Nato – en allians i förändring

Föreställningarna om Nato och vad ett medlemskap skulle innebära för svenskt vidkommande är inte alltid överensstämmande med verkligheten. Lägg därtill att även Nato genomgår förändringar utifrån det högst reella hotet som Rysslands agerande innebär. Många medlemsländer har inte trott att det kan bli krig, men nu behöver man tänka om.

Den 4 mars möttes Natos utrikesministrar tillsammans med Sverige, Finland och övriga EU, i Natos högkvarter i Bryssel.

Ofta har det verkat som båda sidorna i debatten tror att Nato är en blänkande preussisk krigsmaskin under amerikanskt befäl, vilket Natomotståndarna menar är ett helvete medan Natoanhängarna tycker är ett himmelrike. Men båda sidorna har här fel – Nato fungerar inte som ett urverk, huvuduppgiften är inte krigföring, och USA bestämmer inte allt.

Nato är en mellanstatlig allians bestående av 30 demokratier, och varje medlemsland har en särskild ambassad vid alliansens hög-kvarter i Bryssel vilken leds av en ambassadör och under denna en militär representant som leder det militära arbetet. De permanenta delegationerna utgör sammanlagt hälften av de 4 000 personer som arbetar vid Natohögkvarteret. På politisk och hög militär nivå fattar Nato sina beslut genom enighet, vilken kräver många möten och mycket diplomatiskt fotarbete. Att det ändå fungerar i slutänden beror på tre saker: För det första på en känsla bland medlemmarna att man har ett ansvar att förvalta. För det andra på alliansens speciella trögsmidiga beslutskultur, där man tar fasta på det man är eniga om och sedan stegvis utvidgar och jämkar enigheten. För det tredje på USA:s speciella roll som alliansens ”mamma och pappa” – den som sätter upp mål för familjen, lirkar med struliga eller truliga medlemmar, och i sista hand själv ställer upp. 

Nato har nästan inga egna militära resurser, dessa tillhör normalt medlemmarna, som dock efter särskilt beslut kan ställa resurser till Natos förfogande för vissa uppgifter eller viss tid. 

» I fredstid tillhör nästan alla förband sina hemländer och är underställda sina nationella staber. «

Det egentliga Natos strukturer kan delas upp i politiska, militära och specialorgan. Högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet, NAC, som kan mötas på olika nivåer – i vardagslag representeras länderna av sina Natoambassadörer, men för viktiga möten företräds de av försvars- eller utrikesministrar, och på toppmöten av stats- eller regeringschefer. Ordförande är normalt Natos general-sekreterare som till sitt stöd har ett internationellt sekretariat om knappt 1 000 personer med en myriad byråer, grupper och kommittéer för olika uppgifter. På den militära sidan finns under NAC militärkommittén, i vardagslag bestående av medlemmarnas militära representanter, men vid särskilda tillfällen av deras försvarschefer. Under militärkommittén finns den internationella militära staben om cirka 500 personer som ingår i högkvarteret, och Natos militära kommandoorganisation om totalt knappt 7 000 personer som är lokaliserad till olika platser, med det strategiska högkvarteret SHAPE i Mons söder om Bryssel. Under det finns tre Joint Force Commands, ett i Neapel, ett i Brunssum i Holland, och ett nyinrättat i Norfolk i Virginia. Därutöver finns separata taktiska kommandon för sjö-, luft-, och markstridskrafter samt logistik. I Norfolk finns också det strategiska Allied Command Transformation som arbetar med framtidsfrågor, utveckling och utbildning. Viktigt att veta är att principen om områdesansvar – där ett utpekat högkvarter har ansvar för försvaret av ett visst geografiskt område och för vissa förband – avskaffades efter kalla kriget eftersom Ryssland inte längre ansågs som ett hot. 

Vid sidan av de politiska och militära strukturerna finns också en rad specialorgan som hanterar exempelvis samband, forskning, anskaffning, flygtrafikledning, standardisering med mera.  Slutligen finns Nuclear Planning Group som är sidoordnad till NAC – därför att Frankrike inte är med – och som fungerar som ett konsultationsforum mellan medlemmarna vad gäller kärnvapenfrågor.

Vissa tjänster, främst civila, inom Natostrukturerna lyses ut men det vanligaste är att de bemannas enligt ett kvotsystem där ett visst land ska fylla ett visst antal befattningar, baserat på befolkningsstorlek och nationalinkomst. Enligt kvotsystemet skulle Sverige få bemanningsansvar för 200-250 befattningar, cirka 90 procent av dem militära. Medlemmarna betalar också en i sammanhanget blygsam årsavgift för driften av de gemensamma strukturerna och organen som också är relaterad till nationalinkomsten. För Sveriges del kan den uppskattas till 600 miljoner kronor.

De kårstaber som möjligen skulle leda förband i insatser eller operationer tillhör inte formellt Nato utan sätts upp av olika medlemsländer, vanligen i multilateralt samarbete. Att underställa dessa staber Natos befäl kräver nationella beslut. I fredstid tillhör nästan alla förband sina hemländer och är underställda sina nationella staber. Vid ett angrepp kommer det att ta tid för medlemmarna att enas om att ett angrepp har ägt rum och att det faller under stadgans artikel 5, samt för kommandoorganisationen att överta ledningen. Under tiden kommer de angripna länderna att försvara sig själva med egna styrkor under eget befäl, kanske efter några dagar med hjälp av enskilda allierade som griper in i form av en coalition of the willing inom alliansens ram.

Många svenskar som nu något yrvaket försöker orientera sig om Nato lusläser Natostadgan och hoppas där att hitta svaren. Men stadgan ger bara en liten del av svaret till hur Nato fungerar, och anledningen till det är att Nato bildades i två steg. Det sägs ofta att Nato bildades 1949, men det är en sanning med modifikation. 1949 slöts det Nordatlantiska fördraget, the North Atlantic Treaty, som en säkerhetspolitisk allians där medlemmarna lovade att hjälpa varandra om de anfölls. Eftersom den amerikanska senaten var skeptisk till öppna åtaganden så mjukades skrivningarna i nyckelparagrafen artikel 5 upp för att ge handlings-frihet angående hur medlemmarna skulle svara på ett angrepp.

Men 1950 bröt Koreakriget ut och många fruktade att Sovjetunionen också skulle gå till anfall i Europa. För att ge större militär trovärdighet åt Nordatlantiska fördraget skapades därför en organisation, North Atlantic Treaty Organization – Nato. Med bildandet av Nato byggdes en struktur upp med högkvarter, ett permanent NAC, generalsekreterare, sekretariat, kommittéer och inte minst en militär kommandoorganisation under befäl av en amerikansk general. Dessutom stationerades efterhand åter fler amerikanska förband i Europa. Syftet med alla dessa åtgärder var att säkerställa att ett ryskt angrepp på Västeuropa skulle mötas av ett snabbt och kraftfullt gensvar, och därmed öka trovärdigheten i avskräckningen. 

När nu många svenskar läser fördraget för att förstå Nato är det lite grand som att försöka förstå ett djur genom att bara titta på skelettet. Styrkan och trovärdigheten i artikel 5 ligger inte främst i skrivningarna i fördraget, utan i att dessa ord på pappret har givits konkret substans genom de militära åtaganden som medlemmarna gjort och de planer och förberedelser som gjorts för detta. Man skulle kunna säga att det är O:et i Nato som gjort att orden i fördraget har fått substans.

» Det Nato vi kommer att vara medlemmar i är inte riktigt det Nato vi sett de senaste decennierna. «

En annan vanlig missuppfattning är att Natos huvuduppgift är försvar eller krigföring, när det i verkligheten främst handlar om avskräckning. Skillnaden är viktig och betydelsebärande på flera sätt. På 1950-talet valde USA att basera skyddet av Europa på kärn-vapenavskräckning (deterrence by punishment) i stället för på en förmåga till konventionellt försvar (deterrence by denial) eftersom detta var enklare och billigare, och detta vägval passade européerna bra eftersom det inte krävde så mycket av dem. Men i början av 1960-talet ville USA byta fot och lita mer till konventionellt försvar i Europa. Detta gillade inte européerna eftersom det skulle kräva större ansträngningar av dem. 

Resultatet har blivit en intern dragkamp om vem som ska bära risken och om burden sharing som i stort sett har pågått sedan dess. USA har velat se större försvarsansträngningar från Europas sida för att höja kärnvapentröskeln och lätta på USA:s börda, medan européerna har velat komma undan med att göra så lite som nödvändigt. Detta har gjort att många medlemsländer egentligen inte har trott på att det kan bli krig och har nöjt sig med militära styrkor som delvis bara är avskräckningssymboler, vilket för övrigt Sverige gjort sedan cirka 1970, enligt Wilhelm Agrell.

