Clas Kilgren skriver i en debattartikel med rubriken ”Risk för stort kunskapstapp om det nya radarflygplanet inte hamnar på Malmen”, Officerstidningen den 18 november 2022, om vikten av att det nya radarspanings- och ledningsflygplanet, S 106 Globaleye, placeras på Malmen. Det huvudsakliga argumentet för detta är att den tekniska kompetensen för själva radarsystemet finns på orten, där flygvapnets nuvarande radarflygplan är baserade. Clas tar även upp närheten till Försvarets materielverks provplats för Test och evaluering i Linköping, det vill säga den enhet som ansvarar för utprovning och validering av nya flygsystem, som en fördel i sammanhanget. Jag förstår Clas oro, men vill med denna replik belysa kortsiktigheten i hans perspektiv och lyfta fram några faktorer som nyanserar baseringsfrågan.
Personalförsörjningen i flygvapnet är en ödesfråga som förtjänas att tas på allra största allvar. Att förbättra löner, villkor och familjesociala förutsättningar är i min mening det som bör ligga högst upp på flygvapenchefens agenda i dag. Ur det perspektivet kan jag känna med enskilda individer som hamnar i kläm på grund av organisationsförändringar, exempelvis beslut om flytt av ett regemente eller basering av ett flygsystem.
Flygvapnets utmaningar kopplat till det familjesociala perspektivet kan till stor del härledas till flygflottiljernas geografiska läge. Under den ”strategiska timeouten” lades verksamheten ned på orter som Östersund, Uppsala och Ängelholm till förmån för Såtenäs, Luleå och Ronneby. Utan att lägga några personliga värderingar i detta så är det inte svårt att förstå att rekryteringsläget år 2023 hade varit mer gynnsamt om vi hade haft kvar flottiljer som ligger närmre storstadsregionerna och/eller kan erbjuda unik tillgång till populära fritidsaktiviteter.
Detta är särskilt relevant i en samtid då partnern till den flygvapenanställde inte sällan har högre lön. Att vederbörande får sista ordet i val av bostadsort är därmed inte så konstigt. Resultatet kan bli att man tvingas pendla mellan baseringsort och det riktiga hemmet, alternativt att man väljer att lämna Försvarsmakten. Denna livssituation är tyvärr vanlig i dag, särskilt (men inte enbart!) bland unga i flygvapnet. Ibland känns det som att halva organisationen veckopendlar till någon av storstadsregionerna och det är inte en ideal lösning.
» Ibland känns det som att halva organisationen veckopendlar till någon av storstadsregionerna och det är inte en ideal lösning. «
I ljuset av ovanstående, tillsammans med ÖB:s utlovade fokus på personalen, blir det extra viktigt att våga ta beslut som ser till personalens bästa, inte bara i dag utan även på sikt. Frågan om var man ska basera ett flygsystem är ett stort sådant beslut, ett strategiskt beslut. Militärstrategiskt, absolut, men även personal- och organisationsstrategiskt. Vad gäller den förstnämnda aspekten får man komma ihåg att det kan vara skillnad på fredstida och krigstida basering. I den frågan har jag ingen insyn, den ligger varken på mitt eller Clas bord. Det jag däremot känner mig manad att kommentera är de långsiktiga konsekvenserna av ett baseringsbeslut utifrån ett attraktions- och behållaperspektiv, samt de uppenbara effektiviseringsvinster i organisationen som kan uppnås genom ett genomtänkt sådant.
Först och främst vore det gynnsamt att basera S 106 på en ort där själva valet av flygplan systemet bygger på, Global 6000, kan lägga grunden för en så effektiv grundorganisation som möjligt. I princip samtliga av flygvapnets transportflygsystem ska omsättas de kommande 10 åren, och här finns det en möjlighet att välja en lösning där flera olika typer av flygplan ersätts av samma grundplattform – ett och samma enhetsflygplan som kan utrustas på olika sätt beroende på uppgift.
Exempelvis kan våra åldrande statsflygplan så småningom ersättas av Global 6000 i transportkonfiguration, och de likaledes gamla signalspaningsflygplanen med samma flygplan fast modifierade för inhämtningsuppgiften. Särskilt i det första fallet ställer uppgiften vissa krav på utgångsbasering, vilket gör att flygvapnet redan nu bör fundera på var man väljer att basera S 106 om man senare vill ha möjligheten realisera fördelarna med ett enhetsflygplan.
Som helhet skulle detta koncept skapa helt uppenbara fördelar i personalfrågan. Behovet av antal flygande besättningar, tekniker och stödfunktioner minskar eftersom personalen kan nyttjas mer flexibelt, samtidigt som variationen på jobbet ökar. I mina ögon bör dessa synergieffekter väga väldigt tungt inför ett baseringsbeslut, då vi idag helt enkelt inte har tillräckligt med personal för att välja ineffektiva lösningar med många olika flygsystem baserade på många olika orter. En bra analogi från armén är problemet med allt för många nyöppnade regementen fördelat på en allt för mager personalstyrka. Utöver personalområdet har ett enhetsflygplan många andra fördelar, vilka faller utanför ramen för denna debattartikel.
Framför allt måste flygvapnet våga ta beslut som på kort sikt kan verka jobbiga, men som på lång sikt är de bästa besluten för organisationen och dess anställda. Nu finns chansen att basera S 106 i Mälardalsområdet, där det garanterat kommer finnas personaltillgång under överskådlig tid framåt. Och då menar jag inte bara en god rekryteringsbas av piloter, tekniker, operatörer och systemingenjörer, utan även möjligheten för vederbörandes respektive att flytta med till en ort där de med högsta sannolikhet inte behöver göra avkall på sina egna karriärambitioner.
» Framför allt måste flygvapnet våga ta beslut som på kort sikt kan verka jobbiga, men som på lång sikt är de bästa besluten för organisationen och dess anställda. «
Att väga allt detta mot enskildas missnöje över att den egna arbetssituationen förändras är såklart ingen lätt uppgift. Men Clas Kilgren utelämnar i sin debattartikel att baseringsfrågan handlar om huruvida radarspaningsflygplanen ska flytta, inte den regionala transportflygförmågan som i sådant fall skulle bli kvar i Linköping. Möjligheten att skruva, spaka eller på annat sätt jobba med flygvapnets flygplan i Linköping kommer alltså inte att försvinna, oavsett vad baseringsbeslutet blir.
Slutligen: att FMV T&E finns i Linköping är en parentes i sammanhanget, i princip alla nya flygsystem som ska introduceras i flygvapnet kommer att behöva passera genom T&E oavsett om de ska stå i Luleå eller Linköping. Som Clas framför är det såklart gynnsamt att ta vara på kompetensen som finns lokalt, men i sammanhanget får det anses vara mer nice to have än need to have. Saab har själva uttalat sig kring valet av baseringsort med orden att de är ”obundna till plats” och att det är Försvarsmaktens krav som ska styra (SVT Öst, 2023-06-13). Det vore mycket riktigt märkligt om en Globaleye-affär skulle hänga på att kunden har befintlig kunskap kring radarsystemet på en specifik ort.
Att det skulle bli svårt att behålla personal om S 106 förläggs till annan ort än Linköping är alltså en förenklad och kortsiktig bild av situationen. Även om vissa kommer att bli besvikna så kan jag garantera att det är lika många som blir glada, oavsett hur beslutet faller ut. Enligt mig är det viktiga att flygvapenledningen, trots de överhängande personalproblemen här och nu, orkar se organisationens bästa på lång sikt. Har man chansen att permanent basera flyg nära huvudstaden bör man ta den, det kommer flygvapnet inte ångra i det långa loppet.
