I år får 1 800 NBO-officerare besked om framtida karriärer

Missnöjet kring trebefälssystemet fortsätter att sjuda i organisationen samtidigt som genomförandet drivs vidare. Under året ska samtliga yrkesofficerare som berörs av förändringen få besked om sin framtida karriär. Hur många som kommer behöva utbildas inför omgaloneringen är ännu inte klarlagt.

Foto: Johan Lundahl/Försvarsmakten

Beslutet om ett tvåbefälssystem, som numera övergått i ett trebefälssystem, fattades 2008. Enligt Försvarsmakten skulle specialistofficeraren bli den numerärt dominerande yrkesofficerskategorin, medan officerare utbildade i det gamla NBO-systemet (ny befälsordning från 1983) antingen skulle klättra vidare i officersspåret eller galonera om till specialistofficer. Men hur införandet skulle gå till upplevdes av många som otydligt och det talades om frivillighet och att ingen skulle tvingas byta personalkategori. En av de NBO-officerare som försökte råda klarhet i beslutet är kaptenen Johan, som egentligen heter något annat. 

– Jag vände mig till mina chefer och frågade vad jag skulle göra, men de sa att det där behöver du inte bry dig om. Det kommer blåsa över. De visste nog inte själva vad det innebar, och det tycker jag inte riktigt att man verkar göra nu heller, säger han.

Johan följde chefernas råd och arbetade vidare i tron att han inte skulle påverkas av det nya befälssystemet. Därför kom ÖB:s beslut den 7 maj förra året om att trebefälssystemet ska vara fullt ut genomfört den 1 januari 2026, som en överraskning. Nu måste han lämna sin kaptensgrad och istället växla över till specialistofficer.

– Jag hade kunnat acceptera det här om Försvarsmakten tydligt kommunicerat ut varför trebefälssystemet införs och vad det är som kommer att bli så mycket bättre jämfört med det vi har i dag. Vi är lojala mot Försvarsmakten, men vi vill ha en förklaring till varför man agerar som man gör och det har arbetsgivaren inte lyckats förmedla, säger Johan.

» Vad krävs det för att bli specialistofficer? Vilka delar saknas från tidigare utbildningar? Jag har ställt frågan till mina chefer men inte fått något svar. «

En fråga där det råder oklarheter är den om utbildning. Den som i dag är löjtnant eller kapten (och saknar prognos mot major) byter personalkategori och övergår till graden fanjunkare. Majorer och örlogskaptener kan bli förvaltare om de har prognosen att verka i den nivån, men bedöms i huvudsak kvarstanna i sin nuvarande grad. Det är dock bara en del av dem som byter personalkategori som kommer att behöva genomföra en utbildning i samband med omgaloneringen. Enligt Amanda Larsson, sektionschef vid Produktionsstabens genomförandeavdelning, finns det tre alternativ för de lägre officersgraderna som inte har prognos mot major. Den som efter omgalonering ska kvarstanna i samma tjänst med bibehållna arbetsuppgifter och utan inriktning mot en högre befattning, kommer i de flesta fall inte behöva någon utbildning. Den som bedöms ha utvecklingspotential mot högre specialistofficersbefattningar kommer antingen gå den ettåriga högre specialistofficersutbildningen (HSOU) eller den särskilda övergångsutbildningen högre specialistofficersutbildning (ÖHSOU), som är under utveckling. ÖHSOU vänder sig till officerare med ”mångårigt och djupt yrkeskunnande som kan invärdera delar av dagens HSOU, i relation till försvarsgrens/stridskrafts krav på förmåga för nivå OR8 (förvaltare, reds.anm.)”, uppger Försvarsmakten i en bilaga till beslutet om införandet av trebefälssystemet. Johan kommer efter omgalonering kvarstanna i sin nuvarande tjänst och med samma arbetsuppgifter. Men eftersom han i dag sitter på en förvaltarrad kommer han sannolikt ändå behöva läsa den särskilda översgångsutbildningen.

– Jag har svårt att se vad den här utbildningen ska ge mig som jag inte fått med mig från tidigare skolor och träning i befattningar med alltifrån trupptjänst till stabsarbete. Vad krävs det för att bli specialistofficer? Vilka delar saknas från tidigare utbildningar? Jag har ställt frågan till mina chefer men inte fått något svar, säger han och fortsätter:

– Man borde kunna validera in den kunskap man har, då kanske man hade sluppit ÖHSOU:n. Eller finns det enklare alternativ, som distanslektioner eller tentor? Det känns som att Försvarsmakten tar den enkla vägen och låter alla gå samma utbildning.

 

Amanda Larsson är sektionschef vid Produktionsstabens genomförandeavdelning. Hon leder den arbetsgrupp på Högkvarteret som har till uppgift att stödja cheferna i linjen under genomförandet av trebefälssystemet.

Att han ska åka till Halmstad och läsa ett halvår kommer att innebära en stor påverkan på både familjen och kollegorna, konstaterar Johan. Men att avstå utbildningen bedömer han som riskabelt.

– Om jag inte skulle gå specialistofficersutbildningen, vad händer då? Skulle någon med ”rätt” grad och som vill ha den här tjänsten kunna konkurrera ut mig? Eller kan jag plötsligt bli ifrågasatt och fråntagen min tjänst?

Enligt Amanda Larsson finns det inga generella riktlinjer för hur de NBO-officerare som sitter på förvaltarrader ska hanteras utbildningsmässigt.

– Det måste göras individuella bedömningar och det kan nog komma att se lite olika ut. Inom exempelvis flygvapnet bedöms fler gå den ettåriga högre specialistofficersutbildningen, eftersom flygvapnet har gjort bedömningen att deras kaptensutbildning, till skillnad mot den inom exempelvis armén, inte motsvarar den försvarsgrensspecifika delen av HSOU. 

Cirka 1800 NBO-officerare berörs av det slutgiltiga införande av trebefälssystemet. Vilket spår den enskilde inriktas mot ska beslutas utifrån en avvägning av olika intressen.

– I grunden handlar det om Försvarsmaktens behov, men också om den enskilde officerens vilja och utvecklingspotential, säger Amanda Larsson. De flesta förband har valt att lägga besluten för NBO-officerarnas inriktning på förbandschefsnivå, eftersom det kan vara en känslig fråga. Besluten ska fattas i samråd mellan förbandschef, närmaste chef och individen själv.

Försvarsmakten medger ytterst få möjligheter till avsteg från trebefälssystemet. De enda grupper med generellt undantag är officerare med särskild kompetens (meteorologer, läkare och ingenjörer) och de som har möjlighet att gå i ålderspension senast 2023. Det kan innebära att äldre NBO-officerare som riktas mot en högre specialistofficersutbildning knappt hinner påbörja sin nya tjänst innan det är dags att gå i pension. Amanda Larsson påpekar att ansvaret för genomförandet av trebefälssystemet och en adekvat personalplanering ligger hos cheferna i linjen. 

– Redan i dag nomineras yrkesofficerare till nivåhöjande utbildning som har kort tid kvar till pension. I varje enskilt fall görs en bedömning utifrån ett utbildningsekonomiskt och resursrationellt perspektiv. Oavsett ålder är det viktigt att varje utbildning är motiverad, säger hon. 

» En del har valt att sluta omgående. Andra stannar kvar trots att de är missnöjda, men frågan är hur de kommer att leverera. «

Hur många av de cirka 1 800 NBO-officerare som kommer att gå någon form av utbildning är inte fastställt, men Försvarsmakten bedömer att befintliga utbildningsplatser täcker behovet. I dag finns det 60 platser på Högre specialistofficersutbildningen. Lika många platser kommer att finnas på övergångsutbildningen ÖHSOU. På Högre officersprogrammet varierar antalet platser från år till år, men i höstas var det 148 individer som började läsa HOP.

– Enligt den riskbedömning vi gjort ser utbildningsplatserna ut att räcka. Stridskrafterna inventerar just nu sina behov av utbildning och det arbetet ska vara avslutat under våren. Den första omgången ÖHSOU startar våren 2023, säger Amanda Larsson.

På Försvarsmaktens högkvarter har en arbetsgrupp bildats för att stödja linjecheferna i genomförandet av trebefälssystemet. Arbetsgruppen är insorterad under förbandsproduktionschefen, brigadgeneral Jonny Lindfors, men det är Amanda Larsson som leder det operativa arbetet i gruppen. I arbetsgruppen deltar bland andra företrädare för stridskrafter och försvarsgrenar, fackliga representanter och den centrala skyddsorganisationen.

– Vi har samlat in ett batteri av frågor som chefer i linjen inte kunnat besvara själva och där försöker vi stödja. En sådan fråga är hur vi ska hantera officerare som är på tjänstledighet, en annan hur vi ska göra med de NBO-officerare som har 180 högskolepoäng sedan tidigare, säger Amanda Larsson.

Gruppen ska också arbeta utifrån den riskbedömning som Försvarsmakten genomförde inför beslutet om trebefälssystemet. De resultat av riskbedömningen som Officerstidningen tagit del av är avskalade och innehåller endast en uppräkning av identifierade risker. Någon bedömning av riskernas sannolikhet eller åtgärdsplaner finns inte med. De risker som lyfts fram i Försvarsmaktens analys handlar om exempelvis flaskhalsar som kan uppstå inom officerarskåren om för många riktas mot officer medan det blir brist på specialistofficerare. Andra potentiella risker som lyfts fram är sådant som att personer inte klarar av studierna vid HOP eller HSOU, okunskap kring behovet av förändring och otydliga bestämmelser. I den offentliga debatten har omfattande kritik mot trebefälssystemet blottlagts. Kaptenen Johan bekräftar den bilden.

– Jag upplever alltifrån bitterhet till frustration bland mina kollegor. En del har valt att sluta omgående. Andra stannar kvar trots att de är missnöjda, men frågan är hur de kommer att leverera. De som säger att ”Jag har gett Försvarsmakten mina bästa år, nu ska de banne mig få de sämsta också”, hur kommer de att bidra?

– Själv känner jag mig lite gisslantagen i situationen. Jag går i pension om fem, sex år så det är lite sent att söka jobb i det civila. Samtidigt har jag för många år kvar för att jag ska slippa gå utbildningen och omgalonera mig. 

Amanda Larsson säger att hon är väl medveten om kritiken mot det påtvingade bytet av personalkategori. 

– Vi ser missnöjet, vi lyssnar till det, vi förstår det och vi försöker bemöta det. Många kallar specialistofficerare för underofficerare enligt gamla tiders trebefälssystem, men det här är något helt annat. Vårt svenska system är unikt i världen och att byta personalkategori är inte en degradering, säger hon och fortsätter:

– Jag tror vi behöver bli bättre på att kommunicera ut det här i organisationen. Vi missbedömde nog behovet av en centralt sammanhållen kommunikation inledningsvis, vilket vi nu har åtgärdat. Men Försvarsgrenarna behöver också förtydliga de karriärvägar som finns för specialistofficerare.

Samtidigt är just bristen på karriärmöjligheter och dålig löneutveckling kritik som ofta förs fram av dem som i dag arbetar som specialistofficerare. Det har även gjorts forskningsstudier som pekar på brister när det kommer till möjligheten att utvecklas som specialistofficer.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att NBO-officerare är missnöjda över att tvingas omgalonera till specialistofficer? Finns det några karriärvägar att förtydliga?

– Nej, det är inte konstigt att det finns ett missnöje. Jag tror att försvarsgrenarna och stridskrafterna tillsammans med Högkvarteret både måste skapa fler karriärvägar för specialistofficerarna och tydliggöra de möjligheter som finns, säger Amanda Larsson.

FAKTA

Risker med trebefälssystemet

Inför beslutet om ett slutgiltigt införande av trebefälssystemet den 7 maj 2021 genomförde Försvarsmakten en riskanalys. Här följer risker i samband med införandet av trebefälssystemet som Försvarsmakten lyfter fram inom respektive område. 

De resultat av riskbedömningen som Officerstidningen fått ta del av innehåller endast uppräkning av identifierade och potentiella risker, inte någon bedömning av riskernas sannolikhet, konsekvenser eller åtgärdsplaner.

Personalflöden

  • Flaskhalsar uppstår inom OF på grund av att för
    många går till OF. 
  • Brister uppstår inom SO på grund av att för många
    går till OF. 
  • Oönskade flöden för att kunna gå den ”lätta vägen”
    till högre nivåer (mellan försvarsgrenar och inom
    försvarsgren).
  • Kompetensperspektivet tas inte tillvara vid övergång från OF till OR vid utbildningsbehov för OR8-nivå
    (förvaltare). 
  • Skillnader i kompetensdjup vid övergång från OF till OR. 

Utbildning

  • Inte tillräcklig kapacitet vid HSOU. 
  • Inte tillräcklig kapacitet vid HOP.
  • Hemvärnet får minskad produktion i samband med utbildning. 
  • Personer klarar inte av studier på HOP.
  • Personer klarar inte av studier på HSOU.
  • Brister i valideringsverktygen.

Organisatoriskt  

  • Befälsordningen medför hinder i befordring.
  • Onödiga kostnader utifrån utbildningsinsatser kontra output. 
  • Otydligheter inom organisationen vad gäller nivåer
    och uppgifter mellan OF- och OR-systemen. 

Psykosocialt 

  • Otydliga bestämmelser. 
  • Känsla av degradering vid övergång från OF till OR
    (löjtnant till översergeant/fanjunkare). 
  • Stor okunskap om behov av förändringen. 
  • Möjligheter till karriär även när man är äldre är inte
    tydligt. 

Löner

  • Oklart hur löneutvecklingen kommer att ske/se ut vid en övergång. 
  • Acceptans från OP och SO vad gäller lönenivåer
    och löneutveckling. 

Övrigt

  • Bristande flexibilitet vid övergångsarbetet. 
  • Produktionsbortfall på grund av utbildning. 
  • För stora skillnader mellan förband/försvarsgrenar
    vid övergångsarbetet. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Försvarsmakten ordinerar acetylcystein vid akuta bullertrauman, men enligt en utredning saknas påvisbar effekt. Från den 1 december ska brustabletten därför inte längre ges i samband med bullerskador.

Försvarsmakten har sedan 2011 använt acetylcystein vid akuta bullerskador.

Sedan 2011 har Försvarsmakten rutinmässigt delat ut acetylcystein 200 milligram vid akuta bullerskador. Det trots att preparatet inte varit godkänt av Läkemedelsverket för sådan behandling. Nu visar en utredning i Försvarsmakten att det saknas vetenskapligt stöd för positiva effekter av acetylcystein vid bullerskador och den 1 december upphörde därför rutinen att gälla. Beslutet är fattat av Försvarsmaktens chefsläkare Markus Karumo. 

– För drygt tio år sedan kom rapporter som tydde på att acetylcystein kunde ha positiv effekt på bullerskador. Jag tror att Försvarsmakten ville ligga i framkant när de införde den rutinen. Men en genomgång av forskningsstudierna visar att det inte finns tillräckligt med vetenskapligt stöd för att fortsätta ordinationen, säger han. 

» Man kan få en kraftig allergisk reaktion som i värsta fall kan orsaka hjärtstopp. «

Utredningen påtalar också att det finns en liten risk för negativa effekter av acetylcystein.

– Man kan få en kraftig allergisk reaktion som i värsta fall kan orsaka hjärtstopp. Men det är ytterst ovanligt och vi känner inte till något fall av allvarlig reaktion av acetylcystein i Försvarsmakten, säger Markus Karumo.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Stödfunktionen för ovälkommet beteende på HR-centrum har saknat full bemanning. Enligt uppgift har vissa förband som sökt stöd från utredningsgruppen inte fått något svar.

Skyddsombud i Försvarsmakten har upplevt att det i perioder har varit svårt att nå stödfunktionen för ovälkommet beteende på HR-centrum.

Utredningsstöd ovälkommet beteende, UOB, är en funktion på Försvarsmaktens HR-centrum med utredare som har i uppdrag att ge vägledning, utredningsstöd och uppföljning. Funktionen ska alltid vara bemannad och marknadsförs på Försvarsmaktens intranät Emilia. Men under sommaren har det varit hög personalomsättning inom utredningsgruppen och enligt uppgifter till Officerstidningen har det sedan dess varit svårt att komma i kontakt med gruppen.

Kapten Stefan Nilsson är skyddsombud på stabsenheten på Militärhögskolan Halmstad och sökte utredningsgruppen upprepade gånger för några veckor sedan.

– Vi hade ett angeläget problem och sökte funktionen både via mejl och telefon, men fick inget svar. Till slut sökte vi kontakt med ett annat förband som hade en utredare som kunde ge oss stöd, säger han.

Enligt källor till Officerstidningen har nyanställda inte fått tillräckligt bra överlämningar från tidigare anställda och inte heller fått nödvändigt stöd eller utrustning för att kunna hålla samma servicegrad som den tidigare upparbetade personalen hade tillgång till. Skyddsombud inom myndigheten beskriver situationen som ohållbar och att det utifrån framstått som att UOB verkar ha varit helt obemannad i perioder.

» Vi jobbar för att bli fullt bemannade och rekryterar nu för att bemanna upp. «

Den bilden tillbakavisas av Åsa Sager, chef för arbetsgivarenheten, Försvarsmaktens HR-Centrum. Sager säger först att UOB svarat på samtliga ärenden som inkommit. En dag senare medger hon dock att UOB haft problem under hösten och att en del ärenden har tagit tid, i vissa fall upp till några veckor, samt att det är ett högt tryck på funktionen.

– Det stämmer att några har slutat och några har börjat, så ärenden kan ha fallit mellan stolarna, men det har aldrig saknats bemanning. Nyanställda har fått utbildning och introduktion, säger hon.

På frågan om personalomsättningen inom UOB svarar Åsa Sager att den inte varit högre än någon annanstans inom enheten samt att det generellt är stor rörlighet på HR-funktionen på myndigheten och att den största utmaningen är att hitta rätt kompetens.

– Det är alltid personal som slutar, det är inget konstigt. Om någon kompetens saknas någonstans så får någon annan på enheten gå in och stötta upp. Det har inte varit mer speciellt än så, säger hon och fortsätter:

– Vi behöver alltid bli snabbare och bättre på att ge stöd. Vi jobbar för att bli fullt bemannade och rekryterar nu för att bemanna upp.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

USA:s ställning som militär supermakt blir än tydligare när världens största försvarsindustrinationer jämförs. Men Kina har moderniserat kraftigt de senaste tio åren och fortsätter så. Den ryska produktionen av militärmateriel är alltjämt stark, men kriget i Ukraina har lett till enorma förluster och sanktioner kommer att försvåra en återuppbyggnad.

Dmitry Medvedev, vice ordförande i det ryska säkerhetsrådet och Rysslands tidigare president, besöker fordonstillverkaren Kurganmashzavod i Kurgan den 11 november 2022. Foto: Yekaterina Shtukina/Getty

I rapporten Defence Industrial Outlook har forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, analyserat och jämfört försvarsindustrier hos världens största producenter av krigsmateriel. Den främsta militära stormakten – USA – är också det land med störst produktion av försvarsmateriel. Enligt data från fredsforskningsinstitutet Sipri återfanns 45 av de 100 största försvarsindustrierna i USA och landet sålde försvarsmateriel till ett värde av 306 miljarder dollar år 2020, då främst till den inhemska marknaden. Det kan jämföras med världens näst största försvarsmaterielproducent, Kina, som för två år sedan hade en försäljning motsvarande knappt 67 miljarder dollar. Alltså mindre än en fjärdedel av den amerikanska tillverkningen. Tredjeplatsen innehas av Storbritannien som 2020 sålde för 38,5 miljarder dollar. Samma år sålde Ryssland försvarsmateriel för 26,4 miljarder dollar, vilket gör landet till den fjärde största försvarsindustrinationen. Sverige kommer på en 13:e plats med 3,4 miljarder dollar. I FOI:s rapport förstärks bilden av USA som den dominerande militära supermakten, både utifrån landets gigantiska försvarsbudget och med hänsyn till den samlade försvarsindustrin. Samtidigt fortsätter tvåan Kina sin offensiva satsning på försvarsområdet och gapet till USA krymper stadigt. Om den trenden håller i sig kommer skillnaderna mellan de två giganterna att fortsätta minska under kommande år. 

– Den kinesiska försvarsindustrin har stärkts de senaste tio åren. Om de fortsätter att satsa som hittills, vilket allt tyder på att de tänker göra, kommer de att fortsätta närma sig USA, säger Per Olsson, forskare vid FOI och huvudförfattare till rapporten. 

Per_Olsson_porträtt_urklipp_foto_FOI
Per Olsson, forskare vid FOI.

Redan i dag är den kinesiska flottan numerärt överlägsen den amerikanska. USA är å sin sida angelägen att behålla avståndet till Kina och kommer därför att satsa ännu mer på försvaret framöver, enligt Per Olsson.

– Fast det behöver inte betyda att det amerikanska försvaret kommer att växa i storlek. Tillväxt är ett knepigt begrepp. Pengarna kommer nog snarare att gå till vidmakthållande av volymer och utveckling av tekniskt mer avancerad utrustning.

» Även om både USA och Kina måste anses vara supermakter är det bara USA som känner ett globalt ansvar. «

Per Olsson konstaterar att de militära stormaktsambitionerna är något som vare sig Kina eller USA förnekar, men det finns en tydlig skillnad mellan dem i hur de ser på sin roll på den världspolitiska arenan.

– Även om både USA och Kina måste anses vara supermakter är det bara USA som känner ett globalt ansvar. Kina har inte alls samma ambitioner och har hittills inte varit intresserat av att spela global fredsmäklare. USA måste i sin roll engagera sig i exempelvis kampen mot IS och stöd till Ukraina, Kina fokuserar på sitt närområde, säger han.

Ryssland tillverkar nästan all sin försvarsmateriel själv och 9 av världens 100 största försvarsindustrier ligger i Ryssland. Den ryska försvarsindustrin tillgodoser nästan hela det egna behovet av försvarsmateriel inklusive stridsflyg, stridsvagnar, ytstridsfartyg och atomdrivna ubåtar. Men den ryska produktionen är delvis beroende av komponenter och verktyg utifrån, vilket lett till problem på grund av de sanktioner som riktats mot landet sedan krigsutbrottet.

– Inte heller Kina har hittills varit villigt att sälja militära komponenter till Ryssland eftersom de inte vill ha ytterligare sanktioner mot sig själva. Tidigare har Ryssland också fått problem med motorer till sina fregatter eftersom de tillverkades i Ukraina, säger Per Olsson.

Till skillnad från Kina hade de ryska försvarsutgifterna saktat in redan före invasionen av Ukraina. Efter kriget kommer man att behöva återuppbygga sina materiellager samtidigt som nödvändig import, men också inkomstbringande export, kan komma att påverkas av omvärldens reaktioner på kriget och hur rysk materiel har presterat. Ryssland är världens näst största exportör av vapen och mellan 2017 och 2019 stod landet för 19 procent av den globala vapenexporten. Framför allt är det länder i Asien som köper rysk krigsmateriel med Kina och Indien som de största mottagarna. Men även detta kan vara på väg att förändras. För tio år sedan var Kina den näst största importören av krigsmateriel, i första hand från Ryssland. Efter en kraftig utbyggnad av den inhemska produktionen har Kina minskat sitt beroende av andra länder. Indien, som har världens tredje största militära utgifter, har en liten inhemsk försvarsindustri som är under uppbyggnad. I dag är majoriteten av de vapen och den materiel som används fortfarande importerad. Ryssland har länge varit deras främsta leverantör, men enligt Per Olsson blickar Indien numera allt oftare västerut.

– Indien är nog intresserat av att köpa mer från väst, vilket de redan börjat göra. Men det är inte så enkelt att bara byta leverantör eftersom man sitter fast i ryska vapensystem som har en viss kaliber och vissa reservdelar och indiska soldater är vana vid dessa system. Det tar tid att ställa om.

Föregående
Nästa

Till skillnad från Ryssland har Ukraina inte någon världsledande försvarsindustri. Men landet har ändå skaffat sig fördelar genom att utveckla spetskompetens inom specifika områden.

– De är framstående inom vissa nischer, som exempelvis sjömålsrobotar av typen Neptun. Det var två sådana robotar som sannolikt sänkte robotkryssaren Moskva i våras, säger Per Olsson.   

Det finns en tydlig koppling mellan storleken på ett lands försvarsindustri och försvarsbudget och dess militära förmåga, men sambandet är inte linjärt. Det är långt ifrån säkert att den med mest resurser går vinnande ur en konflikt. Per Olsson lyfter fram Ukraina som på pappret är militärt underlägset Ryssland, men som hittills ändå lyckats slå tillbaks mot den ryska invasionen.

– Oavsett vilket mått man använder så borde Ryssland ha klarat av det här bättre, men framgång beror på hur man använder sina resurser. Exempelvis räknade Ryssland med en enkel seger och satte därför in för lite manskap och gjorde en hel del operativt tveksamma val.

» Viljan hos den som blir angripen att försvara sin familj, by eller stad är förmodligen betydligt starkare. «

Även Rysslands tillgång på försvarsmateriel verkar ha varit överdriven, säger Per Olsson.

– I början av kriget uppgav många medier, även flera seriösa, att Ryssland hade 13.000 stridsvagnar. I själva verket rörde det sig om bara 3.000 i aktiv tjänst. De har ytterligare 6.000 i reserv varav endast 4.000 i hyfsat fungerande skick. Resten är i tveksamt tillstånd, där vissa står utan torn och rostar.

– Sedan handlar det om mjuka frågor, som stridsvilja och stridsmoral. Viljan hos den som blir angripen att försvara sin familj, by eller stad är förmodligen betydligt starkare jämfört med den som blir skickad över gränsen för att bekämpa ett broderfolk.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post