Vidare är Nato en allians i förändring och det Nato vi kommer att vara medlemmar i är inte riktigt det Nato vi sett de senaste decennierna. Nato står nämligen likt Sverige ännu kvar i en struktur som utformades under den strategiska timeouten. Detta kommer nu att behöva ändras och anpassas till det högst reella hotet från Ryssland, samtidigt som medlemsländerna i syd har andra prioriteringar. Ett åtagande från 1997 om återhållsamhet med stationering av styrkor kommer troligen att hamna i papperskorgen eller arkivet, och en något starkare närvaro att etableras i de östliga medlemsländerna, men långtifrån den sorts robusta närvaro alliansen hade i Västtyskland under det kalla kriget. 

Det kommer också att finnas ett behov att återinföra någon form av militärt områdesansvar. Troligen börjar man med att ge JFC Brunssum ansvaret för Europa norr om Alperna medan JFC Neapel tar hand om den södra delen. En finkornigare uppdelning vore motiverad, men frågor om olika stabers och högkvarters placering och uppgifter är laddade med nationell prestige och fastnar därför lätt i kvarnarna. 

Slutligen vill jag varna för frestelsen att som ny medlem agera ”Bror Duktig” och genast komma med synpunkter på hur olika saker skulle kunna ordnas bättre – in Sveden we have a system … Det är en ovana som vi svenskar ofta har, men när vi som valt att sikta på läktaren i 70 år och kommenterat spelet nu har skyndat in på planen eftersom det börjar osa katt hos oss så vore det klädsamt med lite ödmjukhet och läraktighet från vår sida. 

Robert Dalsjö-2022
Robert Dalsjö, Forskare och över­ingenjör vid Totalförsvarets forsknings­institut, specialiserad inom militärpolitisk analys i Östersjöregionen. Han är också aktiv reserv­officer.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Norge och Finland har börjat få sina första leveranser av det gemensamma stridsuniformssystemet Nordic Combat Uniform System, NCU. Till Försvarsmakten kommer enskilda plagg under 2023, men för det kompletta systemet dröjer det till tredje kvartalet 2024.

    Kontraktsvärdet under den sjuåriga kontraktsperioden uppgår till 425 miljoner euro. Foto: Nordefco.

    När Norge, Danmark, Finland och Sverige undertecknade avtalet med den norska leverantören Oskar Pedersen AS om gemensamt ramavtal på det nya stridsuniformssystemet var det första gången som det nordiska försvarssamarbetet gick in i ett enskilt upphandlingsprojekt.

    Ramavtalet undertecknades den 8 februari 2022 och kontraktsvärdet under den sjuåriga kontraktsperioden ligger på 425 miljoner euro.

    I uniformssystemet ingår allt från underkläder till ytterplagg i olika konfigurationer: nordisk, europeisk, djungel och öken. Uniformen är likadan för samtliga fyra länder, förutom kamouflagemönstret som skiljer sig åt. Handskar, kängor, hjälmar och personlig skyddsutrustning ingår inte i systemet och således inte heller i ramavtalet. I stället upphandlas det självständigt av respektive land.

    – Initalordern gjordes i april 2022 och nu pågår förberedelser för leverans till Sverige. För närvarande tittar vi på referensprover, tyger och färger för alla plagg som ingår i systemet. Vi besöker även leverantörerna som ett led i kvalitetssäkringen, säger Jennifer Skjäl Lundgren, chef för Försvarets materielverks verksamhetsområde Logistikmateriel.

    » Det nya kamouflaget är väldigt likt det mönster som används till fältuniform 90, det är något förminskat och tre kronor ingår i mönsterrapporten. «

    Leveranserna går helt enligt plan, vilket innebär att Norge och Finland är först ut och redan börjat få sina leveranser. Leveranserna till Sverige kommer att ske enligt den ursprungliga planen, det vill säga att den första orden successivt levereras med början senare under 2023 och att hela leveransen om 20 500 uniformer plus persedlar i form av underkläder och t-shirts slutlevereras tredje kvartalet 2024. Därefter kommer kompletterande avrop att levereras successivt under 2025, 2026 och 2027.

    – Just nu jobbar våra ingenjörer med dokumentationen som följer med all materiel. Det måste finnas underhållsplaner för reparationer etcetera och det ska även finnas riktlinjer kring hur man väljer rätt storlek, vilka mått som är viktiga och så vidare, säger Jennifer Skjäl Lundgren.

    Inför upphandlingen har omfattande användartester genomförts och uniformssystemets design är anpassad till båda könen.

    – Ett nytt mönsterskyddat kamouflage är framtaget och kommer att införas med den nya svenska uniformen. Det nya kamouflaget är väldigt likt det mönster som används till fältuniform 90, det är något förminskat och tre kronor ingår i mönsterrapporten, säger Jennifer Skjäl Lundgren.

    Danmark, Finland, Norge och Sverige startade Nordic Combat Uniform-projektet 2016 och det genomförs som en del av Nordefco, Nordic Defence Cooperation.

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post

    Stress, höga krav och psykisk ohälsa kan bidra till den förhöjda risken för separationer bland utlandsveteraner medan äventyrslust och dåligt mående gör att vissa veteraner ogärna ingår nya relationer. Det visar en rapport från Försvarshögskolan där forskare studerat vilka faktorer under en insats som påverkar parrelationer.

    Studien visar att veteraner som separerar har mer negativa erfarenheter av insatsen än de som stannar kvar i sina relationer.

    Tidigare studier har visat att svenska utlandsveteraner överlag är en ganska välmående yrkesgrupp. Däremot är skilsmässofrekvensen hög och separationer är nästan dubbelt så vanliga bland veteraner som hos mönstrade icke-veteraner. Nu har ett forskarlag vid Försvarshögskolan undersökt vilka faktorer i samband med utlandstjänstgöring som kan påverka parrelationer. En rad omständigheter knutna till insatsen har undersökts och jämförts mellan veteraner som separerat och de som fortsatt att leva tillsammans med sin partner efter den senast genomförda missionen.

    Resultaten visar att de veteraner som separerar har mer negativa erfarenheter av insatsen än de som stannar kvar i sina relationer. Exempelvis upplevs resor och bortavaro från hemmet inför insatsen som mer negativa, stödet från chefer och Försvarsmakten anses ha varit sämre och fler har sökt hjälp för psykiska besvär på grund av insatsen. De som separerat svarar också oftare än övriga att de krav som Försvarsmakten ställer före, under och efter insatsen påverkar parrelationen negativt. Sofia Nilsson, docent vid Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan, har lett studien.

    » Vid hemkomsten kan det finnas en inbyggd förväntan hos partnern att man ska avlasta och ta igen sådant man missat under frånvaron. «

     – Många beskriver det som tufft redan innan förberedelserna inför insatsen drar igång med pendling till och från jobbet, skolor och övningar. Sedan tillkommer krav specifikt kopplade till utlandstjänsten med utbildningar och andra förberedelser. Det är sällan man bara är borta de sex månader som utlandstjänstgöringen pågår. Med för- och efterarbete handlar det om betydligt längre tid än så. 

    En annan faktor som sticker ut bland de veteraner vars förhållanden spruckit är det psykiska måendet. Flera hade problem med psykisk ohälsa vid hemkomsten och det var vanligt att man inte tyckte sig få den hjälp man behövde för att må bättre.  

    – De som har PTSD-symtom och andra allvarligare psykiska symptom är ingen stor grupp, men inom den gruppen är separationer betydligt vanligare än hos andra. Något som förekommer oftare, och som jag tror att man många gånger missar, är mildare reaktioner av dåligt psykiskt mående, som vardagsstress. Det kan också påverka en parrelation negativt, säger Sofia Nilsson.  

    Sofia Nilsson, forskare FHS, Foto Försvarshögskolan_webb
    Sofia Nilsson, docent vid Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan

    Vardagsstress rapporterades i ungefär samma utsträckning hos både de som separerat och de som fortsatt att leva tillsammans, men det fanns en skillnad mellan grupperna i hur stressen hanterades. Bland de som separerade var det vanligare att distansera sig från vardagens krav i ett försök att hantera situationen. Det var också vanligare med konflikträdsla och osunda dryckesvanor hos dem som gick isär.

    – Vardagsstress kan skapa irritation och fresta på parrelationer. Vid hemkomsten kan det finnas en inbyggd förväntan hos partnern att man ska avlasta och ta igen sådant man missat under frånvaron, men den förväntan kanske inte stämmer överens med ens egen. Många veteraner beskriver också skuldkänslor och dåligt samvete över att de varit borta, vilket kan spä på upplevelsen av stress, säger Sofia Nilsson. 

    Nyare relationer (ett till tre år) är mer sårbara vid utlandstjänstgöring än längre förhållanden och majoriteten av separationerna sker inom fem år efter hemkomst. Tidigare studier tyder också på att de negativa effekterna av en insats ökar ju fler resor man gör.  

    – Första gången går det kanske bra och även den andra, men med tiden växer problemen. Flera sa att det finns en gräns för hur många insatser en relation klarar av, säger Sofia Nilsson. 

    Tidigare studier visar också en något minskad benägenhet bland utlandsveteraner att ingå en ny parrelation efter att de separerat. I den nu genomförda undersökningen ges två möjliga förklaringar till detta. Dels ett stort intresse för äventyr och att man föredrar att leva som singel. Dels psykiska besvär som inte omhändertas och sämre återanpassning till vardagen efter avslutad insats. 

    – Men det handlar inte om någon jättestor andel veteraner som undviker parrelationer, så man bör inte dra alltför stora växlar av det, säger Sofia Nilsson. 

    FAKTA

    Om undersökningen

    Rapporten Internationell militär tjänstgöring och dess betydelse för parrelationer genomfördes vid Försvarshögskolan. Studien bygger på en enkätundersökning där 1 962 utlandsveteraner deltog, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 33 procent. Av dem var 181 kvinnor och 1 780 män med en medelålder på 56,3 år. Majoriteten av deltagarna, 1 796, var gifta eller sambo, 133 var särbo och 327 singlar.

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post

    Allmänhetens tilltro till Försvarsmakten ökar och i Medieakademins senaste förtroendemätning hamnar myndigheten i topp. – Det är bra för oss att veta att det finns en acceptans hos allmänheten för det vi gör, säger Försvarsmaktens kommunikationsdirektör Peder Ohlsson.

    15. och 16. hemvärnsbataljonerna övar tillsammans i och kring Sollefteå under totalförsvarsövningen "Vildhussen".

    Medieakademin är en ideell förening som sedan 1997 årligen mäter svenska folkets förtroende för olika samhällsaktörer som myndigheter, företag och politiska partier. Försvarsmakten kom med i mätningarna 2016 och har sedan dess ökat kraftigt i förtroende, från 36 procent till årets notering på 67 procent. Därmed är Försvarsmakten den organisation som bland de deltagande myndigheterna och frivilligorganisationerna i undersökningen har högst förtroende hos svenska folket. Brigadgeneral Peder Ohlsson, Försvarsmaktens kommunikationsdirektör, tror att flera faktorer ligger bakom uppgången. 

    – Först och främst handlar det nog om det gedigna arbete som våra anställda och frivilliga uträttar i Försvarsmakten varje dag. Sedan har vår verksamhet blivit mer synlig i samhället också vilket antagligen ökat förståelsen för det vi gör. Men det är klart att det osäkra omvärldsläget och kriget i Ukraina förmodligen också spelar in och visar betydelsen av en stark försvarsmakt. 

    » Det är klart att det osäkra omvärldsläget och kriget i Ukraina förmodligen också spelar in. «

    peder ohlsson 26 aug 2022-1
    Peder Ohlsson , Försvarsmaktens kommunikationsdirektör

    Närmast efter Försvarsmakten i förtroendebarometern kommer Skatteverket och Säpo på respektive 65 procent följt av Folkhälsomyndigheten på 64 procent. I botten återfinns Migrationsverket på 20 procent och Arbetsförmedlingen på 16 procent. 

    – Vi tycker att det här är en bekräftelse på det arbete som pågått i myndigheten under en längre tid och vi är väldigt tacksamma för förtroendet. Men det är också ett resultat som måste förvaltas. Vi har en central uppgift att lösa i samhället och det är viktigt att vi har allmänhetens förtroende, säger Peder Ohlsson. 

    Årets förtroendemätning har genomförts av Kantar Public och omfattar 1.201 webbintervjuer med personer från 16 år och uppåt. Materialinsamlingen pågick mellan den 8 och den 13 februari 2023. 

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post