Nato – en allians i förändring

Föreställningarna om Nato och vad ett medlemskap skulle innebära för svenskt vidkommande är inte alltid överensstämmande med verkligheten. Lägg därtill att även Nato genomgår förändringar utifrån det högst reella hotet som Rysslands agerande innebär. Många medlemsländer har inte trott att det kan bli krig, men nu behöver man tänka om.

Den 4 mars möttes Natos utrikesministrar tillsammans med Sverige, Finland och övriga EU, i Natos högkvarter i Bryssel.

Ofta har det verkat som båda sidorna i debatten tror att Nato är en blänkande preussisk krigsmaskin under amerikanskt befäl, vilket Natomotståndarna menar är ett helvete medan Natoanhängarna tycker är ett himmelrike. Men båda sidorna har här fel – Nato fungerar inte som ett urverk, huvuduppgiften är inte krigföring, och USA bestämmer inte allt.

Nato är en mellanstatlig allians bestående av 30 demokratier, och varje medlemsland har en särskild ambassad vid alliansens hög-kvarter i Bryssel vilken leds av en ambassadör och under denna en militär representant som leder det militära arbetet. De permanenta delegationerna utgör sammanlagt hälften av de 4 000 personer som arbetar vid Natohögkvarteret. På politisk och hög militär nivå fattar Nato sina beslut genom enighet, vilken kräver många möten och mycket diplomatiskt fotarbete. Att det ändå fungerar i slutänden beror på tre saker: För det första på en känsla bland medlemmarna att man har ett ansvar att förvalta. För det andra på alliansens speciella trögsmidiga beslutskultur, där man tar fasta på det man är eniga om och sedan stegvis utvidgar och jämkar enigheten. För det tredje på USA:s speciella roll som alliansens ”mamma och pappa” – den som sätter upp mål för familjen, lirkar med struliga eller truliga medlemmar, och i sista hand själv ställer upp. 

Nato har nästan inga egna militära resurser, dessa tillhör normalt medlemmarna, som dock efter särskilt beslut kan ställa resurser till Natos förfogande för vissa uppgifter eller viss tid. 

» I fredstid tillhör nästan alla förband sina hemländer och är underställda sina nationella staber. «

Det egentliga Natos strukturer kan delas upp i politiska, militära och specialorgan. Högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet, NAC, som kan mötas på olika nivåer – i vardagslag representeras länderna av sina Natoambassadörer, men för viktiga möten företräds de av försvars- eller utrikesministrar, och på toppmöten av stats- eller regeringschefer. Ordförande är normalt Natos general-sekreterare som till sitt stöd har ett internationellt sekretariat om knappt 1 000 personer med en myriad byråer, grupper och kommittéer för olika uppgifter. På den militära sidan finns under NAC militärkommittén, i vardagslag bestående av medlemmarnas militära representanter, men vid särskilda tillfällen av deras försvarschefer. Under militärkommittén finns den internationella militära staben om cirka 500 personer som ingår i högkvarteret, och Natos militära kommandoorganisation om totalt knappt 7 000 personer som är lokaliserad till olika platser, med det strategiska högkvarteret SHAPE i Mons söder om Bryssel. Under det finns tre Joint Force Commands, ett i Neapel, ett i Brunssum i Holland, och ett nyinrättat i Norfolk i Virginia. Därutöver finns separata taktiska kommandon för sjö-, luft-, och markstridskrafter samt logistik. I Norfolk finns också det strategiska Allied Command Transformation som arbetar med framtidsfrågor, utveckling och utbildning. Viktigt att veta är att principen om områdesansvar – där ett utpekat högkvarter har ansvar för försvaret av ett visst geografiskt område och för vissa förband – avskaffades efter kalla kriget eftersom Ryssland inte längre ansågs som ett hot. 

Vid sidan av de politiska och militära strukturerna finns också en rad specialorgan som hanterar exempelvis samband, forskning, anskaffning, flygtrafikledning, standardisering med mera.  Slutligen finns Nuclear Planning Group som är sidoordnad till NAC – därför att Frankrike inte är med – och som fungerar som ett konsultationsforum mellan medlemmarna vad gäller kärnvapenfrågor.

Vissa tjänster, främst civila, inom Natostrukturerna lyses ut men det vanligaste är att de bemannas enligt ett kvotsystem där ett visst land ska fylla ett visst antal befattningar, baserat på befolkningsstorlek och nationalinkomst. Enligt kvotsystemet skulle Sverige få bemanningsansvar för 200-250 befattningar, cirka 90 procent av dem militära. Medlemmarna betalar också en i sammanhanget blygsam årsavgift för driften av de gemensamma strukturerna och organen som också är relaterad till nationalinkomsten. För Sveriges del kan den uppskattas till 600 miljoner kronor.

De kårstaber som möjligen skulle leda förband i insatser eller operationer tillhör inte formellt Nato utan sätts upp av olika medlemsländer, vanligen i multilateralt samarbete. Att underställa dessa staber Natos befäl kräver nationella beslut. I fredstid tillhör nästan alla förband sina hemländer och är underställda sina nationella staber. Vid ett angrepp kommer det att ta tid för medlemmarna att enas om att ett angrepp har ägt rum och att det faller under stadgans artikel 5, samt för kommandoorganisationen att överta ledningen. Under tiden kommer de angripna länderna att försvara sig själva med egna styrkor under eget befäl, kanske efter några dagar med hjälp av enskilda allierade som griper in i form av en coalition of the willing inom alliansens ram.

Många svenskar som nu något yrvaket försöker orientera sig om Nato lusläser Natostadgan och hoppas där att hitta svaren. Men stadgan ger bara en liten del av svaret till hur Nato fungerar, och anledningen till det är att Nato bildades i två steg. Det sägs ofta att Nato bildades 1949, men det är en sanning med modifikation. 1949 slöts det Nordatlantiska fördraget, the North Atlantic Treaty, som en säkerhetspolitisk allians där medlemmarna lovade att hjälpa varandra om de anfölls. Eftersom den amerikanska senaten var skeptisk till öppna åtaganden så mjukades skrivningarna i nyckelparagrafen artikel 5 upp för att ge handlings-frihet angående hur medlemmarna skulle svara på ett angrepp.

Men 1950 bröt Koreakriget ut och många fruktade att Sovjetunionen också skulle gå till anfall i Europa. För att ge större militär trovärdighet åt Nordatlantiska fördraget skapades därför en organisation, North Atlantic Treaty Organization – Nato. Med bildandet av Nato byggdes en struktur upp med högkvarter, ett permanent NAC, generalsekreterare, sekretariat, kommittéer och inte minst en militär kommandoorganisation under befäl av en amerikansk general. Dessutom stationerades efterhand åter fler amerikanska förband i Europa. Syftet med alla dessa åtgärder var att säkerställa att ett ryskt angrepp på Västeuropa skulle mötas av ett snabbt och kraftfullt gensvar, och därmed öka trovärdigheten i avskräckningen. 

När nu många svenskar läser fördraget för att förstå Nato är det lite grand som att försöka förstå ett djur genom att bara titta på skelettet. Styrkan och trovärdigheten i artikel 5 ligger inte främst i skrivningarna i fördraget, utan i att dessa ord på pappret har givits konkret substans genom de militära åtaganden som medlemmarna gjort och de planer och förberedelser som gjorts för detta. Man skulle kunna säga att det är O:et i Nato som gjort att orden i fördraget har fått substans.

» Det Nato vi kommer att vara medlemmar i är inte riktigt det Nato vi sett de senaste decennierna. «

En annan vanlig missuppfattning är att Natos huvuduppgift är försvar eller krigföring, när det i verkligheten främst handlar om avskräckning. Skillnaden är viktig och betydelsebärande på flera sätt. På 1950-talet valde USA att basera skyddet av Europa på kärn-vapenavskräckning (deterrence by punishment) i stället för på en förmåga till konventionellt försvar (deterrence by denial) eftersom detta var enklare och billigare, och detta vägval passade européerna bra eftersom det inte krävde så mycket av dem. Men i början av 1960-talet ville USA byta fot och lita mer till konventionellt försvar i Europa. Detta gillade inte européerna eftersom det skulle kräva större ansträngningar av dem. 

Resultatet har blivit en intern dragkamp om vem som ska bära risken och om burden sharing som i stort sett har pågått sedan dess. USA har velat se större försvarsansträngningar från Europas sida för att höja kärnvapentröskeln och lätta på USA:s börda, medan européerna har velat komma undan med att göra så lite som nödvändigt. Detta har gjort att många medlemsländer egentligen inte har trott på att det kan bli krig och har nöjt sig med militära styrkor som delvis bara är avskräckningssymboler, vilket för övrigt Sverige gjort sedan cirka 1970, enligt Wilhelm Agrell.

Vidare är Nato en allians i förändring och det Nato vi kommer att vara medlemmar i är inte riktigt det Nato vi sett de senaste decennierna. Nato står nämligen likt Sverige ännu kvar i en struktur som utformades under den strategiska timeouten. Detta kommer nu att behöva ändras och anpassas till det högst reella hotet från Ryssland, samtidigt som medlemsländerna i syd har andra prioriteringar. Ett åtagande från 1997 om återhållsamhet med stationering av styrkor kommer troligen att hamna i papperskorgen eller arkivet, och en något starkare närvaro att etableras i de östliga medlemsländerna, men långtifrån den sorts robusta närvaro alliansen hade i Västtyskland under det kalla kriget. 

Det kommer också att finnas ett behov att återinföra någon form av militärt områdesansvar. Troligen börjar man med att ge JFC Brunssum ansvaret för Europa norr om Alperna medan JFC Neapel tar hand om den södra delen. En finkornigare uppdelning vore motiverad, men frågor om olika stabers och högkvarters placering och uppgifter är laddade med nationell prestige och fastnar därför lätt i kvarnarna. 

Slutligen vill jag varna för frestelsen att som ny medlem agera ”Bror Duktig” och genast komma med synpunkter på hur olika saker skulle kunna ordnas bättre – in Sveden we have a system … Det är en ovana som vi svenskar ofta har, men när vi som valt att sikta på läktaren i 70 år och kommenterat spelet nu har skyndat in på planen eftersom det börjar osa katt hos oss så vore det klädsamt med lite ödmjukhet och läraktighet från vår sida. 

Robert Dalsjö-2022
Robert Dalsjö, Forskare och över­ingenjör vid Totalförsvarets forsknings­institut, specialiserad inom militärpolitisk analys i Östersjöregionen. Han är också aktiv reserv­officer.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Ett fel i en nödutfällningsventil var den utlösande faktorn när ett Jas 39 C Gripen landade i för hög fart och utan bromsförmåga på Ronneby flygplats i november 2022. Nu vill Statens haverikommission att såväl Försvarsmakten som flygplanstillverkaren Saab vidtar åtgärder.
Under en mörkerövning vid F 17 drabbades ett av flygplanen av en felindikation på landningsstället. Piloten avbröt och gjorde en nödlandning i Ronneby med skador på planet som följd. Vid utredningen fann man att liknande incidenter också hänt i Ungern och Grekland.

Den 7 november 2022 genomförde flera förband från Blekinge flygflottilj, F 17, en mörkerövning öster om Öland. Cirka 40 minuter in i övningen fick piloten i ett av planen en felindikation om att landstället inte var låst i uppfällt läge. Därefter följde en rad felmeddelanden och varningar och styrförmågan försämrades.

Piloten avbröt övningen och vände tillbaka mot flygplatsen i Ronneby där han tvingades landa i för hög fart och utan fungerade bromsar på hjulen. Flygplanet stoppades av utrullningsnätet, 111 meter efter asfaltskanten på landningsbanan. Piloten klarade sig oskadd men planet fick omfattande skador.

– Händelsen var allvarlig. Piloten hamnade i en komplex situation med flera följdfel och han fick en massa varningar som gjorde det svårt att tolka vilken felbild han hade. Det var ett svårt läge, men piloten hanterade det på ett bra sätt, säger Håkan Josefsson, utredare vid Statens haverikommission (SHK). 

Enligt SHK:s rapport som publicerades i början av februari utlöses problemen av ett fel i en nödutfällningsventil som i sin tur triggade igång en mängd andra fel och varningssignaler. I rapporten lyfts också en liknande händelse med ett Jas-plan i Ungern 2015 fram. Även i Grekland uppdagades 2007 ett fel i samma ventilenhet på ett Jas Gripen, men den gången upptäcktes felet innan planet hunnit lyfta från marken.

Efter haveriet i Ronneby har Saab återkallat alla nödutfällningsventiler som är mer än 20 år gamla och även vidtagit vissa andra åtgärder.

» Det var ett svårt läge, men piloten hanterade det på ett bra sätt. «

Med hänsyn till de tidigare händelserna, borde Saab ha agerat tidigare?

– Det är svårt för oss att svara på. Vi har inte kunnat ta del av den ungerska haveriutredningen i sin helhet och händelsen i Aten har vi bara hört talas om, säger Håkan Josefsson.

Utöver det som redan har gjorts vill Statens haverikommission att det genomförs en översyn av felpresentationslogiken i den aktuella flygplansmodellen för att minska arbetsbelastningen för piloten om något liknande skulle inträffa igen.

Håkan Josefsson-SHK-2024
Håkan Josefsson, utredare vid Statens haverikommission

I samband med haveriet i Ronneby uppdagades också problem i kommunikationen mellan den kommunala räddningstjänsten, SOS alarm och den militära räddningsstyrkan inne på flygflottiljen. Missförstånden som uppstod ledde till att räddningsinsatsen blev fördröjd med någon minut.

– I det här fallet var det ingen fara och piloten kunde ta sig ur planet på egen hand. Men om det hade brunnit eller blivit ett större skadeutfall hade tiden varit kritisk och det är därför vi ger rekommendationen att Försvarsmakten och SOS alarm ska säkerställa att kommunikationen mellan dem fungerar, säger Håkan Josefsson.

Senast den 6 maj ska besked om vidtagna åtgärder lämnas till SHK.

Officerstidningen söker Saab för en kommentar. 

Statens haverikommission riktar följande rekommendationer med anledning av olyckan vid Blekinge flygflottilj

Försvarsmakten rekommenderas att:

• I samråd med Saab AB analysera vilka säkerhetsvinster och effekter i övrigt en ändrad delkretsavstängningslogik i hydraulsystemet för Jas 39 Gripen skulle innebära.

• Utvärdera räddningsinsatsen i syfte att säkerställa en tillfredsställande radiokommunikation mellan militära flygplatsers räddningsstyrka och kommunal räddningstjänst.

Saab AB rekommenderas att:

• Genomföra en översyn av felpresentationslogiken i Jas 39 Gripen vid återkommande fel i syfte att minska arbetsbelastningen för piloten vid en liknande händelse.

• Vidta åtgärder för att säkerställa att felpresentationslogiken i Jas 39 Gripen ger piloten en tydlig varning vid totalt bromsbortfall.

SOS alarm rekommenderas att:

• Sprida erfarenheterna från den aktuella larmhanteringen till övriga larmcentraler inom SOS alarm.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Svenska stabsofficerare kommer att delta i den EU-ledda insatsen Aspides i Röda havet. Det står klart efter ett beslut från regeringen på torsdagen. Operationen ska skydda civila fartyg i Röda havet mot attacker från bland annat Huthirebellerna.
En italiensk fregatt eskorterar ett civilt handelsfartyg i operation Aspides. Foto: Italienska marinen.

Efter huthiernas attacker mot internationell sjöfart i Röda havet beslutade EU:s utrikesråd i februari att inrätta en militär marin insats som ska bidra till att skydda civila fartyg i området.

Sjöfartsskyddsinsatsen Eunavfor Aspides, eller operation Aspides, har i uppgift är att ledsaga och skydda fartyg mot attacker i Röda havet och i närliggande områden. På torsdagen kom beskedet att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att placera upp till tio stabsofficerare i den EU-ledda insatsen.

– Sverige värnar rätten till en fungerade och fri internationell sjöfart. Attackerna mot civila fartyg är ett allvarligt hot mot detta och behöver motverkas. Sveriges bidrag till EU-insatsen Eunavfor Aspides är därför viktigt för vår gemensamma säkerhet, säger försvarsminister Pål Jonson (M) i ett pressmeddelande.

» Sverige värnar rätten till en fungerade och fri internationell sjöfart. «

Ambitionen är att ha officerare på plats i början av mars, skriver Försvarsmakten i en artikel på myndighetens webbplats. Inledningsvis planerar Försvarsmakten för att ha tre stabsofficerare på det operativa högkvarteret i Larissa i Grekland. En stabsofficer kommer också att placeras på styrkans ledningsfartyg ute till havs, enligt myndigheten.

Operationsområdet sträcker sig främst över de stora sjö- och handelsvägarna i Röda havet samt i vattnen utanför Yemen och Oman.

Beslutet om svenskt deltagande med upp till tio stabsofficerare i Eunavfor Aspides gäller fram till och med den 19 februari 2025.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Riskerna för svensk säkerhet har ökat, konstaterar den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, i sin årsöversikt för 2023. Sverige måste göra sig redo för att ha ett aggressivt och riskbenäget Ryssland som granne under lång tid framöver. ”Vi har inget andrum, vi måste agera nu”, sa Thomas Nilsson, chef för Must, på en pressträff på måndagen.

Det är ett mycket allvarligt säkerhetsläge och säkerhetsriskerna har ökat det senaste året, konstaterar den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, i sin årsöversikt för 2023. Utöver kriget i Ukraina pågår flera stora parallella kriser, däribland kriget i Gaza och fördjupade konflikter i Sahel-området.

Den 24 februari är det två år sedan Ryssland storskaliga invasion av Ukraina. Det finns inget som tyder på att kriget kommer att avslutas i närtid och vi måste utgå från att den konflikt som funnits mellan Ryssland och Väst kommer att fortsätta, sa generallöjtnant Thomas Nilsson, chef för Must, på en pressträff på måndagen.

– Även om Ryssland inte har nått de mål man hade när man startade kriget har den ryska ledningen i allt högre grad låst sig vid kriget, både politiskt och ekonomiskt. Ryssland ställer nu om sitt samhälle för att kunna fortsätta att föra ett kostsamt, förödande och långt krig, sa Thomas Nilsson på pressträffen och fortsatte:

– Must har tidigare dragit slutsatsen att ingen av sidorna för närvarande har möjlighet att vinna kriget med militära medel, den bedömningen kvarstår. Liksom bedömningen att kriget inte kommer att avslutas genom en förhandlingslösning på kort sikt. 

» I detta läge vore det misstag att tro att en tillfällig begränsning i den ryska förmågan i vår region ger oss ett andrum. «

Ryssland driver vidare kriget, trots omfattande förluster och kostnader. Thomas Nilsson betonade vikten av ett fortsatt och omfattande militärt stöd till Ukraina, inte minst är behovet stort på artilleri- och luftvärnsammunition.

Den ryska ledningens agerande präglas av ett högt risktagande och det finns en risk att konflikten eskalerar, sa Mustchefen vidare. Situationen innebär också en ökad risk för militära incidenter på grund av misstag och kan involvera ytterligare länder.

– Vi har exempelvis sett nedslag av robotdelar i Natoländer. Denna typ av incidenter kan få farliga konsekvenser, sa Thomas Nilsson.

Sverige måste planera för att ha ett aggressivt och riskbenäget Ryssland som granne under lång tid framöver. Ryssland är alltjämt den säkerhetshotande aktör som Försvarsmakten dimensionerar sin verksamhet utifrån. Thomas Nilsson poängterade betydelsen av att Sverige fortsätter att stärka den egna försvarsförmågan i ett högt tempo.

– I detta läge vore det misstag att tro att en tillfällig begränsning i den ryska förmågan i vår region ger oss ett andrum. Rysslands förmåga att genomföra ett militärt angrepp mot Sverige är fortsatt den dimensionerande hotbilden för Försvarsmakten. Och även som Natomedlem måste Sverige kunna möta ett antagonistiskt och svårförutsägbart Ryssland, sa han. 

» Även som Natomedlem måste Sverige kunna möta ett antagonistiskt och svårförutsägbart Ryssland. «

Musts bedömning är att Ryssland, så snart man kan, kommer att försöka att öka sin militära styrka efter förlusterna i Ukraina. ”Det finns hinder, såsom bristande ekonomiska förutsättningar, förlorade nyckelkompetenser och de omfattande sanktionerna. Men den ryska regimen har gjort detta till ett högt prioriterat område”, skriver Mustchefen i sitt förord till årsöversikten.

Ryssland har påbörjat planläggningen för en uppbyggnad av landets militära styrka under de kommande fem åren, enligt Must. ”Det finns dock betydande hinder för detta. Några av dessa hinder är sanktionernas inverkan på den ryska försvarsindustrin, den ekonomiska utvecklingen samt förluster av officerare och underofficerare i Ukrainakriget vilka kan bli svåra att ersätta beroende demografiutvecklingen”, skriver Must.

Länk till Must årsöversikt här.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Observera att du även behöver klicka på godkänningslänken i det bekräftelsemeddelande som kommer att skickas till din e-postadress för att slutföra prenumerationen. Vänligen kontrollera din skräppostmapp om du inte har mottagit bekräftelsemeddelandet efter att ha registrerat dig.