Senast publicerat
Senast publicerat:

Oroligheterna i Mali fortsätter och i maj genom­fördes en militärkupp mot sittande regering.

En månad tidigare körde det svenska specialförbandet på en mina nära campen i Ménaka, med tre lindrigt skadade som följd. Specialförbandets uppdrag är att motverka islamistiska terror­grupper och bidra till att minska förlusterna inom den FN-ledda insatsen Minusma.

Linda Sundgren
Försvarsmakten

Sent på onsdagskvällen den 21 april patrullerar det svenska specialförbandet i Ménaka i nordöstra Mali området kring campen. Cirka en halv kilometer utanför campen kör ett av fordonen på en mina. Två personer skadas lindrigt. En tredje förs till det franska fältsjukhuset i Gao, men kan efter några timmar återvända till Ménaka och återgå i tjänst. Campen har angripits tidigare, innan den svenska specialstyrkan kom dit, med ett antal döda FN-soldater som följd. Den här gången tycks dock sprängladdningen inte varit riktad mot själva campen. 

– Precis som alla andra som bor på campen deltar vi i försvaret av den och en del i skyddet är att vara aktiv dygnets alla timmar, säger brigadgeneral Anders Löfberg, chef för specialförbandsledningen. En utredning om händelsen pågår, men vår bedömning så här långt är att minan inte var direkt riktad mot oss. 

Liknande läsning:
än så länge har vi inte behövt sätta in vår enhet i en stridssituation.

Det svenska specialförbandet ingår i Task Force Takuba som är en del av den större franskledda operationen Barkhane. Förbandet är en helikopterburen enhet bestående av 150 personer från främst specialförband men också från K3 och Fjärde sjöstridsflottiljen. Inledningsvis deltog även flygvapnet med ett C-130 Hercules transportflygplan, stationerad i Niamey i grannlandet Niger. Förbandet är en snabbinsatsstyrka som med kort varsel kan sättas in vid oförutsedda händelser. Stödet riktar sig till förband inom Task Force Takuba, de maliska säkerhetsförbanden samt – vid särskilda händelser – även till trupp inom operation Barkhane och FN-insatsen Minusma.

– Vi är helikopterburna för att snabbt kunna förflytta oss och vi har genomfört ett flertal operationer. Vid några tillfällen har vi framgrupperat och när hotfulla situationer uppstått har vi visat vår närvaro. Men än så länge har vi inte behövt sätta in vår enhet i en stridssituation, säger Anders Löfberg.

Mali ligger i det inre av Västafrika och är ett av världens fattigaste och mest biståndsberoende länder. Från 1992 - då flerpartisystem återinfördes efter många års diktatur – och fram till militärkuppen i mars 2012 var Mali en relativt stabil demokrati. Sedan 2012 har landet präglats av utdragna konflikter mellan tuaregiska separatister och islamistiska terrorgrupper som krävt tusentals människors liv. Sommaren 2015 skrev den maliska regeringen och två väpnade grupperingar under ett fredsavtal, men oroligheterna i landet har fortsatt. Den 24 maj inträffade en ny militärkupp där malisk militär grep presidenten och premiärministern och satte dem i förvar på en militärförläggning utanför huvudstaden Bamako.

Mali är hårt drabbat av jihadister, nationella separatister och organiserad brottslighet och Minusma är en av de dödligaste insatserna i FN:s historia. Ménaka ligger i en av landets mest oroliga delar, nära gränsen till Niger. Här pågår trafficking, kidnappningar och handel med vapen och narkotika. Islamistiska terrorgrupper med koppling till såväl Islamiska staten som Al Qaida är etablerade i regionen och det förekommer stridigheter mellan inhemska folkgrupper. Specialstyrkorna inom Task Force Tabuka finns utspridda på flera platser i Mali med deltagande förband från bland andra Tjeckien och Estland.

– Task Force Takuba har till uppgift att rådge, stödja och mentorera de maliska styrkorna. Operation Barkhane är, med ingående specialförband, en del av engagemanget för att stödja maliska säkerhetsstyrkors arbete med att skapa fred och stabilitet, säger Anders Löfberg.

FAKTA

Försvarsmakten startar en blodbank för styrkorna i Mali
rsvarsmakten öppnar en egen blodbank i Sverige för att säkra tillgången till blod för de svenska styrkor som tjänstgör i Mali. Det enligt uppgift på Sveriges televisions webbplats den 30 maj. 

”Vi gör det för att säkerställa att vi över tid har tillgång till blod- och blodprodukter för våra förband i den riskfyllda miljö de befinner sig i”, sa överste Claes Ivgren, chef för Försvarsmedicin, till SVT.

Miljön som den svenska specialstyrkan verkar inom innebär stora påfrestningar för soldaterna. Temperaturer över 40 grader är inte ovanligt och operationsområdet sträcker sig långt ut i den karga terrängen. Anders Löfberg säger att han aldrig riktigt släpper oron för sin personal på plats i Mali, men tillägger att den svenska enheten har de bästa förutsättningarna för att lösa uppgiften.

– Det här är med mig 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, men jag känner mig ändå så trygg som man nu kan när man beordrat personal till en sådan här insats. Vi har kunnat genomföra den träning, utbildning och de övningar vi behövt göra. Deras utrustning är den bästa vi kan uppbringa och med franska och våra egna underrättelser har vi en god bild av de grupperingar som är aktiva i området.

Det svenska specialförbandet ska vara på plats i ytterligare knappt tolv månader. Nyligen ställde regeringen frågan till Försvarsmakten om möjligheten att förlänga det svenska bidraget i Task Force Takuba. Ärendet utreds nu vid myndigheten.

– Vår plan är att om något mindre än ett år ta hem det förband vi har där nu. Om vi ska fortsätta bidra kommer det förmodligen att ske med någon annan förmåga än den vi har på plats i dag, säger Anders Löfberg.

Om vi ska fortsätta bidra kommer det förmodligen att ske med någon annan förmåga än den vi har på plats i dag.

Läget i Mali är fortsatt osäkert och den 24 maj genomfördes en militärkupp i landet. Maliska soldater grep president Bah N’Daw och premiärminister Moctar Ouane och satte dem i förvar på militärförläggningen Kati utanför huvudstaden Bamako. Som en reaktion mot militärens agerande har Frankrike tillfälligt avbrutit samarbetet med Malis försvarsmakt och flyttat högkvarteret för Task Force Takuba från Mali till Paris.

– För stunden påverkar det inte den svenska delen av Task Force Takuba i någon större utsträckning, meddelar försvarsminister Peter Hultqvist i en skriftlig kommentar.

Den 10 juni meddelade den franske presidenten Emmanuel Macron att Frankrike avslutar operation Barkhane på grund av den maliska regeringens förhandlingar med väpnade islamistgrupper, enligt AFP. Operationen ska istället ska ersättas av en internationell insats där Frankrike kommer delta.

Svensk militär har varit på plats i Mali sedan slutet av 2014, genom den FN-ledda insatsen Minusma. Inledningsvis var styrkan stationerad på Camp Nobel utanför Timbuktu men har sedan ett år tillbaka omgrupperat till Camp Castor i Gao, cirka 60 mil österut. Sveriges bidrag till Minusma består av 215 personer. Därutöver deltar Sverige med åtta individer i EU:s träningsinsats EUTM Mali.

FAKTA

De senaste händelserna i Mali

15 mars: Tiotals döda i attack mot militärpostering
Minst 33 regeringssoldater dödas och 14 skadas när väpnade gärningsmän på motorcyklar och i skåpbilar stormar en militärpostering utanför staden Ansongo i norra Mali, nära gränsen mot Niger och Burkina Faso. I jakten på förövarna dödas senare ett 20-tal jihadister, enligt den maliska militären. En knapp vecka senare tar Islamiska staten i större Sahara (ISGS) på sig dådet.

30 mars: FN meddelar att 19 civila dödades i franskt flyg­angrepp
Det franska flygangreppet utanför byn Bounti i mellersta Mali den 3 januari krävde 22 människors liv, däribland 19 civila, enligt en ny rapport från FN. Frankrike avvisar bestämt uppgifterna och upprepar att endast jihadister dödades i attacken. FN-rapporten bekräftar bybornas uppgifter om att en bröllopsfest med hundratalet gäster ska ha träffats i flygattacken, men enligt Frankrike pågick ingen fest. Enligt FN-
rapporten befann sig fem medlemmar av en jihadistgrupp på festen. FN-rapporten bygger på en utredning som genomförts av FN-missionen Minusma. Frankrike ifrågasätter metoderna som utredningen bygger på.

15 april: Allmänna val i februari 2022
Övergångsregeringen meddelar att president- och parlamentsval ska hållas den 27 februari 2022. En eventuell andra omgång i presidentvalet genomförs den 13 mars och i parlamentsvalet den 22 mars. Om detta förverkligas infrias löftet om en högst 18 månader övergångsperiod. En folkomröstning om en ny författning ska hållas den 31 oktober 2021 och lokal- och regionval planeras till den 26 december 2021.

19 april: Boubou Cissé frias av Högsta domstolen
Högsta domstolen lägger ned rättssaken mot den avsatta premiärministern Boubou Cissé, som misstänks ha försökt störta övergångsregeringen. Fallet läggs ner i en lägre rättsinstans redan i mars 2021, men överklagas till Högsta domstolen. Cissé var premiärminister under expresident Keïta som avsattes i kuppen i augusti 2020.

24 maj: Militär griper presidenten och premiärministern
Maliska soldater griper president Bah N’Daw och premiärminister Moctar Ouane och sätter dem i förvar på militärförläggningen Kati utanför Bamako. Gripandena sker efter att två militära befäl, Sadio Camara och Modibo Kone, förlorat sina ministerposter i en regeringsombildning tidigare samma dag. Ombildningen skedde efter växande kritik mot övergångsregeringen för att militären fortsatt har alltför stort inflytande inom den. 

Källa: Utrikespolitiska institutet 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Varannan anställd i Försvarsmakten har upplevt tystnadskultur och ju högre upp i organisationen man kommer desto mer utbrett är det. Arbetsställen som präglas av den här typen av problem riskerar att tappa i förtroende och bli mindre effektiva än andra. Det visar forskning om tystnadskultur och destruktivt ledarskap som publicerats de senaste åren.

Linda Sundgren
Tystnadskultur
På arbetsplatser med tystnadskultur riskerar den som för fram kritik att hamna i social och karriärmässig karantän.

Foto: Björn Öberg

Den här artikeln är en del av en serie artiklar om tystnadskultur i Försvarsmakten.

Hälften av Försvarsmaktens anställda har någon gång upplevt tystnadskultur under sin tjänstgöring. Det visar en forskningsrapport från Försvarshögskolan. Att åtgärda problemen kan vara både svårt och tids­­krävande, men nu pågår ett arbete vid Försvarsstabens HR-avdelning med att ta fram ett analysverktyg för att upptäcka den här typen av destruktivt ledarskap ute på förbanden.

I december publicerade Officerstidningen en artikel som beskrev problem med tystnadskultur vid Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum, FM undsäkC. Chefer anklagades för att hålla varandra om ryggen och medarbetare vågade inte lyfta kritik av rädsla för repressalier. Efter den publiceringen hörde personal från andra förband av sig och berättade om liknande problem hos dem. Däribland ett skyddsombud som efter att ha lyft allvarliga arbetsmiljöproblem blivit motarbetad, förflyttad och nekats befattningar som han varit kvalificerad för med oklar motivering.

”Jag och flera kollegor har försökt att lyfta arbetsmiljöproblem, men vi har mötts av en ovilja att agera och i vissa fall av direkta repressalier. Jag upplever att det finns en stark kultur av mörkläggning, intern korruption och att personal som försöker följa arbetsmiljöregler motarbetas”, skriver han till Officerstidningen.

En yrkesofficer berättar hur nära relationer mellan vissa medarbetare och chefer på hans förband påverkar beslut och arbetsmiljö på ett negativt sätt. Den som för fram kritik riskerar försämrade karriärmöjligheter och att skällas ut offentligt.

– Cheferna tar inte sitt ansvar som arbetsgivare och de gömmer sig bakom kommandostyrning och order. Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån, säger han.

Jag kämpar med näbbar och klor för att få åka på uppdrag till andra ställen. Det är jätteskönt att komma bort härifrån.

Under senare år har det forskats allt mer inom området tystnadskultur. I början av året publicerades en vetenskaplig artikel i Scandinavian Journal of Psychology, baserad på en studie om destruktivt ledarskap i den svenska försvarsmakten. Enligt studien har runt hälften av de drygt 850 försvarsmaktsanställda som deltog i undersökningen någon gång upplevt inslag av tystnadskultur, antingen på sitt nuvarande förband eller hos en tidigare organisationsenhet. Studien leddes av Maria Fors Brandebo vid Institutionen för ledarskap och ledning på Försvarshögskolan. Hon forskar och undervisar om destruktivt ledarskap och tystnadskultur i Försvarsmakten sedan ett 20-tal år.

– Tystnadskultur är ganska vanligt i Försvarsmakten och när jag presenterarar vår forskning för officerare är det fler som säger att de känner igen sig än de som inte gör det. Ibland blir jag förvånad över deras öppenhet i de här frågorna. Många gånger konstaterar de bara att ’så här är det’, säger Maria Fors Brandebo. 

Maria Fors Brandebo, Försvashögskolan

Maria Fors Brandebo

Försvarshögskolan

Forskning visar att det finns skillnader i tystnadskulturens utbredning inom olika yrkes- och åldersgrupper i Försvarsmakten. Bland annat är yngre militärer längre ner i organisationen och civila medarbetare mer benägna att säga ifrån än yrkesofficerare som kommit längre i karriären.

– Ju högre upp i hierarkin man kommer desto vanligare tycks det vara med tystnadskultur. Sannolikt beror det på att individer på lägre nivå har mindre att förlora än de högre upp. Att riskera att behöva lämna uniformen efter många år i yrket kan vara ett enormt steg jämfört med en yngre medarbetare eller civilanställd som byter jobb, säger Maria Fors Brandebo. 

Myndigheten för arbetsmiljökunskap (Mynak), sedan årsskiftet en del av Arbetsmiljöverket, publicerade i höstas forskningsstudien Tystnadskultur på arbetsplatser. Av de cirka 7 000 personer från olika branscher och sektorer som deltog i studien, hade 26 procent upplevt tystnadskultur.

– Vi såg att tystnadskultur är något vanligare i offentlig sektor än i det privata näringslivet, säger Lotta Dellve, professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet som var forskningsledare för studien från Mynak och fortsätter: 

– Ibland är den som utövar tystnadskultur väldigt medveten om sitt agerande medan det i andra fall handlar om att man gör på ett visst sätt därför att man ’alltid har gjort så’.

Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden.

Arbetsplatser med tystnadskultur präglas av tre samspelande faktorer, enligt Mynaks rapport: tystnad (rädsla eller ovilja att säga ifrån), censur (att tysta varandra) och dövhet (en ledning som inte lyssnar och som förnekar problem). Skälen till att individer skapar tystnadskultur varierar. Medarbetares tystnad kan bero på en rädsla för repressalier eller på att det upplevs som meningslöst att säga ifrån. Den som censurerar andra kan göra det för att exempelvis gynna den egna karriären medan nonchalans mot kritik kan bero på att chefer vill slippa omhänderta besvärliga frågor eller vill undvika att framstå i dålig dager uppåt i organisationen.

– Vanligast är att man upplever dövhet i organisationen, hela 42 procent uppgav det. 30 procent hade upplevt tystnad och 24 procent censur. Till viss del skiljer sig resultaten åt mellan män och kvinnor. Vi ser att män oftare censurerar varandra medan kvinnor oftare upplever organisatorisk dövhet, säger Lotta Dellve.

Lotta Dellve

Lotta Dellve

Professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet

Medarbetare som inte vill anpassa sig till tystnadskulturen riskerar att bli motarbetade och utsatta på olika sätt. Det kan handla om social utfrysning, att bli förfördelad i fråga om exempelvis kurser och utbildningar eller en utebliven befordran. 

 – Den som inte anpassar sig riskerar att pekas ut som sårbar och svag, framför allt på mansdominerade arbetsplatser. Du kan också hamna utanför gemenskapen. På chefsnivå kan vi se att linjechefer som går mot normen i organisationen visserligen har en starkare röst att använda uppåt, men även de riskerar att bli utfrysta. De håller sig därför ängsligt undan och filtrerar kommunikationen uppåt, säger Lotta Dellve.   

Maria Fors Brandebo ser liknande mönster av konsekvenser för dem som går emot tystnadskutlur i Försvarsmakten. Medarbetare som ifrågasätter missförhållanden eller lyfter problem kan hållas tillbaka på olika sätt.

– Chefer kan genom sitt agerande skapa en oro och rädsla för repressalier som gör att medarbetarna slutar att säga ifrån och försöka påverka. I vår senaste studie såg vi också att den som inte fick gehör hos närmaste chef och därför valde att gå till högre chef, kunde få höra att man inte ska skvallra på chefen, säger Maria Fors Brandebo.

Hon berättar att den studien också visade tydliga skillnader mellan hur civila och militära medarbetare agerar.

– Vi såg att militära medarbetare oftare bet ihop. De tänkte att antingen kommer jag att byta befattning snart eller också gör chefen det, då är det inte värt att ta striden. De vill inte vara besvärliga och riskera att hamna i frysfacket. Militärer är ofta otroligt tåliga och står ut med mycket, säger hon och fortsätter.

– Civila medarbetare som upplevde problem gick oftare till sin närmaste chef, till högre chef eller till HR, men då kunde de få höra att de inte passade in i organisationen. De visste inte det militärer vet, att man inte ska säga ifrån eller göra något som kan få chefen att framstå i dålig dager. När vi frågade de här individerna vilket råd de skulle ge till andra i samma situation, sa de att ’säg ingenting och gör ingenting. Det blir bara värre då ’.  

Tystnadskultur

Illustration: Björn Öberg

Maria Fors Brandebo menar att det finns flera parametrar i det militära systemet som bidrar till att skapa en grogrund för tystnadskultur. Bland annat pekar hon på hierarkier och befordringssystem.

– Karriärsystemet gör att du är beroende av positiva omdömen och goda vitsord från högre chefer för att komma vidare. Alltså är det inte bara dina faktiska meriter som avgör om du blir befordrad eller får relevanta befattningar utan också din relation till chefer. Det skapar en rädsla för att gå i klinch med andra. Längre fram är i karriären är det kanske den individen som sitter i en nomineringsnämnd när du ska ansöka om att bli befordrad, säger hon.

Även det sätt på vilket Försvarsmakten leds kan påverka öppenhet och vilja att yttra sig.

– Organisationer som kännetecknas av att man ska följa order och där det är viktigt med lydnad, löper större risk än andra att drabbas av tystnadskultur. I den typen av organisationer är det svårare att samtidigt uppmuntra individer att säga ifrån och påtala fel, brister och misstag. Det kan vara en svår balansgång, säger Maria Fors Brandebo.

En metod som chefer ibland använder för att bemöta kritik om tystnadskultur är att hävda att det endast handlar om ett fåtal missnöjda individer, snarare än en utbredd kultur. Men den typen av respons är något man som chef bör vara försiktig med, menar Maria Fors Brandebo.

– Då skickar man en tydlig signal ut i organisationen att den typen av kritik inte bör lyftas, och då ska det väldigt mycket till om någon annan vågar säga ifrån. Jag brukar säga till chefer som tycker att de har gnälliga medarbetare att de ska vara glada för det. Det visar att det finns tillräckligt mycket tillit för att det ska uppfattas som meningsfullt att lyfta problem. Det är när man inte får höra något som man ska börja bli orolig.

Tystnadskultur kan påverka en arbetsplats på olika sätt. Det kan skada tilliten och förtroendet mellan individer och chefer och hämma motivation, handlingskraft och produktivitet. Det kan också leda till ohälsa med sjukskrivningar som följd och problem med personalförsörjningen.

– Om man inte vågar prata om sådant som är fel eller om det uppfattas som meningslöst för att man ändå inte får gehör, kommer det att påverka organisationens utveckling. Problem försvinner inte bara för att man inte pratar om dem. På arbetsplatser med tystnadskultur brukar folk heller inte trivas särskilt bra och det kan påverka möjligheten att behålla och rekrytera personal, säger Maria Fors Brandebo.

Många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att omvända en arbetsplats där tystnadskultur råder och skapa en sund arbetsmiljö, kräver omfattande insatser, menar forskarna. Det kan handla om personalförändringar, införande av rutiner och nya sätt att förhålla sig till varandra. Maria Fors Brandebo säger att det i grunden handlar om att bygga tillit och förtroende.

– Man behöver jobba med tilliten och många gånger finns det vissa chefer som är symbol för tystnadskulturen och som det saknas tillit för. Då måste man våga byta ut de cheferna för att nå resultat, även om jag vet att det är en ’unpopular opinion’.

Att byta ut chefer är inte den enda åtgärd som krävs. Det måste även till andra insatser.

– Det handlar sällan bara om enstaka chefer utan också om hur individer runt de här cheferna agerat. Du kan ha vänt dig till chefer högre upp i organisationen och till kollegor som du tappat tilliten till. Att återskapa tillit tar väldigt lång tid och det kommer inte att gå från en dag till en annan. Det kanske inte ens räcker med ett år ett två. Man måste tänka långsiktigt, säger Maria Fors Brandebo.

Även Lotta Dellve menar att de chefer som bidragit till att skapa tystnadskultur inte kan vara dem som ska lösa problemet.

–Man behöver ta tag i de chefer som sprider en toxisk känsla på alla nivåer, även de allra högsta nivåerna. Det kan också finnas problem med chefsrekryteringen som man behöver fundera över. Många av de tuffa chefer som står ut länge skapar många problem under sig, säger hon.

Enligt Lotta Dellve behöver man skapa arenor där medarbetare och chefer kan kommunicera med varandra på ett bra sätt. Det kan handla om exempelvis veckomöten och regelbundna arbetsplatsträffar.

– Det handlar om att skapa trygghet för en tillitsfull kommunikation med trygga grupper, trygga chefer och ett tryggt och säkert klimat där kritik tas på allvar. Det är grunden för att kunna lösa problemen, säger hon. 

Men enligt Lotta Dellve behöver även de chefer som varit en del tystnadskulturen, bli lyssnade på.

– De har kanske blivit dysfunktionella i det här avseendet därför att de har varit i en kultur väldigt länge där de lärt sig att det är bästa sättet att agera på. Det är så de har överlevt. Men för att kunna åtgärda problemen behöver man definitivt ta in någon utifrån eller från högre upp i organisationen som tar över ansvaret under en period. Det är de organisationer som gjort på det sättet som har lyckats bäst, säger hon.

Fakta

Tecken som pekar på ­tystnadskultur

  • En underförstådd gemensam uppfattning att tystnad är den lämpliga reaktionen på ­kritiska frågor.
  • Att det finns en rädsla för repressalier om man lyfter problem.
  • Att det finns en uppfattning att det är meningslöst att lyfta problem eftersom chefer/ledning ändå inte lyssnar.
  • Att medarbetare som vill lyfta kritiska frågor tystas av kollegor.
  • Att kritik som förs fram under arbetsplats­träffar och andra möten inte dokumenteras, hanteras och följs upp på ett korrekt sätt.


Källa: Forskningsrapporterna Tystnadskultur på arbetsplatser och Den destruktiva loopen

 

Åtgärder för att lösa problemen

Lotta Dellve och Maria Fors Brandebo om åtgärder för att lösa problem med tystnadskultur:

  • Byt ut de chefer som sprider en toxisk stämning och som har bidragit till att skapa tystnadskultur. Dessa chefer saknar tillit och förtroende hos medarbetarna och kan inte vara med och lösa de problemen som de själva varit med att skapa.
  • Ta hjälp av en utomstående resurs eller chefer högre upp i organisationen under en övergångsperiod.
  • Skapa arenor för kommunikation som veckomöten, arbetsplatsträffar och skyddskommittémöten. Ta kritik på ­allvar och var noga med att dokumentera, åtgärda och återkoppla till med­arbetarna.
  • Skapa rutiner för att omhänderta situationer där medarbetare inte får gehör hos cheferna i ­linjen. Som att inrätta en visselblåsarfunktion och informera om hur den fungerar.
  • Räkna med att det kommer ta tid att återskapa tillit och förtroende i organisationen, ibland ett år eller mer.
Ur arkivet: