Det finns en romantisk tanke kring det här med att lägga sitt liv i någons händer. Att ha ett sådant blint förtroende på att chefen, i bästa fall även en ledare, i kriget ska kunna leda dig till helvetets portar och förhoppningsvis också tillbaka, men om oturen skulle vara framme och det råkar bli en envägsresa var förtroendet så djupt, så vackert att det tjänar som en ledstjärna för generationer av unga män och kvinnor vars kommande uppoffringar utgör grundvalarna på vilken Försvarsmakten vilar.
Det är inte det jag talar om. Jag talar om de vise männen (oftast i alla fall) vars stjärnglans strålar över allt annat. De är Försvarsmaktens siare och kung Salomon i ett, kapabla att med en blick avgöra en människas framtid. Ibland har de också, på gott och ont, mandatet att göra det.
I sak är det inte en orimlig maktstruktur. Hierarki och disciplin, kollektivet framför individen, uppgiften före känslorna – det är så vi är skolade, tränade och formade att utföra våra sysslor. Problemet är att dagens chefer inte är husbönder och träldomen avskaffades för länge sedan.
» De är Försvarsmaktens siare och kung Salomon i ett, kapabla att med en blick avgöra en människas framtid. «
Jag har sökt befattningar jag varit intresserad av att få eftersom de innehållit alla de faktorerna livs- och karriärplaneringsprogrammet visat att jag behöver för ett berikande yrkesliv, bara för att få förklarat för mig att jag inte vet mitt eget bästa, att mina återstående karriärår ska tillbringas helt renons på allting jag tycker är roligt. Detta sades säkerligen i all välmening men att efter ett drygt fyrtioårigt liv innehållande allt från högskoleexamen till utlandstjänst till äktenskap med åtföljande skilsmässa få förklarat för mig att jag inte vet mitt eget bästa är både komiskt och förnedrande på samma gång.
Att äldre officerare handleder yngre, tipsar och stöttar är traditionsbärande, tillitsskapande och tacksamt. Att enbart se underställda som resurser att med byråkratiskt våld om så krävs formas för att stoppas som klossar i kantiga hål är det däremot inte. Jag vill ha roligt när jag går till jobbet, inte göra det för att någon annan tycker att jag ska göra det. Ett hundår hit eller dit är ingenting, men när långsiktiga planer smids i fel riktning tycker jag att det är rimligt att sträcka upp en hand och säga stopp.
Tyvärr innebär detta, att avvika från den av någon annan utstakade vägen, att dörrar ibland stängs och hela karriärer stoppas. Den egna viljan att själv förvalta sin karriär kan innebära en utebliven chans till utlandstjänst, en missad plats på skola eller ett nej till ett förbandsbyte när revir ska pissas in och makt ska utövas. Och i kläm kommer individen som antingen måste välja mellan att kanske har turen att se ljuset efter många svängar i en mycket lång, mörk tunnel eller att kliva av ett yrke man älskar.
» Den egna viljan att själv förvalta sin karriär kan innebära en utebliven chans till utlandstjänst, en missad plats på skola eller ett nej till ett förbandsbyte när revir ska pissas in och makt ska utövas. «
Kanske är det åren i civila men jag går till jobbet varje dag för att jag tycker att det är förbannat roligt, inte för att någon annan tycker att jag ska göra det. Om jag en dag ledsnat på mitt jobb och ser en annan tjänst som lockar mig internt kommer jag att söka den oavsett om det innebär ett karriärsteg uppåt, åt sidan eller nedåt. Alla kanske inte har det privilegiet som jag, att snabbt kunna växla tillbaka till den karriär jag än gång lämnade, men även om jag inte hade haft den tryggheten hade jag resonerat på samma sätt: Jag stakar ut min egen väg, ingen annan och om den vägen slutar i en återvändsgränd så var det för att jag tog ut kursen, inte för att någon annan gjorde det åt mig.
Och skulle jag finna mig vara vid helvetets portar hoppas jag att det var jag som valde att lägga mitt liv i någon annans händer. Men det är ett annat val och en annan krönika…
