En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?