalläkare och chef över försvarsmedicin samt chef för generalläkaravdelningen, som består av bland annat läkare, psykologer, veterinärer och tandläkare.
– Vi är elva personer här på avdelningen. Det är intensiva dagar eftersom försvarsmedicin länge varit något av en anorektisk del av Försvarsmakten. Det verkar vara lättare att relatera till att det behövs resurser till X antal kanoner än till medicinsk utrustning, säger Denise Bäckström.
30 år har gått sedan hon klev in genom grindarna på Skaraborgs regemente. Då som värnpliktig, utan planer på att stanna i Försvarsmakten.
– Jag hade egentligen tänkt utbilda mig till civilingenjör och hade aldrig tänkt göra karriär inom det militära. Men jag kände att jag behövde ett sabbatsår efter studenten.
Efter muck hade jag inte ens en vecka ledigt innan jag påbörjade officersutbildningen på Kvarn för att bli markstridsofficer
Exakt vad hon skulle göra under sabbatsåret hade hon inte tänkt ut i detalj. Men hon visste att hon inte ville åka iväg som au pair eller på någon långresa, något som annars var vanligt på den tiden.
– Alternativen var inte så många, så när jag hörde killarna prata om att mönstra bestämde jag mig för att hänga på. För mig handlade det mer om en fysisk utmaning, snarare än ett steg i karriären.
Hon fick förslag om att ”göra något tekniskt”, men hade en bestämd åsikt om att hon istället ville ”göra något med så mycket vapen som möjligt” och placerades i pansarskytteplutonen. Denise Bäckström trivdes, trots att en chef vid ett tillfälle kallade in henne och berättade att han skulle göra allt han kunde för att få bort henne därifrån.
– Han sa att ”vi ska inte ha kvinnor här”. Jag minns att jag blev lite ledsen, men jag hade plutonsbefäl som jag kunde lita på och jag tror inte att de hade den inställningen. I efterhand minns jag ändå värnplikten med värme.
Under värnplikten vidgades Denises perspektiv, hon träffade människor hon aldrig skulle ha träffat annars och hon insåg att Försvarsmakten var ett sammanhang hon ville stanna kvar i.
– Så jag sökte till officershögskolan och efter muck hade jag inte ens en vecka ledigt innan jag påbörjade officersutbildningen på Kvarn för att bli markstridsofficer.
Denise blev kvar och under utbildningen träffade hon sin blivande man. Han blev placerad på Livregementets husarer, K 3, i Karlsborg medan hon fick en befattning på pansarbataljonen på Skaraborgs regemente. För att få ihop logistiken flyttade de båda till Karlsborg och Denise började pendla till Skövde.
Efter några år bytte hon tjänst och började arbeta på jägarbataljonen på K 3. Under årens lopp har hon utbildat värnpliktiga, varit plutonchef och instruktör för utbildning på automatkarbin 4, kulspruta 58 och stridsfordon 90.
– Jag träffade min man när jag var 20 år. Att ha sin partner i samma bransch är en otrolig fördel. Det gör att man har förståelse för varandra och kan kan hjälpas åt.
Och att hjälpas åt var nödvändigt för snart började barnen komma. Idag har paret fyra barn vilket medför ett avancerat livspussel. När Denise blev gravid med första barnet hade hon och maken jobbat fem år som officerare. Nu förstod de blivande föräldrarna att tillvaron skulle komma att ändras markant.
– Vi insåg hur krångligt det skulle bli om vi båda skulle åka på utlandstjänstgöring samtidigt, så jag började plugga till läkare när vår förstfödda var två veckor gammal.
Under åren som Denise Bäckström arbetade inom den civila sjukvården fortsatte hon att jobba i Försvarsmakten på somrar och ledigheter.
Foto: Margareta Bloom Sandebäck
Under åren i Försvarsmakten hade ett intresse för människokroppen, psyket och sammankopplingen mellan hjärna, psyke och kropp växt fram hos Denise. Läkarutbildningen kändes därför som ett naturligt val.
