Senast publicerat

Senast publicerat:

Undervattensstrid i fokus när HMS Ven går till sjöss

Det skärpta säkerhetsläget i Östersjön och Sveriges inträde i Nato ökar efterfrågan på marin undervattensförmåga. Men trots att minröjningsfartygen närmar sig slutet av sin livslängd saknas beslut om anskaffning av ersättare. Minröjningsfartyget HMS Ven deltog i Marinövning höst 2025 som i år hade särskilt fokus på just undervattensstrid.

Linda Sundgren

2025-11-10

Navigationsofficer Sverker och vapentekniker Abdelmohsen på väg ut på Hårsfjärden.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är en gråmulen förmiddag när HMS Ven lämnar kajen på Berga örlogsbas i Haninge garnison utanför Stockholm. På nordostlig kurs inleder besättningen med en sladdrond för att säkerställa att utrustning och materiel är korrekt stuvad och surrad inför sjöresan. Därefter beordras klart skepp för att kontrollera att samtliga positioner är bemannade i enlighet med planeringen.

– Man kan se det lite som ett diagnostiskt prov av den generalfördelning vi har ombord. Exempelvis säger vår generalfördelning att navigationsofficeren är den som ska köra båten och att vår sonarofficer är rökdykare, säger fartygschefen örlogskapten Anton Holmberg där han står uppe på bryggan och fortsätter:

– Att gå upp i klart skepp ger oss möjlighet att skruva på organisationen om det skulle visa sig finnas några tokigheter.

Liknande läsning:

Marinövning höst 2025 är en av de största årliga marina övningarna och har i år ett särskilt fokus på undervattensstrid. Den pågår mellan 8 och 15 oktober med ett 20-tal korvetter, minröjningsfartyg, spaningsbåtar samt skol-, stabs och stödfartyg.

Anton Holmberg berättar att övningens första dygn är momentstyrd, där deltagande plattformar själva väljer vilka funktioner de vill fokusera på.

– Vi har valt att testa våra undervattensensorer. Vi vill säkerställa att de fungerar som de ska och kommer att genomföra kalibreringar vid behov. Sonarerna är kärnan i vår förmåga och används för att söka av havsbottnar och vattenvolymer, säger han.

Fartyget tillhör 42:a minröjningsdivisionen i Stockholm och har till uppgift att säkerställa att sjöleder är farbara och att hamnar och basområden hålls tillgängliga. Det sker genom att bland annat söka efter förankrade och bottenliggande sjöminor och oskadliggöra oexploderad ammunition. Sensorerna på HMS Ven styrs från fartygets stridsledningscentral. Utrymmet är fyllt av skärmar, instrumentpaneler och pärmar; belysningen är dämpad.

Översergeant Karin är sonarofficer ombord. Sedan hon inledde sin tjänstgöring som undervattensstridsofficer vid minröjningsdivisionen 2019, har det skett flera förändringar på fartygen och ny utrustning och nya system har tillförts. Även det skärpta säkerhetsläget i Östersjöregionen har gjort avtryck ombord, berättar hon. Stämningen har förändrats och uppdraget skiftat, från att främst hantera historiska lämningar till att handla om här och nu.

– Man känner av allvaret och verksamheten är mer skarp idag. Alla är mer på hugget än tidigare och det känns på stämningen. Innan vi hamnade i det gråzonsläge vi befinner oss i idag, var det fokus på att söka och desarmera historiska mineringar från de båda världskrigen. Nu är vi fokuserade på varifrån hoten kan komma om det skulle hända någonting, säger Karin.

Sonarerna är kärnan i vår förmåga och används för att söka av havsbottnar och vattenvolymer.

HMS Ven är ett av marinens fem minröjningsfartyg i Kosterklass. När fartygen kom på 1980-talet var de första minröjningsfartygen med sonar och fjärrstyrd farkost för minjakt. Tidigare metoder har byggt på svepning, som till exempel skärande vajer som kapar förtöjningar till minor förankrade i havsbotten. Ny teknik och system har tillförts eller uppdaterats och fartygen har i olika steg genomgått moderniseringar. Enligt uppgift på Försvarsmaktens webbplats håller den svenska minröjningsförmågan till havs numera världsklass, men trots uppdateringar märks det att det snart är 40 år sedan HMS Ven togs i bruk. Som i maskinkontrollrummet där det saknas kameraövervakning i de två obemannade maskinrummen. Fanjunkare Mattias Lundblad är maskintjänstchef ombord.

– Visst hade det varit en fördel med kameraövervakning, men det fungerar bra ändå. Vi ronderar maskinrummen regelbundet och efter ett tag blir man också väldigt bra på att uppfatta lukter och höra om något är fel. Sedan har vi instrument som gör att vi kan se alla värden i maskinrummen, säger han.

Ett annat exempel på att fartyget är något daterat finns på bryggan där man navigerar med sjökort i pappersformat istället för de digitala versioner som annars är standard idag. Vid styrpanelen sitter fänrik Hanna som är navigationsbefäl. Hon sträcker sig efter papperskortet och pekar på de linjer som ritats upp i en formation över området för dagens övning.

– Vi lägger ut rutter så här. Egentligen är det inga konstigheter. Alla örlogsfartyg måste ha papperssjökort utöver de digitala korten för redundans, och genom att vi bara använder papperssjökort upprätthåller vi den kompetensen. Men det är klart att man inte får samma överblick som med ett digitalt kort, säger Hanna.

Hon och hennes avlösare går vakt sex om sex, vilket innebär sex timmars tjänstgöring följt av sex timmars vila. Systemet gör det svårt att få ihop en längre sammanhängande sömn och det gäller att snabbt kunna gå ner i varv under frivakten för att få tillräckligt med vila.

– Det är alltid lite kinkigt de första dygnen, men sedan kommer man in i rytmen. Jag brukar lyssna på någon lagom tråkig podd för att somna. Ibland behöver man bara någon som pratar i örat på en, lite sövande så där, säger Hanna.

Fartygets andre navigationsofficer, löjtnant Sverker, säger att hans metod för god sömn är att träna.

– Jag behöver springa varje dag för att kunna sova. Jag har mycket spring i benen och träningen hjälper mig att slappna av i hytten. Men det behöver inte vara jättelänge, runt 40 minuter på löpbandet räcker.

Sverker berättar att de flesta i besättningen tycker om att träna. Därför gäller det att vara snabb om man vill få tillgång till fartygets enda löpband.

– Kommer man för sent blir det kö. Efter vakten går man alltid och käkar, men eftersom jag inte får håll så lätt brukar jag gå och träna direkt efter maten. Då är det oftast inte så många där. Sedan har vi motionscykel och roddmaskin också, säger han.

Han har tidigare varit navigatör på Visbykorvetterna. Även om ytstridsfartygen är större och snabbare än minröjningsfartygen, är navigationen här mer komplex, säger Sverker.

– Visst är det svårare att köra en snabbare båt, men korvetterna rör sig oftast längre ut till havs. Vi går mer inomskärs i tajta passager vilket gör navigationen mer utmanande och vi måste hålla koll på vad besättningen gör ute på däck eller om vi har något i vattnet eller luften.

Just idag består besättningen av 26 personer, varav hälften är befäl. Det är något färre än fartyget är byggt för. Bland annat saknas det en teknisk officer vilket gör att Mattias Lundblad, vars tjänst i grunden är vaktfri, behöver gå vakt. Även stridsledningscentralen är kort om folk sedan Karins avlösare blivit sjuk. Nu ska hon täcka upp för honom så långt det är möjligt tills han är tillbaka.

– Jag får dricka mycket kaffe eller något sådant, säger hon med ett snett leende.

