Jag är tämligen intresserad av Försvarsmaktens personalförsörjning. Framförallt med särskilt fokus på officerskåren. Tidigare har jag arbetat med militär rekrytering på central nivå och nu tjänstgör jag på Militärhögskolan Karlbergs kadettbataljon. Där det tidigare i organisationens historia fanns en relativt enkel och tydlig väg att gå från värnpliktig soldat till officer, har det under det senaste decenniet bildats en mängd vägar för att tillgodogöra sig en slags officersexamen. OP, SOU, ASOU, OFSK, OFFU, SOFU, GOU och FFU är några exempel på officersutbildningar och dess förkortningar som vi internt använder oss av.
Att Försvarsmakten behöver fler officerare är välbelagt och att det finns fler metoder för att åstadkomma det – beroende på vilken bakgrund och erfarenhet den sökande har med sig till utbildningsstart – känns både rimligt och efterfrågat. Jag anser dock att det finns en inkonsekvens i det rådande och till synes flexibla systemet som vi har i dag.
I dagsläget skiljer sig den ”taktiska” delen av officerskåren åt i två primära grupper: NBO-officerarna (ny befälsordning) och de officerare som gått Officersprogrammet (OP). Båda dessa grupper innehar lägst kaptens grad när de påbörjar Högre officersprogrammet (HOP). Skillnaden mellan dessa är att NBO-officerare inte har läst 180 högskolepoäng och därmed heller inte författat den C-uppsats som är krav för antagning till HOP 1 eller HOP 12. Det löser Försvarsmakten genom att erbjuda de NBO-officerare som omfattas att skriva en C-uppsats vid ett annat lärosäte och sedan anta dem till uppdragsutbildningen.
Parallellt med detta genomför nu Högkvarteret en omfattade omgalonering av just NBO-officerare till specialistofficerare. Man anser, som jag förstår det, att de flesta NBO-officerare bemannar specialistofficersbefattningar och därför bör ha en specialistofficersgrad. Som jag förstår det kan alltså NBO-officerare då i vissa fall anses vara officerare och i vissa fall specialistofficerare (eller både och). Det finns alltså en rörlighet – en flexibilitet som baseras på individens kompetens, erfarenhet och förmåga.
På flera av mina tidigare arbetsplatser, likväl som på min nuvarande, tjänstgör jag med erfarna specialistofficerare som löser samma uppgifter som NBO-officerare. De har likvärdig erfarenhetsnivå, har läst motsvarande kurser och – påstår jag – har motsvarande kompetens och förmåga. Inga i dessa grupper har högskolepoäng, men det är endast de som tillhör gruppen NBO-officerare som erbjuds möjligheten att skriva en C-uppsats och läsa HOP. Varför?
Jag känner flera specialistofficerare som önskar en framtid i Försvarsmakten som kaptener, majorer eller överstar. De stannar gärna kvar i organisationen och presterar, men känner sig missnöjda med sitt val att bli just specialistofficerare. Den taktiska officersprofilen passar dem bättre. Flera har på sina respektive organisationsenheter lyft frågan om möjlighet att läsa en anpassad OP eller läsa en högskoleutbildning med stöd från OrgE för att kunna söka sig vidare, men det tar stopp. Kaptenskollegorna som också saknar högskolepoäng får hoppa över ett helt kandidatprogram för att endast skriva en C-uppsats och får sedan gå ett masterprogram utan tidigare högskolestudier. Fanjunkarna å andra sidan erbjuds att ta tjänstledigt, studera själva i tre år utan lön för att sedan läsa SOFU, alternativt gå OP i tre år, för att endast bli fänrikar, trots 12 eller 13 års officerserfarenhet. Hur är det rimligt?
Om vi nu ska bidra till att få rätt person på rätt plats, erbjuda kompetensutveckling och ha en flexibel officersförsörjning så torde specialistofficerare med prognos mot ”taktikergrader” erbjudas samma möjligheter som NBO-officerare med motsvarande prognos. Nuvarande system är alltså direkt inkonsekvent och försämrar myndighetens officersförsörjning eftersom duglig personal inte tillåts konkurrera om befattningar.
