Senast publicerat
Senast publicerat:

Nio av tio NBO-officerare är kritiska till tvingande omgalonering

Försämrad löneutveckling, risk för avhopp och lägre status för specialistofficerare. Få av Officersförbundets medlemmar tror att tvingande byte av personalkategori för NBO-officerare ger positiva effekter för Försvarsmakten, visar den medlemsundersökning om trebefälssystemet som Officersförbundet har gjort.

Josefine Owetz
Anna Norén / Försvarsmakten
Av de officerare som kan komma att beröras av en omgalonering är nio av tio kritiska till förändringen, visar Officersförbundets medlemsundersökning.

Försvarsmakten arbetar med att slutföra övergången till trebefälssystemet och redan i vår är tanken att beslutsunderlag ska föreläggas överbefälhavare Micael Bydén. Den slutliga implementeringen kan innebära att vissa NBO-officerare kan tvingas byta tjänstegrad och övergå till att vara specialistofficerare.

Med anledning av kommande beslut har Officersförbundet genomfört en medlemsundersökning för att ta reda på medlemmarnas uppfattning om trebefälssystemet – och hur de vill att förbundet ska agera i frågan. 

Nära 3 000 av förbundets medlemmar deltog undersökningen och ungefär hälften av dem tror att övergången riskerar att leda till en försämrad löneutveckling.

Av de officerare som kan komma att beröras av en omgalonering är nio av tio kritiska till förändringen. De som är positiva till trebefälssystemet förväntar sig i liten utsträckning själva beröras av systemet.

Av svaren framgår också att en tredjedel av de som deltagit i undersökningen tror på lägre status för specialistofficerarna om det blir en obligatorisk omgalonering.

– Det är allvarligt om trovärdigheten för hela trebefälssystemet skadas. Risken är att Försvarsmakten därmed biter sig själva i svansen. Man vill ha ordning och reda, men skapar samtidigt onödiga spänningar inom officerskåren, säger Officersförbundets ordförande Lars Fresker i ett videoklipp.

”Jag har dokument som säger att jag är utnämnd till officer. Detta i kombination med över 30 år i yrket gör att det känns som att bli spottad i ansiktet”, skriver en officer som har svarat på undersökningen. En annan skriver att: ”Det uppfattas som vår utbildning och tiden vi lagt på den inte är värt något längre. Min grad är jag stolt över, det är en del av min identitet”.

Medlemsundersökningar visar också att kännedomen brister bland medlemmarna om vad den slutliga övergången till trebefälssystemet innebär. En av fyra medlemmar kände inte till förändringen att vissa officerare kan tvingas byta tjänstegrad och personalkategori.

– Försvarsmaktens förmåga att förklara både för den enskilde och organisationen vilken nytta det här ska göra har varit minst sagt svag. Att nu välja vägen att gå via tvång skulle vara direkt kontraproduktivt, säger Lars Fresker.

Tisdagen den 30 mars höll Officersförbundets förbundsstyrelse ett extra styrelsemöte med anledning av resultatet i medlemsundersökningen. Mötet mynnade ut i ett råd till Försvarsmakten och överbefälhavaren inför det fortsatta arbetet.

Huvudbudskapet i Officersförbundets rekommendation till ÖB är att Försvarsmakten även fortsättningsvis bör låta det vara frivilligt att omgalonera sig.

Liknande läsning:

– De här individerna fortsätter att leverera effekt, varje dag, oavsett vilken grad de har. Att tvinga dem att omgalonera sig är ingen framkomlig väg och jag skulle bli mycket förvånad om ÖB väljer den. Försvarsmakten kan däremot göra väldigt mycket mera för de personer som berörs och på så sätt kanske få dem att självmant omgalonera sig – om incitamenten är de rätta, säger Lars Fresker. 

– Varenda officer behövs och det vore mycket tråkigt om människor säger upp sig eller går runt och är besvikna på myndigheten på grund av det här – en fråga som i grunden inte är ett problem, mer än möjligen på pappret, säger Lars Fresker. 

Medlemsundersökningen om trebefälssystemet genomfördes under perioden 4–7 mars med hjälp av Demoskop och var i form av en webbenkät. 2 862 medlemmar deltog i undersökningen.

Läs mer om medlemsundersökningen här.  

Officerstidningen har sökt Försvarsmaktens kommunikationsavdelning för en kommentar.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmaktens uppdrag bärs inte bara av dem som tjänstgör, utan också av deras närstående. Hur­ ­säkerställer vi att stödet möter deras verklighet?

    Redaktionen

    Sveriges bidrag till fred och säkerhet bärs av många myndigheter, organisationer och enskilda medarbetare i uppdrag. Tillsammans utgör de en struktur som gör insatser möjliga, både nationellt och internationellt.

    I detta sammanhang finns också ett lager som består av de närstående, de som i praktiken bär upp vardagen hemma runt uppdraget. Lagret är avgörande för både förutsättningarna att genomföra uppdrag och vad som händer efteråt. Anhörigas insats och roll är inte ett stöd i marginalen, utan en bärande del av den struktur som gör att uppdrag kan genomföras före, under och efter en insats.

    Att vara anhörig till någon i internationell tjänst kan innebära olika saker beroende på relation och uppdragets karaktär. För vissa handlar det om att få vardagen att gå ihop, för andra om en ständig oro på avstånd, gemensamt är beredskapen inför det som skulle kunna hända.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag.

    Under många år har vi mött närstående från flera typer av insatser, internationella, nationella och medföljande till utsänd personal. Behoven skiljer sig åt, men i kärnan finns erfarenheter som förenar. Det handlar om att få fakta, igenkänning, råd och stöd och att få dela vidare.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag. Personer som lever nära individer som utbildar, stödjer och förbereder ukrainsk personal för ett pågående krig. Det skapar en särskild typ av påfrestning.

    Hur förhåller sig personalen professionellt till något som samtidigt är djupt mänskligt, när arbetet innebär att komma nära människor som i nästa steg skickas vidare in i kriget? De närstående vi möter beskriver hur de påverkas på flera plan, i det som delas, men också i det som inte sägs.

    Vi är fem organisationer som är utpekade av Försvarsmakten att, inom ramen för IMI-lagstiftningen, komplettera stödet till personal och närstående. Det har funnits en tydlig ram för vårt arbete. Samtidigt ser vi nu hur gränserna börjar suddas ut. Insatsernas karaktär rör sig idag mellan nationellt och internationellt och genomförs av såväl anställda som frivilligorganisationer.

    Uppdrag formas i allt högre grad av omvärldsläget, och skiljelinjer som tidigare varit tydliga blir svårare att upprätthålla i praktiken. För den som är närstående spelar det mindre roll hur uppdraget definieras, det är det uppdraget innebär och för med sig som behöver mötas.

    När omvärldsläget förändras och gränser suddas ut behöver vi alla följa med. Det är avgörande för att våra stödinsatser fortsatt ska vara träffsäkra och göra största möjliga nytta för dem som tjänstgör, deras närstående och uppdragen i stort.

    Det är också utgångspunkten i vårt arbete, där vi kontinuerligt utvecklar och anpassar stödet utifrån de behov vi möter. Ett första steg är att synliggöra hur dessa gränser förändras.

    Ur arkivet: