Senast publicerat
Senast publicerat:

Replik: ”Nu finns chansen att basera nya radarflygplanet i Mälardalsområdet”

”Dorian”, Före detta medarbetare på specialflygskvadronen

Foto: Saab.

I juni 2022 tecknade FMV avtal med Saab om köp av två spanings- och ledningsflygplan. Flygplanen, som får den svenska beteckningen S 106, är en vidareutveckling av Saabs GlobalEye.
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Clas Kilgren skriver i en debattartikel med rubriken ”Risk för stort kunskapstapp om det nya radarflygplanet inte hamnar på Malmen”, Officerstidningen den 18 november 2022, om vikten av att det nya radarspanings- och ledningsflygplanet, S 106 Globaleye, placeras på Malmen. Det huvudsakliga argumentet för detta är att den tekniska kompetensen för själva radarsystemet finns på orten, där flygvapnets nuvarande radarflygplan är baserade. Clas tar även upp närheten till Försvarets materielverks provplats för Test och evaluering i Linköping, det vill säga den enhet som ansvarar för utprovning och validering av nya flygsystem, som en fördel i sammanhanget. Jag förstår Clas oro, men vill med denna replik belysa kortsiktigheten i hans perspektiv och lyfta fram några faktorer som nyanserar baseringsfrågan.

Personalförsörjningen i flygvapnet är en ödesfråga som förtjänas att tas på allra största allvar. Att förbättra löner, villkor och familjesociala förutsättningar är i min mening det som bör ligga högst upp på flygvapenchefens agenda i dag. Ur det perspektivet kan jag känna med enskilda individer som hamnar i kläm på grund av organisationsförändringar, exempelvis beslut om flytt av ett regemente eller basering av ett flygsystem.

Flygvapnets utmaningar kopplat till det familjesociala perspektivet kan till stor del härledas till flygflottiljernas geografiska läge. Under den ”strategiska timeouten” lades verksamheten ned på orter som Östersund, Uppsala och Ängelholm till förmån för Såtenäs, Luleå och Ronneby. Utan att lägga några personliga värderingar i detta så är det inte svårt att förstå att rekryteringsläget år 2023 hade varit mer gynnsamt om vi hade haft kvar flottiljer som ligger närmre storstadsregionerna och/eller kan erbjuda unik tillgång till populära fritidsaktiviteter.

Detta är särskilt relevant i en samtid då partnern till den flygvapenanställde inte sällan har högre lön. Att vederbörande får sista ordet i val av bostadsort är därmed inte så konstigt. Resultatet kan bli att man tvingas pendla mellan baseringsort och det riktiga hemmet, alternativt att man väljer att lämna Försvarsmakten. Denna livssituation är tyvärr vanlig i dag, särskilt (men inte enbart!) bland unga i flygvapnet. Ibland känns det som att halva organisationen veckopendlar till någon av storstadsregionerna och det är inte en ideal lösning.

» Ibland känns det som att halva organisationen veckopendlar till någon av storstadsregionerna och det är inte en ideal lösning. «

I ljuset av ovanstående, tillsammans med ÖB:s utlovade fokus på personalen, blir det extra viktigt att våga ta beslut som ser till personalens bästa, inte bara i dag utan även på sikt. Frågan om var man ska basera ett flygsystem är ett stort sådant beslut, ett strategiskt beslut. Militärstrategiskt, absolut, men även personal- och organisationsstrategiskt. Vad gäller den förstnämnda aspekten får man komma ihåg att det kan vara skillnad på fredstida och krigstida basering. I den frågan har jag ingen insyn, den ligger varken på mitt eller Clas bord. Det jag däremot känner mig manad att kommentera är de långsiktiga konsekvenserna av ett baseringsbeslut utifrån ett attraktions- och behållaperspektiv, samt de uppenbara effektiviseringsvinster i organisationen som kan uppnås genom ett genomtänkt sådant.

Först och främst vore det gynnsamt att basera S 106 på en ort där själva valet av flygplan systemet bygger på, Global 6000, kan lägga grunden för en så effektiv grundorganisation som möjligt. I princip samtliga av flygvapnets transportflygsystem ska omsättas de kommande 10 åren, och här finns det en möjlighet att välja en lösning där flera olika typer av flygplan ersätts av samma grundplattform – ett och samma enhetsflygplan som kan utrustas på olika sätt beroende på uppgift.

Exempelvis kan våra åldrande statsflygplan så småningom ersättas av Global 6000 i transportkonfiguration, och de likaledes gamla signalspaningsflygplanen med samma flygplan fast modifierade för inhämtningsuppgiften. Särskilt i det första fallet ställer uppgiften vissa krav på utgångsbasering, vilket gör att flygvapnet redan nu bör fundera på var man väljer att basera S 106 om man senare vill ha möjligheten realisera fördelarna med ett enhetsflygplan.  

Som helhet skulle detta koncept skapa helt uppenbara fördelar i personalfrågan. Behovet av antal flygande besättningar, tekniker och stödfunktioner minskar eftersom personalen kan nyttjas mer flexibelt, samtidigt som variationen på jobbet ökar. I mina ögon bör dessa synergieffekter väga väldigt tungt inför ett baseringsbeslut, då vi idag helt enkelt inte har tillräckligt med personal för att välja ineffektiva lösningar med många olika flygsystem baserade på många olika orter. En bra analogi från armén är problemet med allt för många nyöppnade regementen fördelat på en allt för mager personalstyrka. Utöver personalområdet har ett enhetsflygplan många andra fördelar, vilka faller utanför ramen för denna debattartikel.

Framför allt måste flygvapnet våga ta beslut som på kort sikt kan verka jobbiga, men som på lång sikt är de bästa besluten för organisationen och dess anställda. Nu finns chansen att basera S 106 i Mälardalsområdet, där det garanterat kommer finnas personaltillgång under överskådlig tid framåt. Och då menar jag inte bara en god rekryteringsbas av piloter, tekniker, operatörer och systemingenjörer, utan även möjligheten för vederbörandes respektive att flytta med till en ort där de med högsta sannolikhet inte behöver göra avkall på sina egna karriärambitioner.

» Framför allt måste flygvapnet våga ta beslut som på kort sikt kan verka jobbiga, men som på lång sikt är de bästa besluten för organisationen och dess anställda. «

Att väga allt detta mot enskildas missnöje över att den egna arbetssituationen förändras är såklart ingen lätt uppgift. Men Clas Kilgren utelämnar i sin debattartikel att baseringsfrågan handlar om huruvida radarspaningsflygplanen ska flytta, inte den regionala transportflygförmågan som i sådant fall skulle bli kvar i Linköping. Möjligheten att skruva, spaka eller på annat sätt jobba med flygvapnets flygplan i Linköping kommer alltså inte att försvinna, oavsett vad baseringsbeslutet blir.

Slutligen: att FMV T&E finns i Linköping är en parentes i sammanhanget, i princip alla nya flygsystem som ska introduceras i flygvapnet kommer att behöva passera genom T&E oavsett om de ska stå i Luleå eller Linköping. Som Clas framför är det såklart gynnsamt att ta vara på kompetensen som finns lokalt, men i sammanhanget får det anses vara mer nice to have än need to have. Saab har själva uttalat sig kring valet av baseringsort med orden att de är ”obundna till plats” och att det är Försvarsmaktens krav som ska styra (SVT Öst, 2023-06-13). Det vore mycket riktigt märkligt om en Globaleye-affär skulle hänga på att kunden har befintlig kunskap kring radarsystemet på en specifik ort.

Att det skulle bli svårt att behålla personal om S 106 förläggs till annan ort än Linköping är alltså en förenklad och kortsiktig bild av situationen. Även om vissa kommer att bli besvikna så kan jag garantera att det är lika många som blir glada, oavsett hur beslutet faller ut. Enligt mig är det viktiga att flygvapenledningen, trots de överhängande personalproblemen här och nu, orkar se organisationens bästa på lång sikt. Har man chansen att permanent basera flyg nära huvudstaden bör man ta den, det kommer flygvapnet inte ångra i det långa loppet.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Att bygga rymdförmåga handlar om att arbeta multidomänt med fokus på land, hav, luft och cybermiljö. Uppbyggnadstakten har skyndats på och präglas av den snabba teknikutvecklingens möjligheter och nya hot. Det säger Försvarsmaktens rymdchef flottiljamiral Anders Sundeman.

    Maria Widehed
    Anders Sundeman tillträdde som Försvarsmaktens nya rymdchef i september 2025.

    Foto: Försvarsmakten

    Du tillträdde som Försvarsmaktens rymdchef i september 2025 och X exploderade när det tillkännagavs att du blivit flygvapnets första amiral. En marin grad på en flygvapenbefattning, kan man göra så?

    – Ja, det är häftigt. Och i grunden är jag sjöofficer, så både att det heter rymdskepp och rymdamiral är ju egentligen väldigt passande.

    För Försvarsmaktens första rymdchef, Ella Carlsson, väcktes passionen för rymden när hon som barn såg Star Wars. Hur har det varit för dig?

    – Helt annorlunda. Min karriärväg inom Försvarsmakten har varit klassisk – från olika befattningar på ytstridsfartyg inom marinen till Högkvarteret där jag har arbetat med säkerhetspolitik, internationella frågor och Försvarsmaktens IT- organisation och ledningssystem. Mitt senaste jobb var som ställföreträdande ledningssystemchef i Försvarsmakten, så jag har jobbat mycket med IT och cyberområdet.

    – Jag har flera kollegor här på rymdavdelningen som är väldigt nischade och kan allt om olika science fiction-serier, men min relation till rymden var nog mer som för de flesta: jag har tyckt att det är något fascinerande och kittlande med rymdens oändlighet. Att ha det som jobb innebär däremot för mig ett konkret arbete för att skapa en förmåga som Försvarsmakten behöver.

    Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt.

    Varför är rymddomänen viktig?

    – En del handlar om att rymddomänen är avgörande för en mängd samhällstjänster. När jag tog bilen upp här till jobbet i morse så knappade jag in min arbetsplats för att se vad som händer i trafiken. Navigering, som det handlar om i det här fallet, är en rymdtjänst.

    – I Försvarsmakten kan vi också använda rymden för att navigera och skicka stora mängder data. Men framför allt behöver vi en god lägesuppfattning och realtidsövervakning samt underrättelser i vårt operationsområde, och det området har blivit större inte minst i och med vårt Natomedlemskap. Försvarsmakten använder också rymdförmåga till långräckviddiga vapensystem för att förse dem med måldata, då är sensorer placerade i rymden en väldig tillgång. Våra vapensystem har allt längre räckvidd, precis som motståndarens har, så vi behöver se allt längre.

    Men rymddomänen handlar om mer än satelliter?

    – Ja, vi pratar ibland om ett rymdsegment, ett länksegment och ett marksegment. Satelliter är en del av rymdsegmentet. Vi behöver också stationer på marken och transmission däremellan. Alla delar är lika viktiga.

    Vad arbetar ni med på rymdavdelningen?

    – Vårt huvudfokus ligger på inköpet av egna spanings- och övervakningssatelliter som tidigarelagts. Exakta datum är inte klara än, men redan under året så kommer de första att sändas upp. Tidigare var målet att ha egna operativa satelliter 2030, men vår närvaro i rymden ökar snabbare än vi trott skulle vara möjligt. Med det kommer massor av frågor: hur ser en organisation som hanterar det här ut? Var är den placerad? Hur jobbar den här delen kopplat till alla andra delar i Försvarsmakten?

    Och så lägger ni mycket tid på att upprätthålla en gemensam rymdlägesbild. Varför då?

    – Att Försvarsmakten upprätthåller en gemensam rymdlägesbild är kritiskt av flera skäl. Både Försvarsmakten och samhället i stort är väldigt beroende av de satelliter som finns i omloppsbana, och om dessa satelliter skulle angripas skulle det kunna innebära stora konsekvenser. Utöver detta är en rymdlägesbild särskilt viktig nu när Försvarsmakten får egna satelliter i omloppsbana, då dessa kan utgöra mål för en motståndare både under en regelrätt konflikt och för hybridkrigföring. Tack vare rymdlägesbilden kan vi ha kontroll på allt som rör sig i närheten av både våra egna och våra allierades satelliter, men även ha kontroll på en motståndares satelliter. Det sistnämnda är något som även är viktigt för de andra domänerna och stridskrafterna att ta del av, då det till exempel kan röra sig om att de inte vill göra vissa saker ute i det öppna om de vet att en viss spaningssatellit passerar över dem just då.

    Hur ser hotbilden ut vad gäller kritisk rymdinfrastruktur? Vad krävs för att försvara den?

    – Det handlar både om cyberattacker, elektronisk krigföring som riktas mot länkar och signaler samt om rent fysisk påverkan. Det finns tydliga hot mot alla våra delar, och alla måste kunna försvaras. Hotet mot markstationer handlar om klassisk bekämpning i markdomänen, medan det i rymden är en annan dynamik. Vi försöker göra våra delar så robusta som möjligt, men en del av skyddet handlar också om kvantitet – att inte bara ha en utan ett antal. Där handlar mycket om att lägga ett rymdpussel tillsammans med våra allierade.

    – Det som färgar domänen generellt är den enormt snabba tekniska utvecklingen. Dels för att det kommer nya, mycket bättre, produkter hela tiden. Men också för att de blir billigare. Investering i egna rymdresurser har blivit möjligt på ett helt annat sätt och skapar en ny hotbild. Historiskt har rymdarenan bara varit något för stormakterna, så den här förskjutningen är väldigt tydlig.

    Men Sverige har idag inga satelliter för offensiv krigföring?

    – Nej, jag får frågor om det vi kanske kan kalla ”rymdkriget” och själva konflikten i rymddomänen. Det finns länder som redan idag har satelliter i omloppsbana med olika offensiva förmågor. Vi tittar på hur området utvecklas och vad som kan krävas, men det är inte en förmåga vi håller på att producera nu.

    Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år.

    För tre år sedan blev rymd en egen avdelning inom flygvapnet. Vilka kompetenser finns hos er idag?

    – Idag är vi ett femtontal som arbetar här, ett rimligt antagande är att vi kommer vara dubbelt så många inom ett antal år. Vi lägger rälsen samtidigt som vi kör framåt och på gott och ont har vi inget arv att förhålla oss till. Kompetensmässigt är det viktigt att vi har en blandning. Jag har dels anställda som har doktorerat i olika nischer av rymd, som inom rymdplasma, de har ofta civil rymdbakgrund. Jag har också några andra civila kompetenser, sedan har jag officerare och specialistofficerare. Jag behöver dem som är djupt kunniga inom rymden, men jag behöver också dem som kommer med kunskap om Försvarsmakten, likt mig själv. Jag kämpar fortfarande med att komma ihåg ordningsföljden på planeterna i vårt solsystem, å andra sidan kan jag dra nytta av mitt arbete med IT och cyber, där jag har med mig erfarenheter från att jobba inom områden med väldigt snabb utveckling

    Vilken roll spelar rymddomänen för områden som Arktis, Östersjön och Natos nordöstra flank?

    – Arktis illustrerar verkligen en av styrkorna med just rymdbaserade sensorer när det gäller spaning och övervakning. Det är ju väldigt svårt att övervaka för det är geografiskt väldigt stort, kallt och glesbefolkat. Men i rymden roterar de flesta spaningssatelliterna runt jorden i vad som brukar kallas polär bana – en bana via Nordpolen och Sydpolen – vilket betyder att det är jättegynnsamt att just nyttja rymdbaserade sensorer för att spana och övervaka ett område som Arktis. I en global kontext så är det ju också därför Sveriges positionering är viktig vad gäller placering av markstationer nära polerna.

    – Vi är en viktig del i Natos kollektiva förmåga vad gäller dessa områden. Rymddomänen är viktig för att ha full förmågebredd med allt från att kunna bedriva markoperationer, sjöoperationer och luftoperationer. Det är också så att på marken har vi våra grannländer, geografin är fast. Men i rymden är alla grannar med alla, där är allianser viktiga.

    Arbetet med att Försvarsmaktens rymdförmåga ska vara fullt etablerad snabbas på. Vad har vi att vänta framöver?

    – Rymd kommer att bli en naturlig del av all verksamhet, men vi kommer inte inom ett par år att se rymd som en egen försvarsgren. Däremot kommer de som jobbar med rymd att vara spridda på ett annat sätt och det kommer att finnas soldatpositioner i den här strukturen.

    – Den tekniska utvecklingen går väldigt fort. Med artificiell intelligens kan satelliten exempelvis bli så smart att den kan välja ut ett fåtal bilder när den kommunicerar med en markstation – här är datamängd och tid viktiga faktorer. Sverige har en innovativ industri och här är det verkligen viktigt att tillgodogöra sig utveckling som inte primärt hade identifierat sig som militär. Framför oss har vi också svensk möjlighet att sända upp raketer med satelliter, det står beskrivet i rymdstrategin och är ett område där Försvarsmakten är med till del. Det är SSC Space som driver arbetet och vi kravställer Försvarsmaktens behov.

    Berätta något som få vet om rymddomänen.

    – Rymden är oändlig, men när vi talar om den så är den ändå mycket närmare än man kanske tror. En av mina duktiga rymdexperter sa till mig en gång att om vi tänker att vi krymper jorden till en fotboll så befinner sig merparten av de satelliter som cirkulerar runt jorden bara en centimeter ifrån fotbollen.

     

    Fakta

    Tidigarelagd uppbyggnad av Försvarsmaktens rymdverksamhet

    Under 2026 kommer svenska satelliter att stärka Sveriges förmåga i rymddomänen. Den 12 januari meddelade regeringen att de satsar 1,3 miljarder kronor på utökad rymdförmåga. Satsningen omfattar bland annat anskaffning av flera satelliter för spaning och övervakning.

    Anskaffningen innebär att ytterligare 1,3 miljarder kronor tillförs den rymdmiljard som beslutades av regeringen 2024.

    Försvarsmakten hade tidigare som mål att ha egna operativa satelliter 2030. Men redan i år kommer nu alltså de första av ett tiotal svenska satelliter att levereras till myndigheten och leverans väntas pågå fram till 2028.

    Ur arkivet: