Senast publicerat
Senast publicerat:

»Vi ska bli en högskola i världsklass«

Robert Egnell

Försvarshögskolans nya rektor vill öka skolans internationalisering, skapa en mötesplats där militärt möter civilt och förse Försvarsmakten med de bästa tänkbara officerarna. Samtidigt står Robert Egnell inför stora utmaningar, som ett underskott av officerskadetter och personal som inte alltid drar åt samma håll.

Redaktionen
Johan Alp

Robert Egnell tillträdde som rektor på Försvarshögskolan, FHS, den 1 april. Förordnandet är på sex år och så länge har han aldrig varit på en och samma arbetsplats förut. Gift med en diplomat har han flyttat mellan länder och tjänstgjort på lärosäten runt om i världen.   

– Folk brukar säga att jag är så snäll som följer med min fru, men jag får oförtjänt mycket cred för det. För mig har varje flytt inneburit en spännande möjlighet att göra något nytt och även ett kliv uppåt på karriärstegen. 

Och det har gått snabbt uppåt för Robert Egnell. Vid 44 års ålder är han professor i ledarskap och har forskat och undervisat i Dar el Salaam, Tanzania, vid King’s college i London och på Georgetown University i Washington. Dessutom är han reservofficer och har gjort en utlandstjänst i Kosovo. De samlade erfarenheterna tar han nu med sig till Försvarshögskolan. Åren utomlands har gett honom en förståelse för att man kan se på frågor om säkerhet och försvar på olika sätt och att det kan finnas flera lösningar på ett och samma problem.

– När vi på FHS nu står inför en utvecklingsfas är det här bra att bära med sig. Genom att jag har rört på mig mycket har jag undvikit att bli en institution på mitt eget lärosäte. Jag är inte fast i att man måste göra saker på ett visst sätt bara för att man alltid har gjort så.

Ett lärosäte Egnell återkommer till flera gånger under intervjun är universitetet i Georgetown, Washington. Där arbetade han i ett säkerhetsstudieprogram som rankats som världsledande sex år i rad.

– På Georgetown har de ett kollegialt förhållningssätt till sina studenter och lärarnas approach är att ”Ni är stjärnor och kommer att gå långt.” Det finns inte ett spår av att studenterna ska vara tacksamma för att ha kommit in på utbildningen och få ta del av lärarnas tid. Studentinflytande blir på så vis en naturlig del av kvalitetsarbetet och lärandet var ett gemensamt utbyte av erfarenheter och reflektioner.   

När Egnells företrädare på FHS, Romulo Enmark, påbörjade sitt rektorsuppdrag 2011 tog han över en verksamhet som skakades av nedläggningshot, svajig ekonomi och anklagelser om förskingrade forskarmedel. I dag är FHS en högskola med fullständiga examensrättigheter, ordning på ekonomin och stabilare institutioner.   

Liknande läsning:

– Romulo gjöt grunden och nu ska vi bygga slottet ovanpå, säger Egnell. Vårt existensberättigande är officersutbildningen och vi ska förse Försvarsmakten med bästa möjliga officerare. Men vi ska också skapa en tydlig profil för Försvarshögskolan och visa vad som skiljer våra utbildningar från dem på andra lärosäten.

Vårt existensberättigande är officersutbildningen och vi ska förse Försvarsmakten med bästa möjliga officerare.

Egnell nämner flera områden som bör ingå i Försvarshögskolans nya identitet, men det han vurmar för mest är att skapa en gemensam mötesplats. Han vill att FHS ska bli en plattform där studenter, kadetter och forskare med olika bakgrund och inriktning kan mötas och berika varandra. Civilt ska möta militärt. Det svenska ska möta det internationella. Praktik ska möta akademin. Ett befintligt exempel på den här typen av möten är att studenterna på FHS civila statsvetarprogram är med under övningen Combined joint staff exercise (CJSE), som är obligatorisk för alla officerare på det högre officersprogrammet (HOP)

– Du kan ju tänka dig vad det betyder för en 23-årig statsvetarstudent att delta i en ledningsövning och få möjligheten att göra en morgondragning för en bister finsk general – och äga situationen. Lika viktigt är det för våra officerare att upptäcka vad de civila studenterna och forskarna kan bidra med i förståelsen av deras verksamhet.

