Nato – en allians i förändring

Föreställningarna om Nato och vad ett medlemskap skulle innebära för svenskt vidkommande är inte alltid överensstämmande med verkligheten. Lägg därtill att även Nato genomgår förändringar utifrån det högst reella hotet som Rysslands agerande innebär. Många medlemsländer har inte trott att det kan bli krig, men nu behöver man tänka om.

Den 4 mars möttes Natos utrikesministrar tillsammans med Sverige, Finland och övriga EU, i Natos högkvarter i Bryssel.

Ofta har det verkat som båda sidorna i debatten tror att Nato är en blänkande preussisk krigsmaskin under amerikanskt befäl, vilket Natomotståndarna menar är ett helvete medan Natoanhängarna tycker är ett himmelrike. Men båda sidorna har här fel – Nato fungerar inte som ett urverk, huvuduppgiften är inte krigföring, och USA bestämmer inte allt.

Nato är en mellanstatlig allians bestående av 30 demokratier, och varje medlemsland har en särskild ambassad vid alliansens hög-kvarter i Bryssel vilken leds av en ambassadör och under denna en militär representant som leder det militära arbetet. De permanenta delegationerna utgör sammanlagt hälften av de 4 000 personer som arbetar vid Natohögkvarteret. På politisk och hög militär nivå fattar Nato sina beslut genom enighet, vilken kräver många möten och mycket diplomatiskt fotarbete. Att det ändå fungerar i slutänden beror på tre saker: För det första på en känsla bland medlemmarna att man har ett ansvar att förvalta. För det andra på alliansens speciella trögsmidiga beslutskultur, där man tar fasta på det man är eniga om och sedan stegvis utvidgar och jämkar enigheten. För det tredje på USA:s speciella roll som alliansens ”mamma och pappa” – den som sätter upp mål för familjen, lirkar med struliga eller truliga medlemmar, och i sista hand själv ställer upp. 

Nato har nästan inga egna militära resurser, dessa tillhör normalt medlemmarna, som dock efter särskilt beslut kan ställa resurser till Natos förfogande för vissa uppgifter eller viss tid. 

» I fredstid tillhör nästan alla förband sina hemländer och är underställda sina nationella staber. «

Det egentliga Natos strukturer kan delas upp i politiska, militära och specialorgan. Högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet, NAC, som kan mötas på olika nivåer – i vardagslag representeras länderna av sina Natoambassadörer, men för viktiga möten företräds de av försvars- eller utrikesministrar, och på toppmöten av stats- eller regeringschefer. Ordförande är normalt Natos general-sekreterare som till sitt stöd har ett internationellt sekretariat om knappt 1 000 personer med en myriad byråer, grupper och kommittéer för olika uppgifter. På den militära sidan finns under NAC militärkommittén, i vardagslag bestående av medlemmarnas militära representanter, men vid särskilda tillfällen av deras försvarschefer. Under militärkommittén finns den internationella militära staben om cirka 500 personer som ingår i högkvarteret, och Natos militära kommandoorganisation om totalt knappt 7 000 personer som är lokaliserad till olika platser, med det strategiska högkvarteret SHAPE i Mons söder om Bryssel. Under det finns tre Joint Force Commands, ett i Neapel, ett i Brunssum i Holland, och ett nyinrättat i Norfolk i Virginia. Därutöver finns separata taktiska kommandon för sjö-, luft-, och markstridskrafter samt logistik. I Norfolk finns också det strategiska Allied Command Transformation som arbetar med framtidsfrågor, utveckling och utbildning. Viktigt att veta är att principen om områdesansvar – där ett utpekat högkvarter har ansvar för försvaret av ett visst geografiskt område och för vissa förband – avskaffades efter kalla kriget eftersom Ryssland inte längre ansågs som ett hot. 

Vid sidan av de politiska och militära strukturerna finns också en rad specialorgan som hanterar exempelvis samband, forskning, anskaffning, flygtrafikledning, standardisering med mera.  Slutligen finns Nuclear Planning Group som är sidoordnad till NAC – därför att Frankrike inte är med – och som fungerar som ett konsultationsforum mellan medlemmarna vad gäller kärnvapenfrågor.

Vissa tjänster, främst civila, inom Natostrukturerna lyses ut men det vanligaste är att de bemannas enligt ett kvotsystem där ett visst land ska fylla ett visst antal befattningar, baserat på befolkningsstorlek och nationalinkomst. Enligt kvotsystemet skulle Sverige få bemanningsansvar för 200-250 befattningar, cirka 90 procent av dem militära. Medlemmarna betalar också en i sammanhanget blygsam årsavgift för driften av de gemensamma strukturerna och organen som också är relaterad till nationalinkomsten. För Sveriges del kan den uppskattas till 600 miljoner kronor.

De kårstaber som möjligen skulle leda förband i insatser eller operationer tillhör inte formellt Nato utan sätts upp av olika medlemsländer, vanligen i multilateralt samarbete. Att underställa dessa staber Natos befäl kräver nationella beslut. I fredstid tillhör nästan alla förband sina hemländer och är underställda sina nationella staber. Vid ett angrepp kommer det att ta tid för medlemmarna att enas om att ett angrepp har ägt rum och att det faller under stadgans artikel 5, samt för kommandoorganisationen att överta ledningen. Under tiden kommer de angripna länderna att försvara sig själva med egna styrkor under eget befäl, kanske efter några dagar med hjälp av enskilda allierade som griper in i form av en coalition of the willing inom alliansens ram.

Många svenskar som nu något yrvaket försöker orientera sig om Nato lusläser Natostadgan och hoppas där att hitta svaren. Men stadgan ger bara en liten del av svaret till hur Nato fungerar, och anledningen till det är att Nato bildades i två steg. Det sägs ofta att Nato bildades 1949, men det är en sanning med modifikation. 1949 slöts det Nordatlantiska fördraget, the North Atlantic Treaty, som en säkerhetspolitisk allians där medlemmarna lovade att hjälpa varandra om de anfölls. Eftersom den amerikanska senaten var skeptisk till öppna åtaganden så mjukades skrivningarna i nyckelparagrafen artikel 5 upp för att ge handlings-frihet angående hur medlemmarna skulle svara på ett angrepp.

Men 1950 bröt Koreakriget ut och många fruktade att Sovjetunionen också skulle gå till anfall i Europa. För att ge större militär trovärdighet åt Nordatlantiska fördraget skapades därför en organisation, North Atlantic Treaty Organization – Nato. Med bildandet av Nato byggdes en struktur upp med högkvarter, ett permanent NAC, generalsekreterare, sekretariat, kommittéer och inte minst en militär kommandoorganisation under befäl av en amerikansk general. Dessutom stationerades efterhand åter fler amerikanska förband i Europa. Syftet med alla dessa åtgärder var att säkerställa att ett ryskt angrepp på Västeuropa skulle mötas av ett snabbt och kraftfullt gensvar, och därmed öka trovärdigheten i avskräckningen. 

När nu många svenskar läser fördraget för att förstå Nato är det lite grand som att försöka förstå ett djur genom att bara titta på skelettet. Styrkan och trovärdigheten i artikel 5 ligger inte främst i skrivningarna i fördraget, utan i att dessa ord på pappret har givits konkret substans genom de militära åtaganden som medlemmarna gjort och de planer och förberedelser som gjorts för detta. Man skulle kunna säga att det är O:et i Nato som gjort att orden i fördraget har fått substans.

» Det Nato vi kommer att vara medlemmar i är inte riktigt det Nato vi sett de senaste decennierna. «

En annan vanlig missuppfattning är att Natos huvuduppgift är försvar eller krigföring, när det i verkligheten främst handlar om avskräckning. Skillnaden är viktig och betydelsebärande på flera sätt. På 1950-talet valde USA att basera skyddet av Europa på kärn-vapenavskräckning (deterrence by punishment) i stället för på en förmåga till konventionellt försvar (deterrence by denial) eftersom detta var enklare och billigare, och detta vägval passade européerna bra eftersom det inte krävde så mycket av dem. Men i början av 1960-talet ville USA byta fot och lita mer till konventionellt försvar i Europa. Detta gillade inte européerna eftersom det skulle kräva större ansträngningar av dem. 

Resultatet har blivit en intern dragkamp om vem som ska bära risken och om burden sharing som i stort sett har pågått sedan dess. USA har velat se större försvarsansträngningar från Europas sida för att höja kärnvapentröskeln och lätta på USA:s börda, medan européerna har velat komma undan med att göra så lite som nödvändigt. Detta har gjort att många medlemsländer egentligen inte har trott på att det kan bli krig och har nöjt sig med militära styrkor som delvis bara är avskräckningssymboler, vilket för övrigt Sverige gjort sedan cirka 1970, enligt Wilhelm Agrell.

Vidare är Nato en allians i förändring och det Nato vi kommer att vara medlemmar i är inte riktigt det Nato vi sett de senaste decennierna. Nato står nämligen likt Sverige ännu kvar i en struktur som utformades under den strategiska timeouten. Detta kommer nu att behöva ändras och anpassas till det högst reella hotet från Ryssland, samtidigt som medlemsländerna i syd har andra prioriteringar. Ett åtagande från 1997 om återhållsamhet med stationering av styrkor kommer troligen att hamna i papperskorgen eller arkivet, och en något starkare närvaro att etableras i de östliga medlemsländerna, men långtifrån den sorts robusta närvaro alliansen hade i Västtyskland under det kalla kriget. 

Det kommer också att finnas ett behov att återinföra någon form av militärt områdesansvar. Troligen börjar man med att ge JFC Brunssum ansvaret för Europa norr om Alperna medan JFC Neapel tar hand om den södra delen. En finkornigare uppdelning vore motiverad, men frågor om olika stabers och högkvarters placering och uppgifter är laddade med nationell prestige och fastnar därför lätt i kvarnarna. 

Slutligen vill jag varna för frestelsen att som ny medlem agera ”Bror Duktig” och genast komma med synpunkter på hur olika saker skulle kunna ordnas bättre – in Sveden we have a system … Det är en ovana som vi svenskar ofta har, men när vi som valt att sikta på läktaren i 70 år och kommenterat spelet nu har skyndat in på planen eftersom det börjar osa katt hos oss så vore det klädsamt med lite ödmjukhet och läraktighet från vår sida. 

Robert Dalsjö-2022
Robert Dalsjö, Forskare och över­ingenjör vid Totalförsvarets forsknings­institut, specialiserad inom militärpolitisk analys i Östersjöregionen. Han är också aktiv reserv­officer.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Försvarsbudgeten utökas till 119 miljarder nästa år, enligt höstens budgetproposition. Försvarsminister Pål Jonson (M) säger till Officerstidningen att budgeten ger Försvarsmakten utrymme att satsa mer på såväl befintlig personal som på nyrekryteringar.
Försvarsminister Pål Jonson (M) höll den 11 september en pressträff tillsammans med de försvarspolitiska talespersonerna från samarbetspartierna om budgetnyheter inom försvarsområdet.

I budgetpropositionen som regeringen presenterade den 20 september, förstärks försvarsbudgeten med ytterligare 700 miljoner nästa år. Tillsammans med uppräkningar till följd av bland annat inflationen, dollarkursen och de ökande drivmedelskostnaderna – vilket motsvarar runt 30 procent av hela budgeten – och tidigare beslut om mer resurser innebär det att anslagen till det militära försvaret ökar med 27 miljarder kronor till totalt 119 miljarder 2024.

Ett område som pekas ut som i behov av förstärkning är Försvarsmaktens personalförsörjning. Försvarsminister Pål Jonson (M) säger att han delar Försvarsmaktens egen beskrivning av behovet att satsa mer på personalen.

– Vi har skapat utrymme i budgeten för att Försvarsmakten ska kunna genomföra de personalsatsningar som de har äskat pengar för, både på befintlig personal och för att kunna växa och anställa fler. Det kan handla om kompetensutveckling, att se över löner och så vidare. Nu är det upp till Försvarsmakten att tillsammans med arbetsmarknadens parter att enas om hur det här ska genomföras.

» Vi har skapat utrymme i budgeten för att Försvarsmakten ska kunna genomföra de personalsatsningar som de har äskat pengar för, både på befintlig personal och för att kunna växa och anställa fler. «

Även de värnpliktiga ska bli fler. År 2025 ska antalet rekryter öka till 8.000 individer, från årets cirka 5.500 värnpliktiga. Det innebär att Försvarsmakten måste utöka tillgången till sådant som instruktörer, boenden och personlig utrustning för att kunna omhänderta de växande värnpliktskullarna.

– Utökningen av antalet värnpliktiga är resultatet av det försvarsbeslut som fattades 2020, och jag förutsätter att Försvarsmakten tagit höjd för det. Men med tanke på de omfattande brister i tillgången på personlig utrustning som uppstod vid inrycket i augusti i år, utesluter jag inte att vi kommer att behöva vidta ytterligare politiska åtgärder kopplat till detta framöver, säger försvarsminister Pål Jonson. 

» Men med tanke på de omfattande brister i tillgången på personlig utrustning som uppstod vid inrycket i augusti i år, utesluter jag inte att vi kommer att behöva vidta ytterligare politiska åtgärder kopplat till detta. «

Stödet till Ukraina motsvarar hittills kostnader för Försvarsmakten på 19 miljarder kronor. I budgetpropositionen för 2024 kompenseras Försvarsmakten med två miljarder.

– Hur mycket vi kan ersätta beror främst på industrins produktionskraft. Det är långa köer till försvarsindustrin i dag, både i Sverige och i andra länder, och vi behöver ta höjd för att kompensera Försvarsmaktens för deras bidrag till Ukraina i flera år framöver, säger Pål Jonson och fortsätter:

– Vi kan inte urholka vår försvarsförmåga på grund av stödet till Ukraina, det har vi varit tydliga med. Samtidigt som vi måste fortsätta att bidra. Annars riskerar vi att hamna i ett ännu sämre säkerhetsläge än det vi har i dag.

Pål Jonson anser att Sveriges förmåga att stå emot ett väpnat angrepp har ökat, även om det fortfarande behöver göras mer för att stärka det nationella försvaret.

– Vår förmåga är bättre än den var för några år sedan. Samtidigt pekar Försvarsmakten själva på att det finns begränsningar, bland annat i uthålligheten att utföra väpnad strid och i underhållsfunktioner.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Försvarsbudgeten utökas med över 27 miljarder kronor nästa år jämfört med i år, till 119 miljarder, det framgår av höstens budgetproposition. På en pressträff nyligen framhöll regeringen behovet av att Försvarsmakten satsar på personalområdet, bland annat genom åtgärder för att behålla och rekrytera personal och att antalet utbildningsplatser på Officersprogrammet ökar.
Försvarsminister Pål Jonson (M) höll den 11 september en pressträff tillsammans med de försvarspolitiska talespersonerna från samarbetspartierna om budgetnyheter inom försvarsområdet.

I budgetpropositionen som regeringen presenterar i dag, den 20 september, förstärks försvarsbudgeten med ytterligare 700 miljoner nästa år. Tillsammans med uppräckningar och tidigare beslut om mer resurser innebär det att anslagen till det militära försvaret ökar med 27 miljarder kronor till totalt 119 miljarder 2024.

Ett område som pekas ut som i behov av förstärkning är Försvarsmaktens personalförsörjning. Framför allt beskrivs bemanningen i flygvapnet som problematisk.

”Den fortsatta bristen på personal, exempelvis flygstridsledare, flygtekniker och piloter, utgör flygvapnets största begränsning. Den tidigare bristen på piloter har ökat under 2022, framför allt som en följd av att ett trettiotal piloter är tjänstlediga från Försvarsmakten. Som en följd redovisar Försvarsmakten att flygvapnets förmåga att utbilda och vidmakthålla de berörda krigsförbanden har nedgått markant. Antalet flygtimmar för Jas 39 har under 2022 sjunkit med 12 procent vilket enligt Försvarsmakten beror uteslutande på pilotbrist”, står det i budgetpropositionen.

