Senast publicerat
Senast publicerat:

C FMTS överste Annelie Vesterholm: »Förbanden måste kunna utbilda sina egna«

Sedan 1906 har Halmstads garnison haft 56 olika manliga förbandschefer, men för tre år sedan blev överste Annelie Vesterholm som ny chef för FMTS den första kvinnan att axla rollen. Kort därefter blev förbandet ett av landets största, när de fick ansvar för markverkstäder på 23 olika orter i Sverige. Och nu väntar tillväxtår. Förändringsresan har varit – och kommer att vara – stor.

Maria Widehed
Emil Malmborg
"Vi formar våra yngre kollegor när de är här. Och det är viktigt", säger överste Annelie Vesterholm, chef för FMTS apropå att skolan i dag utbildar allt mer i egen regi.

I dag är FMTS mitt uppe i en utvecklingsprocess av sin operativa logistikbataljon. Den tekniska bataljon som bildades vid FMTS 2010, med ansvar för att stödja krigsförbanden med teknisk tjänst, är avvecklad och den nya strategiska inriktningen är att försvarsgrenarna själva ska ta ansvar för sina värnpliktiga och den främre tekniska tjänsten.

– Det innebär att försvarsgrenarna fått tydligare ansvar för att kunna utbilda i och genomföra teknisk tjänst. Att man tydliggör den tekniska tjänsten genom att lägga ansvaret på främre nivån kommer bidra till att behovet av tekniker bli tydligare, säger Annelie Vesterholm.

FMTS fokus blir att utbilda den civilanställde mekanikern, specialistofficern med materieltjänst som huvudfokus och den officer som ska hantera teknisk tjänst.

– Vi ska utbilda utbildarna. Den uppgiften känns jätteviktig. Utan utbildare ute på förbanden kommer det inte att gå. Man kan inte förvänta sig att centraliserade utbildningar för värnpliktiga är möjliga att genomföra med de volymer vi har framför oss, förbanden måste kunna utbilda sina egna.

» Vi ska utbilda utbildarna. Den uppgiften känns jätteviktig, utan utbildare ute på förbanden kommer det inte att gå. «

Planeringen har pågått länge. 2030 ska FMTS bestå av tre bataljoner, och ha två utbildningsstarter i både augusti och januari – det behövs om man ska hinna bygga upp den tekniska tjänsten, säger Vesterholm.

– Det är en utmaning att alla som var med när vi hade ett mobiliserat försvar förra gången går i pension fram till 2025 när vi ska ha nått vår tillväxt. Och rekryteringsbasen är inte stor. Det är först när vi har fått nya tekniska officerare som vi kan kompetensutveckla dem till lärare. Vi vill att de har erfarenhet från förband innan de kommer hit som lärare. Så det tar några år innan vi är ikapp.

Hur löser ni frågan fram tills dess?

– Just nu jobbar vi på bredden och djupet. Vi pratar med förband om att kunna bedriva utbildning mer utlokaliserat för att få tillgång till lärare – i stället för att lärarna kommer hit under tre månader så flyttar vi utbildningen till dem.

Liknande läsning:

En annan lösning är att köpa in kurser, men när Officerstidningen 2016 gick igenom utvärderingar från tidigare årskullar var kritiken mot kursinnehåll från externa leverantörer omfattande. Då köptes en fjärdedel av kurserna för dem som läste SOU markteknik mekanik in, på grund av kraven på en kostnadseffektiv och produktionsrationell utbildning.

”Upphandling av utbildning via externa leverantörer har generellt lett till en försämrad kvalitet på utbildningen, dålig pedagogik samt brist på anknytning till militär kontext och materiel”, står det bland annat att läsa.

– Vi utvärderar fortfarande varje kurs för att se om vi ska göra den själva eller kan lägga ut den – kontentan av detta har blivit att vi utbildar mer i egen regi. Tänket är fokuserat kring vetskapen att vi väldigt mycket ”danar in” våra yngre kollegor i officersproffessionen och formar dem när de är här. Och det är viktigt. Det är stor skillnad på att bedriva materielunderhållstjänst i en krigssituation där man kan ha en högre tolerabel risk i flygsäkerheten än vad man kan på en civil flygplats under fred. Den militära aspekten kan man aldrig läsa i en bok hur man hanterar.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

Karlis Neretnieks
Karlis Neretnieks

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

Ur arkivet: