Senast publicerat

Senast publicerat:

»Vi ska bli en högskola i världsklass«

Robert Egnell

Försvarshögskolans nya rektor vill öka skolans internationalisering, skapa en mötesplats där militärt möter civilt och förse Försvarsmakten med de bästa tänkbara officerarna. Samtidigt står Robert Egnell inför stora utmaningar, som ett underskott av officerskadetter och personal som inte alltid drar åt samma håll.

Linda Sundgren

Johan Alp

2019-10-15

Robert Egnell tillträdde som rektor på Försvarshögskolan, FHS, den 1 april. Förordnandet är på sex år och så länge har han aldrig varit på en och samma arbetsplats förut. Gift med en diplomat har han flyttat mellan länder och tjänstgjort på lärosäten runt om i världen.

– Folk brukar säga att jag är så snäll som följer med min fru, men jag får oförtjänt mycket cred för det. För mig har varje flytt inneburit en spännande möjlighet att göra något nytt och även ett kliv uppåt på karriärstegen.

Och det har gått snabbt uppåt för Robert Egnell. Vid 44 års ålder är han professor i ledarskap och har forskat och undervisat i Dar el Salaam, Tanzania, vid King’s college i London och på Georgetown University i Washington. Dessutom är han reservofficer och har gjort en utlandstjänst i Kosovo. De samlade erfarenheterna tar han nu med sig till Försvarshögskolan. Åren utomlands har gett honom en förståelse för att man kan se på frågor om säkerhet och försvar på olika sätt och att det kan finnas flera lösningar på ett och samma problem.

– När vi på FHS nu står inför en utvecklingsfas är det här bra att bära med sig. Genom att jag har rört på mig mycket har jag undvikit att bli en institution på mitt eget lärosäte. Jag är inte fast i att man måste göra saker på ett visst sätt bara för att man alltid har gjort så.

Rektorn talar om officersutbildningssystemet och Försvarshögskolans identitet inför nyinryckta OP-kadetter på Karlberg.

Robert Egnell tillträdde som rektor på Försvarshögskolan,
FHS, den 1 april. — Robert Egnell tillträdde som rektor på Försvarshögskolan, FHS, den 1 april.

Ett lärosäte Egnell återkommer till flera gånger under intervjun är universitetet i Georgetown, Washington. Där arbetade han i ett säkerhetsstudieprogram som rankats som världsledande sex år i rad.

– På Georgetown har de ett kollegialt förhållningssätt till sina studenter och lärarnas approach är att ”Ni är stjärnor och kommer att gå långt.” Det finns inte ett spår av att studenterna ska vara tacksamma för att ha kommit in på utbildningen och få ta del av lärarnas tid. Studentinflytande blir på så vis en naturlig del av kvalitetsarbetet och lärandet var ett gemensamt utbyte av erfarenheter och reflektioner.

När Egnells företrädare på FHS, Romulo Enmark, påbörjade sitt rektorsuppdrag 2011 tog han över en verksamhet som skakades av nedläggningshot, svajig ekonomi och anklagelser om förskingrade forskarmedel. I dag är FHS en högskola med fullständiga examensrättigheter, ordning på ekonomin och stabilare institutioner.

Liknande läsning:

– Romulo gjöt grunden och nu ska vi bygga slottet ovanpå, säger Egnell. Vårt existensberättigande är officersutbildningen och vi ska förse Försvarsmakten med bästa möjliga officerare. Men vi ska också skapa en tydlig profil för Försvarshögskolan och visa vad som skiljer våra utbildningar från dem på andra lärosäten.

Vårt existensberättigande är officersutbildningen och vi ska förse Försvarsmakten med bästa möjliga officerare.

Egnell nämner flera områden som bör ingå i Försvarshögskolans nya identitet, men det han vurmar för mest är att skapa en gemensam mötesplats. Han vill att FHS ska bli en plattform där studenter, kadetter och forskare med olika bakgrund och inriktning kan mötas och berika varandra. Civilt ska möta militärt. Det svenska ska möta det internationella. Praktik ska möta akademin. Ett befintligt exempel på den här typen av möten är att studenterna på FHS civila statsvetarprogram är med under övningen Combined joint staff exercise (CJSE), som är obligatorisk för alla officerare på det högre officersprogrammet (HOP)

– Du kan ju tänka dig vad det betyder för en 23-årig statsvetarstudent att delta i en ledningsövning och få möjligheten att göra en morgondragning för en bister finsk general – och äga situationen. Lika viktigt är det för våra officerare att upptäcka vad de civila studenterna och forskarna kan bidra med i förståelsen av deras verksamhet.

FAKTA

Försvarshögskolan
Försvarshögskolan är en statlig högskola med militära och civila utbildningar och med verksamhet i Stockholm och Karlstad. Skolan grundades 1818 men fick högskolestatus först 2008. Sedan 2018 har FHS fullständiga examensrättigheter på forskarnivå.

I mötet mellan militärt och civilt ser Robert Egnell stora möjligheter för FHS att inta en ledande position i universitetsvärlden. Totalförsvaret ska återuppbyggas i ny tappning och enligt Egnell finns det inget lärosäte som tagit det forskningsområdet till sig.

– Försvarshögskolan står med ena benet i det civila och det andra i det militära och vi måste sluta att se det som ett problem och istället omfamna det faktum att vi lever i två världar. Vi ska ha ett högt anseende inom totalförsvarssektorn men också i den akademiska världen.

Och målen är högt satta.

