Resan dit? Den är inte helt spikrak.

– Backar man till fem år innan värnplikten så ville jag faktiskt inte ens göra den, säger Robert och ler lite. Jag ville inte bli tillsagd vad jag skulle göra.

I stället började Roberts yrkesliv långt ifrån förband och förhandlingar – på ett bildelslager. Det fackliga engagemanget fanns inte ens på kartan då. Den militära nyfikenheten började när han som tonåring följde med en kompis till frivillig befälsutbildning.

– Det var något med strukturen. Att någon leder och andra följer. Jag tyckte det var spännande att vara 15 och få ta ansvar, att bära uniform och jobba i grupp.

Att jag trivdes så bra som KB-elev vid infanteriet på Livgardet gjorde att jag bestämde mig för att bli officer.

Det som först kändes främmande – regler, ordning, hierarki – blev något som passade honom. När han senare mönstrade föll bitarna på plats:

– Att jag trivdes så bra som KB-elev vid infanteriet på Livgardet gjorde att jag bestämde mig för att bli officer. Mitt tidigare engagemang i frivilligverksamheten i Strängnäs och min storebrors insats i Kosovo var nog också stora inspirationskällor. Jag fick möjligheten och jag tog den, säger Robert.

Det fackliga engagemanget började inte med ideologi – utan med ett erbjudande.

– Tidigare ordförande i Officersförbundet, Lars Fresker, kom och pratade på Militärhögskolan Halmstad. Det kostade 100 spänn att gå med. Det kändes … naturligt och var inte mer dramatiskt än så. Kanske kan man säga att det var lite grupptryck.

När Robert senare blev chef förändrades perspektivet.

– Plötsligt skulle jag planera arbetstid, hantera villkor, svara på frågor. Då insåg jag: jag måste veta vad jag pratar om. För min egen skull och för mina underställda. Det krävde att jag fördjupade mina kunskaper om de frågor som facket arbetar med.

Idag, från andra sidan förhandlingsbordet, är han övertygad om hur viktigt det är att vara fackligt ansluten.

– En myndighet är en stor apparat. Som individer har vi svårt att göra vår röst hörd. Men kollektivet hörs och kan påverka. Arbetsgivaren driver verksamhetens perspektiv och facket driver kollektivet och arbetstagarens. Den svenska modellen bygger på att det finns två starka parter. Om den ena saknas – då faller balansen.

Robert pekar på konsekvenser av den svenska modellens resultat i den vanliga arbetsvardagen: semester, föräldraledighet, olika slags ersättningar och den reglerade arbetstiden.

– Många av de förbättringar vi tar för givna idag hade aldrig åstadkommits utan starka arbetstagarorganisationer. Om inte våra kollegor förr och nu hade förstått vikten av att engagera sig för gemensamma frågor hade arbetsvillkoren sett väldigt annorlunda ut!

När Robert fick möjligheten att tjänstgöra vid Officersförbundet var han mitt i karriären. Att tacka ja innebar att sätta den militära karriärutvecklingen på paus, men Robert ser det inte som enbart negativt, eller att han har bytt sida.

– Det här är också ett sätt att utvecklas inom Försvarsmaktens verksamhet. Att kunna röra sig mellan Försvarsmakten och Officersförbundet mitt i arbetslivet är en styrka som ger förståelse åt båda håll. Det borde inte vara något man endast gör i slutet av karriären. Att tjänstgöra några år på arbetstagarorganisationen är bra även för arbetsgivaren. Du kan bidra med verksamhetens perspektiv till arbetstagarorganisationen och sedan vice versa när du återgår till myndigheten. Erfarenheten från det fackliga arbetet är viktigt både i rollen som chef och arbetstagare.

Om inte våra kollegor förr och nu hade förstått vikten av att engagera sig för gemensamma frågor hade arbetsvillkoren sett väldigt annorlunda ut!

Robert ser en tydlig förändring i hur yngre kollegor i försvaret ser på facket idag.

– Engagemanget i samhället generellt går ner. Frågan är ofta: Vad får jag ut av det? Problemet är att många inte inser att värdet redan finns där, varje dag. Det har kommit till tack vare medlemmarna och deras engagemang. Extra semesterdagar, ersättning för återkallad semester och träningsskor … Listan kan göras lång över saker som alla arbetstagare i Försvarsmakten tar för givna, men som i verkligheten har varit ett förhandlingsarbete för rimliga villkor.

Han menar att man måste se mer än bara sig själv och se att arbetstagarorganisationen gör nytta för alla, men utan medlemmar går det inte:

– Ju fler medlemmar desto starkare inflytande har Officersförbundet. Utan medlemmarna skulle vi inte kunna påverka lika mycket som vi gör. Den årliga lönerevisionen är såklart en del av allt som förbundet jobbar med men bör inte ses som en måttstock för huruvida det är värt det eller inte att vara med i facket.

Trots den individuella trenden i samhället är anslutningsgraden fortfarande hög bland officerare.

Robert tror att det beror på en stark yrkesidentitet, att det finns tydliga och unika villkor i verksamheten och en historisk tradition.

– Man ser att Officersförbundet är den som faktiskt förstår och kämpar för ens villkor. För soldater är det kanske otydligare och jag tror att vi behöver bygga förståelse för att den svenska modellen fungerar bäst om folk är med, trots att det kanske finns en bortre gräns för anställningen.

Roberts pågående resa visar att en karriär inte alltid är en rak linje. Den kan börja på ett lager, ta en sväng genom kaserngårdarna, landa i förhandlingsrummet där villkoren för tusentals försvarsanställda beslutas för att sedan ha möjligheten att fortsätta i Försvarsmakten i ett senare skede. Och någonstans längs vägen sker en insikt:

– Militär kompetens är viktigare än på länge, även för Officersförbundet.