I år får 1 800 NBO-officerare besked om framtida karriärer

Missnöjet kring trebefälssystemet fortsätter att sjuda i organisationen samtidigt som genomförandet drivs vidare. Under året ska samtliga yrkesofficerare som berörs av förändringen få besked om sin framtida karriär. Hur många som kommer behöva utbildas inför omgaloneringen är ännu inte klarlagt.

Foto: Johan Lundahl/Försvarsmakten

Beslutet om ett tvåbefälssystem, som numera övergått i ett trebefälssystem, fattades 2008. Enligt Försvarsmakten skulle specialistofficeraren bli den numerärt dominerande yrkesofficerskategorin, medan officerare utbildade i det gamla NBO-systemet (ny befälsordning från 1983) antingen skulle klättra vidare i officersspåret eller galonera om till specialistofficer. Men hur införandet skulle gå till upplevdes av många som otydligt och det talades om frivillighet och att ingen skulle tvingas byta personalkategori. En av de NBO-officerare som försökte råda klarhet i beslutet är kaptenen Johan, som egentligen heter något annat. 

– Jag vände mig till mina chefer och frågade vad jag skulle göra, men de sa att det där behöver du inte bry dig om. Det kommer blåsa över. De visste nog inte själva vad det innebar, och det tycker jag inte riktigt att man verkar göra nu heller, säger han.

Johan följde chefernas råd och arbetade vidare i tron att han inte skulle påverkas av det nya befälssystemet. Därför kom ÖB:s beslut den 7 maj förra året om att trebefälssystemet ska vara fullt ut genomfört den 1 januari 2026, som en överraskning. Nu måste han lämna sin kaptensgrad och istället växla över till specialistofficer.

– Jag hade kunnat acceptera det här om Försvarsmakten tydligt kommunicerat ut varför trebefälssystemet införs och vad det är som kommer att bli så mycket bättre jämfört med det vi har i dag. Vi är lojala mot Försvarsmakten, men vi vill ha en förklaring till varför man agerar som man gör och det har arbetsgivaren inte lyckats förmedla, säger Johan.

» Vad krävs det för att bli specialistofficer? Vilka delar saknas från tidigare utbildningar? Jag har ställt frågan till mina chefer men inte fått något svar. «

En fråga där det råder oklarheter är den om utbildning. Den som i dag är löjtnant eller kapten (och saknar prognos mot major) byter personalkategori och övergår till graden fanjunkare. Majorer och örlogskaptener kan bli förvaltare om de har prognosen att verka i den nivån, men bedöms i huvudsak kvarstanna i sin nuvarande grad. Det är dock bara en del av dem som byter personalkategori som kommer att behöva genomföra en utbildning i samband med omgaloneringen. Enligt Amanda Larsson, sektionschef vid Produktionsstabens genomförandeavdelning, finns det tre alternativ för de lägre officersgraderna som inte har prognos mot major. Den som efter omgalonering ska kvarstanna i samma tjänst med bibehållna arbetsuppgifter och utan inriktning mot en högre befattning, kommer i de flesta fall inte behöva någon utbildning. Den som bedöms ha utvecklingspotential mot högre specialistofficersbefattningar kommer antingen gå den ettåriga högre specialistofficersutbildningen (HSOU) eller den särskilda övergångsutbildningen högre specialistofficersutbildning (ÖHSOU), som är under utveckling. ÖHSOU vänder sig till officerare med ”mångårigt och djupt yrkeskunnande som kan invärdera delar av dagens HSOU, i relation till försvarsgrens/stridskrafts krav på förmåga för nivå OR8 (förvaltare, reds.anm.)”, uppger Försvarsmakten i en bilaga till beslutet om införandet av trebefälssystemet. Johan kommer efter omgalonering kvarstanna i sin nuvarande tjänst och med samma arbetsuppgifter. Men eftersom han i dag sitter på en förvaltarrad kommer han sannolikt ändå behöva läsa den särskilda översgångsutbildningen.

– Jag har svårt att se vad den här utbildningen ska ge mig som jag inte fått med mig från tidigare skolor och träning i befattningar med alltifrån trupptjänst till stabsarbete. Vad krävs det för att bli specialistofficer? Vilka delar saknas från tidigare utbildningar? Jag har ställt frågan till mina chefer men inte fått något svar, säger han och fortsätter:

– Man borde kunna validera in den kunskap man har, då kanske man hade sluppit ÖHSOU:n. Eller finns det enklare alternativ, som distanslektioner eller tentor? Det känns som att Försvarsmakten tar den enkla vägen och låter alla gå samma utbildning.

 

Amanda Larsson är sektionschef vid Produktionsstabens genomförandeavdelning. Hon leder den arbetsgrupp på Högkvarteret som har till uppgift att stödja cheferna i linjen under genomförandet av trebefälssystemet.

Att han ska åka till Halmstad och läsa ett halvår kommer att innebära en stor påverkan på både familjen och kollegorna, konstaterar Johan. Men att avstå utbildningen bedömer han som riskabelt.

– Om jag inte skulle gå specialistofficersutbildningen, vad händer då? Skulle någon med ”rätt” grad och som vill ha den här tjänsten kunna konkurrera ut mig? Eller kan jag plötsligt bli ifrågasatt och fråntagen min tjänst?

Enligt Amanda Larsson finns det inga generella riktlinjer för hur de NBO-officerare som sitter på förvaltarrader ska hanteras utbildningsmässigt.

– Det måste göras individuella bedömningar och det kan nog komma att se lite olika ut. Inom exempelvis flygvapnet bedöms fler gå den ettåriga högre specialistofficersutbildningen, eftersom flygvapnet har gjort bedömningen att deras kaptensutbildning, till skillnad mot den inom exempelvis armén, inte motsvarar den försvarsgrensspecifika delen av HSOU. 

Cirka 1800 NBO-officerare berörs av det slutgiltiga införande av trebefälssystemet. Vilket spår den enskilde inriktas mot ska beslutas utifrån en avvägning av olika intressen.

– I grunden handlar det om Försvarsmaktens behov, men också om den enskilde officerens vilja och utvecklingspotential, säger Amanda Larsson. De flesta förband har valt att lägga besluten för NBO-officerarnas inriktning på förbandschefsnivå, eftersom det kan vara en känslig fråga. Besluten ska fattas i samråd mellan förbandschef, närmaste chef och individen själv.

Försvarsmakten medger ytterst få möjligheter till avsteg från trebefälssystemet. De enda grupper med generellt undantag är officerare med särskild kompetens (meteorologer, läkare och ingenjörer) och de som har möjlighet att gå i ålderspension senast 2023. Det kan innebära att äldre NBO-officerare som riktas mot en högre specialistofficersutbildning knappt hinner påbörja sin nya tjänst innan det är dags att gå i pension. Amanda Larsson påpekar att ansvaret för genomförandet av trebefälssystemet och en adekvat personalplanering ligger hos cheferna i linjen. 

– Redan i dag nomineras yrkesofficerare till nivåhöjande utbildning som har kort tid kvar till pension. I varje enskilt fall görs en bedömning utifrån ett utbildningsekonomiskt och resursrationellt perspektiv. Oavsett ålder är det viktigt att varje utbildning är motiverad, säger hon. 

» En del har valt att sluta omgående. Andra stannar kvar trots att de är missnöjda, men frågan är hur de kommer att leverera. «

Hur många av de cirka 1 800 NBO-officerare som kommer att gå någon form av utbildning är inte fastställt, men Försvarsmakten bedömer att befintliga utbildningsplatser täcker behovet. I dag finns det 60 platser på Högre specialistofficersutbildningen. Lika många platser kommer att finnas på övergångsutbildningen ÖHSOU. På Högre officersprogrammet varierar antalet platser från år till år, men i höstas var det 148 individer som började läsa HOP.

– Enligt den riskbedömning vi gjort ser utbildningsplatserna ut att räcka. Stridskrafterna inventerar just nu sina behov av utbildning och det arbetet ska vara avslutat under våren. Den första omgången ÖHSOU startar våren 2023, säger Amanda Larsson.

På Försvarsmaktens högkvarter har en arbetsgrupp bildats för att stödja linjecheferna i genomförandet av trebefälssystemet. Arbetsgruppen är insorterad under förbandsproduktionschefen, brigadgeneral Jonny Lindfors, men det är Amanda Larsson som leder det operativa arbetet i gruppen. I arbetsgruppen deltar bland andra företrädare för stridskrafter och försvarsgrenar, fackliga representanter och den centrala skyddsorganisationen.