Enligt ett pressmeddelande från försvarsdepartementet den 11 september ska omprioriteringar mellan anslagen 2024–2025 och beräknade tillskott under 2026 göra det möjligt för särskilda satsningar på personalområdet för att öka personaltillväxten och ”omhänderta effekterna av nya kollektivavtal och beslut om lön och tillägg.”

Betydelsen av att Försvarsmakten har resurser för att både rekrytera och behålla personal betonades på en pressträff den 11 september där några av budgetnyheterna inom försvarsområdet presenterades.

– Här har vi frigjort medel som gör att vi kan göra satsningar, sa Mikael Oscarsson, försvarspolitisk talesperson för Kristdemokraterna, på pressträffen.

Regeringen ser också ett behov av ett större inflöde av officerare med hänvisning till tillväxt och kommande pensionsavgångar. Fler officerare ska utbildas genom att antalet platser på Officersprogrammet ökar från 250 till 275 årligen. Även antalet värnpliktiga ska bli fler för att senast år 2025 uppgå till 8 000.

Budgetpropositionen för 2024 medger fortsatt stora investeringar i försvarsmateriel, bland annat fortsätter anskaffningen av Archer och medelräckviddigt och buret luftvärn. Utvecklingen av nya ytstridsfartyg ska påbörjas och ett nytt taktiskt transportflygplan ska ”skyndsamt anskaffas” för att ersätta TP 84 Hercules.

Resursförstärkningarna ska också ge Försvarsmakten möjlighet att komma tillrätta med problemen med personlig utrustning.

Enligt uppgifter i Dagens Nyheter ska också cirka två miljarder kronor gå till att ersätta materiel för totalt 19 miljarder kronor som skänkts till Ukraina.

Med de ökade anslagen når Sverige Natos mål om en försvarsbudget på två procent av BNP 2024. Under 2025 och 2026 beräknas cirka 1,25 respektive 7,4 miljarder kronor tillföras det militära försvaret.

Officerstidningen söker försvarsminister Pål Jonson för en kommentar.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Medan Europa fokuserar på Ryssland och kriget i Ukraina domineras den globala makt­balansen av supermakterna Kina och USA. Kina växer i styrka och från amerikansk sida uppfattas läget som alltmer oroväckande. Det visar rapporten Försvarsekonomisk utblick 2023 som Totalförsvarets forsknings­institut, FOI, publicerade i juni.
Mellan år 2000 och 2022 har Kina ökat sin andel av världens totala försvarsutgifter från 3 till 13 procent.

Den globala upprustningen fortsätter och enligt siffror från Sipri har de samlade militära utgifterna ökat med 86 procent mellan 2000 och 2022. Kriget i Ukraina skyndar på utvecklingen, men i flera länder började den militära expansionen långt tidigare. Sedan år 2000 har Ryssland ökat sin andel av de totala försvarsutgifterna från 1,2 till 3,8 procent, medan Kina gått från 3 till hela 13 procent. Det gör Kina till världens näst största militära stormakt med en försvarsbudget på 292 miljarder dollar förra året. Även om världsledande USA fortfarande har den i särklass största försvarsbudgeten med 877 miljarder dollar och står för cirka 40 procent av världens militära utgifter knappar Kina in och gapet mellan de båda supermakterna minskar. 

– Kinas försvarsmakt har varit under uppbyggnad ett bra tag, men jag tror inte att omvärlden riktigt hängt med. Det är först nu när man ser Kinas massiva flotta avfyra raketer runt Taiwan, som insikten hamrats in och USA uppfattar läget som ytterst oroväckande, säger Per Olsson, försvarsekonom vid FOI och författare till rapporten Försvarsekonomisk utblick 2023.

Bland övriga militära stormakter har Ryssland vandrat upp till en tredjeplats med militära utgifter på 86 miljarder dollar år 2022, följt av Indien med 81 miljarder dollar. 

I rapporten redovisas också de sammanlagda militära utgifterna för Europas fyra största ekonomier, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien (E4). Dessa länder spenderade tillsammans 211 miljarder dollar på försvaret 2022. Kinas försvarssatsningar har haft tyngdpunkten på de marina förbanden. En stor mängd nya korvetter, fregatter och jagare har sjösatts och 2022 hade Kina fler marina plattformar än USA, 203 jämfört med 198. Men sett till deplacement är USA fortfarande överlägset störst på haven, tre gånger Kinas storlek. Detta tack vare fler och större amerikanska hangarfartyg, jagare, kryssare och atomubåtar. Kina förväntas inte heller kunna upprätthålla den höga produktionstakten av nybyggda fartyg som landet haft sedan millennieskiftet. 

» Kinas försvarsmakt har varit under uppbyggnad ett bra tag, men jag tror inte att omvärlden riktigt hängt med. «

– Den stora uppbyggnadsfasen är sannolikt över nu när underhållskostnaderna springer iväg med halvtidsmodifieringar och reparationer. Kina kommer att hamna i samma sits som USA där en stor del av resurserna går åt till att underhålla den massa man redan har. Trots det kommer den kinesiska flottan fortsätta växa sin numerär och sitt deplacement, till hälften av USA:s år 2030, säger Per Olsson. 

Till skillnad från Kina, och även Indien, är Rysslands flotta på tillbakagång. Den har sedan år 2000 minskat i antal ytstridsfartyg och ubåtar, från 156 till 135.  

– Ryssland verkar tappat förmågan att bygga ytstridsfartyg större än fregatter och korvetter. Det beror delvis på att delar av den sovjetiska varvskapaciteten låg i Ukraina, men också på att man inte lyckades återuppbygga rysk kapacitet efter 1990-talets ekonomiska kris. Nu bygger man istället en alltmer kustnära flotta, säger Per Olsson. 

På armésidan har de länder som redovisas i studien delvis valt olika vägar. Samtliga länder har skurit ner på antalet stridsvagnar och artilleri- och raketsystem, men i USA och Västeuropa har minskningen varit mer drastisk än i Kina och Indien. Inom stridsflyget har i stort sett alla länder minskat antalet plattformar sedan år 2000. Av de länder som redovisas i studien är det enbart Indien som marginellt ökat antalet stridsflyg. Ryssland har dragit ner antalet stridsflyg med en tredjedel. Även USA har gjort omfattande nedskärningar och detsamma gäller Kina och E4-länderna. Enligt rapporten handlar minskningen nästan uteslutande om att man satsat på dyrare och mer avancerade plattformar, alltså kvalitet framför kvantitet. Inom stridsflyget är USA dominerande med ett tydligt försprång inom 5:e generationens stridsflyg. Kina har nyligen börjat introducera denna generation medan Ryssland halkat efter i utvecklingen. 

– Kina har över 140 enheter 5:e generationens J-20 stridsflygplan. Ryssland har bara lyckats få fram ett fåtal av sina Su-57, trots att programmen började samtidigt.

Per Olsson, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut.
Per Olsson, försvarsekonom vid FOI.

Globala militära utgifter 2000–2022:

Överlag dominerar västvärlden i fråga om tekniskt avancemang och modernitet, delvis för att de andra stormakterna i studien har behållit en större andel äldre materiel. Det gäller framför allt Ryssland, men också Kina och Indien har en större andel åldrande materiel än E4-länderna och USA. 

– Gällande kvalitet är det fördel väst. Indien, Kina och Ryssland får förmodligen ut större mängder materiel och personal ur sina försvarsbudgetar än väst eftersom de har ett lägre kostnadsläge, men väst har generellt bättre grejer, säger Per Olsson. 

Den globala upprustningen sker trots sviktande världsekonomi och majoriteten av länderna i Europa fortsätter med sina planerade satsningar.   

– Det är högst sannolikt att Europa kommer att fortsätta öka sina militära utgifter detta årtionde. Än så länge är det långt ifrån alla som uppnår Natos mål på två procent av BNP, men många är på väg dit. Två procent av BNP är visserligen ingen sensationell nivå, det globala genomsnittet ligger runt två procent, men att gå från en eller en och en halv procent till två procent innebär ändå stora förändringar. I Polen talar man till och med om en försvarsbudget på fyra procent av BNP. Det innebär att Europas andel av globala militära utgifter med stor sannolikhet kommer att öka fram till 2030, säger Per Olsson. 

» Det är högst sannolikt att Europa kommer att fortsätta öka sina militära utgifter detta årtionde. «

Enligt prognosen i Försvarsekonomisk utblick kommer Kina att passera USA som världens starkaste ekonomi någon gång runt år 2030. Samtidigt konstateras att den kraftiga ekonomiska tillväxt som Kina haft sedan millennieskiftet saktar in. Det kan, enligt Per Olsson, komma att påverka både prognosen liksom Kinas militära upprustning. 

– Den kinesiska militära uppbyggnaden har möjliggjorts av den ekonomiska tillväxten. Nu ska det bli intressant att se hur de agerar när tillväxten mattas av. De kommer att behöva låta en större andel av BNP gå till försvaret för att kunna fortsätta expandera militärt. Men oavsett om Kina går om USA eller inte, så kommer världen att domineras av två ganska jämnstora ekonomier.

Även Indien förväntas fortsätta öka både ekonomiskt och militärt. Landet låg fram till 2010-talet på ungefär samma BNP som Ryssland, men har sedan dess dragit ifrån. Indien är i dag världens femte största ekonomi och bedöms fortsätta växa stadigt under kommande årtionde. 

– Indien vill spela en central roll i Indiska Oceanen. De vill också ha inflytande i Sydostasien och Mellanöstern och vara en balans mot Kina. USA ser positivt på Indiens ambitioner och vill stötta det, säger Per Olsson och fortsätter: 

– Samtidigt står Indien både Ryssland och Iran nära. Det var många som blev besvikna över att Indien inte tog tydligare ställning mot Ryssland i kriget i Ukraina, men man måste inse att Indien har sina egna intressen och hotbilder och de kommer inte att gå andras ärenden. Indien har börjat luta sig mer mot väst, men det är inte okomplicerat. 

Oavsett utgången av kriget i Ukraina, så kommer Ryssland att behöva återuppbygga sin militära kapacitet efter kriget. Att rusta kommer att bli mer kostsamt än under föregående expansionsfas eftersom man inte längre har kvar det gamla sovjetiska arvet som grund att bygga en uppgraderad armé på. 

– Ryssarna har förbrukat tusentals stridsvagnar, stridsfordon och mängder av artilleri. Nya grejer blir oundvikligen dyrare att tillverka. Tidigare har de kunnat ta gamla stridsvagnar, svetsat på extra skydd och skickat till fronten men när de ska ersätta förlorad materiel kommer det att krävas nytt, säger Per Olsson. 

Exakt hur kriget i Ukraina kommer att påverka inriktningen av den pågående globala upprustningen går inte att svara på i nuläget, enligt Per Olsson. Men han säger att det är troligt att en viss anpassning till de erfarenheter som kriget ger kommer att ske. 

– Behov av ammunition och logistik är lärdomar som dras efter varje krig. ’Oj, går det åt så här mycket drivmedel och så här mycket ammunition’. I Ukraina kan vi se den enorma mängden artilleriammunition som förbrukas. Särskilt i väst har vi krympt våra lager av ammunition och artilleri. Länder i öst har gått en annan väg, inklusive Polen, Finland och Ukraina, och behållit sina lager i större utsträckning. De känner sin granne. 

Och det som nu pågår i Ukraina med massiva ryska förluster, beskriver Per Olsson som något av ett tveeggat svärd. 

– Å ena sidan kommer Ryssland att behöva återbygga stora delar av sin armé, under omfattande sanktioner. Å andra sidan finns det få saker så lärorika som militära motgångar, och kriget är inte över än. Vi ser redan nu hur båda sidor i kriget kombinerar billiga obemannade farkoster och gammalt artilleri på ett nytt sätt. Dessutom kommer Ryssland även fortsatt att ha världens största kärnvapenarsenal. Det kan vara dyrt att överskatta sin motståndare, men direkt farligt att underskatta den. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post