Senast publicerat
Senast publicerat:

Ella Carlsson, FM:s rymdchef: ”Det råder lite vilda västern där uppe”

Som tolvåring slog hon på tv:n och hamnade mitt i Star Wars. Det blev startskottet för ett livslångt rymdintresse. För ett år sedan utsågs överstelöjtnant Ella Carlsson till Försvarsmaktens första rymdchef, med ansvar att möta de militära hot som en rymdkonflikt kan innebära.

Anna-Maria Stawreberg
Margareta Bloom Sandebäck

Hon kallas för Sveriges Marsdoktor, drömmer om att åka till Mars och har sökt till astronaututbildningen. Under hela sin ungdom fascinerades hon av rymden, och i väntan på att få åka dit blev hon engagerad i Flygvapenfrivillig ungdom och började hoppa fallskärm. 

I dag har överstelöjtnant Ella Carlsson kommit betydligt närmare rymden, om än inte hela vägen. Som Flygvapnets första rymdchef ansvarar hon över just rymden, den oändlighet som finns ovanför det man i första hand associerar till flygvapnets ansvarsområde. 

Vi träffar henne på Flygstaben i Uppsala. Arbetet med att bygga upp rymdförsvaret, eller rymddomänen som är det korrekta uttrycket, har bara börjat och för närvarande pågår arbetet för fullt med att rekrytera medarbetare till rymdavdelningen. 

– Med tanke på att rymdavdelningen är helt ny har vi ändå kommit en bra bit på väg. Just nu jobbar vi med att tillsätta personal. Vi behöver bland annat civila ingenjörer, någon soldat, gärna med cyberprofil, samt några officerare som kommer att arbeta som rymdhandläggare, säger Ella Carlsson, som tillträdde tjänsten som rymdchef förra våren.

Liknande läsning:

Hon säger att intresset för rymdavdelningen är stort, och hon får många intressemejl från anställda i Försvarsmakten. 

Konflikter utspelar sig allt oftare i rymd- och cyberdomänerna. Visserligen är det inget nytt att rymden är ett område som kan behöva försvaras. Men, för att låna Ella Carlssons ord, som läget är nu – där nationer skjuter ner sina egna satelliter och skapar enorma skrotbälten – råder det lite vilda västern där uppe. Därför var det också en viktig symbolhandling när chefen för det amerikanska flygkommandot, general James H Dickinson, i somras besökte flygvapnet och tog del av Försvarsmaktens rymdstrategi. 

– USA, med sin långa erfarenhet av militär rymdverksamhet, är en strategiskt viktig partner. För att vi ska kunna utveckla förmågorna i rymddomänen är det samarbetet viktigt.

» Jag minns att jag blev otroligt tagen över att man kan åka ut i rymden. «

Att hon är en passionerad rymdnörd råder det ingen tvekan om. Rymden är en passion som funnits med henne i nära 40 år, då hon som tolvåring slog på tv:n och hamnade mitt i filmen Star Wars. 

– Jag minns att jag blev otroligt tagen över att man kan åka ut i rymden. Den upplevelsen formade hela min karriär, hela mitt liv.

Hade hennes pappa fått välja yrkesbana åt sin dotter hade det däremot varit åt motsatt håll, ner under ytan i stället för upp i rymden. Han jobbade nämligen som förstemaskinist på en av Försvarsmaktens ubåtar. 

– Pappas dröm var att jag skulle gå med i flottan och jag är mer eller mindre uppväxt på segelbåt. Familjen seglade massor när jag var barn. 

När hon inte var ombord på segelbåten befann hon sig på isen. Ella tävlade i konståkning som barn, ivrigt påhejad av sin polskfödda mamma som hade höga förväntningar på dottern. 

– Mamma var koreograf och hon var både sträng och krävande. Om jag inte vann pratade hon inte med mig på flera dagar, förklarar hon med oberört tonfall. 

Det låter hårt?

– Ja, kanske. Men det är något som har format mig och medfört att jag genom livet varit målinriktad.

”Jag har sökt till astronautbildning hos den europeiska rymdorganisationen ESA, men kom inte in. Det var 10 000 sökande, jag åkte ut när vi bara var några hundra kvar. Det tar ungefär sex månader att åka till Mars. Det är en dröm jag har, att få åka dit och komma hem igen. Efter att ha studerat alla tusentals bilder när jag gjorde mitt examensarbete på Nasa skulle jag absolut vilja uppleva Mars i verkligheten”.

