Danskarna insåg tidigt betydelsen av att förfoga över en inhemsk örlogsflotta med vilken de viktiga handelslederna i Östersjön kunde kontrolleras. År 1520 erövrade kung Kristian II Stockholm med sin flotta och kunde tack vare de bestyckade fartygen också behålla greppet om svenskarna. Gustav Vasas försök att landvägen befria huvudstaden från danskarna misslyckades eftersom ockupanterna kunde förses med proviant och ammunition sjövägen. Men även Hansan ville bryta den danska dominansen i Östersjöområdet. År 1522 köpte Gustav Vasa tio örlogsfartyg från Lübeck och den 7 juni seglade fartygen in mot den svenska kusten vid Söderköping. Huruvida den blivande svenske kungen betalde för fartygen är oklart, men på midsommarafton ett år senare tågade han in i Stockholm.
– Gustav Vasa slängde ut danskarna och enade landet, men utan flottan hade det inte varit möjligt, säger Claes-Göran Dahl, redaktör för jubileumsböckerna ”Vår marin 500 år”, och som själv har ett förflutet som sjöofficer.
– Och så har det varit genomgående under historien. När flottan varit stark har vi levt i relativ lugn och ro, men när den tillåtits förfalla har det blivit problem. Jag brukar säga som det latinska ordspråket: Om du vill fred, rusta dig för krig.
Liknande läsning:
Under Gustav Vasas tid på tronen växte den svenska flottan med fler örlogsfartyg och även ett antal mindre båtar, avsedda för krigsföring i skärgårdarna. Vid hans bortgång 1560 fanns sju stora kraveller, ett tiotal mindre örlogsfartyg liksom 26 galejor. Artilleribestyckningen utgjordes av kopparskytt, järnskytt och stenbössor. Därutöver fanns också lättare pjäser som falkuner och hakar. Men att bygga upp en marin från grunden var en diger uppgift som utöver örlogsfartyg och andra flytetyg, krävde både teoretiskt och praktiskt kunnande. Kunskapen inom skeppsbyggnadstekniken var begränsad och yrkesskickligheten ombord ofta låg. Sjökorten var ännu inte uppfunna, farlederna hade inte lodats och det brast i både navigationskunskap och marin krigsstrategi.
– Man anlitade lotsar som ofta var skärgårdsbor och kände till farvattnen. Navigation och segling sköttes av skeppare och styrmän och på manskapssidan fick man samla ihop de man fick tag i, som fiskare och skärgårdsfolk. De flesta som tjänstgjorde ombord saknade utbildning och det var därför det många gånger gick dåligt för svenskarna, säger Claes-Göran Dahl.
Av de sjöslag som utkämpades under marinens första århundraden är det ett par som utmärker sig framför andra. Ett sådant, berättar Claes-Göran Dahl, var slaget vid Ölands södra udde under skånska kriget, där sjöherraväldet i södra Östersjön stod på spel. Mitt på dagen den 1 juni 1676 drabbade svenska flottan samman med danska och nederländska fartyg. Det svenska flaggskeppet – skeppet av regalskeppet Stora Kronan som var utrustat med 105 kanoner över tre batteridäck – gjorde en genomvindsvändning utan att stänga kanonportarna och giga seglen, varpå fartyget kantrade. Ett krutförråd ombord exploderade och över 800 man omkom när Kronan gick till botten.
– Det var en jättestor förlust för Sverige, hon var vårt finaste örlogsskepp. Problemet var att man överlåtit befälet till nyutnämnde amiral Lorentz Creutz, trots att han saknade all sjöerfarenhet och sjömanskap. Kronan är ett bra exempel på hur viktigt det är med kunskap och utbildning för att nå framgång, säger Claes-Göran Dahl.
Förhållandena ombord var ofta miserabla med torftig proviant och dåligt med kläder och övrig utrustning. Kosten bestod mestadels av skorpor, ärtor och ibland saltad fisk eller kött. Till det serverades stora mängder öl. Främst därför att den jästa drycken hade längre hållbarhet än färskvatten, där bakterier och alger snabbt växte till sig i värmen.
– Pesten och andra sjukdomar tog betydligt fler liv ombord än striderna. Lönerna bestod huvudsakligen av mat och kläder. Provianten kunde vara väldigt enahanda men med tiden lärde man sig av handelsflottan där maten i alla fall var lite bättre, säger Claes-Göran Dahl.
Claes-Göran Dahl
År 1680 grundades örlogsstaden Karlskrona och blev ny hemvist för den svenska flottan som fram tills nu varit förlagd i Stockholm. Att placera örlogsbasen längre söderut var logiskt. Dels på grund av de problem som det svåra isläget inneburit med innefrusna fartyg kring Älvsnabbenbassängen, dels eftersom man därmed kom närmare Danmark som förutspåddes fortsätta vara Sveriges huvudmotståndare. Även utbildningsväsendet började med tiden att byggas upp. 1756 beslutade riksdagen att efter brittisk förlaga inrätta en Cadette Corps vid amiralitetet i Karlskrona. Skolbyggnaden kom dock att totalförstöras i en brand i slutet av 1700-talet varpå Sjökadettskolan förflyttades till den nytillkomna Krigs-akademien på Karlberg i Stockholm. Antagningsåldern bland eleverna var 11–13 år. De tre första klasserna var gemensamma elementarklasser medan fjärde och femte klass var tillämpningsklasser för militär utbildning med skilda land- och sjölinjer.
– Officerskåren och underofficerskåren gav med tiden tillsammans med skeppsgossekåren en viss stadga, men det är först i slutet av 1800-talet som man kan tala om en professionell örlogsflotta med moderna fartyg och utbildade besättningar. Men även då kunde man önska sig mer utbildning ombord. Under många år genomfördes inga övningar i förband över huvud taget, säger Claes-Göran Dahl.
Mellan 1880 och 1905 genomgår sjöstridskrafterna en stark utveckling. Såväl teknik som utbildning och taktik förändras och vid 1900-talets början hade de ekbyggda segelskeppen ersatts av pansarbåtar drivna med ångturbiner, torpedkryssare, torpedbåtar och kanonbåtar. Den första svenska ubåten, Hajen, togs i bruk 1904.
Spänningarna i Europa ökade och svenska folkets uppslutning kring försvaret och sjöförsvaret var stark. När regeringen Staaf 1911 beslutade att skjuta upp det planerade bygget av F-båten, en första klassens pansarbåt, utbröt omfattande protester. Pansarbåten blev en nationell angelägenhet och genom ett privat initiativ samlade allmänheten in tillräckligt med pengar för att fartyget skulle kunna byggas. Den 3 maj 1915, ett knappt år efter första världskrigets utbrott, sjösattes HM pansarskeppet Sverige vid Götaverken i Göteborg. Två år senare levererades hon.
– Det var ett fantastiskt fint och modernt fartyg. De insamlade pengarna räckte också till några mindre fartyg och några flygplan, säger Claes-Göran Dahl.
Även om Sverige förklarade sig neutralt under kriget påverkades landet i allra högsta grad av de pågående konflikterna. Skyddet av handelssjöfarten innebar ett stort risktagande och omfattande resurser lades på patrullering och bevakning av svenskt sjöterritorium. Kriget medförde en kraftig upprustning av hela det svenska försvaret och vid krigets slut i november 1918 stod flottan stark, om än sliten. Men när det krigströtta Europa gick in i det glada 20-talet under parollen ”Aldrig mera krig”, ansågs det inte längre motiverat att finansiera en stor försvarsmakt. 1925-års försvarsbeslut innebar omfattande nedskärningar i hela försvaret. Flottan skulle minska från 102 till 79 fartyg medan antalet aktiva officerare och underofficerare skulle skäras ned rejält.
– Många fartyg låg och rostade sönder. Det byggdes visserligen en del nya också, men inte alls i samma omfattning som under föregående år, säger Claes-Göran Dahl.
I 1930 års försvarskommission, som låg till grund för försvarsbeslutet 1936, fick marinen dessutom stryka på foten till förmån för armén och flyget. En majoritet av kommissionens ledamöter förordar en årlig försvarsbudget på 148 miljoner kronor, varav 31,5 miljoner till flottan. Samtidigt fick Sverige en ny försvarsledning med egna försvarsgrenschefer, där konteramiral Charles L de Champs fick ansvaret för marinen.
Det inrättades också en gemensam försvarsstab för planläggning av rikets samlade stridskrafter. Inom marinen argumenterade man för att det skulle satsas mer på de sjögående enheterna inom krigsmakten, men det var först i samband med Münchenkonferensen 1938 som politikerna började hörsamma kraven. Under de kommande åren skulle mängder av fartyg och båtar byggas och leveranserna av dem fortsatte även några år efter krigsslutet, berättar Claes-Göran Dahl.
– 1949 stod den svenska flottan stark med en stor flotta av moderna örlogsfartyg. Det talades även om att handelsfartygen skulle förses med luftvärnskanoner för att kunna skydda sig mot anfallande flygplan.
Efter andra världskriget sjönk åter viljan att finansiera försvaret. Claes-Göran Dahl lyfter bland annat fram Marinplan 60, som innebar en rejäl kalldusch för de sjögående enheterna.
– Marinplan 60 blev ett dråpslag. Det sades att vi skulle ha färre stora fartyg och fler små, men de blev bara mindre och färre. Marinen fick inga anslag till nya korvetter och fregatter och man försökte rätta kostymen efter matsäcken.
Efter kalla kriget minskade det politiska intresset för försvaret. Regementen lades ner och många anställda valde att lämna försvaret. Örlogsbasen på Muskö, stor som Gamla stan i Stockholm och insprängd i berget, avvecklades och marinen skulle endast ha en bas, den i Karlskrona. Under ett antal år fanns endast mindre marina verksamheter igång på Musköbasen, innan anläggningen återinvigdes den 30 september 2019 och blev hemvist åt den nybildade marinstaben. Men även om Försvarsmakten nu befinner sig i sin största upprustning sedan andra världskriget, är Claes-Göran Dahl kritisk till hur flottan hanteras.
– Fem Visbykorvetter och några ubåtar, vad är det när vi har en 270 mil lång kust att försvara? Och på västkusten har vi nästan ingenting, utöver ett amfibieregemente, säger han.
I samband med 500-årsjubilieet har marinen i alla fall sett till att göra rätt för sin historia. I maj reste marinchefen, konteramiral Ewa Skoog Haslum, till Lübeck för att tacka för de tio fartyg som 1522 lade grunden till den svenska flottan. Med sig hade hon ett skrin med silvermynt som hon överräckte till stadens ställföreträdande stadtpräsident, Ulrich Pluschkell. Därmed är slutlikviden för fartygen betalad.
– Ärlighet och rättskaffenhet har alltid varit en dygd i marinen, säger Claes-Göran Dahl.