Men omställningen från jobbet som yrkesofficer till läkarstudier var stor. Så stor att Denise, åtminstone de första åren, kände att hon inte passade in.
– Jag hade arbetat i sammanhang där vi jobbat med vapen, att skjuta och att spränga, och nu kom jag till ett sammanhang där allt och alla kändes så tillrättalagda och ytliga, säger hon.
Samtidigt var det smidigt att plugga när barnen var små. De upplevde det som så pass smidigt att även Denises man påbörjade läkarutbildningen när andra barnet var nyfött.
– Jag tänkte nog att jag hade lämnat min militära karriär bakom mig, även om jag inledningsvis bara var tjänstledig och fortsatte att jobba i Försvarsmakten på somrarna med att utbilda värnpliktiga.
Det hände faktiskt att min man och jag bokstavligen möttes på flygplatsen, när den ena av oss precis kommit hem och den andre skulle iväg på en mission.
När det var dags för AT-tjänstgöring hade hon hittat en forskartjänst, och riktade in sig på trauma. Strax efter att barn nummer fyra föddes disputerade Denise på ämnet död orsakat av trauma.
Men hon hade fortfarande kvar ena foten i Försvarsmakten som reservofficer och deltog i flera internationella insatser. Ett av hennes första utlandsuppdrag gick 2014 till Afghanistan och ett tyskt fältsjukhus.
När Denise åter landade på svensk mark var det dags att växla roller. Hennes man, som haft ansvaret för hem och barn under tiden Denise var i Afghanistan, tog över stafettpinnen och åkte tillbaka till samma bas. Så fortsatte det, åtminstone under åren som barnen var små. Denise och hennes man har växeldragit, den ena har varit hemma och den andra utomlands. Allt för att få tillvaron att gå ihop.
– Det hände faktiskt att min man och jag bokstavligen möttes på flygplatsen, när den ena av oss precis kommit hem och den andre skulle iväg på en mission, säger Denise och skrattar.
Efter att hon specialiserat sig och blivit anestesi- och intensivvårdsläkare gick hon 2016 tillbaka till Försvarsmakten som officer på heltid. Hon arbetade som medicinsk verksamhetschef och stabsläkare på K 3 och nu kom utlandsmissionerna allt tätare.
– Under den här perioden blev det många missioner. Ebola hade kommit till Mali och eftersom alla sjukhus hade stängt för FN-personal åkte jag dit med ett kirurgiskt team från Sverige.
Denise var medicinsk verksamhetschef på K 3 och en stor del av hennes arbetstid gick åt till att rekrytera, utbilda organisera och starta upp verksamhet både utomlands och hemma.
– Det var en perfekt kombination av mina utbildningar, medicin och att leda, och jag gjorde åtta längre och flera korta missioner, säger hon.
Denise beskriver en situation där försvarsmedicin länge setts som en form av särintresse, och att Försvarsmakten därför har tappat kunskap om ämnet.
– Det syns i små detaljer, som i ordermallen för en gruppchef. När jag var gruppchef för tusen år sedan var det ett litet rött kryss, ”samlingsplats för skadade”. Någonstans på vägen föll det bort, för vi övade inte sjukvård, och i ordermallen finns inte det kvar. Vi har suddat ut försvarsmedicin och ser det som en civil verksamhet, och det är det verkligen inte.
Ytterligare ett exempel på det är att officerare idag får lära sig mycket lite om försvarsmedicin på utbildningen. Det är en stor utmaning, säger hon.
– Under tiden som vi skar ner i försvaret sågs försvarsmedicin som något som behövdes när vi åkte utomlands, i övrigt inte. Men då har man missat att det stora jobbet är planeringsfasen, innan något händer. Det går inte att lägga på försvarsmedicin när det redan finns en plan. Nu börjar man se att även försvarsmedicin behöver planeras in, precis som andra delar i krigsplaneringen.
Denise menar att betydelsen av försvarsmedicin blivit mer påtaglig sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Men precis som övriga delar av Försvarsmakten går personalen på generalläkaravdelningen tungt.
Generalläkaravdelningen ligger under Försvarsstabens stödenhet, FST stöd. Denise är anställd som generalläkare Claes Ivgrens medicinskt sakkunniga läkare, eller som det mer korrekt uttrycks: Som läkare med ledningsansvar till generalläkaren. Generalläkaravdelningen fungerar som medicinskt stöd till Försvarsmaktens samtliga stridskrafter. Uppgifterna för avdelningen har ökat i och med Sveriges inträde i Nato. Det handlar bland annat om Natos krav på de militära förmågor som Sverige ska ha kopplade till medicin.
– Vi arbetar bland annat med försvarsplaner inom ramen för Nato med gränspassager och att smittor inte ska föras över olika gränser. Medicinska underrättelser för farliga sjukdomar och även underrättelser kring att vissa bygger upp skadliga medicinska förmågor inom CBRN-området, säger Denise Bäckström.
Idag är det inte lika mycket livspussel för Denise och hennes man. Barnen börjar bli stora och de två äldsta har redan gjort värnplikten.
– Båda två trivdes jättebra och den äldste går nu Officersprogrammet. Med tanke på att det finns så många olika befattningar inom Försvarsmakten finns det väldigt goda förutsättningar för ett varierande yrkesliv.
Hon har dragit lärdom av sina egna erfarenheter, och under årens lopp lärt barnen vikten av att inte göra som alla andra, och istället lita på sin egen magkänsla.
– Det är så vi själva gjorde. Som när äldsta sonen var nyfödd och min man var hemma med honom eftersom jag börjat läkarprogrammet. Vi vågade inte ens berätta det för BVC-sköterskan, säger Denise och skrattar.
Fritiden ägnas åt vandringar med hunden, segling och träning. Men handledningen och forskningen kring kritiskt sjuka patienter prehospitalt, det vill säga akut sjukvård som utövas på olycksplatser eller i ambulans, håller hon fortfarande hårt i. Det är en utmärkt sysselsättning att ägna restiden åt, konstaterar hon och berättar att det även händer även att hon skriver läroböcker.
Hon ser fram emot sin nya uppgift på generalläkaravdelningen. Här kommer de erfarenheter hon byggt upp under ett långt arbetsliv väl till pass.
– Nu behöver Försvarsmakten bli bättre på att på alla olika nivåer redan i ett tidigt skede se när man ska koppla in försvarsmedicin eller fråga om råd. Under många år har försvarsmedicin haft en undanskymd tillvaro vilket medfört att Försvarsmakten tappat kunskap. Men nu försöker vi bygga upp det.
Denise Bäckström arbetade flera år på jägarbataljonen på K 3 i Karlsborg.
Foto: Margareta Bloom Sandebäck
Denise Bäckström
Gör: Läkare med ledningsansvar till generalläkaren.
Ålder: 48 år.
Bor: I Norrköping.
Familj: Man och fyra barn, 15, 16, 20, 22 år samt en hund.
Läser just nu: ”Kvinnorna” av Kristin Hannah.
Lyssnar på: Nyheter. Flera gånger om dagen.
Karriär i urval:
1995: Värnplikt, P 4.
1999–2003: Olika befattningar på P 4 och K 3.
2003–2015: Läkarprogrammet och specialistutbildning till anestesi- och intensivvårdsläkare. Traumaansvarig och medicinsk ledningsläkare för ambulansorganisationen och akutmottagningen Gävleborg.
2015: Tillbaka på heltid i Försvarsmakten.
2016: Utlandsmissioner som medicinsk verksamhetschef, bland annat i Mali och Afghanistan.
2024: Stabsläkare och medicinskt sakkunnig på generalläkaravdelningen.