– Vi har samlat in ett batteri av frågor som chefer i linjen inte kunnat besvara själva och där försöker vi stödja. En sådan fråga är hur vi ska hantera officerare som är på tjänstledighet, en annan hur vi ska göra med de NBO-officerare som har 180 högskolepoäng sedan tidigare, säger Amanda Larsson.

Gruppen ska också arbeta utifrån den riskbedömning som Försvarsmakten genomförde inför beslutet om trebefälssystemet. De resultat av riskbedömningen som Officerstidningen tagit del av är avskalade och innehåller endast en uppräkning av identifierade risker. Någon bedömning av riskernas sannolikhet eller åtgärdsplaner finns inte med. De risker som lyfts fram i Försvarsmaktens analys handlar om exempelvis flaskhalsar som kan uppstå inom officerarskåren om för många riktas mot officer medan det blir brist på specialistofficerare. Andra potentiella risker som lyfts fram är sådant som att personer inte klarar av studierna vid HOP eller HSOU, okunskap kring behovet av förändring och otydliga bestämmelser. I den offentliga debatten har omfattande kritik mot trebefälssystemet blottlagts. Kaptenen Johan bekräftar den bilden.

– Jag upplever alltifrån bitterhet till frustration bland mina kollegor. En del har valt att sluta omgående. Andra stannar kvar trots att de är missnöjda, men frågan är hur de kommer att leverera. De som säger att ”Jag har gett Försvarsmakten mina bästa år, nu ska de banne mig få de sämsta också”, hur kommer de att bidra?

– Själv känner jag mig lite gisslantagen i situationen. Jag går i pension om fem, sex år så det är lite sent att söka jobb i det civila. Samtidigt har jag för många år kvar för att jag ska slippa gå utbildningen och omgalonera mig. 

Amanda Larsson säger att hon är väl medveten om kritiken mot det påtvingade bytet av personalkategori. 

– Vi ser missnöjet, vi lyssnar till det, vi förstår det och vi försöker bemöta det. Många kallar specialistofficerare för underofficerare enligt gamla tiders trebefälssystem, men det här är något helt annat. Vårt svenska system är unikt i världen och att byta personalkategori är inte en degradering, säger hon och fortsätter:

– Jag tror vi behöver bli bättre på att kommunicera ut det här i organisationen. Vi missbedömde nog behovet av en centralt sammanhållen kommunikation inledningsvis, vilket vi nu har åtgärdat. Men Försvarsgrenarna behöver också förtydliga de karriärvägar som finns för specialistofficerare.

Samtidigt är just bristen på karriärmöjligheter och dålig löneutveckling kritik som ofta förs fram av dem som i dag arbetar som specialistofficerare. Det har även gjorts forskningsstudier som pekar på brister när det kommer till möjligheten att utvecklas som specialistofficer.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att NBO-officerare är missnöjda över att tvingas omgalonera till specialistofficer? Finns det några karriärvägar att förtydliga?

– Nej, det är inte konstigt att det finns ett missnöje. Jag tror att försvarsgrenarna och stridskrafterna tillsammans med Högkvarteret både måste skapa fler karriärvägar för specialistofficerarna och tydliggöra de möjligheter som finns, säger Amanda Larsson.

FAKTA

Risker med trebefälssystemet

Inför beslutet om ett slutgiltigt införande av trebefälssystemet den 7 maj 2021 genomförde Försvarsmakten en riskanalys. Här följer risker i samband med införandet av trebefälssystemet som Försvarsmakten lyfter fram inom respektive område. 

De resultat av riskbedömningen som Officerstidningen fått ta del av innehåller endast uppräkning av identifierade och potentiella risker, inte någon bedömning av riskernas sannolikhet, konsekvenser eller åtgärdsplaner.

Personalflöden

  • Flaskhalsar uppstår inom OF på grund av att för
    många går till OF. 
  • Brister uppstår inom SO på grund av att för många
    går till OF. 
  • Oönskade flöden för att kunna gå den ”lätta vägen”
    till högre nivåer (mellan försvarsgrenar och inom
    försvarsgren).
  • Kompetensperspektivet tas inte tillvara vid övergång från OF till OR vid utbildningsbehov för OR8-nivå
    (förvaltare). 
  • Skillnader i kompetensdjup vid övergång från OF till OR. 

Utbildning

  • Inte tillräcklig kapacitet vid HSOU. 
  • Inte tillräcklig kapacitet vid HOP.
  • Hemvärnet får minskad produktion i samband med utbildning. 
  • Personer klarar inte av studier på HOP.
  • Personer klarar inte av studier på HSOU.
  • Brister i valideringsverktygen.

Organisatoriskt  

  • Befälsordningen medför hinder i befordring.
  • Onödiga kostnader utifrån utbildningsinsatser kontra output. 
  • Otydligheter inom organisationen vad gäller nivåer
    och uppgifter mellan OF- och OR-systemen. 

Psykosocialt 

  • Otydliga bestämmelser. 
  • Känsla av degradering vid övergång från OF till OR
    (löjtnant till översergeant/fanjunkare). 
  • Stor okunskap om behov av förändringen. 
  • Möjligheter till karriär även när man är äldre är inte
    tydligt. 

Löner

  • Oklart hur löneutvecklingen kommer att ske/se ut vid en övergång. 
  • Acceptans från OP och SO vad gäller lönenivåer
    och löneutveckling. 

Övrigt

  • Bristande flexibilitet vid övergångsarbetet. 
  • Produktionsbortfall på grund av utbildning. 
  • För stora skillnader mellan förband/försvarsgrenar
    vid övergångsarbetet. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev?

Prenumerera på Officerstidningen nyhetsbrev och få de viktigaste artiklarna direkt i mejlkorgen. Nyhetsbrevet är under uppbyggnad men ange gärna din mejladress redan nu om du är intresserad.

Efter omfattande bekymmer häver norska försvaret avtalet med leverantören av helikopter NH90. I Sverige pågår en utredning om Försvarsmaktens samlade helikopterförmåga, inklusive framtiden för det problemtyngda helikopter 14-systemet.

Den pågående helikopterutredningen ska förelså hur den svenska svenska helikopterförmågan bör utvecklas mot 2035 och 2040.

Vid en pressträff den 10 juni meddelade Norges försvarsminister att kontraktet med leverantören av NH90-systemet, Norges motsvarighet till helikopter 14, hävs. Något som bland annat Dagens Industri, DI, rapporterat om. I artikeln i DI uppges fyra skäl till norrmännens beslut: förseningar, att antalet fel i förhållande till flygtimmar långt överstiger det förväntade, tidskrävande underhåll och så pass försenade leveranser att vissa system har gått ur produktion.

– Konsekvenserna av de här fyra förhållandena är att vi i dag har färre helikoptrar än vi skulle ha haft. De vi har flyger för lite och flera av dem saknar viktig utrustning, sa chefen för Norges försvarsmateriel, Gro Jaere, enligt artikeln.

brigadgeneral anders persson 680x350 kopiera
Anders Persson

I december 2021 meddelade Australien att de kommer att lämna NH90-systemet tidigare än planerat. Enligt en artikel i Flight Global bottnar beslutet i låg tillgänglighet och höga kostnader. Ersättare blir amerikanska Black Hawk. Även det svenska försvaret har haft återkommande problem med helikopter 14-systemet såsom förseningar, brist på reservdelar, dyra flygtimmar och höga bullernivåer. Trots att det är över 20 år sedan helikoptersystemet beställdes är fortfarande inte alla maskiner i drift och enstaka helikoptrar befinner sig fortfarande i Finland respektive Frankrike för uppgradering till den nivå de enligt beställningen ska ha. Sedan början av 2021 pågår en utredning om Försvarsmaktens samlade helikopterförmåga, däribland helikopter 14. Brigadgeneral Anders Persson är ställföreträdande flygvapenchef och ordförande i utredningen.

– Vi har utrett helikopterförmågan flera gånger förut, men aldrig i den här omfattningen. Vi behövde ta ett helhetsgrepp om vår helikopterförmåga. De utmaningar vi haft med befintliga helikoptrar har bidragit till det beslutet, inte minst helikopter 14, säger han.

För helikopter 14 har utredningen landat i två alternativ, berättar Anders Persson. Det ena är att behålla systemet som det är i dag. Det andra är att överge 14-systemet och ersätta det med amerikanska Black Hawk (helikopter 16) och Sea Hawk som är den sjögående modellen.

– Men om vi väljer att lämna helikopter 14 är frågan hur det i så fall ska gå till. Det är en mängd parametrar att ta hänsyn till. Men vi kommer inte att lämna projektet på motsvarande abrupta sätt som Norge gjort. Om vi bara stänger av en förmåga har vi ingen förmåga alls. Hela syftet med utredningen är att säkerställa att vi får en bättre helikopterförmåga och får den förmåga vi en gång beställde, säger Anders Persson. 

» Om vi väljer att lämna helikopter 14 är frågan hur det i så fall ska gå till. «

Sedan tidigare finns ett inriktningsbeslut om att helikopter 15, som är på väg att falla för åldersstrecket, kommer att fasas ut från 2026 och framåt. Därmed behöver Försvarsmakten hitta en ersättare till 15-systemet.

– Att ersätta den med Black Hawk är helt klart ett alternativ. Behåller vi helikopter 14 kan den sjöoperativa helikopter 14 ersätta den sjögående helikopter 15. Om vi beslutar att lämna helikopter 14 är ett alternativ att köpa in Sea Hawk istället. Oavsett vilket beslut som fattas kommer vi framöver att få en mer enhetlig helikopterflotta, säger Anders Persson.

Helikopterutredningens rekommendationer kommer att överlämnas till försvarsmaktsledningen under hösten för beslut. Därefter går utredningen in i nästa etapp som handlar om organisation, bemanning och utbildning.

– För att kunna gå vidare med etapp två måste ett beslut om Försvarsmaktens samlade helikopterförmåga finnas med i det ekonomiska underlag som ska överlämna till regeringen i november. Det här kommer att kosta pengar och vi måste veta vilken helikopterförmåga Försvarsmakten ska ha innan vi fördjupar oss i nästa etapp, säger överste Anders Edqvist som är sekreterare i helikopterutredningen.

FAKTA

Försvarsmaktens helikoptersystem
Hkp 14 (NHIndustries NH90) är en medeltung helikopter som köptes in för att ersätta helikopter 3 och helikopter 4. 

Hkp 15 (AgustaWestland AW109 LUH) är Försvars­maktens lättaste helikopter och används i första hand för träning och utbildning. 

Hkp 16 (Sikorsky UH-60 Black Hawk) köptes in rekord­snabbt för att kunna användas under insatsen i Afghan­istan. 

Källa: Försvarsmakten 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

I slutet av augusti genomförde Försvarsmakten en oanmäld beredskapskontroll i Norrbotten. När den närmade sig sitt slut kom en ny order om förflyttning till Finland, där 800 svenska soldater deltog i övningen Vigilant Knife under finskt befäl.

En operativ transport genomfördes från Lombens skjutfält i närheten av Kalix, över finska gränsen, till Rovajärvi.

Den oanmälda beredskapskontrollen, där personal från ett 10-tal förband deltog, övergick i en operativ transport från Lombens skjutfält utanför Kalix, över finska gränsen, till Rovajärvi i norra Finland. Syftet var att testa den gemensamma operativa planeringen i händelse av ett militärt angrepp.

– När man väl befinner sig i trakten av Rovaniemi påminns man om den svenska frivilligkårens historia och de frivilliga som här stred under finska vinterkriget. Att följa i deras fotspår leder till eftertanke, säger överstelöjtnant Bengt Fransson som var en del av övningsledningen, i en artikel på Försvarsmaktens webbplats den 29 augusti. 

Han var också övningsledare för den oanmälda beredskapskontrollen. Beredskapskontroller är insatschefens verktyg för att säkerställa att förbanden klarar kraven på beredskap och tillgänglighet. 

– Det vi kontrollerar är bland annat förbandens förmåga att med kort varsel förflytta sig från olika delar av landet till norra Sverige, för att väl där lösa en rad varierande stridsuppgifter, säger Bengt Fransson i en artikel om kontrollen. 

» När man väl befinner sig i trakten av Rovaniemi påminns man om den svenska frivilligkårens historia. «

På plats i finska Lappland övade finska och svenska arméförband under fem dagar. Totalt ställdes 800 svenska soldater ställs under finskt befäl tillsammans med drygt 1 300 finska soldater.

– Det är ett historiskt tillfälle att visa hur många år av finskt-svenskt samarbete nu också kan materialiseras i praktiken. Det är klart att vi har övat tillsammans tidigare. Det som är unikt nu är att vi har genomfört en hel sekvens. Där vi började med en beredskapskontroll, för vår del i Sverige, samla ihop förband i norra Sverige, samträna, gå över gränsen och sedan ingå i en övning med de finska förbanden och bidrag från Storbritannien, säger Försvarsmaktens insatschef generallöjtnant Michael Claesson i en intervju med SR Ekot.

Vigilant Knife genomfördes i Rovaniemi- och Rovajärviområdena den 29 augusti till 2 september. Utöver Sverige deltog också ett bidrag på 80 soldater från Storbritannien.  ”Syftet med övningen är att öka den taktiska och tekniska kompatibiliteten och att förbättra förmågan att ta emot svenska armétrupper till norra Finland och att ordna det värdlandsstöd som dessa trupper behöver” skriver finska armén. 

De svenska förband som deltog i beredskapsövningen kom från I 19, P 4, K 4, A 8, T 2, Livgardet, LedR, Swedec, FMTIS, FMTS och FömedC. Dessutom ansvarade FMLOG för de operativa transporterna med stöd av militärregionerna.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

På fredagsmorgonen genomfördes ett möte mellan Officersförbundet, OFR/S,P,O och Arbetsgivarverket efter torsdagens beslut om nya pensionsvillkor för flygförare.

Ett flertal stridspiloter har under vintern ansökt om tjänstledighet för studier. Det beror främst på ett missnöje med pensionsavtalet, men också på en frustration över rådande lönestruktur.

Susanne Hultgren är förhandlingschef på Officersförbundet:

– Mötet var mycket klargörande och det är helt klart att arbetsgivaren menar väl med sitt beslut, säger hon. 

Det var igår som Arbetsgivarverkets förhandlingschef fattade beslut om nya pensionsvillkor och en övergångslösning för en avgränsad grupp stridspiloter. Den grupp som beslutet avser är piloter födda 1988 och senare, och som var antagna till pilotutbildning när det statliga pensionsavtalet PA 16 trädde i kraft.

Totalt handlar det om runt 90 piloter som fick höjd pensionsålder, från 55 år till 67 år. Övergångsreglerna innebär att piloterna efter 25 flygtjänstår får motsvarande villkor som piloter födda 1987 och tidigare, enligt ett pressmeddelande från Arbetsgivarverket.

Försvarsmakten kommer nu att informera de personer som berörs av beslutet, som träder i kraft omedelbart.

– Från förbundets håll kommer vi analysera beslutet för att kunna ställa ytterligare frågor till Arbetsgivarverket och för att kunna svara på frågor från våra medlemmar, säger Susanne Hultgren, Officersförbundets förhandlingschef. 

» Lönen kommer bli en avgörande faktor för att över huvud taget ha en chans att få tillbaka och behålla piloter. «

Flygvapenchef Carl-Johan Edström välkomnar Arbetsgivarverkets beslut om övergångsregler, sa han i ett pressmeddelande igår

– Jag är glad och tacksam över att Arbetsgivarverket tog sig an frågan och fann en lösning inom avtalet. Jag hoppas och tror att våra tjänstlediga piloter kommer tillbaka och att övriga väljer att stanna. Mitt förtroende för piloterna är högt och de gör ett fantastiskt arbete. De är värdefulla, för mig och för försvaret av Sverige. Särskilt i det förändrade omvärldsläge vi befinner oss i, sa flygvapenchefen i pressmeddelandet. 

Tidigare i veckan kunde Officerstidningen rapportera att ett 30-tal av de stridspiloter som i vintras ansökte om tjänstledighet nu lämnat flygvapnet för studier. 

– Det är runt 35 stridspiloter som går på tjänstledighet nu, säger Per-Martin Sternevi, ordförande för Försvarspiloternas intresseorganisation. 

Räcker det nya beslutet om pensionslösning för att era medlemmar ska komma tillbaka efter tjänstledigheterna? 

– Det enkla och raka svaret är nej. Om man lever i tron att man kan lösa detta genom att ge tillbaka det som en gång togs ifrån dessa individer så har man inte insett vilken förtroendekris man har. Lönen kommer bli en avgörande faktor för att över huvud taget ha en chans att få tillbaka och behålla piloter. Vi ligger lönemässigt 20 000 kronor i månaden under andra statliga myndigheter som bedriver flygtjänst. Det är inte konstigt att Försvarsmakten inte behåller piloter när man är så hopplöst efter, säger Per-Martin Sternevi.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post