– Sedan är jag småbarnsmorsa också så jag är van att sova typ ingenting. Men det löser sig. Min avlösare är säkert tillbaka snart.

Politikerna börjar inse att man måste ha koll på det som sker under ytan också.

HMS Ven passerar söder om Ornö för att sedan vända västerut och lägga sig utanför Käringholmen. I området finns flera av marinens övningsminor som lagts ut för minröjningsfartygen att träna på. Att upptäcka och identifiera föremål på havsbotten sker i två steg. I första skedet sjösätts en sonar för att registrera eventuella föremål. Därefter skickas den något större fjärrstyrda undervattensfarkosten iväg för att undersöka fyndet. Med en manöverlåda i en rem om halsen kör Mattias Lundblad kranen som används vid sjösättning av farkosterna ute på det blåsiga akterdäcket.

När undervattensfarkosten träffar vattenytan kopplas kroken loss och plattformen försvinner iväg genom det mörka vattnet, ansluten till fartyget via en lång kabel som skickar information till stridsledningscentralen.

– Den har en egen liten sonar och en egen liten kamera som undersöker det som fartygets sonar givit utslag på. Det kan vara en sten eller kanske en mina. Befinner vi oss i skarpt läge och ska säkra en led, kan det ta flera dygn innan vi är klara, säger Mattias Lundblad.

Med ombord på HMS Ven finns 42:a minröjningsdivisionens chef, kommendörkapten Anders Barrestedt. Han är nöjd med att Marinövning höst i år fokuserar på undervattensstrid. Minröjningsförmågan har under flera år hamnat i bakvattnet av behovet av nya ytstridsfartyg, säger han, men nu noterar han ett ökande intresse för minröjning.

– Skadade undervattenskablar och sabotagen mot Nordstream har gjort att politikerna börjar inse att man måste ha koll på det som sker under ytan också. Sedan har vi det som händer i Svarta havet, där vi ser exempel på hur man använder sjöminor och vilka konsekvenser det kan få, säger Anders Barrestedt.

Han tillträdde tjänsten som divisionschef den 21 augusti och håller nu på att skapa sig en bild av läget inom divisionen.

– Min uppfattning är att förbandet mår relativt bra, men att det finns sådant som behöver förbättras. De har lidit ganska mycket av materiella problem de senaste åren vilket jag tror har påverkat humöret och arbetsglädjen i stort. Det har varit ganska påtagligt.

Vilken typ av materiella problem handlar det om?

– Vi har haft vissa brister kopplat till våra sensorer. Det har pågått under ett antal år, men jag upplever att vi börjar få bukt med det och att det sakta ljusnar vid horisonten, säger han.

Samtidigt konstaterar Anders Barrestedt att minröjningsfartygens ålder gör att förbandet ändå kommer behöva tillföras nya fartyg inom en inte alltför avlägsen framtid. Minröjningsfartygen beräknas nå sin fulla livslängd om tio år, men ännu finns varken beslut, planer eller pengar avdelade till nya plattformar.

– Det finns en tanke bortom 2035, men jag upplever att projektet kommit alldeles för kort. Materielanskaffning är ju långa processer där allting tar väldigt mycket tid, och här har man knappt börjat. I min roll känner jag frustration över det. Det här borde ha startat för länge sedan, säger han.

Enligt Anders Barrestedt handlar behovet inte enbart om att omsätta befintliga fartyg. Minröjningsflottan behöver också utökas för att vid höjd beredskap kunna säkerställa öppna leder utmed hela den svenska kusten.

– Svensk minröjningsförmåga är snudd på världsledande, men när vi nu pratar tillväxt och Nato med allt vad det innebär blir det tydligt att vi är alldeles för få. På västkusten finns ingen division och det har vi inte i Norrlandshamnarna heller, trots att de ökar i betydelse. Vi kan såklart flytta resurser, men vi har ju så få, säger han och fortsätter:

– I dag har marinen totalt sju minröjningsfartyg och sex spaningsbåtar. Att säga exakt hur många enheter vi skulle behöva är svårt, men jag skulle säga ungefär det dubbla jämfört med idag.

Och tillgängligheten på befintliga minröjningsfartyg, hur ser den ut?

– Det som kan ställa till det för oss är tillgången på varvsresurser. Vi lever i ett arv av olika tekniska problem som stundtals har begränsat tillgängligheten, men vi är på väg ut ur det nu, säger Anders Barrestedt.

Svensk minröjningsförmåga är snudd på världsledande, men […] vi är alldeles för få.

En annan utmaning för förbandet är personalförsörjningen. Enligt Anders Barrestedt är inflödet av yngre, nyanställda god och det finns också ett antal äldre, seniora officerare som tjänstgjort länge. Däremot saknas det befäl som befinner sig mer mitt i karriären.

– Jag brukar prata om mellanskiktet. Bland officerare handlar det om kaptener och pratar vi specialistofficerare så är det de som gränsar till att bli förvaltare. Det är bland de här vi har de största vakanserna, säger Anders Barrestedt.

Han konstaterar att det kommer dröja ett antal år innan organisationen är uppfylld och tror att det kan bli tufft på vägen dit. Framför allt för vissa specifika kompetenser.

– På divisionsnivå har vi en fyllnadsgrad på cirka 75 procent och det kan vi hantera, men inom vissa tjänstegrenar är det svårt att rekrytera. Framför allt gäller det luftförsvar, systemteknik och samband och där kan individer behöva jobba extra hårt. På sikt kan det leda till att man inte orkar vara till sjöss längre, att man upplever att det blir för tufft. Det är en farhåga jag har, säger Anders Barrestedt.

Också medlemskapet i Nato kräver resurser, både i form av fartyg och personal. Från mars och drygt fyra månader framåt deltog fartyg ur 33:e och 42:a minröjningsdivision i Natos första stående minröjningsstyrka (SNMCMG1), vilket fick konsekvenser på hemmaplan.

– Det påverkade så till vida att vi var tvungna att
sätta ihop en besättning. Jag upplever att vi inte tvingar iväg någon som på grund av familjeförhållanden eller av andra skäl inte kan åka. Då får man plocka ihop en besättning från olika delar, vilket skapar hål på andra håll i divisionen, säger Anders Barrestedt och fortsätter:

– Fartyget som är iväg blir prioriterat, medan de fartyg som är kvar hemma får dra hela lasset samtidigt som de inte har full uppfyllnad. Det är den stora utmaningen för oss vad gäller Nato.

Men trots utmaningar ser Anders Barrestedt positivt på minröjningsdivisionens framtid. De senaste årens tekniska bekymmer är på väg att lösas och nya, mer eller mindre autonoma system för undervattensdomänen är på väg in. På sikt förväntas den nya tekniken att effektivisera minröjningsförmågan.

– De här systemen kommer att börja levereras efterhand och de innebär en väldig ljusning. Jag tror att det kommer att skapa framtidstro, och det är också mitt mål som divisionschef, att blåsa liv i framtidstron igen. Har man problem är det lätt att börja fokusera på dem och se allting nattsvart, och det vill jag bort från.

Den framtida minröjningsförmågan kommer enligt divisionschefen att bestå av en blandning traditionella fartyg och autonomi.

– De autonoma systemen kommer göra vår verksamhet betydligt mer effektiv och tiden det tar att minröja ett område kommer att gå ner avsevärt, säger han.

Under eftermiddagen lättar himlen upp och solen tränger fram mellan molnen. Ombord på HMS Ven fortsätter Marinövning höst 2025 med minjakt, minsvepning och ubåtsjakt som ska fortgå under den kommande veckan.

Fakta

Marinens minröjningsfartyg

Marinens minröjningsfartyg ingår i 42:a och 33:e minröjningsdivisionerna och är baserade i Stockholm respektive Karlskrona. De omfattar fem minröjningsfartyg i Kosterklass, två röjdykarfartyg i Spåröklass och sex spaningsbåtar. Sju fartyg tillhör Fjärde sjöstridsflottiljen i Haninge garnison och övriga sex ingår i Tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona. Fartygens uppgift är att söka efter förankrade och bottenliggande sjöminor och oskadliggöra oexploderad ammunition i hamnområden, kustnära vatten och i öppet hav.

Minröjningsfartygens skrov är tillverkade i polyester kring en kärna av PVC-plast vilket ger god motståndskraft och minimerar fartygens signatur. Ombord finns spanings- och vapensystem för att upptäcka, identifiera och oskadliggöra hot i luften, på ytan och i vatten. Förutom att söka efter minor kan sonarsystemen ombord användas för ubåtsjakt.

Källa: Försvarsmakten

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: HMS Ven

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Fortifikationsverket investerar mer än någonsin tidigare i det militära försvarets infrastruktur. Det höga tempot i uppbyggnaden ställer nya krav på myndigheten. För att möta behoven genomförs nu en omfattande omorganisation där ansvar flyttas närmare verksamheten. ”Vi har inte tid att vänta”, säger generaldirektör Maria Bredberg Pettersson.

Josefine Owetz

2026-07-10

Solen sken över Halmstads garnison och Luftvärnsregementet när den nya luftvärnshallen Gungners hall invigdes den 11 juni i år. Byggnaden ska användas för utbildning, förvaring och underhåll av luftvärnssystem 103, Patriot, och är den hittills största fastigheten i Fortifikationsverkets bestånd.

– Vi är stolta att kunna leverera detta bidrag till Sveriges försvarsförmåga, sa generaldirektör Maria Bredberg Pettersson i ett uttalande efter invigningsceremonin.

Fortifikationsverket äger, utvecklar och förvaltar Sveriges försvarsfastigheter och luftvärnshallen är bara ett exempel på årets många projekt. Runt om i landet genomför myndigheten omfattande investeringar genom nyetableringar, fastighetsförvärv och utveckling av det befintliga fastighetsbeståndet. Tempot är högt, konstaterar Maria Bredberg Pettersson när Officerstidningen träffar henne under Almedalsveckan.

– Myndigheten är i stark växtvärk eftersom den geopolitiska utvecklingen och omvärldsläget totalt har förändrat förväntningarna och kraven på vad vår myndighet ska leverera. Vi gör en historisk uppbyggnad av infrastrukturen för totalförsvaret, säger hon.

I Almedalen deltar Maria Bredberg Pettersson i flera seminarier och samtal om robust infrastruktur, samverkan och försvarsuppbyggnad. Hon berättar att Försvarsmakten står för 85 procent av Fortifikationsverkets uppdrag och övriga försvarsmyndigheter för resterande del.

Behoven av infrastruktur i det militära försvaret är enormt stora.

– Behoven av infrastruktur i det militära försvaret är enormt stora. Vi brukar säga att de flesta av garnisonerna mer eller mindre ser ut som byggarbetsplatser idag. Sedan finns det vissa platser där det pågår mer verksamhet än på andra.

Hon lyfter bland annat Upplands flygflottilj, Karlskrona garnison och förberedelserna för de nya organisationsenheterna i Kristinehamn, Falun och Sollefteå som exempel på sådana platser.

– Omvärldsläget har gjort att vi har hamnat i en situation som ser helt annorlunda ut än för bara några år sedan. Precis som ÖB säger finns det inga tecken på att det kommer att bli bättre. Det vi behöver förbereda oss på är att försöka leverera så mycket som vi någonsin kan.

Erfarenheterna från kriget i Ukraina har också förstärkt synen på infrastrukturens betydelse, förklarar Maria Bredberg Pettersson.

– Förmåga handlar väldigt mycket om att kunna återupprätta infrastruktur när den blir förstörd. Att snabbt kunna reparera och underhålla den för att återupprätta förmågan. Infrastruktur, både militär och civil, är dessutom ett mål i dagens krigföring, säger hon.

När Maria Bredberg Pettersson tillträdde som generaldirektör 2018 hade Fortifikationsverket omkring 600 medarbetare. I dag är myndigheten över 1 500 personer och antalet anställda fortsätter att växa.

– Rekryteringen har fungerat förhållandevis bra, men vissa specialistkompetenser är mycket svåra att hitta. Säkerhetsskydd, informationssäkerhet, IT och fortifikatorisk utveckling är områden där konkurrensen är stenhård. Det är inte kompetenser som finns på hyllan, utan sådant vi själva måste bygga upp.

Sveriges inträde i Nato har förändrat Fortifikationsverkets uppdrag och fått ett tydligt genomslag i verksamheten. Arbetet med infrastruktur för etableringar för Natos logistik- och signalbas i Enköping har inletts och samtidigt bygger myndigheten upp kompetens för att hantera Natos investeringsprogram och har stärkt arbetet med värdlandsstöd.

– Vi ska bygga infrastruktur inte bara för ett nationellt behov utan också för ett internationellt behov. Nato har lagt ytterligare ett väldigt tydligt perspektiv på behoven. Allt vi gör får en ökad komplexitet och kraven på snabb leverans är tydliga.

Nya fregatter måste ha en hamn att ligga vid och flygplan måste kunna landa och ha hangarer.

Under många år har fokus i försvarsdebatten legat på personal och materiel, men utan fungerande infrastruktur spelar varken nya förband eller nya vapensystem någon roll, menar Maria Bredberg Pettersson.

– För att kunna bygga en ökad försvarsförmåga så måste man ha balans mellan personal, materiel och infrastruktur. Det spelar ingen roll hur många värnpliktiga vi utbildar om de inte har någonstans att bo. Nya fregatter måste ha en hamn att ligga vid och flygplan måste kunna landa och ha hangarer. Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning. Det är en nödvändig förutsättning för att kunna bygga försvarsförmåga.

Hon menar att infrastrukturen länge har kommit in för sent i planeringen.

– Det har funnits en syn att infrastruktur är något som katten släpar in i efterhand. Det finns många exempel där man inte tagit höjd för de infrastrukturella behoven i samband med att det har fattats beslut.

Maria Bredberg Pettersson lyfter den nyinvigda luftvärnshallen i Halmstad som exempel. Beslutet att anskaffa luftvärnssystemet Patriots togs 2018 och de första leveranserna skedde tre år senare. Fram tills i år har verksamheten bedrivits i tillfälliga lokaler.

– Hallen invigdes nu i juni men systemen var på plats redan 2021. Så om jag tycker att infrastruktur har setts som en belastning? Svar ja. Men där är vi inte längre. Det tycker jag även att försvarsberedningens senaste rapport visar på.

Försvarsberedningen pekar i delrapporten ”Skärpt läge – aktuell lägesbild i totalförsvaret och omvärlden” på behovet av kortare ledtider för att etablera den infrastruktur som Försvarsmakten behöver. De upprepar även budskapet från tidigare rapporter om vikten av att Fortifikationsverket involveras i planeringsarbetet vid ett tidigt skede.

– Beredningen lyfter också att tiden är en alltmer avgörande faktor utifrån det omvärldsläge som vi har. De skriver att alla myndigheter behöver ha tid som den viktigaste faktorn för att komma vidare i uppbyggnaden av totalförsvaret. Jag delar den uppfattningen, säger hon och tillägger:

– Vi måste också nöja oss med good enough ibland och inse att tält, baracker och containerlösningar också är förmågebyggande.

Vid Folk och försvars rikskonferens i januari år signerade hon och överbefälhavare Michael Claesson en ny överenskommelse mellan Försvarsmakten och Fortifikationsverket. Den fastställer vilken av myndigheterna som gör vad och ska skapa bättre förutsättningar för samarbete. Målet är tydligt: ökad försvarsförmåga med fokus på kraftig tillväxt och snabbhet utifrån omvärldsläget.

– Vårt samarbete med Försvarsmakten fungerar utmärkt idag, men det kan bli bättre. Jag har en tät och bra dialog med försvarsmaktsledningen, vilket inte historiskt alltid har varit fallet. Sedan är det precis inom Försvarsmakten som inom Fortifikationsverket att det tar tid att få genomslag för de intentioner som man har.

Det höga tempot och de nya kraven kräver förändrade arbetssätt, enligt Maria Bredberg Pettersson. Hon beskriver hur Fortifikationsverket, Försvarsmakten och Försvarets materielverk länge arbetat i processer där varje steg avslutas innan nästa kan börja.

– Vi jobbar fortfarande sekventiellt och inte parallellt. Det är helt avgörande att vi börjar arbeta parallellt i stället. Säkerhetsskydd, tillstånd och andra frågor måste komma in tidigt. Våra processer är inte anpassade för det i dag. Det går fortfarande på tok för långsamt. Det krävs en kulturresa och en ändring i mindset.

Det handlar om att skapa en ny organisation för att bättre stödja det omvärldsläge och den uppgift som vi har idag.

För att skapa en organisation som bättre är anpassad för dagens omvärldsläge ska myndigheten genomföra en stor omorganisation. Nyligen fattade Maria Bredberg Pettersson beslut om att från årsskiftet ska verksamheten delas in i fyra geografiska områden i stället för dagens sex regionkontor. Ansvaret flyttas längre ut i organisationen och beslut ska fattas närmare verksamheten, förklarar hon.

– Det är lite grann på temat delegerat beslutsmandat som Försvarsmakten arbetar med. Vi ska gå vidare med att dela in verksamheten i fyra geografiska områden som motsvarar Försvarsmaktens militärregioner. Vi ska tillsätta geografiskt ansvariga chefer för att hantera både bygg-, förvaltnings- och investeringsverksamhet inom området.

Vilka är dina förhoppningar med den nya organisationen?

– Att vi ska jobba mer som ett fortifikationsverk. Jag är jättetrött på att vi jobbar i silos. Det tjänar inte Sverige väl. Det här är inte en organisationsförändring som handlar om några besparingar, utan det handlar om att skapa en ny organisation för att bättre stödja det omvärldsläge och den uppgift som vi har idag, säger hon och tillägger:

– Det handlar också väldigt mycket om att hitta rätt chefer. Dessa kommer jag att hitta internt i organisationen men också utanför. Jag vill att vi hittar chefer som vill ta ansvar, är modiga och vågar fatta beslut. För vi har inte tid att vänta.

Fakta

Fastighetsköp under 2025

Med investeringar på över 20 miljarder blev 2025 ett rekordår för myndigheten. Förra året fattade regeringen beslut om att Fortifikationsverket ska äga de fastigheter som tidigare förvaltats av Specialfastigheter för försvarsmyndigheterna. Det innebär att Försvarsmaktens högkvarter på Lidingövägen, Försvarets materielverks huvudkontor på Gärdet och Totalförsvarets forskningsinstituts kontor i Kista och Umeå nu är en del av Fortifikationsverkets bestånd. Fastigheterna förvärvärades till ett värde av 8,2 miljarder kronor. Fokus under 2025 var i övrigt att förvärva kontorsfastigheter samt fastigheter för logistik och förrådsverksamhet. Större investeringar gjordes i Enköping och Upplands-Bro.

Källa: Fortifikationsverkets årsredovisning 2025

Ämnen i artikeln: Fortifikationsverket