– För tio år sedan fnös man åt oss och ifrågasatte om vi ens var en högskola eller om vi fuskat till oss den titeln. I dag har vår statsvetenskapliga utbildning de högsta intagningspoängen i landet och vi slår lärosäten som Stockholm, Lund och Uppsala. Vi ska bli en högskola i världsklass.

Att Robert Egnell brinner för sina visioner märks tydligt när han pratar om FHS potential och utvecklingsmöjligheter. Men han medger att det också finns stora utmaningar längs vägen. En sådan är att få med all FHS personal i kommande förändringar.

– Jag märker att de flesta reagerar positivt när jag presenterar mina idéer. Och det gäller tack och lov både militär och civil personal vilket ger mig råg i ryggen. Sedan är vi inte alltid överens om vilka förändringar som behöver göras för att nå målen, säger han.

Samordningsmöte om kursen ledarskap 1 inom ramen för officersprogrammet. Kadetten Caroline Odhner tillsammans med Robert Egnell.

Robert Egnell tillsammans med Johan Brorson, chef för programledningen, officersprogrammet.

En fråga som historiskt sett delat skolans personal i olika läger är den akademisering av officersyrket som genomförts under senare år. Enligt Egnell var den förändringen nödvändig.

– Dagens officerare kommer att ställas inför betydligt mer komplexa och svårbedömda hotbilder än tidigare med gråzoner, cyberhot, hybridkrigföring och påverkansoperationer. Dels handlar det om att snabbt kunna analysera komplexa situationer och fatta kloka och avvägda beslut. Dels ger den akademiska utbildningen officerskåren en ökad förmåga att med vetenskapliga metoder reflektera över och utveckla sin egen verksamhet, något som blir helt avgörande i en snabbt föränderlig säkerhetspolitisk kontext med galopperande teknisk utveckling.

Men alla delar inte hans åsikt.

– Det finns fortfarande de som tycker att officersutbildningen ska vara en renodlad praktisk utbildning. Å andra sidan finns även de som tycker att FHS ska bli en civil högskola som alla andra. Det viktiga för mig är att peka ut och tydligt förklara den riktning vi har valt och att försöka skapa en gemensam identitet och ömsesidig respekt mellan olika personalkategorier. Om vi ska kunna utveckla skolan som vi vill måste vi alla samarbeta.

Robert Egnell säger att både han och den övriga högskoleledningen är lyhörd för den kritik som förts fram från förband och internt om att officersprogrammet blivit alltför akademiskt på bekostnad av praktiska officersfärdigheter.

– Vi håller på att utveckla den delen av officersprogrammet som är förlagd till Försvarsmaktens skolor. Men ingen kommer att vara fullärd plutonchef när de lämnar OP och så har det heller aldrig varit. OP är ingen befattningsutbildning utan ska lägga grunden för en hel karriär i Försvarsmakten.

Jag märker att de flesta reagerar positivt när jag presenterar mina idéer.

En annan utmaning som Robert Egnell står inför är personalförsörjningen av officerare. Officersprogrammet har dragits med studentunderskott i flera år och trots rekryteringsinsatser och återinförandet av värnplikten går det trögt.

– Enligt våra prognoser hjälper det inte ens om vi skulle ha 12 000 värnpliktiga, vi skulle förmodligen inte kunna rekrytera tillräckligt många studenter till OP ändå. Det talas om att vi behöver ta in mellan 300 och 350 studenter på OP inom en snar framtid men det lär bli svårt. Vi har just lyckats kravla oss upp till 200.

Och det kommer att bli ännu sämre innan det kan vända.

– De närmaste åren kommer antalet officerare i Försvarsmakten fortsätta att minska på grund av stora pensionsavgångar. Det kommer inte att spela någon roll vad vi gör, vi kommer aldrig att kunna utbilda ikapp just det glappet.

För att lösa officersbristen måste Försvarsmakten och Försvarshögskolan arbeta tillsammans och tänka nytt, säger Egnell. Han vill utöka antalet studenter i snabbspåret Sofu, men också att FM ska ge sitt godkännande för att starta upp ett direktspår till OP för gymnasieungdomar utan värnplikt.

– Tanken är att nå en betydligt bredare målgrupp genom att rekrytera direkt från gymnasiet. Genom ett militärt basår på mellan sex och tolv månader innan studierna på OP skulle de få grundläggande militära färdigheter med inriktning mot officersyrket.

FAKTA

Robert Egnell
Ålder: 44 år.
Familj: Gift med Ditte Egnell som är chef på Afrikas horngruppen på UD. Tre pojkar 9, 11 och 13 år gamla.
Aktuell: Tillträdde som rektor vid Försvarshögskolan den 1 april i år.
Bakgrund: Värnplikten vid I 4 i Linköping, gymnasielärarstudier vid Uppsala universitet. Reservofficersutbildning på OHS i Kvarn, insats i Kosovo (KS01), disputerad vid institutionen för krigsstudier vid King’s college i London, gästprofessor vid Georgetown University i Washington, assisterande lektor vid universitetet i Dar el Salaam, Tanzania. Förste forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Författare.
Intressen: Sjunger gärna klassiskt, både i kör och som solist. Älskar idrott och spelar gärna tennis, åker längdskidor och löptränar.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Robert Egnell

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Kampen om Östersjön – Sveriges nya verklighet i Nato

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén

2026-06-24

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibieförbanden ges uppgifter att bedriva operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid förändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än bemannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten