Nato – en allians i förändring

Föreställningarna om Nato och vad ett medlemskap skulle innebära för svenskt vidkommande är inte alltid överensstämmande med verkligheten. Lägg därtill att även Nato genomgår förändringar utifrån det högst reella hotet som Rysslands agerande innebär. Många medlemsländer har inte trott att det kan bli krig, men nu behöver man tänka om.

Den 4 mars möttes Natos utrikesministrar tillsammans med Sverige, Finland och övriga EU, i Natos högkvarter i Bryssel.

Ofta har det verkat som båda sidorna i debatten tror att Nato är en blänkande preussisk krigsmaskin under amerikanskt befäl, vilket Natomotståndarna menar är ett helvete medan Natoanhängarna tycker är ett himmelrike. Men båda sidorna har här fel – Nato fungerar inte som ett urverk, huvuduppgiften är inte krigföring, och USA bestämmer inte allt.

Nato är en mellanstatlig allians bestående av 30 demokratier, och varje medlemsland har en särskild ambassad vid alliansens hög-kvarter i Bryssel vilken leds av en ambassadör och under denna en militär representant som leder det militära arbetet. De permanenta delegationerna utgör sammanlagt hälften av de 4 000 personer som arbetar vid Natohögkvarteret. På politisk och hög militär nivå fattar Nato sina beslut genom enighet, vilken kräver många möten och mycket diplomatiskt fotarbete. Att det ändå fungerar i slutänden beror på tre saker: För det första på en känsla bland medlemmarna att man har ett ansvar att förvalta. För det andra på alliansens speciella trögsmidiga beslutskultur, där man tar fasta på det man är eniga om och sedan stegvis utvidgar och jämkar enigheten. För det tredje på USA:s speciella roll som alliansens ”mamma och pappa” – den som sätter upp mål för familjen, lirkar med struliga eller truliga medlemmar, och i sista hand själv ställer upp. 

Nato har nästan inga egna militära resurser, dessa tillhör normalt medlemmarna, som dock efter särskilt beslut kan ställa resurser till Natos förfogande för vissa uppgifter eller viss tid. 

» I fredstid tillhör nästan alla förband sina hemländer och är underställda sina nationella staber. «

Det egentliga Natos strukturer kan delas upp i politiska, militära och specialorgan. Högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet, NAC, som kan mötas på olika nivåer – i vardagslag representeras länderna av sina Natoambassadörer, men för viktiga möten företräds de av försvars- eller utrikesministrar, och på toppmöten av stats- eller regeringschefer. Ordförande är normalt Natos general-sekreterare som till sitt stöd har ett internationellt sekretariat om knappt 1 000 personer med en myriad byråer, grupper och kommittéer för olika uppgifter. På den militära sidan finns under NAC militärkommittén, i vardagslag bestående av medlemmarnas militära representanter, men vid särskilda tillfällen av deras försvarschefer. Under militärkommittén finns den internationella militära staben om cirka 500 personer som ingår i högkvarteret, och Natos militära kommandoorganisation om totalt knappt 7 000 personer som är lokaliserad till olika platser, med det strategiska högkvarteret SHAPE i Mons söder om Bryssel. Under det finns tre Joint Force Commands, ett i Neapel, ett i Brunssum i Holland, och ett nyinrättat i Norfolk i Virginia. Därutöver finns separata taktiska kommandon för sjö-, luft-, och markstridskrafter samt logistik. I Norfolk finns också det strategiska Allied Command Transformation som arbetar med framtidsfrågor, utveckling och utbildning. Viktigt att veta är att principen om områdesansvar – där ett utpekat högkvarter har ansvar för försvaret av ett visst geografiskt område och för vissa förband – avskaffades efter kalla kriget eftersom Ryssland inte längre ansågs som ett hot. 

Vid sidan av de politiska och militära strukturerna finns också en rad specialorgan som hanterar exempelvis samband, forskning, anskaffning, flygtrafikledning, standardisering med mera.  Slutligen finns Nuclear Planning Group som är sidoordnad till NAC – därför att Frankrike inte är med – och som fungerar som ett konsultationsforum mellan medlemmarna vad gäller kärnvapenfrågor.

Vissa tjänster, främst civila, inom Natostrukturerna lyses ut men det vanligaste är att de bemannas enligt ett kvotsystem där ett visst land ska fylla ett visst antal befattningar, baserat på befolkningsstorlek och nationalinkomst. Enligt kvotsystemet skulle Sverige få bemanningsansvar för 200-250 befattningar, cirka 90 procent av dem militära. Medlemmarna betalar också en i sammanhanget blygsam årsavgift för driften av de gemensamma strukturerna och organen som också är relaterad till nationalinkomsten. För Sveriges del kan den uppskattas till 600 miljoner kronor.

De kårstaber som möjligen skulle leda förband i insatser eller operationer tillhör inte formellt Nato utan sätts upp av olika medlemsländer, vanligen i multilateralt samarbete. Att underställa dessa staber Natos befäl kräver nationella beslut. I fredstid tillhör nästan alla förband sina hemländer och är underställda sina nationella staber. Vid ett angrepp kommer det att ta tid för medlemmarna att enas om att ett angrepp har ägt rum och att det faller under stadgans artikel 5, samt för kommandoorganisationen att överta ledningen. Under tiden kommer de angripna länderna att försvara sig själva med egna styrkor under eget befäl, kanske efter några dagar med hjälp av enskilda allierade som griper in i form av en coalition of the willing inom alliansens ram.

Många svenskar som nu något yrvaket försöker orientera sig om Nato lusläser Natostadgan och hoppas där att hitta svaren. Men stadgan ger bara en liten del av svaret till hur Nato fungerar, och anledningen till det är att Nato bildades i två steg. Det sägs ofta att Nato bildades 1949, men det är en sanning med modifikation. 1949 slöts det Nordatlantiska fördraget, the North Atlantic Treaty, som en säkerhetspolitisk allians där medlemmarna lovade att hjälpa varandra om de anfölls. Eftersom den amerikanska senaten var skeptisk till öppna åtaganden så mjukades skrivningarna i nyckelparagrafen artikel 5 upp för att ge handlings-frihet angående hur medlemmarna skulle svara på ett angrepp.

Men 1950 bröt Koreakriget ut och många fruktade att Sovjetunionen också skulle gå till anfall i Europa. För att ge större militär trovärdighet åt Nordatlantiska fördraget skapades därför en organisation, North Atlantic Treaty Organization – Nato. Med bildandet av Nato byggdes en struktur upp med högkvarter, ett permanent NAC, generalsekreterare, sekretariat, kommittéer och inte minst en militär kommandoorganisation under befäl av en amerikansk general. Dessutom stationerades efterhand åter fler amerikanska förband i Europa. Syftet med alla dessa åtgärder var att säkerställa att ett ryskt angrepp på Västeuropa skulle mötas av ett snabbt och kraftfullt gensvar, och därmed öka trovärdigheten i avskräckningen. 

När nu många svenskar läser fördraget för att förstå Nato är det lite grand som att försöka förstå ett djur genom att bara titta på skelettet. Styrkan och trovärdigheten i artikel 5 ligger inte främst i skrivningarna i fördraget, utan i att dessa ord på pappret har givits konkret substans genom de militära åtaganden som medlemmarna gjort och de planer och förberedelser som gjorts för detta. Man skulle kunna säga att det är O:et i Nato som gjort att orden i fördraget har fått substans.

» Det Nato vi kommer att vara medlemmar i är inte riktigt det Nato vi sett de senaste decennierna. «

En annan vanlig missuppfattning är att Natos huvuduppgift är försvar eller krigföring, när det i verkligheten främst handlar om avskräckning. Skillnaden är viktig och betydelsebärande på flera sätt. På 1950-talet valde USA att basera skyddet av Europa på kärn-vapenavskräckning (deterrence by punishment) i stället för på en förmåga till konventionellt försvar (deterrence by denial) eftersom detta var enklare och billigare, och detta vägval passade européerna bra eftersom det inte krävde så mycket av dem. Men i början av 1960-talet ville USA byta fot och lita mer till konventionellt försvar i Europa. Detta gillade inte européerna eftersom det skulle kräva större ansträngningar av dem. 

Resultatet har blivit en intern dragkamp om vem som ska bära risken och om burden sharing som i stort sett har pågått sedan dess. USA har velat se större försvarsansträngningar från Europas sida för att höja kärnvapentröskeln och lätta på USA:s börda, medan européerna har velat komma undan med att göra så lite som nödvändigt. Detta har gjort att många medlemsländer egentligen inte har trott på att det kan bli krig och har nöjt sig med militära styrkor som delvis bara är avskräckningssymboler, vilket för övrigt Sverige gjort sedan cirka 1970, enligt Wilhelm Agrell.

Vidare är Nato en allians i förändring och det Nato vi kommer att vara medlemmar i är inte riktigt det Nato vi sett de senaste decennierna. Nato står nämligen likt Sverige ännu kvar i en struktur som utformades under den strategiska timeouten. Detta kommer nu att behöva ändras och anpassas till det högst reella hotet från Ryssland, samtidigt som medlemsländerna i syd har andra prioriteringar. Ett åtagande från 1997 om återhållsamhet med stationering av styrkor kommer troligen att hamna i papperskorgen eller arkivet, och en något starkare närvaro att etableras i de östliga medlemsländerna, men långtifrån den sorts robusta närvaro alliansen hade i Västtyskland under det kalla kriget. 

Det kommer också att finnas ett behov att återinföra någon form av militärt områdesansvar. Troligen börjar man med att ge JFC Brunssum ansvaret för Europa norr om Alperna medan JFC Neapel tar hand om den södra delen. En finkornigare uppdelning vore motiverad, men frågor om olika stabers och högkvarters placering och uppgifter är laddade med nationell prestige och fastnar därför lätt i kvarnarna. 

Slutligen vill jag varna för frestelsen att som ny medlem agera ”Bror Duktig” och genast komma med synpunkter på hur olika saker skulle kunna ordnas bättre – in Sveden we have a system … Det är en ovana som vi svenskar ofta har, men när vi som valt att sikta på läktaren i 70 år och kommenterat spelet nu har skyndat in på planen eftersom det börjar osa katt hos oss så vore det klädsamt med lite ödmjukhet och läraktighet från vår sida. 

Robert Dalsjö-2022
Robert Dalsjö, Forskare och över­ingenjör vid Totalförsvarets forsknings­institut, specialiserad inom militärpolitisk analys i Östersjöregionen. Han är också aktiv reserv­officer.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev?

Prenumerera på Officerstidningen nyhetsbrev och få de viktigaste artiklarna direkt i mejlkorgen. Nyhetsbrevet är under uppbyggnad men ange gärna din mejladress redan nu om du är intresserad.

Gerhard Kronberg fick bidrag till en segway-rullstol för att kunna leda utbildningar i fält. Och Tobias Danielsson fick stipendium för sin insats med att bena ut pensionsavtalet och göra det mer begripligt för andra medlemmar.

Det finns pengar att söka från fonder och stiftelser för dig som är yrkesofficer, militärt anställd eller anhörig. Pengar som är tänkta att underlätta tillvaron efter dödsfall, olycka, vid rehabilitering, studiebesök eller som uppmuntran för ett gott fackligt arbete. 

När Gerhard Kronberg var 37 år ramlade han ner från ett tak och bröt ryggen. Det blev omöjligt för honom att fortsätta hålla sjukvårdsutbildningar ombord på olika fartyg. Han  fortsatte med undervisning på land, men ville i möjligaste mån vara med sina elever i fält. Till en början räckte käpp eller krycka när han skulle gå, men med åldern blev det svårare att klara terrängen och han började snegla mot segway-rullstolen som var ny på marknaden. Den kostade 200 000 kronor. Försäkringskassan sa nej och det gjorde också Förvaltningsrätten. 

– Då var det en kollega på Försvarsmedicincentrum som tipsade om att jag kunde söka pengar från en fond. Jag hade inte en susning om att den fanns, men sökte i två omgångar och fick beviljat 50.000 kronor ena året och 50.000 kronor året därpå. 

Gerhard Kronberg fick fondpengar för att köpa en rullstol som möjliggör för honom att bedriva utbildning i fält.

Samtidigt hade han hittat en begagnad segway-rullstol för 150.000 och med 50.000 ur egen ficka och pengarna från Carl och Amelie Ahlgrens testamentsfond kunde han äntligen slå till.  

– Jag har såklart fått rullstolar, käppar och kryckor av landstinget, men inget hjälpmedel som funkade för mig ute i fält. Det finns inte så många handikappade inom Försvarsmakten. Tack vare segway-rullstolen kan jag vara med och köra i skog och mark och den klarar även ett mindre trappsteg, säger Gerhard Kronberg.

För två år sedan fick han beviljat ytterligare ett bidrag på 38.795 kronor från samma fond för nya kraftfulla litiumbatterier till rullstolen och en låda med reservskruvar.  

Är det svårt att söka pengar från fonden?

– Inte alls. Vi inom Försvarsmakten är ju rätt vana att skriva brev och skrivelser. Jag skickade in en kort ansökan och fick besked ganska snabbt om att jag hade beviljats pengarna. 

Tobias Danielsson

För Tobias Danielsson kom pengarna en annan väg. Han sökte inte själv utan blev nominerad och fick 20.000 kronor från Officersförbundets stipendiestiftelse. Dåvarande ordförande i lokalföreningen på Sjöstridsskolan nominerade honom. Motiveringen var hans idoga arbete med att sätta sig in i statens pensionsavtal för att kunna hjälpa andra medlemmar.

– Jag är intresserad av ekonomi och märkte att det fanns en lucka i kunskapen om våra pensionsavtal bland medlemmarna. För att man ska kunna göra kloka val tidigt i karriären gäller det att förstå helheten, säger Tobias Danielsson som är chef för drift- och utvecklingssektionen på Sjöstridsskolans marinstridsavdelning.

Tobias vet inte hur många timmar han lagt ned på att sätta sig in i pensionsavtalet, men många timmar är det. Han håller pensionsutbildningar och svarar på frågor när medlemmarna ringer. Mestadels är det de som är nära pension som är intresserade, men han hoppas nå ut även till de yngre.

Vad sa du när Officersförbundet ringde och sa att du var en av stipendiaterna?

– Det är såklart alltid roligt att få uppskattning, men pengarna är faktiskt sekundära för mig. Att kunna bidra till mervärde för medlemmarna är både roligt och stimulerande och jag lär mig mycket själv. Egentligen skulle jag fått stipendiet vid förbundsstämman under högtidliga former, men på grund av pandemin blev det inte så. 

Har du köpt något speciellt för de 20.000 kronorna?

– Nej, jag har faktiskt inte det. 

Numer är Tobias Danielsson vice ordförande i Officersförbundets lokalförening på Sjöstridsskolan och nyligen invald som suppleant i förbundsstyrelsen.

HÄR FINNS PENGARNA

Officersförbundets ­stipendiestiftelse

Vem kan söka: Den som varit facklig medlem i tre år kan blir nominerad av annan medlem, kollega, närmsta chef eller överordnad chef. 

Vad: 25 000 kronor för den som står för ett gott fackligt ledarskap, stimulerar engagemang för yrkesfrågor, bidrar till facklig verksamheten eller driver en viktig fråga. Helt enkelt en eldsjäl på det fackliga området. 

Ansökan: Hela året 

Kontakt: stipendiestiftelsen@officersforbundet.se

Herman Friedländers ­militära stipendium

Vem kan söka: yrkesofficerare i aktiv tjänst inom Försvarsmakten eller annan myndighet.

Vad: Stipendier för studieresor utomlands som anses vara till nytta för Försvarsmakten. Exempelvis kurs, mässa eller att följa ett förband. 

Ansökan: Senast september 2023 

Kontakt: www.fhs.se (mer info finns på Emilia)

Kungafonden

Vem kan söka: Anställda inom Försvarsmakten som drabbats av sjukdom eller skada i samband med tjänstgöring. 

Vad: Bidrag för rehabilitering och för att förbättra möjligheterna till ett fungerande liv. Även bidrag till efterlevande i samband med dödsfall. Delar ut bidrag flera gånger per år, större belopp.

Ansökan: Hela året

Kontakt: info@kungafonden.se

H.M. Konungens Militär­hospitals- och Medaljfonder

Vem kan söka: Yrkesofficerares efterlevande make, maka eller barn utan större förmögenhet och med en inkomst på max 16.000 kronor (fyra basbelopp). 

Vad: Flerårigt stöd på grund av låg pension, kostnad för tandvård, medicin, läkarvård, handikapphjälpmedel. Begravningshjälp. Specifikt för barnen bidrag eller stipendier för studier eller fritidsaktiviteter. 

Ansökan: Senast 31 mars 2023 

Kontakt: kurt.svensson@kungligastiftelser.se

Stiftelsen Carl och Amelie Ahlgrens testamentsfond

Vem kan söka: Yrkesofficerare som råkat ut för olycka, sjukdom eller bestående skada

Vad: Hjälpmedel, kostnader för rehabilitering, psykologbehandling eller underlättande vid annan livskris. Begravningshjälp. Engångsbelopp.