Konståkningskarriären såg lovande ut, men en knäskada gjorde att hon tvingades sluta. Samtidigt fanns det ett tekniskt intresse som lockade. Ella valde naturvetenskapliga programmet på gymnasiet och gick med i Flygvapenfrivilligas riksförbund.

– Lusten att flyga väcktes av en vän till familjen som tidigare varit flygförare i flygvapnet. Han hade en Cessna och tog med mig på en flygtur. 

Eftersom Ella Carlsson, enligt henne själv, var ”väldigt intresserad av teknik och farkoster” gjorde hon värnplikten på Jämtlands flygflottilj, F 4, i Östersund. Hon trivdes i Försvarsmakten, sökte och kom in på Officershögskolan. 

– När jag var klar som flygtekniker behövde Skaraborgs flygflottilj, F 7, i Såtenäs hjälp av en officer som kunde polska eftersom de hade till uppgift att ge stöd till Saab i deras försök att sälja Gripen till Polen. Jag kan ju polska och följde därför med som tolk och flygtekniker och efter några månader bytte jag flygflottilj till Såtenäs. 

Drömmen var att bli pilot, men hon klarade inte antagningstesterna. I stället blev hon alltså flygtekniker och hon har hunnit med tre vändor med utlandstjänstgöring, två i Bosnien och en i Kosovo. 

– 1998 var jag ett halvår i Kosovo på TOC:en, tactical operation center, som den enda kvinnliga officeren bland cirka 400 grabbar. Därefter var jag ett halvår i Bosnien på ett svenskt sjukvårdskompani med uppgift att bygga upp ett fältsjukhus, säger hon och fortsätter: 

– Jag älskade mitt jobb på F 7, samtidigt som jag hade den här drömmen om rymden. När sedan Luleå tekniska universitetet började med rymdutbildningen var jag nästan 30 år. 

Hon repeterade gymnasiematten och kom in på utbildningen.  

– Beslutet att söka till rymdprogrammet har jag aldrig ångrat. Just då var det ett svårt beslut att fatta eftersom jag trivdes så bra med mitt jobb, men så här i efterhand är jag glad över att jag vågade. 

» Om jag inte vann pratade hon inte med mig på flera dagar. «

I dag är Ella Carlsson, med sin bakgrund som teknologie doktor i fysik vid Luleå tekniska universitet, en av de mest kunniga i landet på just rymden. Hon kan det mesta om planeten Mars som hon har doktorerat på, och hon har en civilingenjörsexamen i rymdteknik. Lägg därtill att hon gjort sitt examensarbete på Nasa och under två år jobbat som biträdande och vikarierande myndighetschef på Institutet för rymdfysik och på den svenska rymdbasen Esrange Space Center i Kiruna. 

– När jag fick möjlighet att kliva in som myndighetschef för en viktig del inom Sveriges rymdforskning kändes det så coolt. Under tiden som jag var chef landade våra svenska instrument på baksidan av månen och vi skickade andra instrument med rymdsonden Bepicolombo till Merkurius. 

När hon förra våren fick samtalet med erbjudandet om att bli Försvarsmaktens rymdchef var hon inledningsvis tveksam. Trots sin mångåriga bakgrund inom området kändes det inte självklart att hoppa på den nya tjänsten. 

– Ingen hade tidigare haft ansvar för rymden innan dåvarande flygvapenchefen Carl-Johan Edström fick det utpekade ansvaret. Nu däremot blåser det helt andra vindar. Nu finns det mandat. Vi har en uttalad uppgift att bygga upp Försvarsmaktens rymdförmåga. 

Att rymddomänen blir allt viktigare i takt med att det blir fler aktörer och mer avancerad teknik är uppenbart. Försvarsmakten ser nu över vilka militära problem inom rymddomänen som kan och bör lösas. Att kunna se bortanför Sveriges gränser med hjälp av satelliter för att få en lägesbild och upptäcka förändringar i vår omvärld, bland annat till stöd för multidomäna operationer är en av de viktigaste uppgifterna.

– Ett annat problem är att andra nationer kan inhämta underrättelser med satelliter. Därför behöver vi få koll på när och var dessa satelliter passerar och med vilken typ av sensor. Vi behöver helt enkelt få en rymdlägesbild. 

Försvarsmakten vill kunna skydda sina förmågor, och ett sätt att göra det är genom att vara aktiv med andra nationer i framtagandet av en uppförandekod för rymden. 

– Vi vill kunna skydda våra förmågor och snabbt kunna ersätta en satellit genom att nyttja rymdbasen Esrange för satellituppsändningar.

FAKTA

Ella Carlsson

Ålder: 51 år.

Bor: I Uppsala och utanför Stockholm.