 

FAKTA

Försvarshögskolan
Försvarshögskolan är en statlig högskola med militära och civila utbildningar och med verksamhet i Stockholm och Karlstad. Skolan grundades 1818 men fick högskolestatus först 2008. Sedan 2018 har FHS fullständiga examensrättigheter på forskarnivå.

I mötet mellan militärt och civilt ser Robert Egnell stora möjligheter för FHS att inta en ledande position i universitetsvärlden. Totalförsvaret ska återuppbyggas i ny tappning och enligt Egnell finns det inget lärosäte som tagit det forskningsområdet till sig.

– Försvarshögskolan står med ena benet i det civila och det andra i det militära och vi måste sluta att se det som ett problem och istället omfamna det faktum att vi lever i två världar. Vi ska ha ett högt anseende inom totalförsvarssektorn men också i den akademiska världen.

Och målen är högt satta.

– För tio år sedan fnös man åt oss och ifrågasatte om vi ens var en högskola eller om vi fuskat till oss den titeln. I dag har vår statsvetenskapliga utbildning de högsta intagningspoängen i landet och vi slår lärosäten som Stockholm, Lund och Uppsala. Vi ska bli en högskola i världsklass.

Att Robert Egnell brinner för sina visioner märks tydligt när han pratar om FHS potential och utvecklingsmöjligheter. Men han medger att det också finns stora utmaningar längs vägen. En sådan är att få med all FHS personal i kommande förändringar. 

– Jag märker att de flesta reagerar positivt när jag presenterar mina idéer. Och det gäller tack och lov både militär och civil personal vilket ger mig råg i ryggen. Sedan är vi inte alltid överens om vilka förändringar som behöver göras för att nå målen, säger han.

 

En fråga som historiskt sett delat skolans personal i olika läger är den akademisering av officersyrket som genomförts under senare år. Enligt Egnell var den förändringen nödvändig. 

– Dagens officerare kommer att ställas inför betydligt mer komplexa och svårbedömda hotbilder än tidigare med gråzoner, cyberhot, hybridkrigföring och påverkansoperationer. Dels handlar det om att snabbt kunna analysera komplexa situationer och fatta kloka och avvägda beslut. Dels ger den akademiska utbildningen officerskåren en ökad förmåga att med vetenskapliga metoder reflektera över och utveckla sin egen verksamhet, något som blir helt avgörande i en snabbt föränderlig säkerhetspolitisk kontext med galopperande teknisk utveckling.

Men alla delar inte hans åsikt. 

– Det finns fortfarande de som tycker att officersutbildningen ska vara en renodlad praktisk utbildning. Å andra sidan finns även de som tycker att FHS ska bli en civil högskola som alla andra.  Det viktiga för mig är att peka ut och tydligt förklara den riktning vi har valt och att försöka skapa en gemensam identitet och ömsesidig respekt mellan olika personalkategorier. Om vi ska kunna utveckla skolan som vi vill måste vi alla samarbeta.

Robert Egnell säger att både han och den övriga högskoleledningen är lyhörd för den kritik som förts fram från förband och internt om att officersprogrammet blivit alltför akademiskt på bekostnad av praktiska officersfärdigheter.  

– Vi håller på att utveckla den delen av officersprogrammet som är förlagd till Försvarsmaktens skolor. Men ingen kommer att vara fullärd plutonchef när de lämnar OP och så har det heller aldrig varit. OP är ingen befattningsutbildning utan ska lägga grunden för en hel karriär i Försvarsmakten. 

Jag märker att de flesta reagerar positivt när jag presenterar mina idéer.

En annan utmaning som Robert Egnell står inför är personalförsörjningen av officerare. Officersprogrammet har dragits med studentunderskott i flera år och trots rekryteringsinsatser och återinförandet av värnplikten går det trögt.

– Enligt våra prognoser hjälper det inte ens om vi skulle ha 12 000 värnpliktiga, vi skulle förmodligen inte kunna rekrytera tillräckligt många studenter till OP ändå. Det talas om att vi behöver ta in mellan 300 och 350 studenter på OP inom en snar framtid men det lär bli svårt. Vi har just lyckats kravla oss upp till 200.