Ansökan: Hela året

Kontakt: roland.ekstrand.54@gmail.com (sekreterare i Försvarets understödsnämnd)


Grevinnan Horns stiftelse för änkor och döttrar till
avlidna militärer

Vem kan söka: Yrkesofficerares efterlevande med låg inkomst  

Vad: Ekonomiskt bidrag. Engångsbelopp som räknas ut på individbasis.

Ansökan: Hela året 

Kontakt: roland.ekstrand.54@gmail.com (sekreterare i Försvarets understödsnämnd)

Utöver dessa fonder och stipendier finns också stipendier och bidrag att söka lokalt för den som är militärt anställd. Gå in under stiftelser.lansstyrelsen.se och sök på ”officer” eller ”soldat”.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Sedan 2020 har inte några tjänstekort producerats i Försvarsmakten. I våras skulle produktionen i egen regi ha kommit igång, men försenade leveranser av utrustning har gjort att tillverkningen ännu inte har startat. Snart ska dock det första tjänstekortet kunna tryckas.

Våren 2021 togs beslutet att Försvarsmakten ska tillverka och förvalta tjänstekort i egen regi.

Inom Försvarsmakten används tjänstekort och övriga behörighetshandlingar bland annat för att styrka innehavarens identitet för att denne ska få tillträde till objekt, lokaler och områden. Sedan 2020 har inte några tjänstekort kunnat utfärdats i myndigheten. Produktionen skulle egentligen ha påbörjats i våras, men tillverkningen har hittills inte startat.    

– Det är några aktiviteter som har tagit längre tid än beräknat, bland annat leveranstid av produktionsutrustning och tillhörande IT-systemslösning. Det har också varit tidskrävande att utarbeta rutiner för att hantera information och persondata på ett säkert sätt, säger Maritha Küller, Försvarsmaktens inköpschef och chef för den kommersiella avdelningen på Produktionsledningens resursproduktionsenhet, som har haft i uppgift att leda arbetet.

» De leveransförseningar som drabbat projektet är bara att acceptera. «

Följderna för de anställda har varit att rutiner på respektive organisationsenhet tagits fram, bland annat genom att andra identifikationshandlingar använts och att särskilda procedurer vidtagits för att lösa ut situationen för de som haft ogiltiga tjänstekort.

Vad tänker du om förseningen?

– Naturligtvis är en försening inte vad vi önskat, men de leveransförseningar som drabbat projektet är bara att acceptera då de ligger utanför vår kontroll. 

Nu är produktionsutrustningen slutligen på plats, och den är testad och fungerar väl, enligt Küller. Den slutliga ackrediteringsprocessen pågår och när systemet får godkänt kommer produktionen att påbörjas. 

– När det sker kan vi inte spekulera kring, men vår förhoppning är att det inte ska dröja alltför länge. Alla övriga förutsättningar inför produktion är förberedda. Parallellt med detta har cheferna för organisationsenheterna fått i uppgift att utse tjänstekortsansvarig som kommer att utfärda och återkalla tjänstekort.

kuller-768x1022
Maritha Küller, Försvarsmaktens inköpschef

Det var våren 2021 som beslutet om att Försvarsmakten ska tillverka och förvalta tjänstekort i egen regi togs. Tidigare har detta skett hos extern leverantör. Att det blev egen produktionskapacitet beror bland annat på att myndigheten vill minska risken för oönskad informationsspridning av anställdas personuppgifter. 

– Fördelen att inte använda extern leverantör är att vi får egen rådighet över systemet, informationen och produktionen oavsett omvärldsläget, säger Maritha Küller. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Otillräckliga förberedelser, gammeldags logistikstruktur och en hierarkisk styrning bidrog till Rysslands misslyckade invasion av Ukraina. Det menar forskare i en ny studie om logistikens betydelse för Rysslands bakslag.

Otillräckliga förberedelser och bristande logistik är två anledningar till att Rysslands snabbinvasion av Ukraina misslyckades, enligt en ny studie. På bilden: En död rysk soldat utanför Charkiv i Ukraina.

I en ny studie undersöker forskare vid Försvarshögskolan, FHS, Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och norska försvarshögskolan vilken betydelse logistiken haft för Rysslands bakslag i kriget i Ukraina. Studien analyserar krigets första månader ur ett logistikperspektiv. Främst ligger fokus på händelseutvecklingen i Kievregionen under krigets första veckor, som gjorde att Ryssland drog tillbaka sina styrkor och omgrupperade österut. Utifrån information i media och öppna underrättelser har forskarna genom teoretiska logistikmodeller försökt förklara förloppet. Enligt överstelöjtnant Per Skoglund, avdelningschef vid institutionen för krigsvetenskap och militärhistoria vid Försvarshögskolan, och en av författarna till studien, är det främst två omständigheter som spelat roll för Ryssland. 

– Det ena är dåliga förberedelser. Ryssland hade just avslutat övningen Zapad-21 med samma materielmängd som utgjorde huvuddelen som man sedan använde i kriget i Ukraina. Personal och materiel från övningen hade behövt längre tid att återhämta och återställas i stridbart skick, säger Per Skoglund.

Att lastbilarna exempelvis hade dåliga däck ser forskarna som ett tecken på att det inte fanns någon ordentlig förberedelse, och att man inte var inställd på en invasion.

» Hela bilden pekar på hierarkisk centralstyrning på hög nivå. «

– Det andra är att Ryssland misslyckades med att inta Antonov-flygplatsen utanför Kiev, som av allt att döma var tänkt att användas som logistikbas. Man hade inte tillräckligt med hjulfordon för att transportera in så mycket logistik som behövdes och man räknade nog med att järnvägen skulle bli förstörd till viss del, därför planerade man för att flyga in förnödenheter.

Den stora fordonskonvojen som blev ståendes utanför Kiev innehöll mycket logistik. Planering och tidsförhållanden tyder på att den förbereddes i god tid innan invasionen startade, enligt forskarna. Men när de taktiska cheferna i området fick reda på att konvojen inte längre kunde åka till det givna målet, eftersom flygplatsen inte var intagen, visste de inte var den skulle ta vägen. Det tyder på att den ryska ledningsstrukturen verkar vara kvar i en gammeldags kommandostruktur för logistiken, där man inte vågar ta egna initiativ. Forskarna har sett både exempel på att ryska styrkor antingen fortsatte framåt utan att veta var de skulle, och att de stannade kvar och inte gjorde någonting tills nya order gavs. Detta förvånade forskarna.

– Här trodde vi faktiskt att man hade en mer västerländsk utveckling där en taktisk chef hade tagit ett nytt beslut utifrån situationen. Men det har man alltså inte gjort. 

per_skoglund_webb
Per Skoglund, avdelningschef vid institutionen för krigsvetenskap och militärhistoria vid Försvarshögskolan

En kombination av att Ryssland trodde det skulle vara lättare, att de inte tog flygplatsen och inte lyckades få in logistik, gjorde enligt forskarna att hela insatsen norr om Kiev misslyckades. Förband körde slut på drivmedel och soldaterna svalt. Det är sannolikt även därför orter som Butja plundrades, menar de. Soldaterna hade inte tillräckligt med mat, vatten och andra förnödenheter. 

– Hela bilden pekar på hierarkisk centralstyrning på hög nivå samtidigt som de som faktiskt utförde jobbet inte hade tid till de förberedelser som behövdes för att skapa uthållighet i förbanden.

Ukraina visade sig i ett tidigt skede vara effektiva på att slå ut järnvägsförbindelser, vilket fick stor påverkan på ryska förband som historiskt sett byggt upp sin logistik kring ett beroende av transporter via järnvägsnätet. 

Rysslands begränsade flexibilitet i logistiksystemet har förlitat sig i mångt och mycket på en gammeldags sovjetisk krigföring och planläggning, som enligt forskarna användes under andra världskriget och fram till kalla krigets slut. Det vill säga att logistikförbanden hålls i skydd bakom fronten i de stridande förbanden. Förbanden har inte varit  dimensionerade för att hantera den volym av ammunition och avstånd som förekommit i kriget. Som exempel nämner forskarna att beskjutningen i Mariupol var så omfattande att i princip alla marktransporter gick åt till att frakta artilleriammunition. Och när Ryssland senare nådde framgångar i östra Ukraina hamnade de för långt ifrån järnvägsknutpunkter, och fick därmed problem med logistiken igen.

FAKTA

Logistikens betydelse i Ukrainakriget

I studien ”Russian logistics in the Ukrainian War: Can Operational Failures be Attributed to logistics?” har forskarna Per Skoglund, Tore Listou och Thomas Ekström (2022) undersökt de inledande månaderna av kriget i Ukraina ur ett logistikperspektiv. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post