Familj: Singel.

Fritid: Tycker om att dyka och hoppa fallskärm, även om tiden inte räcker till för det.

Hon påpekar att Esrange är en nationell och strategisk resurs, inte bara för Flygvapnet utan för hela totalförsvaret, för Europa, Nato och andra viktiga partners. 

– Behovet blir större och större. Det känns himla stort att få vara med och bygga upp den här verksamheten. Genom rymden kan man få underrättelseinhämtning långt i förväg. Man kan lyssna av verksamhet och till exempel se truppförflyttningar och annan aktivitet. 

Hon tystnar en stund. Säger sedan att det är nödvändigt och viktigt att ha en medvetenhet om rymden. 

– Till exempel syns Visbykorvetterna extremt bra ovanifrån. I vissa lägen vill vi kunna skydda när en korvett lämnar kaj. Om vi då vet att en satellit från främmande makt som både kan se och lyssna av finns ovanför oss har vi möjlighet att vänta tills den har passerat. 

Till skillnad från för 20 år sedan är dagens samhälle till mycket stor del beroende av rymdarenan där satelliter styr kommunikation och gps-system och därmed också positionering, navigering och tidsangivelser. 

Det är ett faktum som naturligtvis kan utnyttjas av främmande makt. För beroendet innebär också en stor sårbarhet där främmande makt både kan störa och förstöra genom att skada ett lands satelliter, skjuta ner dem, lägga sig framför och även skicka felaktig data eller genomföra cyberattacker. 

– Vi ska vara medvetna om att andra ser och hör oss hela tiden. I princip finns det alltid någon satellit där uppe, men vi kan välja vilka vi ska vara observanta inför och därför behöver vi en rymdlägesbild. 

Att få veta vad främmande makt ser och hör är relevant, precis som det är viktigt att kunna se andras truppförflyttningar. 

– Den dagen som Försvarsmakten beslutar att anskaffa rymdbaserade sensorer kommer vi att behöva en rymdlägesbild för att operera satelliter och exempelvis undvika krockar. Det är där avtalet med USA kommer in. Avtalet gör det möjligt för oss att dela data med varandra och genom avtalet får Försvarsmakten tillgång till ett bibliotek med banparametrar för olika satelliter. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Nyligen kom marinchefens beslut om marinens nya organisation. Officersförbundet riktar kritik mot hur förslaget har tagits fram. Förbundet menar att samverkan kommit in för sent i processen och att riskerna med genomförandet inte är tillräckligt omhändertagna. ”Förändringen är omfattande och kommer att påverka många medlemmars vardag”, säger vice ordförande Mikael Vinde.

Josefine Owetz
Mikael Vinde
"Vår invändning handlar inte om att marinen inte behöver förändras, utan om hur det här förslaget har tagits fram och hur väl riskerna är omhändertagna", säger Mikael Vinde, vice ordförande i Officersförbundet.

Foto: Officersförbundet

Marinchef Johan Norlén fattade den 24 maj beslut om inriktningen för marinens nya organisation. Från den 1 januari 2029 ska marinen bestå av fem organisationsenheter i stället för dagens åtta. Dagens flottiljer och regementen upphör som egna organisationsenheter och ska tillsammans bilda tre nya marina baser.

I samverkan ställde sig Officersförbundet oenig till marinchefens beslutsinriktning för den nya organisationen. ”OFR/O FM konstaterar att innan delgivning av beslutsinriktningen har inte samverkan genomförts. Arbetsgivaren har därefter involverat ATO och skyddsorganisationen i det fortsatta arbetet”, skriver Officersförbundet i ett ställningstagande den 13 maj.   

– Vår uppfattning är att den övergripande organisationsinriktningen i praktiken var fastställd innan det fanns reella möjligheter att påverka den. Det gör att samverkan i stor utsträckning riskerar att handla om konsekvenshantering, snarare än om faktisk påverkan på organisationens utformning. Det är problematiskt, inte minst eftersom förändringen är omfattande och kommer att påverka många medlemmars vardag, tillhörighet och arbetsmiljö, säger Mikael Vinde, Officersförbundets vice ordförande och fortsätter:

– Den viktigaste anledningen till vår oenighet är att vi inte bedömer att samverkan har genomförts på ett sätt som fullt ut motsvarar intentionerna i Försvarsmaktens samverkansavtal. En liten tröst i sammanhanget är att våra synpunkter ändå har haft viss betydelse. En av de frågor vi lyfte i vårt ställningstagande var tidsplanen, som vi bedömde som alltför ambitiös. 

Ursprungligen var inriktningen att organisationen skulle vara intagen den 1 januari 2028, men tidpunkten har nu flyttats fram till den 1 januari 2029.

– Att tidsplanen har justerats visar att dialog och fackliga synpunkter kan bidra till ett bättre genomförande.

Mikael Vinde betonar att Officersförbundet har förståelse för att marinen behöver utveckla sin organisation. Säkerhetsläget, Natomedlemskapet, att marinen växer och de ökade kraven på operativ effekt gör att det är rimligt att se över hur marinen leds och organiseras. 

– Vår invändning handlar inte om att marinen inte behöver förändras, utan om hur det här förslaget har tagits fram och hur väl riskerna är omhändertagna. En organisationsförändring av den här omfattningen påverkar personal, arbetsmiljö, villkor, ledning, förbandskultur och i förlängningen operativ effekt.

Den största risken är att förändringen genomförs med för otydliga förutsättningar för personalen

En av de största förändringarna i den nya organisationen är att administrativa stödresurser, exempelvis HR, kommunikation och ekonomi, nu samlas på respektive marina bas i stället för som idag på samtliga organisationsenheter. Syftet är att skapa ökad robusthet och redundans, men också att få en bättre kontroll över personal och vakanser, enligt marinchefen.

– Vi ser en risk för att det överskattas hur mycket personal som faktiskt kan frigöras av centraliseringen av administrativa funktioner. Om stödet hamnar längre från verksamheten kan det i praktiken leda till ökad belastning på chefer och medarbetare ute på förbanden. För personalen handlar det därför inte bara om rutor i ett organisationsschema, utan om arbetsmiljö, ansvar, tillhörighet och möjligheten att lösa uppgiften över tid.

Vad är det i beslutet som ni bedömer innebär störst risk för marinens personal?

– Den största risken är att förändringen genomförs med för otydliga förutsättningar för personalen. Att införandet nu flyttas fram till 2029 minskar den mest akuta tidsrisken, men det löser inte i sig de frågor som behöver omhändertas innan organisationen sätts i kraft. Det gäller både militär och civil personal. Många kan få ny organisatorisk tillhörighet, nya chefer eller förändrade uppgifter. Samtidigt finns fortfarande oklarheter kring hur befintliga avtal, villkor, arbetstid, lokal lönebild och andra personalrelaterade frågor ska hanteras.

Han ser också risker vad gäller balansen mellan ambition och resurser i den nya organisationen, med nya eller utökade funktioner, förändrade ledningsstrukturer och en hög ambitionsnivå.

– Marinen har redan i dag stora utmaningar med bemanning och kompetensförsörjning. Vi ser en risk att samma personal ska bära både ordinarie verksamhet och ett omfattande förändringsarbete, utan tillräckliga prioriteringar eller resurstillskott.

Mikael Vinde understryker att Officersförbundet vill se en stark och modern marin, men att förändringen måste byggas på ett sätt som håller över tid.

Personalfrågorna måste vara en bärande del av förändringen, inte något som löses i efterhand.

– Officersförbundet är inte emot en utveckling av marinen. Tvärtom behöver Sverige en stark och modern marin. Men då behöver den militära professionens erfarenheter tas tillvara och riskerna hanteras innan beslut genomförs. Personalfrågorna måste vara en bärande del av förändringen, inte något som löses i efterhand.

I en kommentar till Officerstidningen skriver marinchef Johan Norlén att han är glad över att samtliga arbetstagarorganisationer är eniga i att marinens organisation behöver utvecklas och att han är tacksam för det samarbete som förelegat inriktningsbeslutet. Han delar däremot inte bilden avseende bristande samverkan i processen.

Information om arbetet gavs under våren 2025 och därefter löpande inklusive under fyra spel på organisationen som genomfördes under 2026 intill ASU den 13 maj. Så fort det externt framtagna förslaget anpassats delgavs det, vilket skedde i mitten av januari 2026. Förslaget lades på bordet och ATO samt skyddsorganisationen fick ge sina synpunkter. Jag menar att ett förslag måste presenteras innan samverkan kan ske om vägen framåt”, skriver marinchef Johan Norlén.

Han skriver vidare att flera synpunkter från arbetstagarorganisationerna har omhändertagits.

Vad gäller riskanalysen vill jag betona att den inte är färdig förrän hela arbetet är genomfört. Det är ett levande dokument som kommer att fortsätta utvecklas, inte minst nu när arbetet når den lokala nivån och implementeringen startar”, skriver Johan Norlén.

Läs hela repliken här.

Ur arkivet: