Senast publicerat
Senast publicerat:

Uppgifterna är här, när kommer resurserna?

Stefan Morin, förbundsordförande
Stefan Morin
Detta är en ledare. Officersförbundets presidium lyfter i varje nummer av Officerstidningen fram de viktigaste ståndpunkterna som förbundet just nu driver.

Det är grått och fuktigt i luften. Längs grusvägen ligger det vattenpölar efter det tidigare regnet. Jag känner att jag är blöt om skorna efter att jag klev ur bilen i höggräset längs skogskanten. En stor karta vecklas upp och läggs på motorhuven samtidigt som chefen A 9 pekar ut i terrängen och beskriver ett framtida regemente.

Under hösten har jag besökt flera förband. På ett besök på A 9 i Kristinehamn fick jag och de övriga deltagarna från förbundet bland annat besöka platsen där det nya regementet ska byggas. Det är en nästan overklig känsla att stå i terrängen och samtidigt titta på en karta som beskriver hur det slutligen ska bli. Bygga utefter det nuvarande behovet, och samtidigt förbereda för att växa ytterligare. En mening som för några år sedan var helt otänkbar. Samtalen med förbandschefen och förbandsförvaltaren kan sammanfattas med ordet glädje. En glädje av att få återetablera Försvarsmakten i Kristinehamn, men även en glädje över att få växa och att som myndighet vara relevant och efterfrågad. 

I hyrbilen på väg hem fortsatte stämningen vara på topp. Historier från nedläggningsåren avslutas nu med en upprymdhet av att få uppleva en försvarsmakt som växer. Det finns en känsla av engagemang i tillväxten som skapar arbetsglädje. Den arbetsglädjen föder just nu Försvarsmakten med kraft. Det är en slutsats från alla höstens förbandsbesök.

Varför är det lätt att erkänna eftersatta satsningar på materiel och infrastruktur, men inte på personal?

Efter en stund funderar jag över medaljens baksida. Under besöken på förbanden träffar vi förbundets lokalföreningar och medlemmar. I dessa möten är det så tydligt att arbetsglädjen och kraften riskerar att lägga krokben på hela tillväxten. Personalen i Försvarsmakten går nu på högvarv för att lojalt lösa alla uppgifter, och hänga med i ambitionshöjningen. Samtidigt är förväntansbilden skyhög. Snart kommer resurserna, snart får jag rätt ersättning. 

På medlemsmötena är det samma frågor. ”När är URA löst?”, ”Vilka avtal gäller vid FLF?”, ”Varför prioriteras inte militär kompetens i lön?” och framför allt ”Vi går för tungt. När ska uppgifter prioriteras bort?”

Legitima frågor, och för att kunna leverera svar på dessa frågor behöver vi en lösningsfokuserad motpart som aktivt vill förbättra villkoren för sin personal. Just nu upplever jag att Försvarsmakten är framåtlutad och modig i allt utom personalfrågorna. 

Vi behöver komma ihåg den skuld vi bär med oss från nedläggningstiden. Varför är det lätt att erkänna eftersatta satsningar på materiel och infrastruktur, men inte på personal? Den uttalade viktigaste resursen behöver prioriteras. Budgetera för personalsatsningar utöver revisionsmärket på samma sätt som vi budgeterar för materiel- och infrastruktursatsningar.

Det finns en kultur av att ställa personalfunktioner i kontrast till medarbetare. Ett konstigt synsätt där en viktig uppgift är att bromsa villkor och ersättningar. Som att vi delar ut medalj till ”Bästa besparare”. Varför vill Försvarsmakten inte satsa på sin personal? Eller det kanske är fel fråga. Rätt fråga är kanske; hur blev HR en ledningsfunktion? Om och om igen hör jag samma mening ”chefen vill men HR säger nej”. Det är dags att reda ut begreppen kring stöd- och ledningsprocesser igen. De militära cheferna i myndigheten måste på ett betydligt mer aktivt sätt leda personaltjänsten och peka ut riktningen för personalpolitiken!

Det är en grå dag i november när Stefan Morin kliver upp på en scen för att hålla sitt tacktal till Förbundsmötet efter att ha blivit vald till förbundsordförande.

Cecilia Gustafsson
Stefan Tell
Stefan går från facklig förtroendeman på heltid vid Livgardet till förbundsordförande för Officersförbundet.
Stefan går från facklig förtroendeman på heltid vid Livgardet till förbundsordförande för Officersförbundet.

Det är en förbundsordförande som inleder talet med: ”Det är med känslor av glädje, tacksamhet och framför allt ödmjukhet jag står här. Jag har suttit här nere och varit nervös. Givetvis var det nervöst inför själva valet men ännu mer när klubban slog i bordet. Jag kände igen nervositeten och minns när jag kände så senast. Det var när jag som ny yrkesofficer fick uppgiften att hålla i en befälsutbildning. Att kliva fram framför erfarna och yrkesskickliga kollegor och säga ’jag tar befälet’. Det är samma känsla nu” sa Stefan Morin. 

En timme innan talet har Stefan presenterat sig för mötet. Han är uppväxt i Vaxholm utanför Stockholm och gjorde värnplikten som militärpolisgruppchef på Dragonbataljonen på Livgardet. 

– Utbildningen var bra och jag trivdes med gruppen och befälen på Livgardet. Jag uppskattade blandningen av teori och praktik som militärpolisutbildningen innebar, säger Stefan.

Efter värnplikten jobbade han civilt några år bland annat inom Kriminalvården. Han funderade på att utbilda sig till polis, men när han fick se en annons om att utbilda sig till yrkesofficer gick han på en informationsträff och skickade in en ansökan till specialistofficersutbildningen. 

»Oftast är vi faktiskt överens och samverkan och förhandling fungerar bra.«

Under utbildningen bytte Stefan inriktning från stridsbåt till militärpolis. Bytet innebar en enklare pendling och vardag med hans nybildade familj. Så när han sedan började arbeta som instruktör på första militärpolisplutonen på Livgardet kändes det som att han var hemma igen.

Han blev medlem i förbundet som kadett, men första gången han engagerade sig i en facklig fråga var när han tillsammans med sina kollegor som också var specialistofficerare skrev en insändare i Officerstidningen. Insändaren handlade om att de upplevde att deras yrkesroll som specialistofficerare var oklar. Den fick stor spridning och de blev kallade till ett möte med dåvarande förbandschefen för Livgardet.

– Vi var tydliga med våra tankar och åsikter. Det var min första aha-upplevelse av vikten av att arbeta tillsammans och att ensam är inte alltid stark, säger Stefan. 

Under de kommande åren gick han från instruktör till insatschef och sedan till utbildningsofficer med ansvar för ordningstjänst och hundtjänst och sedan till personalchef. Han gick också en HR chefsutbildning på Företagsekonomiska institutet.

– Jag har tyckt om att vara spindeln i nätet. Den som bataljonschefen ringer sent på kvällen och blir inblandad så fort det händer något. Det är framsidan av medaljen, även om baksidan är att det är så många processer och människor inblandade att det kan vara tufft.

Första gången Stefan engagerade sig i en facklig fråga var när han som medlem skrev en insändare i Officerstidningen.

Efter händelserna med insändaren blev Stefan engagerad i sin officersförenings styrelse och han har varit både vice ordförande och ordförande i föreningen. Han tackade också ja till att bli facklig förtroendeman på heltid. Det var inte självklart att han skulle byta tjänst från personalchef till facklig förtroendeman, men han upplevde att han jobbade med samma frågor även om han bytte sida från arbetsgivare till fack.

– Oftast är vi faktiskt överens och samverkan och förhandling fungerar bra. När vi inte är överens är det viktigt att vi kan skilja på sak och person. Vi som parter måste kunna vara tydliga med våra ställningstaganden och sedan se varandra i ögonen efter mötet.

Under tiden som facklig förtroendeman på heltid har Stefan arbetat med alla möjliga fackliga frågor. En dag har han jobbat med att ta fram en lönemålbild det vill säga hur alla befattningar på förbundet ska lönesättas. En annan dag har han träffat en medlem som har problem och mår dåligt. 

– Jag är mest stolt över de gånger jag har hjälpt en medlem som mått riktigt dålig. Att stödja och stå upp för någon som inte orkar själv är bland det viktigaste vi gör i föreningarna. Sedan vill jag verkligen lyfta fram att våra förtroendevalda är med i de flesta processerna som påverkar medlemmarna på ett förband. Att vara förtroendevald är därför att vara med och påverka både sin egen och sina kollegor och chefers arbetssituation.

För tre år sedan blev Stefan invald som ledamot i förbundsstyrelsen och fick ett nytt perspektiv på det fackliga arbetet.

– Det som är så roligt med förbundsstyrelsen är att alla har ett så stort engagemang. Under min tid som ledamot var det tydligt att Lars Fresker hade ett imponerande helhetsperspektiv vad gäller försvars-och säkerhetsfrågor och i princip alla andra frågor som berör våra medlemmar. Det är stora skor att fylla, men jag har mina egna skor. 

Efter en tid i styrelsen frågade en förening om han ville bli förbundsordförande. Efter flera samtal med familjen svarade han ja. 

– Det var av samma anledning som jag ville bli facklig förtroendeman. Jag vill vara med i de processerna som påverkar våra medlemmar. Som förbundsordförande är jag med och påverkar genom samtal med politiken, allmänheten, andra fackförbund och Försvarsmakten. Det är otroligt spännande och utmanande. 

Den grå dagen i november när han blev vald till förbundsordförande gick han från nervös till förväntansfull. Han kände att det var skönt när hela styrelsen var vald och de kunde börja arbeta tillsammans. 

– Som förbundsordförande är jag förbundets första representant, men vi är 21 fackligt förtroendevalda i hela förbundsstyrelsen som kommer från olika förband och har olika erfarenheter och kompetenser. Tillsammans besitter styrelsen och kansliet både den bredden och det djupet vi behöver för att fatta så bra beslut som möjligt för alla våra medlemmar.

Det är inga små utmaningar som väntar med ett svenskt försvar präglat av Försvarsmaktens tillväxt, stödet till Ukraina och Sverige Nato-medlemskap, men en av de andra stora utmaningarna som Stefan vill peka på är skyddandet av den svenska modellen.

– Den svenska modellen är grunden till demokratin på den svenska arbetsmarknaden, utan den saknas balans mellan arbetstagare och arbetsgivare. Så ska man stå upp för den svenska demokratin ska man också stå upp för den svenska modellen. Officersförbundet kommer fortsätta att göra det – och jag hoppas att vi kommer göra det tillsammans med Försvarsmakten, säger Stefan.

FAKTA

Stefan Morin

Ålder: 40.

Fackligt uppdrag i urval:  Vice ordförande Livgardets OF 2018–2022, ordförande Livgardets OF 2022–2023, facklig förtroendeman på heltid 2018–2023, ledamot i förbundsstyrelsen 2020–2023, förbundsordförande 2023-.

Bakgrund i korthet: Värnplikt 2002–2003, specialistofficersutbildning 2007–2008, instruktör, och insatschef på militärpoliskompani, funktionsansvarig ordningstjänst och hundtjänst på Försvarsmaktens militärpolisenhet, personalchef.

Familj: Fru Veronica, barnen Rasmus, Lea, Sixten, samt hunden Doris.

På fritiden: Resa och vara på landstället i
södra Roslagen.

Ur arkivet: