Senast publicerat
Senast publicerat:

Lägesrapport trebefäls­systemet – eventuella individuella prövningar väntar

Överbefälhavaren fattade den 7 maj beslut om slutligt införande av trebefälssystemet. Officersförbundet har sedan beslutet fattades arbetat med att utreda huruvida beslutet kan anses rättsligt felaktigt i något avseende. Förbundets utredning visar att det endast är möjligt att förhandla och eventuellt tvista utifrån varje individs förutsättningar.

Cecilia Gustafsson
Joel Thungren/Försvarsmakten
Artikel från Officersförbundet.

Överbefälhavarens beslut vilar på den rättsliga grunden att arbetsgivaren har den ensidiga rätten att besluta hur verksamheten ska organiseras, hur organisationen ska se ut, samt vilka krav som detta ställer på de anställda. Det är med andra ord inte möjligt att tvista om Försvarsmaktens behov av officerare och specialistofficerare. Det är inte heller möjligt att tvista om hur många av varje personalkategori som behövs, vilka krav som ställs på de anställda eller kraven för att få en viss tjänstegrad. Officersförbundet kan endast förhandla och eventuellt tvista utifrån varje individs förutsättningar. Därför arbetar Officersförbundets kansli och styrelse för närvarande med fördjupade förberedelser och med att ta fram en intern skrift med riktlinjer till officersföreningarna för hur förhandlingarna och de eventuella tvisterna ska hanteras. 

– Officersförbundet har gjort ytterligare utredningar kring arbetsrätt och förvaltningsrätt och anlitat advokat, och detta är vad vi landat i. Förbundet kan inte hävda att beslutet är rättsligt fel ur ett generellt perspektiv och därmed finns inga reella möjligheter att driva detta rättsligt ur ett kollektivt perspektiv. Det kan dock finnas individuella enskilda fall som förbundet kan driva, säger förbundsdirektör Johan Hansson.

»Förbundet kan inte hävda att ­beslutet är rättsligt fel ur ett generellt perspektiv.«

När det gäller det arbetsrättsliga beslutet att individen ska byta personalkategori så ska det prövas utifrån sakliga grunder. De sakliga grunderna baseras på Försvarsmaktens behov av kompetens utifrån de uppgifter som Försvarsmakten ska lösa, samt på lagen om anställningsskydd (LAS). LAS skyddar individen så att denne kan behålla sin anställning och att anställningen så långt som möjligt motsvarar det som arbetstagaren och arbetsgivaren kommit överens om vid anställningen. Det är fortsatt anställning som yrkesofficer som skyddas av LAS. Men arbetsgivaren ska förhandla innan beslutet om ändringen av personalkategori fattas. Förhandlingen handlar då om hur individen ska ges de bästa förutsättningarna att möta den förändrade organisationen och de förändrade kraven som ställs på den anställde.

När det gäller beslutet om vilken tjänstegrad som individen ska inneha ska även det fattas utifrån saklig grund, vilket syftar på de lagar, förordningar och föreskrifter som finns. Vilken tjänstegrad individen ska ha framgår av Försvarsmaktens föreskrifter. Det finns inte något hinder för arbetsgivaren att fatta beslut om ny tjänstegrad. Det som kan prövas rättsligt är om Försvarsmakten inte följer sina egna föreskrifter. Det som är möjligt att tvista om är vad arbetsgivaren måste göra för att individen ska kunna behålla sin anställning och vad individen skäligen måste göra för att kunna behålla sin anställningen – det vill säga vad arbetsskyldigheten är. 

– Officersförbundets kansli och styrelse fortsätter sitt arbete genom att göra förberedelser för att stödja officersföreningarna i de här kommande lokala förhandlingarna och för att i eventuella fall förbereda för centrala förhandlingar, säger Johan Hansson. 

Liknande läsning:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Stefan Morin

    Det är grått och fuktigt i luften. Längs grusvägen ligger det vattenpölar efter det tidigare regnet. Jag känner att jag är blöt om skorna efter att jag klev ur bilen i höggräset längs skogskanten. En stor karta vecklas upp och läggs på motorhuven samtidigt som chefen A 9 pekar ut i terrängen och beskriver ett framtida regemente.

    Under hösten har jag besökt flera förband. På ett besök på A 9 i Kristinehamn fick jag och de övriga deltagarna från förbundet bland annat besöka platsen där det nya regementet ska byggas. Det är en nästan overklig känsla att stå i terrängen och samtidigt titta på en karta som beskriver hur det slutligen ska bli. Bygga utefter det nuvarande behovet, och samtidigt förbereda för att växa ytterligare. En mening som för några år sedan var helt otänkbar. Samtalen med förbandschefen och förbandsförvaltaren kan sammanfattas med ordet glädje. En glädje av att få återetablera Försvarsmakten i Kristinehamn, men även en glädje över att få växa och att som myndighet vara relevant och efterfrågad. 

    I hyrbilen på väg hem fortsatte stämningen vara på topp. Historier från nedläggningsåren avslutas nu med en upprymdhet av att få uppleva en försvarsmakt som växer. Det finns en känsla av engagemang i tillväxten som skapar arbetsglädje. Den arbetsglädjen föder just nu Försvarsmakten med kraft. Det är en slutsats från alla höstens förbandsbesök.

    Varför är det lätt att erkänna eftersatta satsningar på materiel och infrastruktur, men inte på personal?

    Efter en stund funderar jag över medaljens baksida. Under besöken på förbanden träffar vi förbundets lokalföreningar och medlemmar. I dessa möten är det så tydligt att arbetsglädjen och kraften riskerar att lägga krokben på hela tillväxten. Personalen i Försvarsmakten går nu på högvarv för att lojalt lösa alla uppgifter, och hänga med i ambitionshöjningen. Samtidigt är förväntansbilden skyhög. Snart kommer resurserna, snart får jag rätt ersättning. 

    På medlemsmötena är det samma frågor. ”När är URA löst?”, ”Vilka avtal gäller vid FLF?”, ”Varför prioriteras inte militär kompetens i lön?” och framför allt ”Vi går för tungt. När ska uppgifter prioriteras bort?”

    Legitima frågor, och för att kunna leverera svar på dessa frågor behöver vi en lösningsfokuserad motpart som aktivt vill förbättra villkoren för sin personal. Just nu upplever jag att Försvarsmakten är framåtlutad och modig i allt utom personalfrågorna. 

    Vi behöver komma ihåg den skuld vi bär med oss från nedläggningstiden. Varför är det lätt att erkänna eftersatta satsningar på materiel och infrastruktur, men inte på personal? Den uttalade viktigaste resursen behöver prioriteras. Budgetera för personalsatsningar utöver revisionsmärket på samma sätt som vi budgeterar för materiel- och infrastruktursatsningar.

    Det finns en kultur av att ställa personalfunktioner i kontrast till medarbetare. Ett konstigt synsätt där en viktig uppgift är att bromsa villkor och ersättningar. Som att vi delar ut medalj till ”Bästa besparare”. Varför vill Försvarsmakten inte satsa på sin personal? Eller det kanske är fel fråga. Rätt fråga är kanske; hur blev HR en ledningsfunktion? Om och om igen hör jag samma mening ”chefen vill men HR säger nej”. Det är dags att reda ut begreppen kring stöd- och ledningsprocesser igen. De militära cheferna i myndigheten måste på ett betydligt mer aktivt sätt leda personaltjänsten och peka ut riktningen för personalpolitiken!

    Ur arkivet: