Försvarsmakten har nyligen fattat ett inriktningsbeslut om att slutligt införa trebefälssystemet och därigenom degradera ett stort antal officerare. Ett beslut som har mottagits med bestörtning av stora delar av officerskåren och som inte är rättsligt korrekt menar jag. Vad beslutet innebär:
• Försvarsmakten har fattat beslut att degradera alla löjtnanter och kaptener som avlagt officersexamen fram till och med 2005.
• Detta beslut är mycket demoraliserande för en redan ansträngd officerskår som nu står inför den enorma uppgiften att verkställa den av politiken utstakade inriktningen för att återuppbygga försvarsförmågan.
• Beslutet är också tveksamt ur andra perspektiv, inte minst förvaltningsrättsligt, då den förordning som reglerar utbildning och anställning av yrkes- och reservofficerare har ett inbyggt retroaktivitetsskydd, som erkänner äldre utbildningar och påbörjade anställningar som valida även när tidigare förordning reviderats eller ersatts.
Officersutbildningen i Sverige är sedan ett riksdagsbeslut 1999 högskolemässig. Innebörden av riksdagsbeslutet var att NBO (ny befälsordning) slutligen lämnades. Utbildningen som sedermera bedrevs vid de försvarsmaktsgemensamma militärhögskolorna vilade inte som tidigare enbart på beprövad erfarenhet utan även på vetenskaplig grund, i likhet med utbildningen vid övriga högskolor i Sverige. Den nya Försvarshögskolan, FHS, fick uppdraget att utbilda kaptener till majorer och majorer till överstelöjtnanter. Riktiga högskolepoäng fick dock ingen varken vid militärhögskolorna eller vid nya FHS förrän 2008, då den senare blev en högskola under utbildningsdepartementet och således lämnade försvarsdepartementet.
Parallellt med detta ändrades officersförordningen, med brasklappen att tidigare påbörjade utbildningar och anställningar till officer är gällande. Samma förhållande inträffade i samband med att officersutbildningen blev högskolemässig. Innebörden var alltså att de officerare som utbildats i NBO ansågs av regeringen vara valida även efter att NBO lämnades under 1990-talet. Dessutom att officerare utbildade i nya utbildningssystemet likväl är det efter att yrkesofficersutbildningen delades upp i två riktningar 2008.
Beslutet som håller på att effektueras inom Försvarsmakten innebär att huvuddelen av de officerare som erhöll examen år 2005 eller tidigare och som har graden löjtnant eller kapten skall avtvingas sina officersgrader senast den 31 december 2022. Beslutet innebär att Försvarsmaktens myndighetschef bryter mot legalitetsprincipen. Detta är ytterst allvarligt då Försvarsmakten är en av statens stöttepelare som skall skydda landet utifrån vad folkets valda församling beslutar. Att inte följa rättsordningen är att inte respektera vår demokrati.
I Sverige finns en förvaltningstradition som anger att när nya bestämmelser tillkommer genom lag eller förordning så gäller tidigare bestämmelser framgent likväl. Det är innebörden av övergångsbestämmelsen i officersförordningen.
Avseende officersutbildningars giltighet: ”2. Äldre bestämmelser i fråga om utbildning, förmåner och anställning gäller i fråga om utbildning som påbörjats och anställning som tillträtts före den 1 januari 2008.” (SFS 2007:1268).
Praxis i den svenska förvaltningstraditionen har som synes i detta ärendets fall bejakats oavsett regering som styrt. Det finns med andra ord ingen politisk vilja att degradera och inte erkänna tidigare genomförda officersutbildningar som valida.
Andra indirekta konsekvenser är att trovärdigheten för myndighetens ledning allvarligt riskerar att skadas då ungefär en tredjedel av samtliga yrkesofficerare direkt berörs och indirekt betydligt fler. Varför en soldat eller förband kämpar ingår som en komponent i förtroenderelationer och kan sammanfattas i tre grupper: socialt förtroende, självförtroende och förtroende för organisation och utrustning. (Försvarsmaktens pedagogiska grunder, utgåva 2006). Att fatta ett degraderingsbeslut på felaktiga grunder och utan legalitet, stärker ingen av dessa punkter, snarare tvärtom.
Utöver de rent legala aspekterna innehåller Försvarsmaktens inriktning ett stort antal godtyckligheter och felaktigheter som gör att trovärdigheten för Försvarsmaktens ledning sannolikt påverkas negativt samt leder till demoralisering av yrkesofficerskåren.
Bland annat anges att majorer har motsvarande en magisterexamen, medan graderna där under har en utbildning motsvarande 1,5 år, som inte vilar på vetenskaplig grund och där eleverna inte behöver ha högskolebehörighet. Det som avses är alltså specialistofficersutbildningen. Detta är inte en korrekt beskrivning från Försvarsmaktens sida. Då samtliga officerare som är utbildade efter 1999 de facto är högskolemässigt examinerade, med brasklappen ej riktiga poäng, oavsett om det varit genom ett godkänt yrkesofficersprogram från militärhögskolan eller stabsprogram från Försvarshögskolan.
Vidare innehåller Försvarsmaktens inriktningsbeslut ett antal faktafel där alla officerare med examen fram till och med år 2005 betraktas som NBO, trots att det systemet försvann under 1990-talet.
Enligt SOU 2003:43 placeras generellt fänrik-löjtnant på stridsteknisk nivå, kapten-major på taktisk nivå. Major kan också placeras på operativ nivå samma som överstelöjtnant. I Försvarsmaktens inriktning likställs majorer med magisterexamen (D-nivå). En major ur äldre system som i dag antas till nivåhöjande utbildning (HOP 12) mot överstelöjtnant ska skriva en C-uppsats innan utbildningen startar. Detta visar att det är ett högst godtyckligt resonemang att likställa majorer med magisterexamen.
» Utöver de rent legala aspekterna innehåller Försvarsmaktens inriktning ett stort antal godtyckligheter och felaktigheter som gör att trovärdigheten för Försvarsmaktens ledning sannolikt påverkas negativt. «
Ett annat argument från Försvarsmaktens sida är att detta skall göra Försvarsmakten trovärdig gentemot våra internationella samarbetspartners. Återigen här är det godtyckligt och direkt felaktigt att underkänna officerare i äldre utbildningssystem. I och med försvarsbeslutet 2004 hade Försvarsmakten som huvuduppgift att genomföra internationella insatser. Och ett tag var den officiella synen från dåvarande regering att försvaret av Sverige börjar utomlands. De officerare som bemannade och i dag bemannar många befattningar i utlandstjänst är utbildade i äldre system och har, samt fortsätter dagligen, på ett trovärdigt sätt representera den svenska staten och dess försvarsmakt gentemot våra internationella partners.
Officersyrkets särart och det som betecknas som officerskompetens visar just att officersyrket är något som definieras utöver rent organisatoriska egenskaper:
”För alla som anställs i Försvarsmakten ställs krav på kompetens, relevant för det yrke eller den tjänst som skall utövas, men för civila ställs inte krav på officerskompetens. De tjänster som bemannas av och de arbeten som utförs av officerare, skiljer sig sinsemellan i så stor omfattning att ett militärt system sammansätts av företrädare för helt olika branscher eller yrken. Officersyrket kan således ses som flera yrken. Det som konstituerar officeren måste därför härledas ur vad som är (eller måste vara) gemensamt för alla officerare.
Slutsatser av detta blir att en officer är en medlem i en professionell yrkeskår, som är legitimerad eller auktoriserad av samhället. För inträde i kåren ställs krav, dels på egenskaper dels på kompetens.” (Ett reformerat skolsystem för Försvarsmakten, SOU 2003:43).
Idén om att genom en knapptryckning ”matcha” den av myndigheten i personalredovisningssystemets skapade personalrader, med den personal som nu finns genom en massdegradering, ger inte bara en risk för ett utökat utflöde av erfarna officerare, utan riskerar även allvarligt att demoralisera både de som utbildats till specialistofficerare och de som valt att frivilligt konvertera sig till specialistofficer.
Tillväxten i och med försvarsbeslutet 2020 riskerar också att hämmas då andelen krigsförband blir svårare att bemanna med officerare ur tidigare system. Till detta skall nu även grund- och krigsorganisationen bemannas, då Försvarsmaktens uppgift ytterst är att försvara Sverige mot väpnat angrepp, är det ytterst märkligt att detta negligeras av Försvarsmakten i inriktningen. Andelen krigsförband kommer i stor mängd att öka i enlighet med det nya försvarsbeslutet och troligen i än större grad från kommande beslut 2025. Ovanstående gör att varje officer kommer att behövas i rollen som officer, som inte på frivillig väg, önskar en fortsatt yrkesutveckling som specialistofficer.
De förband som nu är under uppbyggnad har hittills antagit att kunna återanställa förtidsavgångna yrkesofficerare. Med nu lagda inriktning så omöjliggörs en bemanningsprocess av löjtnanter och kaptener till vakanta officersbefattningar i många av fallen. Till detta skall adderas de rekryteringssvårigheter och låga andel som totalt examinerats från officersprogrammet under större delen av programmets varande, sedan inrättandet med första examen 2010, vilket innebär att förtidsavgångna därför är lätträknade.
Slutsatserna av konsekvenserna av Försvarsmaktens inriktning har flera bottnar, dels emotionella och dels rationella. För det förra de rent moraliska aspekterna med en i yrkesofficerskollektivet uppenbar risk för slitningar och en minskad vilja att kämpa på grund av de demoraliserande effekterna. För det senare så är Försvarsmakten en myndighet som är satt att skydda den demokratiska statens grundvalar – rättsstaten. Vilket den nu inte gör genom sitt rättsvådliga agerande. Det är allvarligt och öppnar för ett sluttande plan med godtyckliga ej rättssäkra beslut även i framtiden. Att ändra felaktiga beslut är svårt, då det är att erkänna en förlust. Men det som skiljer myndigheter från privata beslut är att myndigheterna är tvungna att följa övergripande lagar och förordningar
Texten har tidigare publicerats på Kungl krigsvetenskapsakademiens webbplats, med en bilaga som beskriver det militära utbildningssystemet från 1980-talet till i dag.
