I år får 1 800 NBO-officerare besked om framtida karriärer

Missnöjet kring trebefälssystemet fortsätter att sjuda i organisationen samtidigt som genomförandet drivs vidare. Under året ska samtliga yrkesofficerare som berörs av förändringen få besked om sin framtida karriär. Hur många som kommer behöva utbildas inför omgaloneringen är ännu inte klarlagt.

Foto: Johan Lundahl/Försvarsmakten

Beslutet om ett tvåbefälssystem, som numera övergått i ett trebefälssystem, fattades 2008. Enligt Försvarsmakten skulle specialistofficeraren bli den numerärt dominerande yrkesofficerskategorin, medan officerare utbildade i det gamla NBO-systemet (ny befälsordning från 1983) antingen skulle klättra vidare i officersspåret eller galonera om till specialistofficer. Men hur införandet skulle gå till upplevdes av många som otydligt och det talades om frivillighet och att ingen skulle tvingas byta personalkategori. En av de NBO-officerare som försökte råda klarhet i beslutet är kaptenen Johan, som egentligen heter något annat. 

– Jag vände mig till mina chefer och frågade vad jag skulle göra, men de sa att det där behöver du inte bry dig om. Det kommer blåsa över. De visste nog inte själva vad det innebar, och det tycker jag inte riktigt att man verkar göra nu heller, säger han.

Johan följde chefernas råd och arbetade vidare i tron att han inte skulle påverkas av det nya befälssystemet. Därför kom ÖB:s beslut den 7 maj förra året om att trebefälssystemet ska vara fullt ut genomfört den 1 januari 2026, som en överraskning. Nu måste han lämna sin kaptensgrad och istället växla över till specialistofficer.

– Jag hade kunnat acceptera det här om Försvarsmakten tydligt kommunicerat ut varför trebefälssystemet införs och vad det är som kommer att bli så mycket bättre jämfört med det vi har i dag. Vi är lojala mot Försvarsmakten, men vi vill ha en förklaring till varför man agerar som man gör och det har arbetsgivaren inte lyckats förmedla, säger Johan.

» Vad krävs det för att bli specialistofficer? Vilka delar saknas från tidigare utbildningar? Jag har ställt frågan till mina chefer men inte fått något svar. «

En fråga där det råder oklarheter är den om utbildning. Den som i dag är löjtnant eller kapten (och saknar prognos mot major) byter personalkategori och övergår till graden fanjunkare. Majorer och örlogskaptener kan bli förvaltare om de har prognosen att verka i den nivån, men bedöms i huvudsak kvarstanna i sin nuvarande grad. Det är dock bara en del av dem som byter personalkategori som kommer att behöva genomföra en utbildning i samband med omgaloneringen. Enligt Amanda Larsson, sektionschef vid Produktionsstabens genomförandeavdelning, finns det tre alternativ för de lägre officersgraderna som inte har prognos mot major. Den som efter omgalonering ska kvarstanna i samma tjänst med bibehållna arbetsuppgifter och utan inriktning mot en högre befattning, kommer i de flesta fall inte behöva någon utbildning. Den som bedöms ha utvecklingspotential mot högre specialistofficersbefattningar kommer antingen gå den ettåriga högre specialistofficersutbildningen (HSOU) eller den särskilda övergångsutbildningen högre specialistofficersutbildning (ÖHSOU), som är under utveckling. ÖHSOU vänder sig till officerare med ”mångårigt och djupt yrkeskunnande som kan invärdera delar av dagens HSOU, i relation till försvarsgrens/stridskrafts krav på förmåga för nivå OR8 (förvaltare, reds.anm.)”, uppger Försvarsmakten i en bilaga till beslutet om införandet av trebefälssystemet. Johan kommer efter omgalonering kvarstanna i sin nuvarande tjänst och med samma arbetsuppgifter. Men eftersom han i dag sitter på en förvaltarrad kommer han sannolikt ändå behöva läsa den särskilda översgångsutbildningen.

– Jag har svårt att se vad den här utbildningen ska ge mig som jag inte fått med mig från tidigare skolor och träning i befattningar med alltifrån trupptjänst till stabsarbete. Vad krävs det för att bli specialistofficer? Vilka delar saknas från tidigare utbildningar? Jag har ställt frågan till mina chefer men inte fått något svar, säger han och fortsätter:

– Man borde kunna validera in den kunskap man har, då kanske man hade sluppit ÖHSOU:n. Eller finns det enklare alternativ, som distanslektioner eller tentor? Det känns som att Försvarsmakten tar den enkla vägen och låter alla gå samma utbildning.

 

Amanda Larsson är sektionschef vid Produktionsstabens genomförandeavdelning. Hon leder den arbetsgrupp på Högkvarteret som har till uppgift att stödja cheferna i linjen under genomförandet av trebefälssystemet.

Att han ska åka till Halmstad och läsa ett halvår kommer att innebära en stor påverkan på både familjen och kollegorna, konstaterar Johan. Men att avstå utbildningen bedömer han som riskabelt.

– Om jag inte skulle gå specialistofficersutbildningen, vad händer då? Skulle någon med ”rätt” grad och som vill ha den här tjänsten kunna konkurrera ut mig? Eller kan jag plötsligt bli ifrågasatt och fråntagen min tjänst?

Enligt Amanda Larsson finns det inga generella riktlinjer för hur de NBO-officerare som sitter på förvaltarrader ska hanteras utbildningsmässigt.

– Det måste göras individuella bedömningar och det kan nog komma att se lite olika ut. Inom exempelvis flygvapnet bedöms fler gå den ettåriga högre specialistofficersutbildningen, eftersom flygvapnet har gjort bedömningen att deras kaptensutbildning, till skillnad mot den inom exempelvis armén, inte motsvarar den försvarsgrensspecifika delen av HSOU. 

Cirka 1800 NBO-officerare berörs av det slutgiltiga införande av trebefälssystemet. Vilket spår den enskilde inriktas mot ska beslutas utifrån en avvägning av olika intressen.

– I grunden handlar det om Försvarsmaktens behov, men också om den enskilde officerens vilja och utvecklingspotential, säger Amanda Larsson. De flesta förband har valt att lägga besluten för NBO-officerarnas inriktning på förbandschefsnivå, eftersom det kan vara en känslig fråga. Besluten ska fattas i samråd mellan förbandschef, närmaste chef och individen själv.

Försvarsmakten medger ytterst få möjligheter till avsteg från trebefälssystemet. De enda grupper med generellt undantag är officerare med särskild kompetens (meteorologer, läkare och ingenjörer) och de som har möjlighet att gå i ålderspension senast 2023. Det kan innebära att äldre NBO-officerare som riktas mot en högre specialistofficersutbildning knappt hinner påbörja sin nya tjänst innan det är dags att gå i pension. Amanda Larsson påpekar att ansvaret för genomförandet av trebefälssystemet och en adekvat personalplanering ligger hos cheferna i linjen. 

– Redan i dag nomineras yrkesofficerare till nivåhöjande utbildning som har kort tid kvar till pension. I varje enskilt fall görs en bedömning utifrån ett utbildningsekonomiskt och resursrationellt perspektiv. Oavsett ålder är det viktigt att varje utbildning är motiverad, säger hon. 

» En del har valt att sluta omgående. Andra stannar kvar trots att de är missnöjda, men frågan är hur de kommer att leverera. «

Hur många av de cirka 1 800 NBO-officerare som kommer att gå någon form av utbildning är inte fastställt, men Försvarsmakten bedömer att befintliga utbildningsplatser täcker behovet. I dag finns det 60 platser på Högre specialistofficersutbildningen. Lika många platser kommer att finnas på övergångsutbildningen ÖHSOU. På Högre officersprogrammet varierar antalet platser från år till år, men i höstas var det 148 individer som började läsa HOP.

– Enligt den riskbedömning vi gjort ser utbildningsplatserna ut att räcka. Stridskrafterna inventerar just nu sina behov av utbildning och det arbetet ska vara avslutat under våren. Den första omgången ÖHSOU startar våren 2023, säger Amanda Larsson.

På Försvarsmaktens högkvarter har en arbetsgrupp bildats för att stödja linjecheferna i genomförandet av trebefälssystemet. Arbetsgruppen är insorterad under förbandsproduktionschefen, brigadgeneral Jonny Lindfors, men det är Amanda Larsson som leder det operativa arbetet i gruppen. I arbetsgruppen deltar bland andra företrädare för stridskrafter och försvarsgrenar, fackliga representanter och den centrala skyddsorganisationen.

– Vi har samlat in ett batteri av frågor som chefer i linjen inte kunnat besvara själva och där försöker vi stödja. En sådan fråga är hur vi ska hantera officerare som är på tjänstledighet, en annan hur vi ska göra med de NBO-officerare som har 180 högskolepoäng sedan tidigare, säger Amanda Larsson.

Gruppen ska också arbeta utifrån den riskbedömning som Försvarsmakten genomförde inför beslutet om trebefälssystemet. De resultat av riskbedömningen som Officerstidningen tagit del av är avskalade och innehåller endast en uppräkning av identifierade risker. Någon bedömning av riskernas sannolikhet eller åtgärdsplaner finns inte med. De risker som lyfts fram i Försvarsmaktens analys handlar om exempelvis flaskhalsar som kan uppstå inom officerarskåren om för många riktas mot officer medan det blir brist på specialistofficerare. Andra potentiella risker som lyfts fram är sådant som att personer inte klarar av studierna vid HOP eller HSOU, okunskap kring behovet av förändring och otydliga bestämmelser. I den offentliga debatten har omfattande kritik mot trebefälssystemet blottlagts. Kaptenen Johan bekräftar den bilden.