Och det kommer att bli ännu sämre innan det kan vända.   

– De närmaste åren kommer antalet officerare i Försvarsmakten fortsätta att minska på grund av stora pensionsavgångar. Det kommer inte att spela någon roll vad vi gör, vi kommer aldrig att kunna utbilda ikapp just det glappet.   

För att lösa officersbristen måste Försvarsmakten och Försvarshögskolan arbeta tillsammans och tänka nytt, säger Egnell. Han vill utöka antalet studenter i snabbspåret Sofu, men också att FM ska ge sitt godkännande för att starta upp ett direktspår till OP för gymnasieungdomar utan värnplikt.

– Tanken är att nå en betydligt bredare målgrupp genom att rekrytera direkt från gymnasiet. Genom ett militärt basår på mellan sex och tolv månader innan studierna på OP skulle de få grundläggande militära färdigheter med inriktning mot officersyrket.

FAKTA

Robert Egnell
Ålder: 44 år.
Familj: Gift med Ditte Egnell som är chef på Afrikas horngruppen på UD. Tre pojkar 9, 11 och 13 år gamla. 
Aktuell: Tillträdde som rektor vid Försvarshögskolan den 1 april i år. 
Bakgrund: Värnplikten vid I 4 i Linköping, gymnasielärarstudier vid Uppsala universitet. Reservofficersutbildning på OHS i Kvarn, insats i Kosovo (KS01), disputerad vid institutionen för krigsstudier vid King’s college i London, gästprofessor vid Georgetown University i Washington, assisterande lektor vid universitetet i Dar el Salaam, Tanzania. Förste forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Författare. 
Intressen: Sjunger gärna klassiskt, både i kör och som solist. Älskar idrott och spelar gärna tennis, åker längdskidor och löptränar.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ta vara på gamers och jägare. Få ut 3D-skrivare på lägre förbandsnivå, klä stridsvagnen i en nätbur och utnyttja Rysslands besatthet av rutiner. Skaffa en hagelbössa – oavsett gradbeteckning. Under en längre resa längs Ukrainas frontlinje ser Officerstidningen ett krig i ständig förändring, där landets försvarare vill delge dyrköpta läxor till sina svenska kollegor.

Fredrik Fahlman
Kriget i Ukraina
Serhij är pressofficer och arbetar med att göra kriget tillgängligt för media – och med att själv skjuta ned drönare.

Foto: Paul Wennerholm

Cherson, maj 2026. 400 meter från fronten. Löjtnant Serhij Serhejev springer ut på gatan. Han tar sikte rakt upp i luften och bränner av ännu en salva. Skotten går i tät följd, M4-karbinens kolv trycker hårt in i axeln, men han kontrollerar rekylen – han vet att insatserna är höga. För varje kula Serhij missar ökar risken att dö.

Över honom hovrar en fiberoptisk drönare. Att den är styrd med tråd, i stället för radiokommunikation, gör att den är omöjlig att störa ut – något som båda sidor i kriget använder frekvent. Men det gör drönaren också långsammare, och den behöver mer tid på sig att lägga sig rätt i luften inför ett dykande anfall.

Utöver det surrande hotet från ovan har Serhij också precis fått information om att förödande glidbomber kan vara på väg mot deras område. Han skjuter ut halva magasinet mot målet, men utan framgång.

Sedan får han in en direktträff. Kulan penetrerar rakt igenom tändröret eller stridsdelen, och i ett öronbedövande dån exploderar drönaren. Evakueringen fortsätter därefter i rask takt. Serhij rör sig självsäkert – han är född och uppvuxen i Cherson och kan dess gator och gränder utan och innan.

Före 2022 hade han inte en tanke på att bli militär. Han är utbildad journalist, men så fort ryska trupper nådde Cherson under invasionens första dagar tog han värvning. På rekryteringskontoret tilldelades han en kalasjnikov och 60 patroner – kroppsskydd, hjälm och skyddsväst var redan slut – och tillsammans med sina barndomsvänner var han i strid redan efter en timme.

– Vi var modiga och dumma, säger han om den tiden, och tillägger att han förväntade sig att strida i några dagar och sedan dö med heder.

Vi var modiga och dumma.

En del av hans vänner gick det ödet till mötes. För honom själv fortsatte banan i marinkårens infanteri, innan ledningen bad honom att skola om sig till pressofficer eftersom att han var den enda i brigaden med journalistbakgrund. I våras blev han klar med sin grundläggande officersutbildning.

Under flera resor till olika delar av den ukrainska frontlinjen har Officerstidningen under en längre tid samlat in vittnesmål och erfarenheter från ukrainska soldater och officerare. Frågorna har kretsat kring hur kriget har utvecklats, vad de önskade att de visste om den ryska militären innan de hamnade i krig med den och vilka sårbarheter fienden har.

Många av dem är väldigt måna om att dela med sig till sina svenska kollegor så att de kan undvika att betala för lärdomarna i egna människoliv. Men det är bråttom – enligt dem tar så stora förändringar lång tid att implementera.

Det är därför vi träffar Serhij i Chersons utkanter. Han har ordnat med ett besök i den ”röda zonen”, den stadsdel som ligger precis intill floden Dnipro. Ryska styrkor ockuperar marken på andra sidan, blott 400 meter bort. Zonen är som en spökstad – här är drönarattackerna så pass frekventa att nästan inga civila bor kvar.

Kriget i Ukraina

Pressofficeren Serhij jagar drönare i den röda zonen i Cherson tillsammans med bröderna Serhij och Jevhenij från den 34:e marinkårsbrigaden.

Foto: Paul Wennerholm

Kriget i Ukraina

Pressofficer Serhij vid en marknad i Cherson.

Foto: Paul Wennerholm

Här följer vi med en man som också heter Serhij. Han och hans bror Jevhenij har båda i två års tid varit drönarjägare – en allt vanligare befattning i den ukrainska militären. Det innebär att deras huvuduppgift är att dagligen patrullera den här zonen och skjuta ned så många drönare de kan, med målet att förhindra så många som möjligt från att nå in till centrala Cherson. Dagens resultat blir tre sprängda ryska drönare. De har inte räknat hur många de har skjutit ned totalt, men hävdar att det rör sig om ”ett tusental”.

Efteråt byter vi några snabba ord med Serhij. Han berättar att han själv ”bara” har skjutit ned ungefär tio ryska drönare, och riktar i stället en eloge till de båda bröderna. I det här kriget är precisionsskytte viktigare än någonsin, berättar han, och faktumet att de båda bröderna är erfarna soldater och har en bakgrund som jägare har varit ovärderligt för brigaden.

Ni kommer att behöva jobba i en ’dödszon’ som är 60 kilometer djup. Ni måste förbereda er för det.

På frågan om vilka tips han vill ge till svenska officerare svarar han:

– Ni kommer att behöva jobba i en ”dödszon” som är 60 kilometer djup. Ni måste förbereda er för det.

Han syftar på det område som mindre drönare kan operera i. Spaningsdrönare har här gjort slagfältet transparent, och därför är större truppansamlingar förbjudna. Finns det inga övergivna byggnader så måste ledningscentraler, bunkrar, och egna drönarbaser grävas ned. Djupt. Annars kommer de falla offer för ryska attackdrönare.

Det råder delade meningar om hur djupt krigets ”dödszon” går – vanliga FPV-drönare når ungefär 30 kilometer, medan båda sidors mer avancerade drönare kan slå till på mer än 60 kilometers avstånd. Och med det delger han ett sista råd, som räddar många liv längs krigets frontlinjer:

– Skaffa en hagelbössa. Det är ett otroligt effektivt sätt att göra sig av med ryska drönare.

Just hagelbössor rekommenderas för att de är lättillgängliga, och att flera mindre projektiler lättare skjuter ned drönare. För erfarna skyttar – som de båda bröderna – är automatkarbiner att föredra.

Och när en drönare kan slå till flera mil djupt så innebär det att vissa högkvarter i fält måste hamna i ”dödszonen”. Därför gäller rådet att skaffa en hagelbössa för alla stridande, även högre officerare och de som inte har strid som huvuduppgift.

Charkivregionen, mars 2026. Två mil från Kupjanskfronten. Just dödszonens djup blir tydligt längre österut i landet. Sedan ett drygt år tillbaka täcks nu de flesta vägar i närheten av fronten med milslånga nättunnlar, uppsatta i hopp om att inkommande drönare ska trassla in sig.

Ju närmare man kommer frontlinjen, desto färre människor syns till. I mångt och mycket utförs logistiken här av både luft- och markdrönare. De soldater som håller den yttersta linjen blir ofta kvar på rotationer där i flera veckor, ibland månader, i väntan på att tät dimma eller oväder ska göra sikten så dålig för drönare att en evakuering är möjlig.

Skaffa en hagelbössa. Det är ett otroligt effektivt sätt att göra sig av med ryska drönare.

Men här, i de östra delarna av den ukrainska Charkivregionen, är det mer rörelse än vanligt. Den ukrainska armén har precis påbörjat en motoffensiv för att ta tillbaka staden Kupjansk – en strategisk knutpunkt för tågförbindelser. Ett ryskt fotfäste här skulle öppna för en offensiv direkt mot Charkiv, landets näst största stad.

För att återta Kupjansk utnyttjade Ukraina geografin i området. Staden delas av en flod, och genom att punktmarkera broar med drönare och artilleri lyckades de isolera de ryska styrkorna i stadens västra del och hindra deras logistiktransporter. Samtidigt tryckte Ukraina på för att få ett övertag i luftrummet – ukrainska drönaroperatörer infiltrerade ockuperad mark på andra sidan floden, norr om staden, och jagade ryska drönarpiloter. Det skapade möjlighet för Ukrainas markoffensiv.

En av dem som deltog i en sådan infiltration är sergeant Jurij i den 14:e mekaniserade brigaden. Han har stridit sedan den fullskaliga invasionens början – först som skyttesoldat och sedan tidigt som drönaroperatör. Han är en av dem i brigaden med flest bekräftade träffar med drönare.

Officerstidningen möter honom på en fältbas vid fronten mot Kupjansk, där han precis kommit tillbaka från ett uppdrag. Det är ett övergivet hus på landsbygden. Utifrån tyder ingenting på att någon militär verksamhet pågår här: Enheten utgår från att ryska spaningsdrönare ständigt vakar över området, och skulle kunna slå till när som helst ifall de får signaler på att soldater är baserade här.

Kriget i Ukraina

Serhij som ingår i den 14:e mekaniserade brigaden monterar ihop en ny drönare i deras verkstad i Charkiv-regionen. Tillsammans kan han och hans grupp bygga en drönare om dagen.

Foto: Paul Wennerholm

Kriget i Ukraina

Jurij är en av de mest erfarna drönarpiloterna i den 14:e brigaden.

Foto: Paul Wennerholm

Mycket av arbetet här kretsar kring en 3D-skrivare. I och med att all logistikförsörjning är en risk, så försöker Ukraina att i största möjliga mån tillverka drönarna precis intill frontlinjen. De kan printa drönarens ram, fästen, landningsställ och behållare för fiberoptisk kabel – det enda de inte kan tillverka här är batteriet, sprängladdningen och kameran.

– Den här låter oss hålla fronten, säger Jurij och pekar på skrivaren.

Han uppskattar att det finns tiotusentals sådana längs Ukrainas mer än hundra mil långa frontlinje. Just att ha tillgång till 3D-skrivare på lägre förbandsnivå har flera fördelar, fortsätter han. Det gör att de kan testa modeller under verkliga förhållanden, se vad som behöver optimeras, och lösa det själva. Det skulle gå mycket långsammare om hela drönarproduktionen och utvecklingen var centraliserad, anser han.

Vi frågar Jurij vad som krävs av en soldat som vill bli drönaroperatör. Han berättar att arbetet är mer fysiskt och riskabelt än vad som ofta antas – trots att de inte agerar precis vid stridslinjen, så måste de fortfarande ta sig knappa tio kilometer från striderna. De måste gå flera mil till fots med en stor mängd packning, där de hela tiden riskerar att falla offer för ryska drönare.

– Det tar lång tid att lära sig flyga och hantera kontrollen. Vi har märkt att unga killar som varit gamers blir väldigt bra drönaroperatörer. Ta vara på dem.

Vi har märkt att unga killar som varit gamers blir väldigt bra drönaroperatörer. Ta vara på dem.

Och tillbaka i Charkiv gör vi ett besök hos en av brigadens stridsvagnsenheter. Här har en typ av jobb alltid högsta prioritet: att förstärka fordonen med burar och stålnät, för att hindra att drönarna exploderar precis intill pansaret. Om det görs har man en chans att överleva – annars kan det vara kört redan efter första träffen.

Det är samma typ av vittnesmål som när Officerstidningen i början av året besökte ”svenskbrigaden” i Sumyregionen. Soldaternas rekommendation då var att fästa så mycket nät och galler som möjligt på stridsfordon 90 och stridsvagn 122. Enligt en av mekanikerna här utvecklas kriget till någonting annat ”nästan varje månad”. Och även ryssarna lär sig av det, suckar han.

Ny forskning ger stöd för det. I en rapport från den amerikanska tankesmedjan CEPA, som fokuserar på försvarsfrågor kopplade till Nato, började Ryssland kriget med en närmast dysfunktionell ”kill chain” – alltså deras kedja för att identifiera, prioritera och bekämpa mål.

Från 2023 skedde stora förändringar i kriget. Då skickades spaningsdrönare, framför allt Orlan, Zala och Supercam, ut på bredd till förbanden. Det är något som den ukrainska armén tar på största allvar – ofta måste operationer stanna upp bara för att spaningsdrönarna är i luften.

Integrationen mellan olika vapensystem har också märkbart förbättrats. Tidigare kunde det ta flera dagar från att ett mål upptäcktes till dess att positionen bekämpades, och då hade det sedan länge försvunnit. Idag kan det ske på minuter att en position identifieras och en glidbomb, ballistisk robot eller attackdrönare beställs.

Slutsatsen är att Natoländerna måste ta till sig ”kritiska lärdomar från drönarkriget i Ukraina” för att inte riskera att hamna efter i utvecklingen – särskilt vad gäller anskaffandet av en stor mängd billiga attackdrönare, elektronisk krigföring mot den nya typen av hot, och egen integration av vapensystem, säger flera som vi pratar med.

Kriget i Ukraina

”Svjat” är chef för ett prickskyttekompani. Av säkerhetsskäl önskar han vara anonym.

Foto: Paul Wennerholm

Dobropillja, augusti 2025. Tre mil från Pokrovskfronten. ”Svjat”, chef för ett prickskyttekompani, har delade åsikter kring Rysslands utveckling. Å ena sidan: De är absolut dödliga med drönare. Trots sitt hat mot fienden så hyser han respekt för deras kunskap kring drönarna, och hur de utvecklar dem. Men samtidigt: Fyra år in i det fullskaliga kriget har ryssarna svårt att släppa sitt sovjetiska arv. Efter otaliga uppdrag vid fronten har han lärt sig att de är ­besatta av rutiner – och de gör dem förutsägbara.

Under sensommaren 2026 träffar vi honom i Dobropillja i Donbassregionen. Här är deras kompanistab. Tills nyligen ansågs det här vara en säker stad – men precis innan besöket har den ryska armén anammat en ny teknik där de genom en typ av ”moderskeppsdrönare” kan förstärka radiosignalerna, och därmed öka drönarnas räckvidd. Därför hörs ett ständigt surrande i luften under vårt besök.

”Svjat” berättar om hur rollen för prickskyttar har förändrats när slagfältet blir mer transparent. En del militäranalytiker menar att de inte längre fyller någon funktion, men kompanichefen håller inte med: Deras egna drönare kan se mycket av fienden från ovan, men de har problem med att följa ryssarnas rörelser horisontellt när de flyttar sig igenom skogsbryn.

Precis då så kommer det där surrande ljudet obekvämt nära. Kompanichefen säger till oss att stå helt stilla – vi står under ett träd, så troligtvis har drönaren inte sett oss. Sedan syns den hovra rakt ovanför, bara tio meter över trädet. Den fortsätter sedan ned för gatan och exploderar i ett övergivet hus, bara ett stenkast bort.

Det ingår i ”Svjats” vanliga arbetsdag att undvika drönare, och han har med tiden blivit bra på det. Men ett par månader efter vårt möte tar hans tur slut. Under en bilfärd i Donetskregionen upptäcker han att två attackdrönare jagar honom. Han trampar gasen i botten och kör så fort han kan in på en sidoväg som leder in i skogen. Han når fram precis i tid, men under stressen tappar han tillfälligt kontrollen. Bilen kör av vägen och störtar rakt ned i en flera meter djup ravin. Kraschen är så illa att han får en fraktur i ryggraden. Men hans flyktväg gav ändå utdelning: ”Svjat” kom in så pass långt i den täta skogen att drönarna tappade bort spåret efter honom.

Sedan följer en lång rehabiliteringsprocess och han blir helt återställd – trots frakturen har ryggmärgen inte tagit skada. Vi når honom åter över telefon i mitten av augusti, när han precis återgått i tjänst. Trots den svåra skadan är han vid gott mod.

– Generellt är det ganska lätt att överleva en drönarattack, säger han.

Det gäller bara att planera var man är, var hotet kommer ifrån, och utnyttja årstiden, fortsätter ”Svjat”. Han ger några exempel: I städer och bakom kullar fungerar drönarnas radiosignaler mycket sämre. Om man istället möter en fiberoptisk drönare så är de oftast långsamma och svårare att navigera, och de undviker helst att flyga över skogsbryn för att tråden inte ska fastna.

Sommarhalvåret är bästa tiden för att skydda sig. Lövträden är extremt viktiga, och hela operationer kan planeras beroende på var träden finns. Och särskilt hans prickskyttar uppskattar hettan: Om de rör sig längs en asfalterad väg så värms den upp under dagen, vilket medför att soldater som förflyttar sig längs den under nattetid inte syns på värmekameror.

Vintern är svårare, men även där finns fördelar: Är det extremt kallt blir drönarnas avstånd märkbart sämre, och man är mer säker i den bakre delen av ”dödszonen”. Att börja springa är ofta det allra sämsta man kan göra, såvida det inte är uppenbart att du är upptäckt och du har en flyktväg redo nära dig, förklarar han.

– Tänk på vad operatören ser. Det är skakig kamera som åker snabbt, ofta med dålig uppkoppling. Du sticker bara ut ifall du rör på dig snabbt.

Tänk på vad operatören ser. Det är skakig kamera som åker snabbt, ofta med dålig uppkoppling. Du sticker bara ut ifall du rör på dig snabbt.

Vi frågar om han har ett sista tips till svenska officerare och soldater som skulle kunna hamna i hans egen situation – att leda förband i strid mot den ryska armén.

– Deras billigaste resurs är deras soldater. De skiter fullständigt i dem, och de kommer att skicka fram dem i mängder tills de når sina mål. Det här är deras starka sida.

Sedan fortsätter han: Vad han har lärt sig över tid är att de är oerhört förutsägbara. Allt de gör måste ske på ett visst sätt, alltid med samma metod och vid samma klockslag. Det går att utnyttja.

Han tar som exempel att när han lärt sig vilken rysk brigad som står på andra sidan frontlinjen så vet han att exempelvis artilleriet alltid kommer att skjuta vid ett visst klockslag, plus-minus tio minuter.

– Det här är ingen överdrift – i alla fall vid min front så kommer glidbomberna jämt klockan 04, och jag vet att eftermiddagarna är lugna. Det är fördelaktigt att planera operationer efter sådana rutiner.

Fredrik Fahlman

Fredrik Fahlman

Utrikesreporter med en bakgrund på TT och SvD, bosatt i Ukraina och bevakar utvecklingen vid fronten.

Paul Wennerholm

Paul Wennerholm

Prisbelönt bildjournalist som arbetar med flera stora dagstidningar.

Ur arkivet: