Jämfört med andra länders militärakademier är Sveriges grundläggande officersutbildning en av de mest akademiserade i världen. Det innebär att den bedrivs som en i princip ”vanlig” universitetsutbildning där studierna genererar högskolepoäng och undervisningsupplägg och examinationsformer följer högskolelagen. Kurser avslutas med ett uppsatsarbete och programmet leder till en högskoleexamen. Ansvaret för officersutbildningen delas i praktiken mellan Militärhögskolan och Försvarshögskolan och mellan försvars- respektive utbildningsdepartementet, vilket i sin tur ger de inskrivna en slags dubbel status som både kadett och student.
Akademisering är ett fenomen som präglat de flesta professioner de senaste årtiondena. Inte minst praktiskt betonade yrken som läkare, lärare och polis har sett sin utbildning skifta från inomprofessionell färdighetsutveckling till att bli alltmer högskoleanknuten och internationaliserad. Universitetskopplingen har setts som nödvändig dels för att följa kunskapsutvecklingen och stärka det teoretiska kunnandet, dels för att säkerställa yrkenas samhällsställning som moderna professioner. Akademiseringsprocesser får å ena sidan effekter på makronivå. Det brukar betyda att akademier, fackskolor och program ombildas för att passa in i resten av utbildningssystemet i fråga om exempelvis antagning, reglering och kunskapskontroll, och att akademiska artefakter som kurslitteratur, seminarier och salstentamina införs i utbildningen. På mikronivå, å andra sidan, brukar tanken med akademisering vara att problematiserande och teoretiserande tankesätt samt bildningsideal i högre grad ska prägla studenten och dess lärande.
I kontexten officersutbildning kan akademisering beskrivas som att staten försökt introducera ett slags akademiskt ”kapital” i det militära fältet, och att man skapat både förutsättningar för och förväntningar på utbildningen att försörja officerskåren med framtida generationer av ”krigarakademiker”. Men hur har akademiseringen av den svenska officersutbildningen gått till mer konkret? Hur kommer det sig att kadetter pluggar på universitet i dag? I min nya forskningsartikel (”The military academy as a civilising institution: a historical sociology of the academization of officer education in Sweden” i tidskriften Armed Forces & Society) visar jag hur sådana reformer faktiskt har en längre och mer komplex historia än vad man kan tro. Officerskåren har genom historien ofta varit skeptisk till akademisering och ökade teoretiska inslag i militär utbildning. Samtidigt har mobiliseringen av akademiskt kapital visat sig vara nödvändig för att skapa den grundläggande legitimitet som militären behöver för att existera och verka som profession – särskilt i fredstider.
Akademiseringen fortskred under början av 2000-talet då ytterligare en utredning menade att militär utbildning borde vila på sin egen kunskapsbas.
Det senaste och kanske tydligaste exemplet på detta är utbildningsreformerna som tog fart i samband med försvarsnedskärningarna i Sverige i mitten av 1990-talet. Under dessa år var det militära försvarets ställning i samhället förhållandevis låg, åtminstone jämfört med kalla krigets försvarspolitiska prioriteringar. Staten stod inför utmaningen att dels rationalisera officerskåren och dess utbildning, dels bibehålla den militära professionens status. I Sverige likväl som i andra länder blev lösningen att vända sig mot akademin och högskoleanknyta utbildningen. Efter en rad utredningar lanserades sedermera Yrkesofficersprogrammet (YOP) år 1999. Försvarshögskolan (FHS) gavs ansvaret att koordinera utbildningen och säkerställa dess akademiska kvalitet, med avsikten att låta militär utbildning ”närma sig samhällets övriga högskoleväsende”.
Programmet innehöll initialt inslag av till exempel statsvetenskap för att skapa större generalistkompetens bland framtida officerare, förståelse för civil-militära relationer och en ”grundlig kunskap om samhällsförhållanden i vid bemärkelse”. Akademiseringen fortskred under början av 2000-talet då ytterligare en utredning menade att militär utbildning borde vila på sin egen kunskapsbas. Här gavs FHS ansvaret att utveckla ämnet krigsvetenskap i en sådan utsträckning att det kunde vetenskapligt verifieras samt utgöra ämnesgrund för YOP. Ambitionerna realiserades 2008, när FHS erhöll examensrätt och officersutbildningen formellt kunde omvandlas till dagens treåriga akademiska högskoleprogram, Officersprogrammet (OP). I och med detta kulminerade ett årtionde av akademiseringsprocesser där regeringen och högre militära företrädare löpande nyttjat akademiskt kapital för att stärka officerskårens samhällsförankring och legitimitet, och därmed sin framtid.
Utbildningsreformerna under 90- och 00-talen liknade dock på många sätt diskussionerna som fördes kring officersutbildningen redan under 1800-talets mitt. När Kungliga krigsakademien Karlberg grundades 1792 blev det den första centraliserade statliga institutionen att husera grundläggande officersutbildning. Under sina första årtionden fungerade dock Krigsakademien mindre som en professionell yrkesutbildning och mer, vilket historiken Esbjörn Larsson visat, som en slags adlig uppfostringsanstalt med ”militära förtecken” där tyngdpunkt i undervisningen låg på ämnen som språk, måleri, biologi, botanik och gymnastik snarare än militära färdigheter. Utbildningen speglade således officerskårens på den tiden mycket starka kopplingar till aristokratin. Enligt Krigsakademiens guvernör i början av 1800-talet, Johan Lefrén, rådde ett utbrett bildningsförakt inom det militära, samtidigt som adliga traditioner och krigarideal var dominerande.
Examensceremoni vid Militärhögskolan Karlberg 2023, för 228:e kursen på Officersprogrammet samt Sofu.
Foto: Niklas Englund/Försvarsmakten
Under 1800-talets första hälft togs emellertid de första initiativen bland borgerliga politiker och militära tänkare att reformera Karlberg, och i och med det bidra till en professionalisering av officerskåren. När statliga läroverk så småningom började ta över den elementära grundutbildningen öppnade det upp för en modernisering av officersutbildningen mot att bli mer renodlat professionsinriktad. Konkreta steg togs av 1861 års lantförsvarskommitté som med sina förslag lade grunden för Kungliga krigsskolan som skulle grundas några år senare. Den nya officersutbildningen på Krigsskolan skulle bryta med adeln och vila på meritokratisk grund. Den skulle därtill syfta till att öka officerares bildningsnivå, samhällsförståelse och generalistkompetens. För att lyckas med detta behövdes akademiska konventioner och tankesätt. Endast en utbildning stadigt förankrad i akademiska bildningsideal och det framväxande fältet krigsvetenskap, menade reformisterna, kunde transformera officerskåren till ett legitimt yrke inlemmat i staten. Under 1860-talet och framåt blomstrade den krigsvetenskapliga teoriutvecklingen på Karlberg samtidigt som staten fortsatte reglera officersyrket och dess utbildning enligt byråkratiska och akademiska principer.
De akademiska och militära utbildningsdelarna inom officersutbildningssystemet har dock alltid präglats av spänningsrelationer, inte minst vad gäller synen på teoretisk respektive praktisk kunskap. Denna balansgång belystes särskilt mot slutet av 1880-talet, då allt fler militära debattörer menade att nya officerare var odugliga på att taktisera och leda trupp eftersom de tvingats ägna för mycket tid åt teoretiska studier snarare än tillämpning. Lars H. Tingsten, lärare vid Karlberg, var till exempel mycket skeptisk till kadetternas långa läsperioder och menade att ”dagligen sitta eleverna 8 timmar öfver boken eller vid ritbordet”.
Liknande tankar växte sig starkare under 1890-talet, då den tidens akademiseringsprocesser i princip helt avstannade, teoretiska inslag ersattes med praktiska och utbildningen tog formen av en specialiserad fackutbildning. Utvecklingen drevs emellertid inte på av regeringen utan till största del av professionsföreträdare och militära lärare på Karlberg – i synnerhet dess nya direktör Gustaf Uggla som år 1893 skiftade om undervisningen i krigsvetenskap mot praktiska moment som skjutövningar, trupputbildning, kompaniövningar och krigsspel.
Även vid FHS kan spänningarna mellan akademiska och militära kunskapsformer och traditioner noteras på nästan daglig basis.
I början av 2000-talet mötte även det nystartade YOP stark kritik från professionen, särskilt rörande införandet av teorikurser och statsvetenskap. I Erik Hedlunds studie från 2004 illustreras detta missnöje av en rad citat av befäl som tagit emot nyexaminerade kadetter. De ansåg bland annat att utbildningsinnehållet var för abstrakt för truppföring på taktisk nivå, att universitetsstudier ledde till ”kulturkrockar” och ”förvirrade kadetter” som tvingades ”jaga högskolepoäng” snarare än öva på militärt hantverk, att det akademiserade systemet riskerade attrahera ”fel” sorters individer som var teoretiskt kunniga men ”inkompetenta praktiskt”, med mera.
Efter etableringen av dagens OP har liknande kritik fortsatt att yttras. Fredric Westerdahl, tidigare chef för kadettbataljonen på Militärhögskolan Karlberg, menar till exempel att många av krigsvetenskapens teoretiska inslag endast bör ses som ”nice to know”, och att tyngdpunkten i undervisningen bör skjutas tillbaka mot förmåga att leda förband i strid. Även vid FHS kan spänningarna mellan akademiska och militära kunskapsformer och traditioner noteras på nästan daglig basis. I diskussioner om officersutbildningens inriktning och innehåll, kursernas styrning och examination, kraven på vetenskaplighet med mera, blir det särskilt tydligt att dagens akademiserade officersutbildning genomförs i en kontext där två ibland radikalt olika syner på pedagogik, kunskap och ”nytta” tvingas samexistera.
I min analys framkommer sammanfattningsvis en slags historisk maktkamp mellan högre statliga och militära beslutsfattare samt militära utövare. Staten har under två relativt fredliga perioder – mitten av 1800-talet respektive slutet av 1900-talet – introducerat akademiskt kapital i officerskåren i syfte att ”civilisera” yrket, stärka dess grundläggande legitimitet och samhällsförankring samt höja dess status. Samtidigt har den militära professionen varit skeptisk till akademin och forcerats in i beroendeställningar gentemot densamma. Måhända kan detta tolkas som att intresset för att fostra ”krigarakademiker” varit av främst instrumentell och politisk karaktär.
Sebastian Larsson
Doktor i krigsvetenskap och biträdande lektor, Institutionen för krigsvetenskap, Försvarshögskolan.