– Jag upplever alltifrån bitterhet till frustration bland mina kollegor. En del har valt att sluta omgående. Andra stannar kvar trots att de är missnöjda, men frågan är hur de kommer att leverera. De som säger att ”Jag har gett Försvarsmakten mina bästa år, nu ska de banne mig få de sämsta också”, hur kommer de att bidra?

– Själv känner jag mig lite gisslantagen i situationen. Jag går i pension om fem, sex år så det är lite sent att söka jobb i det civila. Samtidigt har jag för många år kvar för att jag ska slippa gå utbildningen och omgalonera mig. 

Amanda Larsson säger att hon är väl medveten om kritiken mot det påtvingade bytet av personalkategori. 

– Vi ser missnöjet, vi lyssnar till det, vi förstår det och vi försöker bemöta det. Många kallar specialistofficerare för underofficerare enligt gamla tiders trebefälssystem, men det här är något helt annat. Vårt svenska system är unikt i världen och att byta personalkategori är inte en degradering, säger hon och fortsätter:

– Jag tror vi behöver bli bättre på att kommunicera ut det här i organisationen. Vi missbedömde nog behovet av en centralt sammanhållen kommunikation inledningsvis, vilket vi nu har åtgärdat. Men Försvarsgrenarna behöver också förtydliga de karriärvägar som finns för specialistofficerare.

Samtidigt är just bristen på karriärmöjligheter och dålig löneutveckling kritik som ofta förs fram av dem som i dag arbetar som specialistofficerare. Det har även gjorts forskningsstudier som pekar på brister när det kommer till möjligheten att utvecklas som specialistofficer.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att NBO-officerare är missnöjda över att tvingas omgalonera till specialistofficer? Finns det några karriärvägar att förtydliga?

– Nej, det är inte konstigt att det finns ett missnöje. Jag tror att försvarsgrenarna och stridskrafterna tillsammans med Högkvarteret både måste skapa fler karriärvägar för specialistofficerarna och tydliggöra de möjligheter som finns, säger Amanda Larsson.

FAKTA

Risker med trebefälssystemet

Inför beslutet om ett slutgiltigt införande av trebefälssystemet den 7 maj 2021 genomförde Försvarsmakten en riskanalys. Här följer risker i samband med införandet av trebefälssystemet som Försvarsmakten lyfter fram inom respektive område. 

De resultat av riskbedömningen som Officerstidningen fått ta del av innehåller endast uppräkning av identifierade och potentiella risker, inte någon bedömning av riskernas sannolikhet, konsekvenser eller åtgärdsplaner.

Personalflöden

  • Flaskhalsar uppstår inom OF på grund av att för
    många går till OF. 
  • Brister uppstår inom SO på grund av att för många
    går till OF. 
  • Oönskade flöden för att kunna gå den ”lätta vägen”
    till högre nivåer (mellan försvarsgrenar och inom
    försvarsgren).
  • Kompetensperspektivet tas inte tillvara vid övergång från OF till OR vid utbildningsbehov för OR8-nivå
    (förvaltare). 
  • Skillnader i kompetensdjup vid övergång från OF till OR. 

Utbildning

  • Inte tillräcklig kapacitet vid HSOU. 
  • Inte tillräcklig kapacitet vid HOP.
  • Hemvärnet får minskad produktion i samband med utbildning. 
  • Personer klarar inte av studier på HOP.
  • Personer klarar inte av studier på HSOU.
  • Brister i valideringsverktygen.

Organisatoriskt  

  • Befälsordningen medför hinder i befordring.
  • Onödiga kostnader utifrån utbildningsinsatser kontra output. 
  • Otydligheter inom organisationen vad gäller nivåer
    och uppgifter mellan OF- och OR-systemen. 

Psykosocialt 

  • Otydliga bestämmelser. 
  • Känsla av degradering vid övergång från OF till OR
    (löjtnant till översergeant/fanjunkare). 
  • Stor okunskap om behov av förändringen. 
  • Möjligheter till karriär även när man är äldre är inte
    tydligt. 

Löner

  • Oklart hur löneutvecklingen kommer att ske/se ut vid en övergång. 
  • Acceptans från OP och SO vad gäller lönenivåer
    och löneutveckling. 

Övrigt

  • Bristande flexibilitet vid övergångsarbetet. 
  • Produktionsbortfall på grund av utbildning. 
  • För stora skillnader mellan förband/försvarsgrenar
    vid övergångsarbetet. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmakten har åter misslyckats med att sammanställa en fullständig arbetsskaderapport och sannolikt kommer problemen upprepas även i år. En trend som dock går att utläsa av den begränsade skadestatistiken är en kraftig ökning av belastningsskador bland värnpliktiga.

    År 2016 övergick Försvarsmaktens arbetsskaderapportering från det lokala informationssystemet Lisa till att hantera avvikelser i Prio. Sedan dess har det varit återkommande problem med bland annat underrapportering, omständliga blanketter, en snårskog av kodningsalternativ och kvalitetsbrister.

    Trots att sju år förflutit sedan det nya avvikelsesystemet infördes och åtgärder vidtagits längs vägen har man inte fått ordning på systemet. I den arbetsskaderapport som publicerades strax innan jul och som beskriver skadeläget hos personalen under 2022, är bristerna i underlaget så stora att man avstår från att redovisa utvecklingen av skador över åren. Samma beslut fattades 2016, 2017 och 2021.  

    – Att man inte lyckats lösa problemen tror jag handlar om resurser. Försvarsmakten måste avsätta resurser för att kunna arbeta med detta, säger Fredrik Löfberg, chef för vårdgivaravdelningen på Försvarsmedicincentrum i Göteborg som sammanställer arbetsskadestatistiken.

    Enligt rapporten har man kommit till rätta med den underrapportering av arbetsskador som funnits tidigare och förbanden registrerar fler skador i systemet. Däremot kvarstår problemen med bortfall av rapporter och av totalt 3 210 registrerade händelser har 570 gått förlorade på grund av exempelvis dubbelregistreringar och kvalitetsbrister. Dessutom har 220 rapporter ”försvunnit” när data överförts hos FömedC från Prio till Excel för analys.

    » När vi för över data till Excel så faller informationen ut i ett enormt antal rader som försvårar sammanställningsarbetet rejält. «

    – När vi för över data till Excel så faller informationen ut i ett enormt antal rader som försvårar sammanställningsarbetet rejält. Att vi arbetar bort detta faktum är väldigt centralt för en kvalitetssäkring av den fortsatta handläggningen, säger Fredrik Löfberg.

    Bland de resultat som ändå redovisas i den begränsade rapporten är det ett område som särskilt lyfts fram och det är ökningen av arbetsskador bland värnpliktiga. Under 2022 stod värnpliktiga för hälften av det totala antalet arbetsskador, trots att de endast utgör 20 procent av personalstyrkan. I nästan 60 procent av händelserna har skadorna lett till frånvaro eller haft annan påverkan på tjänsten.

    – Skadorna bland de värnpliktiga är en allvarlig sak. I det läge som råder i Försvarsmakten behövs varje person. Om någon kanske inte kan krigsplaceras på grund av en arbetsskada är det allvarligt, säger Fredrik Löfberg.

    Den skadekategori som ökar mest bland värnpliktiga är belastningsskador.

    – Vi bär och belastar mer i Försvarsmakten i dag än tidigare. Det handlar om stridsutrustning, kroppsskydd och så vidare. Jag tror att stegringen av belastningen under utbildningen är nyckeln, den måste ske på ett sådant sätt att kropparna håller. Våra fysioterapeuter i Försvarsmakten är starkt engagerade i arbetet med just belastningsstegringen för värnpliktiga, säger Fredrik Löfberg.

    » Försvarsmakten har skapat en arbetsmiljösektion på Högkvarteret med tillgång till bra kompetens i Prio. Det är ett jättebra steg på vägen. «

    Problemen med rapporteringen av arbetsskador kommer antagligen att upprepas även i år, enligt Fredrik Löfberg. Däremot tror han att det kan bli en förbättring till 2025.

    – Försvarsmakten har skapat en arbetsmiljösektion på Högkvarteret med tillgång till bra kompetens i Prio. Det är ett jättebra steg på vägen, både för hanteringen av arbetsskador och för arbetsmiljöarbetet i stort.

    FAKTA

    Arbetsskador

    Totalt anmäldes 3 210 arbetsskador år 2022. Av dem föll 570 bort på grund av följande fel och brister:

    • 220 försvann vid överföringen från Prio till Excel
    • 133 dubbelanmälningar
    • 106 som inte klassats som arbetsskada, varav 42 fall av covid-19
    • 96 dåligt ifyllda
    • 15 raderingsmärkta

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post
    Den 21 februari 2023 omkom en jägarsoldat i en lavinolycka på Kebnekaise. Orsaken till olyckan var att moment i den praktiska alpinutbildningen skapat en falsk säkerhet bland soldaterna. Det visar utredningen från Statens haverikommission. I haverirapporten pekas också fjälljägarnas inköp av privat utrustning ut som ett säkerhetsproblem.
    Statens haverikommission, SHK, har nu kommit med sin slutrapport rörande dödsolyckan på Kebnekaise förra året, där en 24-årig soldat omkom.

    Först publicerad 2024-02-02. Uppdaterad 2024-02-19.

    I februari förra året befann sig soldater ur Bergsplutonen vid K 4 i Arvidsjaur i Kebnekaisemassivet. Uppdraget var att säkra en led för värnpliktiga upp till Kebnekaises toppar. Riggningen på sydtoppens nordsluttning var i slutfasen när en av soldaterna begav sig över platån mot nordtoppen för att kontrollera förhållandena på bergskammen inför det fortsatta arbetet. Den 24-åriga soldaten gick utmed en hängdriva av hårt packad snö. Plötsligt brast hängdrivan och utlöste en lavin. Soldaten drogs med i fallet och begravdes under ett djupt snötäcke. Trots en snabb räddningsinsats gick hans liv inte att rädda. Händelsen har nu utretts av Statens haverikommission, SHK, som publicerade sin rapport den 31 januari. I den konstateras att de praktiska momenten av alpinutbildningen kan ge uppfattningen att hängdrivor är betydligt säkrare än de i själva verket är. Det bedöms också vara anledningen till att soldaten agerade som han gjorde och därmed orsaken till olyckan.

    – Under den praktiska utbildningen kunde soldaterna gå, sitta och till och med hoppa på hängdrivor utan att det hände något, säger Stefan Carneros, utredningsledare på SHK. Det kan ge sken av att hängdrivor alltid är stabila, men i själva verket är hängdrivor mycket svårbedömda och det kan finnas sprickor långt in på berget som inte syns för att de är täckta av snö.

    Den utrustning som den förolyckade soldaten bar i form av lavinsändare, stegjärn, hjälm och klättersele återfanns efter olyckan och var utan anmärkning. Däremot hade han lämnat kvar sin lavinryggsäck vid helikoptern som de anlänt med eftersom den riskanalys som genomförts inför momentet visade att det inte fanns någon rasrisk på den platå där de skulle verka. Soldaten som omkom befann sig utanför platån när olyckan skede.

    » Möjligheten till överlevnad med en lavinryggsäck ska inte överskattas eftersom fallet kan vara mycket långt och brant. «

    En lavinryggsäck har en inbyggd airbag. Airbagen ska skapa en luftkudde som gör att den som dras med i en lavin hamnar högre upp i snömassorna. Om man ändå hamnar under snön kan airbagen bilda ett luftrum kring personen i fråga som medger viss andning. Men enligt Stefan Carneros bör man inte dra för stora växlar på att den förolyckade soldaten inte hade lavinryggsäcken på sig.

    – Det är inte säkert att den hade gjort så stor skillnad. Möjligheten till överlevnad med en lavinryggsäck ska inte överskattas eftersom fallet kan vara mycket långt och brant. Lavinryggsäcken hämmar också soldaterna i deras arbete så det måste vara upp till gruppen att avgöra när de ska ha dem på sig.   

    Den omkomna soldaten gick cirka två meter från hängdrivans kant där raset skedde, vilket enligt utredningen är inom den riskabla zonen. Men 24-åringen var inte ensam om sin övertro på hängdrivors stabilitet. Flera av hans kamrater i gruppen uppgav för utredarna att de hade kunnat göra samma bedömning och agerat på samma sätt som deras förolyckade kamrat.

    – Det här visar att det inte handlar om att en enskild individ tagit ett felaktigt beslut utan att det brister på systematisk nivå. De äldre befäl och erfarna civila alpinister som vi har talat med hade en helt annan insikt om riskerna med hängdrivor än de yngre soldaterna, säger Stefan Carneros.

    Haverikommissionen rekommenderar Försvarsmakten att se över och utveckla utbildningen av hängdrivor. Såväl de praktiska momenten som det teoretiska studiematerialet anses vara i behöv av förändring.

    – Utbildningsmaterialet om hängdrivor är ganska tunt. Det är bara en sida som handlar om hängdrivor och riskerna med dem. Sedan finns det en del engelskt material om hängdrivor också, men det står inte särskilt mycket där heller, säger Stefan Carneros.

    » De uniformer som Försvarsmakten tillhandahåller fungerar inte med den extra utrustning som krävs för att verka i alpin miljö. «

    Något annat som konstateras i rapporten är att jägarsoldaterna i hög grad använder civila kläder och utrustning som de köpt privat därför att de anses bättre anpassade för verksamhet i alpin miljö än Försvarsmaktens vinteruniformer. Det finns inget i utredningen som tyder på att de privata kläderna hade någon inverkan vid olyckstillfället, men Haverikommissionen bedömer det ändå som en säkerhetsrisk.

    – De uniformer som Försvarsmakten tillhandahåller fungerar inte med den extra utrustning som krävs för att verka i alpin miljö. Har man exempelvis på sig klättersele över uniformen kommer man inte åt lavinsändaren som ligger i fickan och om man använder stegjärn fladdrar byxbenen på uniformen och riskerar att fastna i, säger Stefan Carneros.

    I en artikel som publicerats på Försvarsmaktens webbplats efter Haverikommissionens rapport står det att arbetet i den specifika riskmiljö där hängdrivor förekommer stoppades efter olyckan. Nu ska en undersökning genomföras i samverkan mellan Norrlands dragonregemente och Markstridsskolans ansvariga för bergsförmåga och Försvarsmaktens vinterenhet.

    – Vårt säkerhetstänk är oerhört högt och vi välkomnar alla utredningar som kan göra att vår personals säkerhet ökar ännu mer. Vi gör vårt yttersta för att riskminimera för vår personal i alla lägen, säger överste Teddy Larsson, regementschef vid Norrlands dragonregemente i artikeln.

    När ytterligare säkerhetsförbättrande åtgärder är genomförda kommer verksamheten i den typen av riskmiljö att återupptas.  

    – Ett för Norrlands dragonregemente specifikt uppdrag är att förbandet om så krävs ska kunna framrycka över glaciärer, i fallriksterräng och lavinterräng. När vi blir medlemmar i Nato kommer området med denna typ av riskmiljö att öka markant. Därför måste vi också öva på detta, säger Teddy Larsson. 

    Senast den 2 maj ska Försvarsmakten meddela SHK vilka åtgärder som vidtagits med anledning av rekommendationerna i haverirapporten.

    FAKTA

    Statens haverikommissions rekommendationer till Försvarsmakten

    • Utveckla eller komplettera utbildningsmateriel med avseende på hängdrivor och risker.
    • Utvärdera om de praktiska utbildningsmomenten avseende hängdrivor och risker bör förändras.
    • Undersök behovet av, och om nödvändigt komplettera de jägarspecifika uniformskomponenterna för verksamhet i alpin miljö.

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post
    Ett nytt taktikreglemente i armén, AR Taktik 23, håller på att införas i Försvarsmakten. Reglementet är ett inriktande dokument för arméförbandens taktik, markoperationer och ledning av högre förbandsnivåer. AR Taktik 23 ger en inriktning för det nationella försvaret, men är samtidigt en tydlig anpassning mot Nato.
    Projektet att revidera arméns taktikreglemente har bedrivits av Markstridsskolan med stöd av arméns samtliga förband. Vid varje organisationsenhet har lokala arbetsgrupper funnits. Foto: Bezav Mahmod/Försvarsmakten

    Våren 2021 fick Markstridsskolan, MSS, i uppdrag av arméchefen att omarbeta arméns taktikreglemente, AR Taktik. Reglementet, som uttrycker arméchefens inriktning för arméförbandens strid och taktik, lyder under Försvarsmaktens doktrin och är ett inriktande dokument för markoperationer och taktik med högre förband i form av division och brigad.

    Anledningen till revideringen var att det fanns ett behov av att skapa en spårbarhet till Militärstrategisk doktrin 2022 (MSD 22) och Doktrin för gemensamma operationer 2020 (DGO 20). Arméns föregående taktikreglemente kom 2013 och det behövdes en anpassning av AR Taktik till dagens läge, förklarar brigadgeneral Rickard Johansson, chef för Markstridsskolan. 

    – Bakgrunden till detta hänger ihop med den utveckling som armén befinner sig i. Vi kommer från en 20-årig period av internationella insatser. Nu ska vi utveckla och skapa brigadförmåga i divisions ram och återta förmågor i en ny kontext. I och med detta behövde vi överse och anpassa vårt reglemente vilket vi nu gjort, säger Rickard Johansson.

    Det nya taktikreglementet är det första reglementet som bryter den gamla traditionen om att bara prata om svenskt territorium. AR Taktik 23 ger en inriktning för det nationella försvaret, men är samtidigt en tydlig anpassning mot Nato. Reglementet uttrycker arméns inriktning att genomföra operationer med fokus på högre förband, det vill säga brigader i divisions ram som är inordnade i en överordnad kårstruktur.

    – Avseende hur man stridstekniskt och taktiskt uppträder med förband tillsammans med andra, så har vi inhämtat kunskap från andra nationer som ingår i Nato. Vi har tagit till oss ett antal storheter som vi behöver förstå och förhålla oss till när vi ska uppträda i ett multinationellt sammanhang. Vi får vara ödmjuka inför att vi kommer att hamna i ett helt nytt sammanhang, säger Rickard Johansson.

    » Vi försöker lyfta fram att taktiken måste anpassas till den nya och förändrade situationen i omvärlden. Att fienden inte bara kommer till Sveriges gräns, utan att det kan vara i Finland och Baltikum. «

    Överstelöjtnant Stefan Eriksson, chef för taktik- och studiesektionen på Markstridsskolan, har varit projektledare för det nya reglementet och stödjer arméstaben i införandet av AR Taktik. I slutet av november är han på plats på Livgardet i Kungsängen för en genomgång av det nya reglementet. I salen sitter det representanter från kompani-, bataljon- och brigadnivå.

    Han inleder med att betona att det är viktigt att ha med sig historiken om arméns taktikreglementen. ”Vi är beroende av vår historia”, säger han och berättar att tidigare utgåvor kommit ut 1952, 1963, 1982, 1995 och 2013.

    – Vi är påverkade av det som står i våra tidigare reglementen. Förut var inriktningen för att strida med armén ”möta, hejda, slå”-doktrinen. Försvarsplanering och krigsplanering byggde på ett väpnat angrepp i norra Norrland och landstigning på Gotland och i mellersta samt södra Sverige, säger Stefan Eriksson och fortsätter:

    – Vi har i dag fått en förändrad strategisk och operativ situation, som blir än tydligare med ett Natomedlemskap. Vi är inte alltid ensamma, utan vi ska försvara Sverige på ett annat lands territorium. Vi kan inte genomföra vår taktik på samma sätt som under kalla kriget. Detta är en riktningsändring mot något nytt och det nya reglementet tar höjd för detta.

    Vilka är de viktigaste förändringarna i AR Taktik 23?

    – Vi försöker lyfta fram att taktiken måste anpassas till den nya och förändrade situationen i omvärlden. Att fienden inte bara kommer till Sveriges gräns, utan att det kan vara i Finland och Baltikum.

    Under året som gått har Stefan Eriksson besökt nästan samtliga av arméns förband och föreläst om AR Taktik 23. Det är tydligt att det finns ett uppdämt behov av att ha diskussioner om frågor som handlar om exempelvis uppdragstaktik, berättar han. På flera förband har det blivit långa samtal. 

    – Man pratar inte så ofta om taktik på förbanden upplever jag. I vardagen är det andra frågor som präglar samtalen, som nästa övning eller hur man ska spara på pengar. Det finns ett behov av att diskutera uppdragstaktik och liknande saker.

    Vilka frågor har dykt upp kopplat till just uppdragstaktik? 

    – Det uppfattas ibland som att det inte är för alla och det finns också vissa frågetecken om hur det ska användas. Budskapet i reglementet är att uppdragstaktik är en ledningsfilosofi och inte en metod och ett nyckelord är uppdragsdialog. Cheferna och deras underställda chefer behöver ha förtroende för varandra, då kan vi ge och ta ansvar. Med ansvaret följer att underställda chefer måste förstå sammanhanget, anpassa sig efter situationen och ta initiativ, säger Stefan Eriksson. 

    Projektet att revidera reglementet har bedrivits med Markstridsskolans utvecklingsmetod, som används för att utveckla materiel och typförband. Arbetet har gjorts med stöd av arméns samtliga förband och vid varje organisationsenhet har lokala arbetsgrupper funnits. 

    När arbetet påbörjades kom styrningar från dåvarande arméchef Karl Engelbrektson om vad de särskilt skulle titta närmare på, förklarar Stefan Eriksson. De problemområden som valdes ut var innebörden av interoperabilitet, teknikutvecklingens innebörd för taktik, vad svensk doktrin innebär för armén, utvecklingen av operationsmiljön och uppdragstaktik.

    Projektet inleddes med ett arbete för att skapa en gemensam syn om bland annat uppdragstaktik och operationsmiljön. I detta skede genomfördes flera seminarier där förbandens arbetsgrupper redovisade svar på frågor. Under arbetets gång har det också genomförts krigsspel, fältövningar och diskussionsspel.

    – Vi tror att vi har hittat en gemensam grund för alla i armén, även om det finns skillnader. Situationen när uppdragstaktik tillämpas skiljer sig åt om man är stridsvagnsplutonchef, jägarskvadronchef eller brigadchef. Men det finns en gemensam bottenplatta om hur man är mot varandra som människor. Den skiljer sig inte från vilket förband man tillhör.

    » Vi identifierade att för oss finns det frågor som rör civil-militär samverkan som är särskilt för våra förband kopplat till de operationsmiljöer som vi verkar i. «

    Hur kommer det nya taktikreglementet att märkas längst ut på linan?

    – Fokus är på förbandsnivå när man sätter ihop förband och funktioner. Det blir övning och träning på bataljonnivå och uppåt som främst kommer att påverkas, säger Stefan Eriksson.

    Men han framhåller att reglementet har betydelse även för förband som inte har högre förbandsnivåer, som exempelvis Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum och Totalförsvarets skyddscentrum.

    – Det finns delar som är samma för alla, som strid och stridssätt. Det förändras inte så mycket. Det som är bra med ett nytt reglemente är att vi får en avstämning på att vi har en gemensam syn på saker och ting. Om man behöver förklara stridens grunder, då tittar man i taktikreglementet för att få en begreppsapparat. 

    Vad gäller stridssätt – hur skiljer sig det från tidigare reglementen?

    – Vi har valt att behålla stridssätt som beskrivning av metoder för att strida. Men vi har försökt att förenkla och förtydliga beskrivningar och definitioner av dessa i reglementet, för att tydliggöra att det är verktyg för chefer. Hur vi presenterar stridssätten är det nya, det var krångligare i förra versionen. 

    Den lokala arbetsgruppen på Livgardet har särskilt belyst civil-militär samverkan i sitt arbete, förklarar kapten Philip de Joussineau de Tourdonnet, chef för planeringssektionen på Livgardets genomförandeavdelning. Civil-militär samverkan, CIMIC, är en funktion för samverkan mellan civila och militära aktörer med målsättning att skapa förhållanden som stödjer genomförandet av en militär operation eller skapar förhållanden som stödjer civila insatser.

    – Vi identifierade att för oss finns det frågor som rör civil-militär samverkan som är särskilt viktiga för våra förband kopplat till de operationsmiljöer som vi verkar i, bland annat kopplat till erfarenheter som dragits både under insatser men även större övningar. CIMIC är en del av de gemensamma funktionerna och det är positivt att det tas upp i det nya reglementet säger Philip de Joussineau de Tourdonnet.

    Han berättar att de också identifierat att de behöver utveckla sina egna handböcker, bland annat vissa delar i Handbok civil-militär samverkan. Den bilden delas av Stefan Eriksson.

    – Den civila dimensionen har inte varit arméns paradgren. Civilläget och hur detta påverkar den militära operationen. Detta perspektiv måste finnas med även på lägre nivåer, säger han. 

    AR Taktik 23 fastställdes under Aurora 23 förra våren. Det som sker nu i implementeringen är att reglementet ska börja få påverkan i övningar och utbildningar ute på förbanden och på skolorna. 

    – Markstridsskolans träningsenhet arbetar med detta nu. Vi måste till exempel låta chefer få öva under längre tid, hantera konsekvenser, och undvika uppdelningar i moment. Chefer måste få fatta beslut som innebär konsekvenser, säger Stefan Eriksson.

    Vad blir nästa steg i införandet?

    – På kort sikt ska vi börja följa upp hur förbanden nyttjar taktiken under övningen Brigstri 24 i början av februari. Jag kommer att vara med och titta på om och hur de nyttjar det nya reglementet. 

    RickardJohansson-w
    Rickard Johansson, Chef Markstridsskolan. Foto:Emil Malmborg

    Som chef för Markstridsskolan och 1:a divisionen har Rickard Johansson ansvar för att driva utvecklingen av arméns förmågor i samband med övnings- och träningsverksamhet. På Taktisk kurs armén (Tak A), specialistofficersutbildningen och på Officersprogrammet har AR Taktik 23 börjat användas i undervisningen, berättar han.

    – Det diskuteras stridsteknik och taktik med reglementet som stöd på skolorna. Även för oss chefer i krigsförbanden blir reglementet ett rättesnöre i fältövningar, diskussioner, vanliga övningar ute på fältet, för att reflektera hur vi uppträder, hur vi använder armén och hur vi slåss i armén. Då har vi gått från att omsätta texten från ord till handling, säger Rickard Johansson och fortsätter:

    – Reglementet utmanar den intellektuella spänsten hos oss alla. Det här är en inriktning för hur vi betraktar oss själva och hur vi använder våra förmågor. Sedan gäller det att kunna omsätta det i praktiken. I den diskussion som uppstår blir det ett utvecklande samtal om hur man tolkar sig själv och sin funktion i det taktiska sammanhanget. Där utgör boken ett grundfundament att leda oss rätt i hur vi bör uppträda med våra förband. Det taktiska uppträdandet ligger sedan på officerens ansvar hur man gör, säger Rickard Johansson. 

    Som en del i det fortsatta arbetet kommer Markstridsskolan under året att leda en översyn av Handbok ledning, och se över beskrivningar av ledningsmetoder för bataljon och brigad.

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post

    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

      Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

      Observera att du även behöver klicka på godkänningslänken i det bekräftelsemeddelande som kommer att skickas till din e-postadress för att slutföra prenumerationen. Vänligen kontrollera din skräppostmapp om du inte har mottagit bekräftelsemeddelandet efter att ha registrerat dig.